Att vänta kan vara svårt. Speciellt att vänta på sin tur. Det innebär att man släpper fram andra före. Jag funderade på detta igår när maken och jag backade ut från en parkeringsficka. Förr så stannade man och släppte ut den som börjat backa. Så är det inte längre. Nu pressar man sig förbi. Ibland verkar det till och med råda vänstertrafik på parkeringsplatserna. Likaså verkar tålamodet ha minskat hos alla som ska svänga ut på en väg eller en gata. Förr väntade man tills vägen var fri. Nu chansar man på att man hinner ut innan. Många gånger undviks krockarna tack vare att föraren efter snabbt bromsar in. Har vi verkligen så bråttom att vi inte hinner vänta ens några sekunder?
Egentligen kan vi det här med att köa. Om man kommer in på en offentlig toalett, behöver man inte ens stå på rad efter varandra. Vi vet i vilken ordning kön står. Man brukar säga att engelsmännen är bra på att köa. Om det finns två personer vid en busshållplats i England, börjar de bilda en kö. Vi svenskar är inte heller så dåliga på det här till skillnad från andra nationaliteter. Jag nämner inga speciella, man alla som varit på chartersemester vet vilka jag menar.
När jag var liten, fick alla barn vänta till sist. Så var det på kafferepen hemma i byn. Först fick damerna ta, sedan herrarna. Det fanns ett damrum och ett herrum. Till sist fick vi barn ta. Det kallades lilleturen. Så är det inte idag. Nu är det barnen som får ta först. Det kanske är enklast så för då håller de sig lugna. Vi vuxna har ju trots allt lättare att vänta på vår tur. Vi vet att till slut så får vi också. Men jag kan inte låta bli att reflektera över att vi missar en viktig lärdom här. Många barn idag har svårt att vänta på sin tur. Att det är så förstår man när man pratar med kollegorna som arbetar med barnen i förskoleklassen. Jag kan märka det själv i de klasser jag jobbar med, fyran och sexan. Jag menar inte att barn bara ska vara underdåniga och lydiga. Det finns de som behöver lära sig att ta för sig också. Barn har samma rättigheter som vi andra. men precis som vi alla har de också samma skyldigheter, nämligen att visa hänsyn och respekt. Till det hör att låta andra få komma fram och att kunna vänta på sin tur.
Ibland har vi så bråttom, med att förändra världen. Vi har inte tid att vänta. Men mycket här i livet tar tid. Just nu väntar vi på värmen och solen. Vi suckar varje morgon då vi vaknar till snö och minusgrader. Förändringar tar tid. Tankar tar tid, slog Bodil Jönsson fast. Utveckling tar tid. Evolution tar tid. Det håller säkert biologerna med om. Det är vi som har så bråttom, som inte hinner vänta. En som är verkligt bra på att vänta är Gud. Han har ett oändligt tålamod och ger oss hur många nya chanser som helst. Gud kan vänta på rätt tillfälle. Flera gånger står det i Bibeln "när tiden var inne". När vi ber, vill vi har svar direkt. Men Gud har ett annat tidsperspektiv. Han väntar på den rätta tiden att svara.
"När tiden var inne sände Gud sin son." (Gal 4:4)
söndag 29 mars 2009
torsdag 26 mars 2009
Det vackraste
Vad är det vackraste du vet? En fråga som är så svår att besvara. Det finns mycket som är vackert. Inte minst i naturen kan vi uppleva skönheten, men också i relationerna människor emellan. Just nu håller naturen på att vakna, även om vi fått ett bakslag med kalla vindar, snö och frost. Snödroppar och krokusar sticker upp ur snön mellan granriset i rabatterna. Deras skönhet inger hopp om värme och grönska.
Finns det sanningar som kan fylla livet med skönhet? frågar Broder Roger av Taizé i sin bok Gud kan bara älska. Ja, svarar han och jag är böjd att hålla med. Inte är det lögnerna i alla fall, som gör livet skönt att leva. Broder Roger lyfter fram två sanningar, tillit och hopp. Visst är det vackra ord, vackra sanningar. Båda behöver en attityd av öppenhet och sanning för sin existens. I lögnernas värld finns ingen tillit och inte heller något hopp. Där man inte kan lita på någon finns inte heller något hopp.
Tillit är något vackert. I skolans kursplaner talas det som "tillit till den egna förmågan". Det är ett av målen för oss som jobbar i skolans värld att alla elever ska ha tillit till den egna förmågan. Alla människor behöver tro på sig själva och sin förmåga. Det gör inte alla. Det finns många som tryckts ner av andra och som inte far blomma ut. Det är de som behöver vår tillit, att vi tror på dem om de nu inte tror på sig själva. Då kanske ett litet uns av tillit kan börja gro i deras inre.
Tillit kan göra oss sårbara. Om vi litar på fel personer, kan det stå oss dyrt, ekonomiskt såväl som känslomässigt. En tillitsfull person behöver inte vara naiv och blåögd. Samtidigt kan vi inte gå runt och misstro alla människor. Man måste helt enkelt chansa lite ibland, våga blotta sig. Livet ger oss törnar ibland, men om vi inte vågar möta dem utan stänger till, vissnar vi inifrån. Ett frö som inte får gro, blir aldrig någon vacker blomma. Jag köpte några fröpåsar igår, kunde inte motstå dem. Det är så härligt när man kan mylla de små fröna i den svarta jorden och vattna. För fröna kan det vara en tuff omställning från den torra påsen till den fuktiga jorden. En del frön behöver en tuff miljö för att gro. De kanske till och med måste frysa innan de börjar gro. Så är det kanske med oss människor också. Ur de tuffaste förhållandena, kan de vackraste människorna gro. De som bär på tillit och hopp.
När alla sjukdomar och olyckor släppts ut ur Pandoras ask, fanns det bara en sak kvar. Det var hoppet. Det är det sista som överger oss, brukar vi säga. Varje vår när vi myllar ner våra små frön, hoppas vi att det ska komma upp något vackert. När vi planterar de torra, bruna dahliaknölarna i en kruka, hoppas vi att de ska bli till stora vackra och färgglada dahlior. Hoppet som besannas skapar större tillit till den egna förmågan. Vi får aldrig sluta hoppas på det vackra, det sanna och det goda.
"Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria." (Joh 8:32)
Finns det sanningar som kan fylla livet med skönhet? frågar Broder Roger av Taizé i sin bok Gud kan bara älska. Ja, svarar han och jag är böjd att hålla med. Inte är det lögnerna i alla fall, som gör livet skönt att leva. Broder Roger lyfter fram två sanningar, tillit och hopp. Visst är det vackra ord, vackra sanningar. Båda behöver en attityd av öppenhet och sanning för sin existens. I lögnernas värld finns ingen tillit och inte heller något hopp. Där man inte kan lita på någon finns inte heller något hopp.
Tillit är något vackert. I skolans kursplaner talas det som "tillit till den egna förmågan". Det är ett av målen för oss som jobbar i skolans värld att alla elever ska ha tillit till den egna förmågan. Alla människor behöver tro på sig själva och sin förmåga. Det gör inte alla. Det finns många som tryckts ner av andra och som inte far blomma ut. Det är de som behöver vår tillit, att vi tror på dem om de nu inte tror på sig själva. Då kanske ett litet uns av tillit kan börja gro i deras inre.
Tillit kan göra oss sårbara. Om vi litar på fel personer, kan det stå oss dyrt, ekonomiskt såväl som känslomässigt. En tillitsfull person behöver inte vara naiv och blåögd. Samtidigt kan vi inte gå runt och misstro alla människor. Man måste helt enkelt chansa lite ibland, våga blotta sig. Livet ger oss törnar ibland, men om vi inte vågar möta dem utan stänger till, vissnar vi inifrån. Ett frö som inte får gro, blir aldrig någon vacker blomma. Jag köpte några fröpåsar igår, kunde inte motstå dem. Det är så härligt när man kan mylla de små fröna i den svarta jorden och vattna. För fröna kan det vara en tuff omställning från den torra påsen till den fuktiga jorden. En del frön behöver en tuff miljö för att gro. De kanske till och med måste frysa innan de börjar gro. Så är det kanske med oss människor också. Ur de tuffaste förhållandena, kan de vackraste människorna gro. De som bär på tillit och hopp.
När alla sjukdomar och olyckor släppts ut ur Pandoras ask, fanns det bara en sak kvar. Det var hoppet. Det är det sista som överger oss, brukar vi säga. Varje vår när vi myllar ner våra små frön, hoppas vi att det ska komma upp något vackert. När vi planterar de torra, bruna dahliaknölarna i en kruka, hoppas vi att de ska bli till stora vackra och färgglada dahlior. Hoppet som besannas skapar större tillit till den egna förmågan. Vi får aldrig sluta hoppas på det vackra, det sanna och det goda.
"Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria." (Joh 8:32)
söndag 22 mars 2009
Tranorna är tillbaka
I morse var de tillbaka igen från semsterresan söderut. Jag menar förstås våra tranor. De stod nere på åkern, flaxade med vingarna och ropade: "Nu är vi här igen! Det lät mest som ett skri, men jag förstod i alla fall.
De kommer varje år vid den här tiden och stannar hos oss tills hösten kommer. Nästan varje dag ser vi dem på åkrarna runt vår gård. Vi hör dem ute på mossen där de häckar. Om ett tag kommer de säkert att visa sig med årets ungar. Ibland är det bara en, ibland två. Ibland tar de en flygtur över trädtopparna. Annars går de mest omkring på sina långa ben och letar mat. Så till hösten kommer deras kompisar flygande i sina v-formationer. En dag har våra tranor förenat sig med de andra och gett sig av söderut. Då vet vi att det är höst igen.
Tranorna är trofasta fåglar. De håller ihop i par hela livet. De är också trogna besökare som återvänder år efter år till samma plats. Jag önskar att våra tranor ska komma tillbaka i många år, kanske deras efterkommande också. Jag önskar också att jag skulle vara lika trogen min familj och mitt hem som de. Framför allt vill jag vara trogen mig själv och min tro. Men jag vet att om jag skulle svika så är ändå min Gud trofast. Han sviker aldrig någon som litar på honom.
"Herre, till himlen sträcker sig din nåd, din trofasthet ända till skyarna. Din rättfärdighet är som väldiga berg, din rättvisa som det djupaste hav. Herre, du hjälper både människor och djur. Din nåd är dyrbar, o Gud, i dina vingars skugga finner människor tillflykt. De får njuta överflödet i ditt hus, i din glädjes strömmar stillas deras törst. Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus." Ps 36:6-10
De kommer varje år vid den här tiden och stannar hos oss tills hösten kommer. Nästan varje dag ser vi dem på åkrarna runt vår gård. Vi hör dem ute på mossen där de häckar. Om ett tag kommer de säkert att visa sig med årets ungar. Ibland är det bara en, ibland två. Ibland tar de en flygtur över trädtopparna. Annars går de mest omkring på sina långa ben och letar mat. Så till hösten kommer deras kompisar flygande i sina v-formationer. En dag har våra tranor förenat sig med de andra och gett sig av söderut. Då vet vi att det är höst igen.
Tranorna är trofasta fåglar. De håller ihop i par hela livet. De är också trogna besökare som återvänder år efter år till samma plats. Jag önskar att våra tranor ska komma tillbaka i många år, kanske deras efterkommande också. Jag önskar också att jag skulle vara lika trogen min familj och mitt hem som de. Framför allt vill jag vara trogen mig själv och min tro. Men jag vet att om jag skulle svika så är ändå min Gud trofast. Han sviker aldrig någon som litar på honom.
"Herre, till himlen sträcker sig din nåd, din trofasthet ända till skyarna. Din rättfärdighet är som väldiga berg, din rättvisa som det djupaste hav. Herre, du hjälper både människor och djur. Din nåd är dyrbar, o Gud, i dina vingars skugga finner människor tillflykt. De får njuta överflödet i ditt hus, i din glädjes strömmar stillas deras törst. Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus." Ps 36:6-10
lördag 21 mars 2009
Blåsippan ute i backarna
Bakom vårt hus finns en kulle med stora ekar. Det är där bland alla gamla eklöv man hittar dem - blåsipporna. Just idag hittade jag den första blåsippan för året. Det är alltid lika roligt. Man spanar och spanar bland de bruna löven. Plötsligt ser man en liten blå fläck - årets första utslagna blåsippa. Om jag krafsar undan löven, händer det att jag hittar knopparna innan de slår ut. Men vissa år överrumplar de mig och tittar fram tidigare än jag trott. Då kan det finnas lysande blå fläckar över hela kullen. Nu längtar jag efter en riktigt solig dag. Det är då de lyser som allra mest. Blåsipporna på bilden är förra årets. Så stora är de inte än i år.
När vi flyttade hit för drygt 17 år sedan, fanns det bara några stånd med blåsippor. Nu har de spridit sig över hela kullen. Det blir fler och fler för varje år. Det har vi inget emot. Jag har hört att vi kan tacka myrorna för blåsippornas spridning. De bär med sig fröna till nya växtplatser. Det kan stämma. Det finns en myrstack en liten bit bort. Stackens flitiga invånare kan mycket väl ha burit runt på fröna. Blåsipporna får mig att tänka på den blå pärlan i Frälsarkransen, Martin Lönnebos radband. Jag använder gärna radbandet när jag ber. När jag fingrar på den blå pärlan påminner den mig om hur Jesus uppmanar oss att inte göra oss bekymmer. Den kallas också för bekymmerslöshetens blå pärla.
Den blå färgen används annars för att beskriva de naiva, de blåögda, som andra kanske tycker inte har förstånd nog att bekymra sig och ta sig i akt. Men det kanske i stället är så att det är de naiva, de enkla människorna, som inte bekymrar sig för så mycket i vardagen, som har funnit vägen till det goda livet. Vi krånglar ofta till allting och bekymrar oss helt i onödan. Det mesta som vi oroar oss för händer aldrig. Mycket av det som händer kan vi inte göra något åt. Det vi kan göra är att leva tillsammans och njuta av det positiva vi möter. Det negativa får vi försöka vända till något bra. I varje situation i livet kan man hitta något positivt. Det kunde alltid ha varit värre. Med den inställningen är det inte mycket som kan få oss att tappa fattningen.
"Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus." (Fil 4:6-7)
söndag 15 mars 2009
Förändringar
Det är många förändringar på gång just nu. Alla berörs vi av dem på olika sätt. För många människor kan dessa innebära stora förändringar som att gå från jobb till arbetslöshet. För andra blir förändringarna inte så stora. Man kanske får lite mindre i plånboken eller lite mindre att göra.
Egentligen är det inget nytt att livet förändras. Det är så det är hela tiden. Livets villkor förändras ständigt. En del förändringar välkomnar vi med glädje. Andra förändringar tar vi motvilligt emot. ibland spjärnar vi emot utvecklingen fast vi vet att den är oundviklig. För vissa människor är alla förändringar jobbiga. Det är själva förändrandet som man inte gillar. Man vill helst att livet ska fortsätta som det alltid har gjort. Men det gör det inte.
Det är inte bara livssituationen som ständigt förändras. Vi förändras också. För varje dag blir vi lite äldre och förhoppningsvis lite mognare. En del av oss har lättare att förändras än andra. Vi anpassar oss efter situationen som råder. Därför märker vi inte hur våra vanor och åsikter ändras förrän vi ser tillbaka på gamla bilder eller möter gamla bekanta som vi inte sett på ett tag. För andra är det svårare att hela tiden upptäcka att kroppen blir äldre och tanken lite långsammare. Inuti är vi ju fortfarande samma person.
Förändringar kan vara både positiva och negativa. Hur vi tacklar livets förändringar handlar mycket om våra attityder till förändringar. Den som kan se möjligheter i det nya, har oftast en positiv attityd och en tro på framtiden. Den som bara ser svårigheter i alla förändringar, blir lättare negativ och bitter. Det betyder inte att vi ska blunda för det negativa eller att vi alltid ska acceptera allt. Allt nytt är inte bra men det är inte allt gammalt heller.
Paulus skriver om detta i Romarbrevet: "Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt." (Rom 12:2) Det är i första hand i våra tankar som förändringarna kan ske. Om vi inte förnyar våra tankar, sker ingen verklig förändring. Gud är mer intresserad av att förändra vårt inre än av att förändra omständigheterna runt omkring oss. Det fick Job erfara. han var hårt drabbad av olyckor, men är han ångrade sig och ändrade inställning förändrades också de yttre förhållandena. Vi ber ofta att Gud ska förändra den situation som vi befinner oss i. Gud vill hellre förändra våra attityder för då kan vi se på situationen med andra ögon.
Många förändringar är bra. När vi ser tillbaka på våra liv kanske vi är tacksamma för att det inte alltid har lunkat på i samma riktning. Tänk så mycket vi fått vara med om tack vare att vår livssituation förändrats.
Egentligen är det inget nytt att livet förändras. Det är så det är hela tiden. Livets villkor förändras ständigt. En del förändringar välkomnar vi med glädje. Andra förändringar tar vi motvilligt emot. ibland spjärnar vi emot utvecklingen fast vi vet att den är oundviklig. För vissa människor är alla förändringar jobbiga. Det är själva förändrandet som man inte gillar. Man vill helst att livet ska fortsätta som det alltid har gjort. Men det gör det inte.
Det är inte bara livssituationen som ständigt förändras. Vi förändras också. För varje dag blir vi lite äldre och förhoppningsvis lite mognare. En del av oss har lättare att förändras än andra. Vi anpassar oss efter situationen som råder. Därför märker vi inte hur våra vanor och åsikter ändras förrän vi ser tillbaka på gamla bilder eller möter gamla bekanta som vi inte sett på ett tag. För andra är det svårare att hela tiden upptäcka att kroppen blir äldre och tanken lite långsammare. Inuti är vi ju fortfarande samma person.
Förändringar kan vara både positiva och negativa. Hur vi tacklar livets förändringar handlar mycket om våra attityder till förändringar. Den som kan se möjligheter i det nya, har oftast en positiv attityd och en tro på framtiden. Den som bara ser svårigheter i alla förändringar, blir lättare negativ och bitter. Det betyder inte att vi ska blunda för det negativa eller att vi alltid ska acceptera allt. Allt nytt är inte bra men det är inte allt gammalt heller.
Paulus skriver om detta i Romarbrevet: "Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt." (Rom 12:2) Det är i första hand i våra tankar som förändringarna kan ske. Om vi inte förnyar våra tankar, sker ingen verklig förändring. Gud är mer intresserad av att förändra vårt inre än av att förändra omständigheterna runt omkring oss. Det fick Job erfara. han var hårt drabbad av olyckor, men är han ångrade sig och ändrade inställning förändrades också de yttre förhållandena. Vi ber ofta att Gud ska förändra den situation som vi befinner oss i. Gud vill hellre förändra våra attityder för då kan vi se på situationen med andra ögon.
Många förändringar är bra. När vi ser tillbaka på våra liv kanske vi är tacksamma för att det inte alltid har lunkat på i samma riktning. Tänk så mycket vi fått vara med om tack vare att vår livssituation förändrats.
lördag 7 mars 2009
Vårvinter
Nu är det inte mycket is kvar på stigen som hunden och jag går varje morgon. Det känns skönt att vintern snart måste släppa sitt grepp om naturen. Våren är på gång även om det just nu dalar några enstaka snöflingor genom luften. Uppe i skogen är det fortfarande snö och vägen är täckt av is, men det dröjer inte många dagar innan den är borta. Den har redan börjat mjukas upp. Ibland kan kylan återta makten, men det är bara tillfälligt. Bit för bit befrias markerna från kyla och is. Precis som natten måste ge vika för ljuset från solen, så måste vinterns kyla ge vika för solens värme. Det blir vår. Den här tiden är skön. Det är för tidigt att ge sig ut och gräva i trädgården, men man kan planera och drömma. Och jag har redan sett det första flyttfågelsträcket sträva mot norr.
En av mina favoritförfattare är C.S. Lewis. Hans böcker om landet Narnia är helt underbara, inte bara för barn utan även för vuxna. I "Häxan och lejonet" har den vita häxan landet Narnia i ett isande grepp. Det är snö och is överallt. Alla fryser. Dessutom kan hon förvandla levande varelser till kalla stenstoder, om de misshagar henne. Men när Aslan, lejonet, kommer smälter snön och isen. Naturen börjar grönska och blomma. Alla levande varelser som bor i Narnia, både vanliga djur och mytologiska figurer, tinar upp och blir glada. Men kampen om makten är inte slut. Den vita häxan gör allt för att behålla greppet om Narnia. Det är på samma sätt som med vintern. Den ger sig inte alltid så lätt, men vi vet att en dag måste den kapitulera.
Det finns många paralleller mellan böckerna om Narnia och Bibeln. Narniaböckerna handlar ju om kampen mellan det onda och det goda, där den vita häxan representerar det onda och kalla och Aslan det goda och varma. Det finns många likheter mellan Aslan och Jesus. Båda står för det goda och leder kampen mot det onda. Precis som Jesus dör Aslan för att rädda världen. Men det är inte slut med det. Likt Jesus uppstår han igen.
Så här års tänker jag ofta på att även om Bibeln berättar att Jesus har vunnit kampen mot den onde, så vill han inte släppa taget om världen. Han vill inte släppa ifrån sig makten. Men en dag måste han ge sig. Fram till dess får vi vara med och kämpa. Våra liv kan få vara befriade områden, där det onda inte regerar utan där det goda får råda. Varje människa, som väljer att tro på Jesus, ansluter sig också till kampen för att befria fler områden från den ondes makt. Visst råkar vi ut för bakslag, men då får vi bara be om förlåtelse och börja om. I Narnia befrias alla förstenade varelser, när Aslan andas på dem. De blir levande igen. På samma sätt blir vi befriade, när Jesus får beröra oss. Vi får nytt liv genom hans ande.
Rom 8 :19-23, 38-39
En av mina favoritförfattare är C.S. Lewis. Hans böcker om landet Narnia är helt underbara, inte bara för barn utan även för vuxna. I "Häxan och lejonet" har den vita häxan landet Narnia i ett isande grepp. Det är snö och is överallt. Alla fryser. Dessutom kan hon förvandla levande varelser till kalla stenstoder, om de misshagar henne. Men när Aslan, lejonet, kommer smälter snön och isen. Naturen börjar grönska och blomma. Alla levande varelser som bor i Narnia, både vanliga djur och mytologiska figurer, tinar upp och blir glada. Men kampen om makten är inte slut. Den vita häxan gör allt för att behålla greppet om Narnia. Det är på samma sätt som med vintern. Den ger sig inte alltid så lätt, men vi vet att en dag måste den kapitulera.
Det finns många paralleller mellan böckerna om Narnia och Bibeln. Narniaböckerna handlar ju om kampen mellan det onda och det goda, där den vita häxan representerar det onda och kalla och Aslan det goda och varma. Det finns många likheter mellan Aslan och Jesus. Båda står för det goda och leder kampen mot det onda. Precis som Jesus dör Aslan för att rädda världen. Men det är inte slut med det. Likt Jesus uppstår han igen.
Så här års tänker jag ofta på att även om Bibeln berättar att Jesus har vunnit kampen mot den onde, så vill han inte släppa taget om världen. Han vill inte släppa ifrån sig makten. Men en dag måste han ge sig. Fram till dess får vi vara med och kämpa. Våra liv kan få vara befriade områden, där det onda inte regerar utan där det goda får råda. Varje människa, som väljer att tro på Jesus, ansluter sig också till kampen för att befria fler områden från den ondes makt. Visst råkar vi ut för bakslag, men då får vi bara be om förlåtelse och börja om. I Narnia befrias alla förstenade varelser, när Aslan andas på dem. De blir levande igen. På samma sätt blir vi befriade, när Jesus får beröra oss. Vi får nytt liv genom hans ande.
Rom 8 :19-23, 38-39
söndag 1 mars 2009
Idoler
För ett tag sedan var det Idol och Stjärnor på is. Nu är det Melodifestivalen och Let´s dance. Hela tiden finns de där, programmen som ska skapa nya stjärnor, nya idoler. Och vi går på det. Vecka efter vecka sitter vi där och tittar. Du kanske ringer också. Det gör inte jag. Nu ska man helst ringa in fyra gånger varje vecka i Melodifestivalen. Jag har kommit på att det bara kostar mig en massa pengar utan att jag får någon rejäl chans att påverka resultatet. Förresten är det sällan låtarna håller måttet. Det är väl låtarna man ska rösta på och inte artisten? Ibland tycker jag nog att låtarna kommer i skymundan. Det är artisterna som får glänsa. Det kan ju vara trevligt för dem. Det kanske är enda gången i livet de får visa upp sig för en så stor publik.
Man kan ju fundera på om det är riktigt sunt med all denna idolhysteri. Det här gäller inte bara artister. Det handlar även om den idoldyrkan som finns inom idrotten. Men den sämsta formen är väl ändå den kändiskult som kan blomma runt idoler, som gjort sig kända, inte för att de kan något eller gjort något bra, utan för att de varit med i ett halvhysteriskt program på TV. Dessa pseudokändisar brer ut sig på veckotidningarnas omslag och pladdrar i tv-sofforna utan att ha något att säga. Man känner igen dem på att de mest pratar om sig själva eller möjligtvis om någon annan kändis. Tyvärr är det många som bländas av dem, inte minst många barn och ungdomar. De har dem som förebilder och idoler, som de ser upp till och beundrar. Man kan fundera på vad det är hos dessa pseudokändisar som attraherar.
Förebilder tycker jag är bra att ha. Det finns ju många människor, som kan vara goda förebilder, både kända och okända. Vi kan se upp till dem och försöka efterlikna dem, men om vi dyrkar eller tillber dem går vi till överdrift. Idag var jag på gudstjänst och lyssnade på vår pastor. Han predikade om tillbedjan. Alla människor behöver någon eller något att tillbe. Jag tror att han har rätt i det. Vi behöver någon att se upp till, en förebild. Det är så vi människor fungerar. Det är här idolerna kommer in. Ordet idol betyder egentligen avgud. Avgudar är allt som ersätter Gud. Vi kanske skulle fundera lite mer på vad det är vi beundrar och dyrkar. Har våra idoler fått ersätta Gud i våra liv? Kan våra idoler ersätta Gud? Det finns bara en som är värd vår tillbedjan och det är Gud. Ingen människa kan ersätta honom. Det finns bara en människa som är värd vår tillbedjan och det är Jesus. I bibeln läser vi att han är både Gud och människa. Därför är han värd vår tillbedjan. "Den som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör lovsången och äran och härligheten och väldet i evigheters evighet. " (Upp 5:13)
Vi kanske ska tänka till lite och fundera på om vi har några idoler som har fått ta den plats i våra liv som är Guds. I så fall är det dags att ge tillbaka Gud hans rätta plats. Vi kan ha andra människor som förebilder, men de är inte värda vår tillbedjan. Det är bara Gud.
Man kan ju fundera på om det är riktigt sunt med all denna idolhysteri. Det här gäller inte bara artister. Det handlar även om den idoldyrkan som finns inom idrotten. Men den sämsta formen är väl ändå den kändiskult som kan blomma runt idoler, som gjort sig kända, inte för att de kan något eller gjort något bra, utan för att de varit med i ett halvhysteriskt program på TV. Dessa pseudokändisar brer ut sig på veckotidningarnas omslag och pladdrar i tv-sofforna utan att ha något att säga. Man känner igen dem på att de mest pratar om sig själva eller möjligtvis om någon annan kändis. Tyvärr är det många som bländas av dem, inte minst många barn och ungdomar. De har dem som förebilder och idoler, som de ser upp till och beundrar. Man kan fundera på vad det är hos dessa pseudokändisar som attraherar.
Förebilder tycker jag är bra att ha. Det finns ju många människor, som kan vara goda förebilder, både kända och okända. Vi kan se upp till dem och försöka efterlikna dem, men om vi dyrkar eller tillber dem går vi till överdrift. Idag var jag på gudstjänst och lyssnade på vår pastor. Han predikade om tillbedjan. Alla människor behöver någon eller något att tillbe. Jag tror att han har rätt i det. Vi behöver någon att se upp till, en förebild. Det är så vi människor fungerar. Det är här idolerna kommer in. Ordet idol betyder egentligen avgud. Avgudar är allt som ersätter Gud. Vi kanske skulle fundera lite mer på vad det är vi beundrar och dyrkar. Har våra idoler fått ersätta Gud i våra liv? Kan våra idoler ersätta Gud? Det finns bara en som är värd vår tillbedjan och det är Gud. Ingen människa kan ersätta honom. Det finns bara en människa som är värd vår tillbedjan och det är Jesus. I bibeln läser vi att han är både Gud och människa. Därför är han värd vår tillbedjan. "Den som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör lovsången och äran och härligheten och väldet i evigheters evighet. " (Upp 5:13)
Vi kanske ska tänka till lite och fundera på om vi har några idoler som har fått ta den plats i våra liv som är Guds. I så fall är det dags att ge tillbaka Gud hans rätta plats. Vi kan ha andra människor som förebilder, men de är inte värda vår tillbedjan. Det är bara Gud.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)