torsdag 30 juli 2009

Blue Grass på Café Herrestad

Vi satt i bilen på väg hem från Jönköping. Jag vet inte om det var för fjärde eller femte gången den här sommaren. Det var ytterligare några saker till köket som skulle hämtas hem. Radion var på och vi slölyssnade på lokalradiostationen, där man intervjuade någon som var med i ett bluegrassband. Han berättade att de skulle spela på Café Herrestad ikväll. Det lät intessant. Vi har ju inte så långt till kaféet.


Bluegrass har väl aldrig varit min favoritmusik, men den är ändå rätt trevlig att lyssna på. Även om låtarna ibland kan handla om tråkiga saker, så tycker jag att det är en glad och medryckande musik. Man vill gärna stampa takten och klappa i händerna. När kvällen kom, tyckte maken att vi kunde ta motorcykeln och åka dit. Vi har inte gjort så många utflykter i sommar och konserter brukar höra till våra sommaraktiviteter.
Downtown Ramblers hette gruppen och de var duktiga. De spelade mest egna låtar på mandolin, banjo, gitarr och kontrabas. Det var ganska många som mött upp för att lyssna. Kanske mest tursister, men också några ortsbor. Vi åt glass och drack kaffe medan vi lyssnade på underhållningen. Det blev en trevlig utflykt.
Efter konserten tyckte maken att vi kunde åka en liten runda med motorcykeln. Så vi fortsatte på lite mindre vägar över Maramö och Torp innan vi kom till Värnamo. Vid Maramö har man en otrolig utsikt över Store mosse. Man kan se över till andra sidan och så här på sommarkvällarna när det börjar skymma tänds ljusen i stugorna. Då kan man tro att man befinner sig på en höjd ovanför en sjö med fri sikt tvärsöver till andra stranden. Det är vackert och vägen rekommenderas inte bara till knuttar.
Ja, jag vet att det är älgar och rådjur ute så här dags. För att inte tala om de farliga bilisterna. De senaste dagarna har vi hört om flera trafikolyckor med motorcyklar inblandade. När vi åkte hem från Jönköping varnade man i radion för att en olycka hade skett vid Vaggeryds norra infart precis innan vi passerade där. Vi såg röken från den brinnande motorcykeln. Tidigare hörde vi om en annan olycka med fyra motorcyklar och en bil. Tre av motorcyklade hade mejats ner i diket av en bilist som kom över på fel sida. En människa dog och flera blev allvarligt skadade. Det är tråkigt när sådant händer för alla som drabbas av olyckan och för alla som känner de inblandade.
Jag vet att många är oroliga för att krocka med vilt. Jag har varit nära att köra på två älgkalvar och maken har krockat med en älg en gång. Även om det är ett bra tag sedan så vet jag hur det känns när djuren plötsligt dyker upp framför en. Det är inte kul att sitta i en bil då och på motorcykeln är man ännu mera utsatt. Samtidigt kör man på ett annat sätt med motorcykeln. Man är mer på sin vakt. I bilen är man ibland inte lika koncentrerad. Dessutom har jag mött fler farliga bilister är jag mött älgar och rådjur. Djuren är oftast försiktigare och chansar inte lika mycket som vi människor gärna gör.
När vi hör om olyckor, tänker vi inte ofta på att det kunde ha varit vi som drabbats. Det finns mycket som kan gå snett och så är olyckan där. Men vi kan inte hela tiden tänka att snart händer det mig. Vi blir verkligen inte bättre förare av att oroa oss för vad som kanske kommer att hända. Gud vill inte att vi ska oroa oss ens för det som vi vet kommer att hända. Det enda vi vet säkert i livet är att vi ska dö en dag. Vi vet inte när bara att. Det är skönast så. Samtidigt får vi be om beskydd och frid i livet. Jag tycker om att läsa orden i Fil 4:6-7. "Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus."
Det finns mer som kan skada oss än det som drabbar oss fysiskt. Oro och bekymmer kan ockupera våra tankar och våra hjärtan så att vi skadas andligt och själsligt. Det kan nog vara värre än fysiska skador. Att ha frid och kunna leva sitt liv utan att oroas är kanske viktigare än vi tror. För mig betyder bönens möjlighet mycket. Att be får mig att fokusera på det som är viktigare än mina små bekymmer. Och ändå får jag lov att ta upp de där småsakerna som oroar mig och lämna över dem till någon som både har större makt och större överblick än vad jag har. När allt får sina rätta proportioner, får jag frid. En bön som man kan använda om man inte kan eller orkar formulera egna ord är sinnesrobönen. "Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden."

tisdag 28 juli 2009

Landmärken


Varje gång jag åker hemifrån till Forsheda passerar jag den. Man ser den på långt håll. Den skymtar fram i öppningen mellan granarna. Tallen står där i ensamt majestät precis innan jag kommer fram till Kolabo.



Så kommer man ut ur skogen och åkrarna kantar vägen i stället för skogen. Då står den där precis där vägen svänger. När jag ser den vet jag att det inte är långt kvar till samhället. Efter svängen passerar jag Kolabo och då kan jag se högstadieskolan.



Jag har sett tallen många gånger. I år tycker jag att den har färre barr på grenarna än den brukar. Jag hoppas att den inte håller på att dö. Den dagen den inte finns längre kommer jag säkert att sakna den. Den är ett riktigt landmärke på vägen mot Forsheda.



Ett landmärke kanske man oftast ser från havet. Det är visst ett uttryck inom sjöfarten. Men man kan också använda det på land tycker jag. Ett landmärke är en landformation eller en byggnad som syns från långt håll. Det är lätt att känna igen och kan bli en symbol för platsen. Många städer har berömda byggnader som utgör landmärken. Tänk bara på Turning Torso i Malmö.

Förr byggde man gärna sitt hus på en upphöjd plats. Då hade man fri sikt och kunde se om någon kom, fiende eller vän. Samtidigt är det svårt att dölja ett hus uppe på en ås eller ett berg. Det sa redan Jesus på sin tid. "Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen." (Matt 5:14-16)


Ofta tycker vi inte att vårt ljus är så stort. Vi kan inte så mycket och man vill ju inte förhäva sig eller skryta. Men även det minsta ljuset syns på långt håll om man inte döljer det. Därför behöver vi inte vara så blygsamma och förringa vår egen insats. Vi ska visa alla de goda gärningar vi gör. Inte för att vi ska bli ärade utan för att Gud ska bli ärad. Det kanske är där som skon klämmer. Vi vill gärna behålla berömmet själva. Visst är vi värda en eloge om vi gör något bra för någon annan. Men vi ska även dela med oss av äran till andra som medverkat och till Gud som hela tiden vakar över oss och ger oss så mycket gott.


Vi har så mycket att vara tacksamma för. Som en av mina bloggkompisar skrev i sin blogg, är vi prioriterade personer. Vi har många förmåner som andra människor bara kan drömma om. Vi har många saker. Det har jag märkt, när jag plockat upp och diskat alla mina köksprylar. En del har jag kastat för att de var utslitna och naggade i kanten. Andra har jag lagt i lådor som ska lämnas in på Erikshjälpen i Värnamo. Men det blev en hel del saker kvar i lådor och skafferi. Då har jag bara sorterat köksprylarna. Det finns massor av saker i alla de andra rummen också. Vi kan resa och se oss omkring. Vi har både frihet och råd att åka bort åtminstone en kortare tur. I sommar blir det inte mycket resande för vår del, om man inte räknar alla turer till IKEA och Media Markt. Vi kanske kan ta en liten motorcykeltur innan semestern är över.


Det känns rätt skönt när allt börjar falla på plats. Spisen fungerar. Jag kan baka igen. Imorgon kanske jag hinner baka en blåbärspaj till fikat. Vattnet är äntligen inkopplat så jag kan diska i min nya diskbänk. De flesta bänkskivorna är monterade. Nu väntar jag bara på elen så att diskmaskinen och belysningen kan fungera. Sen är det förstås en mängd mindre detaljer som också ska fixas. Som golvlister och socklar till exempel. Men de ska komma på plats de också så småningom. Nu njuter jag av det som är klart. Det blir så fint.

Foto: Inga M Johansson, Tallen X 3

fredag 24 juli 2009

"Jag äger"

Nu när jag börjar plocka upp alla saker ur kassar och lådor och stoppar in dem i kökslådorna, upptäcker jag hur mycket saker jag äger. Det finns hur mycket prylar som helst. En del ska vi förstås behålla, men annat ska vi kasta eller skänka till Erikshjälpen. Man kan ju inte spara på allt även om det finns många "bra att ha-grejor". Nu gäller det att vara tuff mot ekorren i sig. Det händer också att man hittar en del föremål som varit undanstoppade för att man inte tyckt sig ha plats för dem. De gamla kryddburkarna är sådana föremål. Nu ska de få komma fram. De ska få en hedersplats på den nya hyllan i köket.

Nu tror ni förstås att hela köket är färdigt, men så är det inte. Det fattas fortfarande en hel del detaljer, men jag försöker göra klart det som går. Man får återerövra köket en bit i taget. Idag har jag oljat in bänkskivor. Vi återanvänder en gammal skiva. Så den fick jag börja med att slipa. Tur man har en ladugård att vara i . Det dammar rejält när man slipar bort gamla fläckar och märken efter ovarsam hantering. Jag kanske inte lyckades helt, men det är nog bara jag som kan se det. Efter slipningen oljade jag alla skivorna. Nu ska de vila över natten precis som vi. Så kan vi skruva fast dem i morgon.

"Jag äger" kan man ibland höra från ungdomar idag. Eller är det något annat som "äger". "HV71 äger", sa mina elever i vintras. Vi som har lite fler år på nacken hänger inte alltid med i språkutvecklingen. Nog tycker jag att uttrycket är lite konstigt. Vad är det som jag/du/HV71 äger? Vi är vana vid att ordet äger följs av något mer. Men tydligen betyder ordet "äger" i det här uttrycket något helt annat. Om jag förstått det rätt används uttrycket "jag äger" för att hävda att man är bättre än andra på något sätt, har högre status eller rang. Samtidigt som man talar om sin egen förträfflighet, nedvärderar man alla andra. Underförstått "jag äger dig".

Jag har lite svårt för det här uttrycket. Jag skulle nog aldrig använda det själv. Det känns väldigt nedvärderande, materiellt och kapitalistiskt, på snudden till imperialistiskt. Om jag äger dig, är du då min slav? Jag trodde att slaveriet var avskaffat för länge sen. Motsatsen till "jag äger" verkar vara "du suger". Det uttrycket förstår jag lite bättre. Dåliga saker/händelse/relationer kan verkligen suga musten ur en.

Var kommer sådana här uttryck ifrån? Det verkar inte vara någon som vet hur användningen av just detta uttryck "jag äger" har uppstått. Någon trodde att det kom från en dålig översättning av ett amerikanskt uttryck "I own your ass". Det låter som en rimlig förklaring. Återigen ett nedsättande uttryck. Varifrån kommer det här behovet att ständigt hävda sig själv framför alla andra? Är det ett uttryck för dålig självkänsla? Om jag inte är någon, så är inte du det heller. Inte någon särskilt bra grund att bygga varken sin självkänsla eller sina relationer på.

Egentligen är det inte så viktigt att vara störst, bäst och vackrast. Jag blir inte en större människa om jag har många saker eller är bättre än andra människor. Det viktigaste är ändå att vara sig själv, att hitta sig själv. Som Jesus sa: "Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men får betala med att mista sig själv?" (Luk 9:25) Skippa g och e i "jag äger". Det räcker att säga "jag är". Jag vet vem jag är och jag är värdefull.

torsdag 23 juli 2009

Harry Potter och de stora valen

Jag läser gärna tjocka böcker. Då varar de länge. En favoritgenre är fantasy. C S Lewis och Tolkien hör förstås till de författare jag läst flera gånger både på svenska och engelska. Narniaserien läste jag för mina barn när de var yngre. Kanske därför som båda pojkarna också gillar fantasy.


Alla gillar vi Harry Potter. Vi brukade slåss om böckerna när de kom ut. Eftersom jag betalade, brukade jag få läsa dem först. Men så fort jag lade ifrån mig boken, brukade någon vara framme och lägga beslag på den. Till och med maken har läst några av dem. Annars väntar han tills filmerna kommer. Idag var vi i Jönköping och tittade på Harry Potter och halvblodsprinsen.


Egentligen handlar oftast de flesta berättelser om i stort sett samma sak. Det är sättet att berätta som kan skilja, liksom tid och miljö. Det kanske inte är så konstigt för det handlar för det mesta om frågor som alla människor ställer sig. Det handlar om kampen mellan ont och gott både ute i världen omkring och inuti oss själva, om relationer människor emellan (ibland förklädda till andra varelser), om liv och död, hat och kärlek. Kort sagt, det handlar om oss själva.


Även den ondaste av dem alla i Harry Potters trollkarlsvärld började som en ovanlig men oskyldig liten pojke. Men han gjorde ett antal felaktiga val, som ledde till katastrof och mångas undergång. Som professor Dumbledore säger till Harry i en av de andra böckerna: "It´s our choices, Harry, that show what we truly are, far more than our abilities." (ur Harry Potter and the Chamber of Secrets av J K Rowling) Den tanken är gammal. I bibeln läser vi om hur ondskan kom in människornas liv genom Adam och Evas val att lita på ormen. Men vi kan också läsa om hur det började långt tidigare. Det var Lucifers val att sätta sig upp mot Gud som gjorde honom till djävulen. Allt sedan dess har alla människor kämpat med frågan om det onda. Det finns mycket ondska omkring oss, men det finns också en potential för ondska i alla människor precis som det finns en potential för godhet. Det är våra val som avgör vad vi blir. Vi måste alltid välja sida. Här fungerar inte neutralitet.


Vi gör många val i livet. Varenda dag gör vi hundratals val. En del val påverkar hela vår framtid, andra avgör bara mindre delar av livet. En del val ångrar vi och ibland kan vi radera och göra ett omval. Men det finns också val som vi inte kan göra ogjorda. Vi kan bara minimera skadorna och försöka gå vidare. Vi får leva med de val vi har gjort. Harry Potter gör också sina val, ibland goda val, ibland mindre bra. Harry och hans vänner är nu tonåringar. De brottas som andra tonåringar med många frågor och många val, inte minst att välja den rätta. Kärleken innebär ju också ett val.


Det som gör den senaste filmen sevärd är att den också handlar om tillit och förtroende. Dumbledore ber Harry att lita på honom vad som än händer. Båda har ett stort förtroende för varandra. När det gäller några av de andra personerna, delar de inte varandras åsikter. Harry misstror bland annat en av dem som Dumbledore litar på. Båda får se att skenet kan bedra. En av dem som Harry misstror, visar sig inte vara så ond som han vill verka. När det gäller kan han inte utföra sitt onda uppdrag. Dumbledore däremot får uppleva att den han litat på till sist avslöjar sig som ondskans hantlangare. Att helt och fullt lita på någon kan kosta oss mycket. Det kan till och med kosta oss livet. Men det kan också vara det som får oss att överleva. Inte ens den store Dumbledore klarade av att bekämpa ondskan på egen hand. Det är väl det som filmen också förmedlar. Tillsammans kan vi besegra det onda. Historien är ju inte slut än. Det finns ett par böcker till som också kommer som filmer vad det lider.


Det berättas att J K Rowling skrev sista kapitlet om Harry Potter långt innan hon kom till den sista boken. Hon lär ha låst in manuskriptet i ett kassaskåp. Det kan ju vara sant, men det kan också vara ett sätt att skapa spänning och förväntan hos läsarna. Hur kommer allting att sluta? Vi vill nog gärna veta. Det är därför vi ibland sträckläser böcker. Några kanske till och med tjuvkikar på de sista sidorna. I slutet av bibeln finns en bok som handlar om slutet på kampen mellan det onda och det goda, Uppenbarelseboken. Den är mer spännande än någon fantasybok, men inte alltid så lätt att förstå. När det gäller framtiden, tror jag, att det är bäst för oss att inte veta vad som ska hända. Det kanske inte är meningen att vi ska förstå allt. Då finns ju lite spänning kvar, när vi väl upplever det. Jag har aldrig känt något behov av att veta eller förstå alla detaljer. För mig räcker det att veta att det goda kommer att segra. Det goda har egentligen redan segrat. Mot verklig godhet har ondskan ingen chans.
Foto: Inga M Johansson, Biobiljett och På biografen

måndag 20 juli 2009

Etiketter

Just nu håller många bär på att mogna: krusbär, svarta och röda vinbär, vita också, i trädgården, blåbär i skogen och skogshallon längs stenmurar och på hyggena. Jag såg att surkörsbären, som fåglarna sprider i naturen, börjat få lite färg. Det växer frodas överallt på buskar och träd. Nu kan vi börja fylla våra vinterförråd med godsaker och nyttigheter.


Idag var jag på väg ut för att plocka hallon. Precis när jag klev ut genom dörren, började det regna. Vi har fått ganska mycket regn de senaste dagarna. Jag hoppas det håller uppe lite i morgon så att jag kan plocka hallonen då. Annars ramlar de nog av. Det blir säkert fler som mognar allteftersom. Hallon brukar man kunna plocka med 3-4 dagars mellanrum. Det är så gott med varma skogshallon på glass. Enkelt är det också om man har några burkar i frysen.


Jag tycker inte om att hitta burkar och påsar i frysen som det inte går att se utanpå vad de innehåller. Det händer att jag hittar sådana. Det är oftast inte jag som har lagt dem där. Jag gillar att skriva etiketter. Det är skönt att kunna skriva på burken "Blåbär -09" eller varför inte "Kantareller -09". När man stoppar ner en hel hög med burkar i frysen, kan man känna sig nöjd med dagens insats. Man kan se fram emot att plocka fram dem en efter en och njuta av innehållet längre framåt vintern. Visst är man en liten ekorre ibland.Jag tycker inte om att hitta burkar och påsar i frysen som det inte går att se utanpå vad de innehåller. Det händer att jag hittar sådana. Det är oftast inte jag som har lagt dem där. Jag gillar att skriva etiketter. Det är skönt att kunna skriva på burken "Blåbär -09" eller varför inte "Kantareller -09". När man stoppar ner en hel hög med burkar i frysen, kan man känna sig nöjd med dagens insats. Man kan se fram emot att plocka fram dem en efter en och njuta av innehållet längre framåt vintern. Visst är man en liten ekorre ibland.


Etiketter är bra om man använder dem på rätt sätt. Men man kan använda etiketter fel också. Peter Halldorf uttrycker det så här: "Etiketter är en välsignelse på medicinburkar, men en förbannelse när de hamnar på människor." Mycket klokt sagt. Inte för att jag knaprar i mig så särskilt mycket piller. Men man vill ju inte gärna ta fel medicin. Då är det bra att kunna läsa på burken vad den innehåller. Jag läser oftast det finstilta också så jag vet vilka biverkning tabletterna kan ge. Men när vi sätter etiketter på människor blir det inte lika bra. Det är inte lika enkelt att etikettera människor. Och har vi satt en etikett på någon, är det svårt att ta bort den igen. Det kan vara svårt att ta bort gamla etiketter på syltburkar, men det är ännu svårare att ta bort etiketter från människor.


Sylt och marmelad är lätt att beskriva med ett ord. Men om vi skulle ge oss på att beskriva på samma sätt, skulle det inte vara lika enkelt. Några få ord kan inte göra oss rättvisa. Det skulle behövas väldigt många etiketter. Jag funderar på vad de skulle stå på mina etiketter. "Lärare -80" kanske skulle vara en. "Mamma -86" en annan. "Scout - 60" och "Student -71" ytterligare några. Det går väl an om man får sätta etiketterna själv. Värre blir det kanske om andra ska skriva etiketterna.
Det bästa är nog att försöka låta bli att sätta etiketter på människor hur svårt den än är. Det kan vara bra att veta om det är jordgubbsmarmelad eller chilipasta man brer på mackan. Men människor avnjuter man nog bäst genom att låta dem överraska en. Randy Pausch berättar om ett bra råd han fick av en vän. Väntar man tillräckligt länge kommer folk att överrska och imponera på en. När man blir arg eller irriterad på folk, kan det bero på att man inte har gett dem tillräckligt med tid. Detta kan kräva stort tålamod, men i slutändan kommer folk att visa sin goda sida för nästan alla har en sådan. Om vi ger oss till tåls, kommer den att framträda.
Alla människor har sina goda sidor och sina mindre goda sidor. ibland hänger vi upp oss förmycket på de dåliga sidorna så att vi inte kan se de goda. Man kanske ska tänka så här: Om du försöker stå ut med mig och mina goda och dåliga sidor, så ska jag försöka stå ut med dig och dina goda och dåliga sidor. "Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget öga?" (Matt 7:1-3)
Om ni inte har läst Randy Pauschs bok "Den sista föreläsningen", kan jag rekommendera den. Den ingår i min sommarläsning det här året. Pausch var professorn som fick cancer och med bara några månader kvar att leva höll han en bejublad sista föreläsning på temat "Att förverkliga sina barndomsdrömmar". Den är både tänkvärd och rolig. För den som inte orkar läsa boken, så finns en videoinspelning av föreläsningen utlagd på YouTube. Den är ca 1h 15 min lång men väl värd att se. Ni hittar den här:
Foto: Inga M Johansson, Jordgubbsmmmarmmmelad

fredag 17 juli 2009

Svenska krusbär


"Blott Sverige svenska krusbär har", skriver Carl Jonas Love Almqvist. Det är väl inte helt sant. Jag tror det är samma sorts krusbär man odlar lite överallt. Det lär finnas hundratals olika sorter och de var mycket populära på 1800-talet. Almqvist skaldade visst orden, när han var i landsflykt i Amerika. Han hade förstås hemlängtan. Det kan förklara orden. Jag funderade bara på varför de kallas krusbär, men jag har inte lyckats hitta någon förklaring. Ett annat namn är stickelbär och det kan man lättare förstå för taggar har de ju.
Om man skulle, kanske förklaring är att bladen kan uppfattas som lite krusiga. Det får mig att tänka på hur man förr krusade banden till örngotten. Det är väl ingen som gör nu för tiden och unga människor idag har nog aldrig sett ett örngott med krusade band. Örngott idag har inga band. man kan tycka att det var ett onödigt arbete man lade ner på krusning av något så oviktigt som band på örngott. Men det visade väl hur noggrann man var och vilken omsorg man lade ner även på små detaljer. Det görs inte idag. Allt ska vara effektivt och funktionellt. Frågan är om man inte missar något. Det kanske är i de små detaljerna man avslöjar sitt engagemang och sin omsorg. Man krusar väl inte banden åt sina ovänner. Det är för dem man bryr sig om som man lägger ner det lilla extra arbetet. Nu tänker jag inte börja krusa örngottsband. Det finns tack och lov andra sätt att visa att man sig om någon. Man kan koka krusbärskräm eller baka en krusbärskaka till den som älskar dessa bär.
Ett annat gammalt uttryck som jag kommer ihåg från min barndom är "krusesjuka". Damerna på kafferepen var krusesjuka för de skulle krusas för. Ingen ville gå först och ta av kaffebordet alla sorter. Man måste truga dem flera gånger. Det var så det skulle vara om man uppförde sig väl. Idag är det snarare något negativt att krusa för någon.
På den tiden var det damerna först och sedan herrarna. Om barnen var med fick de vänta till sist, till lilleturen. Idag är det nog tvärtom. jag kommer ihåg att när mamma och pappa gick bort på julakafferep, så kom de hem med en massa kakor i papperspåsar. Man måste nämligen ta av alla sorterna och om man inte orkade äta upp dem, fick man ta hem dem i en påse. Det tyckte vi var bra för då fick vi också smaka.
Det finns kanske en annan enkel förklaring till namnet krusbär. Det handlar förstås om att man lade de omogna bären i ett krus och slog på vatten. Sedan stod de sig länge utan att man tillsatte det dyrbara sockret. Så enkelt kan det vara. Men det är intressant att fundera över ord och deras betydelse.

onsdag 15 juli 2009

Min lilla köksvrå


I en liten vrå av köket kan man börja ana hur det kommer att bli när allt är klart. Jag kunde inte låta bli att fixa till soffhörnan lite så att man kan sitta där och fantisera om det färdiga köket. Det är samma gardiner som jag hade tidigare i köket, men jag har fått tvätta dem och lägga ner dem eftersom jag skrotat gardinstängerna och satt upp skenor i taket i stället. Vår gamla kökssoffa har varit förvisad från köket, men nu får den göra comeback i nymålat skick. Dynan ser ut som fårskinn, men det är fusk. jag har sytt nya dynor till de gamla stolarna också. jag gillar när man kan ta vara på gamla ärvda saker. Både soffan och stolarna kanske är tillverkade av min farfar och hans bröder för snart hundra år sedan. De skulle säkert kunna berätta en hel del om dem som suttit på dem, om de bara hade haft talförmågan.

I resten av köket råder fortfarande viss oordning. Den här dagen var det alla skåpstommar som skruvades ihop. Lådorna blir morgondagens projekt. Köket kom hit till oss i platta paket från IKEA. Sen är det ju upp till oss att få ihop det i tredimensionell form. Alla som köpt ett platt paket från IKEA vet att det kan ta lite tid. Det är inte alltid allt går som smort och alla delar passar perfekt. Fast idag verkar det ha funkat. Jag höll mig mest undan för att inte vara i vägen och gjorde lite andra saker.
För ett tag sedan pratade vi ofta om vårt livspussel och att det inte alltid är så lätt att få ihop det. Det är många delar i livet som ska passas ihop. Jag tror att vi ibland pusslar med för många bitar samtidigt. När man lägger pussel eller bygger ihop ett IKEA-skåp, kan man inte bygga med alla bitarna samtidigt. Man får börja med några detaljer i taget. Om man får ihop ett hörn av pusslet eller kanske ramen runt om, blir det lättare att bygga vidare. Så är det med livet också. Om vi försöker göra allt samtidigt, blir det kaos i livet. Just nu renoverar jag kök, plockar bär och svamp, påtar i trädgården och lite annat smått och gott. Det räcker. Nu behöver jag inte tänka på skolan och höstterminen som är i antågande. Tids nog blir det dags för det också.
De viktigaste bitarna i vårt livspussel är ändå våra relationer. Dem måste vi vårda och inte glömma bort dem i alla aktiviteter vi försöker klämma in. Idag ringde vi till vår fosterpojke. Han är över trettio nu och bor i en Stockholmsförort. Ibland går det lång tid mellan telefonsamtalet och besöken, men det är roligt när man hör hans röst. Han bodde hos oss några år under tonåren. Innan dess bodde han på en flyktingförläggning. Han kom till Sverige som flykting från Eritrea. Nu har han blivit svensk och stora delar av hans familj har också kommit hit. Det vore roligt att hälsa på dem eller om de kom på besök till oss.
Det är många detaljer att fixa i ett kök. Det har jag märkt. Som min man brukar säga: "Det är många delar på ett järnspett." Alla bitar har vi inte fått än. På måndag kommer lådfronterna. Vi väntar också på spisen, fläkten och kyl/frys. Dessutom är det mycket som vi inte har bestämt hur vi ska ha det än. Vi tar en sak i taget och sen får det ta den tid det tar. Förhoppningsvis blir det klart i sommar. På slutet av en renovering är det många detaljer som ska på plats. Många gånger är det roliga detaljer. Designerparet Simon och Thomas pratar om "piffet". Det är roligt att piffa till det och se allt falla på plats. Nån gång i framtiden är vi där.
Foto: Inga M Johansson, Min lilla köksvrå, Stökigt kök

måndag 13 juli 2009

Blå bär och gula kantareller



Mina fingrar är för närvarande blålila till färgen. Inte för att jag har klämt mig eller för att jag fryser. jag har plockat blåbär. maken och jag åkte till skogen och plockade 6-7 liter på en kort stund. Han plockade 5 liter och jag resten, men han fuskar och använder en bärplockare. Jag plockar alltid blåbär för hand.

Det är så rogivande att sitta vid tuvorna och plocka de blå pärlorna. Ibland måste man böja sig ner för att hitta dem. Uppifrån ser man bara blad. Det är under bladen man hittar bären. Det kan vara så med människor också. Om vi ser på varandra uppifrån, kanske vi inte hittar pärlorna. Ibland måste vi bli lite ödmjuka och böja oss ner för att hitta dem.

I år behöver man inte vara orolig för att inte hitta några bär. Det kryllar av dem och de är stora också. Man behöver inte röra sig på så särskilt stort område för att få ihop några liter. Det blev ett riktigt blåbärsår trots att frosten kom när blåbären hade blommat. Vi blev lite oroliga. Det blev kraftig frost några morgnar, men det klarade de tydligen. Nu får vi skörda.


Kantarellerna gillade verkligen regnet som har kommit. I helgen plockade jag ett par liter. På vissa ställen lyste det gult, på andra fick jag leta lite. Det fanns nog andra som hade plockat där, men de missade en del. Jag frös inte två burkar att plocka fram till vintern när sonen kommer hem från Malmö. Det är bara han och jag som gillar svamp.







Det är en underbar tid just nu. Ganska soligt för det mesta, lite regn då och då. Lagom temperatur för oss som inte gillar när det närmar sig 30-gradersstrecket. Jag går omkring och njuter av naturen och trädgården. Liljorna är vackra iår och inga liljebaggar att tala om. Stockrosorna börjar slå ut mot söderväggen. De är svarta och jag har sått dem från frö för ett antal år sedan. Nu återkommer de varje sommar med sina vackra blommor.
Det enda jag inte gillar nu är alla flugor. De kan vara olidliga. Det brukar komma fler, när grannen har sina kossor närmare oss, men de är fortfarande en bra bit bort. Flugsmäckorna ligger strategiskt placerade i alla rum. Om de inte hjälper finns det ju Radar. Fjärilar däremot är trevliga att följa. Det är gott om dem runt oreganon.
Foto: Inga M Johansson

fredag 10 juli 2009

Rosor, massor av rosor!

Äntligen är modemet fixat efter det förfärliga åskvädret för en vecka sedan. Nu kan jag åter skriva mina inlägg hemifrån och uträtta andra ärenden via nätet. Det första jag gjorde var att kolla mina bloggkompisars bloggar.

Under tiden som jag varit bortkopplad har jag inte legat på latsidan. Jag har fortsatt min köksrenovering. Idag kom den sista tapetvåden upp och jag har målat taklisterna som maken ska få sätta upp imorgon. Vi har fått hem delar av köksskåpen, resten kommer om någon vecka. Det börjar arta sig och jag är så nöjd med resultatet hittills.

Jag är också nöjd med mitt trädgårdsarbete. Det blommar överallt och grönsakerna växer så det knakar. Det är så härligt att se. Nästan alla rosorna har slagit nu. En del blommar i överflöd, andra lite mer sparsmakat. Det är roligt att kunna plocka in stora buketter med rosor. Ibland glömmer jag att sätta in blommor på sommaren. Man är mest ute och ser blomprakten där. Nu har vädret varit lite kyligare och blötare. Då är man inne mer och kan behöva något vackert att titta på. Det kan ni också behöva. Här kommer en liten "film" med bilder på mina rosor.

video

Jag brukar ju jämföra oss människor med allt möjligt. Varför inte med rosor också! Vi människor kan faktiskt vara som rosor. En del blommar rikligt och gläder andra med sin skönhet. Andra visar inte sitt rätta jag om man inte kommer dem riktigt nära. Då kan vi känna deras underbara doft. Vissa har vassa taggar, som man kan sticka sig på. Någon har inga taggar alls. Jag antar att rosor har taggar för att inte bli uppätna av djuren. Det hjälper inte alltid. En del djur tuggar i sig ändå. Om man vill plocka de taggiga rosorna, får man vara försiktig. Människor kan vara taggiga ibland. Oftast är det nog för att försvara sig som man vänder taggarna utåt. Man får vara försiktig, när man närmar sig dem. Fast det gäller alla människor. Vi är alla sköra på olika sätt och behöver hanteras varsamt. Som Paulus skriver: "Tjäna varandra i kärlek". (Gal 5:13)

Visste ni att rosen inte bara är en symbol för kärlek. Den är också stillhetens och tystnadens symbol, har jag lärt mig. Därför skrev jag en gång den här dikten.

I rosenträdgården

Gud har en underbar trädgård.
Där växer det rosor,
röda och gula,
vita och rosa.
De doftar underbart
och doften ger mig ro.

I stillhetens trädgård,
i tystnadens trädgård
där finner jag Gud.
Där går han bland rosorna
och han ler
mot mig.

Foto: Inga M Johansson, Rosor

tisdag 7 juli 2009

Nedskärningar


Det händer att växter växer sig så stora att de tar för stor plats. De brer ut sig och konkurrerar ut andra växter. Så var det med våra stora rhododendronbuskar, en på var sida om verandan. De var vackra när de blommade. Humlorna älskade dem och de surrade om blommorna hela tiden. Sedan blev de bara skräpiga och tog stor plats. Den ena busken skymde sikten från köket ut i trädgården. Tidigare har jag inte brytt mig så mycket. Men nu när vi renoverar köket, ändrar vi också platsen för matbordet. Vi kommer att titta ut genom just det fönstret och då vill jag inte titta in i baksidan på en skräpig buske.

Efter lite research kom vi fram till att det var efter blomningen man skulle klippa ner rhododendron. Man borde kunna ta en hel del. Vid skolan har man klippt ner dem till några få decimeters höjd och de har tagit ny fart med många nya skott. Med sågen i handen satte vi igång att kapa grenar. Det blev en stor hög på gräsmattan och kvar nedanför fönstren några kala grenar. Lite oroliga blev vi när vi såg resultatet av vår framfart. De tar sig nog, sa vi till varann. Annars får vi gräva upp dem och sätta nya buskar. Det här inlägget handlar alltså inte om nedskärningar av ekonomisk art, om ni nu trodde det.

När de stora buskarna försvann, såg man plötsligt allt annat som växte under dem och bakom dem. Det var inte bara sådant som jag planterat, om man säger så. Våtarv, kvickrot, revsmörblommor och en och annat maskros hade hittat sin fristad där. Men inte nu längre. Fram med handkrattan. Här gäller det att rensa bort det oönskade och att pyssla om det önskade. Fingerborgsblommorna och stormhatten, magnolian och jätteramsen, alla fick de lite bättre plats att breda ut sig på. Det fanns många småplantor av fingerborgsblommor som aldrig kunde blomma i skuggan av buskarna. Nu får de chansen. Dessutom kunde jag plantera ut lite fler växter.

Det finns roliga namn på en del gamla växter. När min mamma var här berättade hon att hennes farmor kallade stormhatten för ”rackarhattar”. En tant i min hemby brukade säga ”kopattar” om jätteramsen, en ganska träffande beskrivning. Folk hade humor förr när de namngav växter. Det skulle inte skada med fler roliga namn på växter idag.

En del människor är som våra stora rhododendronbuskar. De har varit länge på samma plats och brett ut sig. Kanske tar de så stor plats att andra människor i deras omgivning inte får blomma ut. Jag har varit ganska länge på min arbetsplats. Jag hoppas att jag inte tar för stor plats utan att jag kan ge andra plats så att de kan får blomma ut. Det vore hemskt om jag skulle kväva andra eller hålla dem tillbaka. Då behöver jag en beskärning.

Jesus berättar i Johannesevangeliet kapitel 15 en liknelse om vinstocken och hur vinodlaren beskär den för att den ska bära mer frukt. Om en gren inte ger någon frukt, skär han bort den. Han säger också att han är vinstocken och vi är grenarna. Han vill att vi ska bära frukt men vi kan inte bära frukt om vi inte är kvar hos honom. Vad menar han när han säger att vi ska bära frukt? Jag tror att han menar att vi ska ge kärlek till alla. Han talar om Guds kärlek i versarna efter. Dessutom kan vi läsa om andens frukt: ” Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.” (Gal 5:22) Jag tror att kärleken står först därför att den är viktigast. Om man älskar, kommer mycket av det andra på köpet. Men visst behöver man tänka på att visa lite mer ödmjukhet, tålamod och självbehärskning ibland.
Just nu får jag öva mitt tålamod eftersom vi fortfarande inte har internet hemma. Jag måste åka till skolan för att blogga. Man får väl se det här som en övning i tålamod och självbehärskning.
Foto: Inga M Johansson, Humla i rhododendronblomma

söndag 5 juli 2009

Blixt och dunder



Ibland händer det inte så mycket. varje dag är lik den tidigare. Så har det delvis varit för mig de senaste dagarna. jag har fortsatt mitt ogräsrensande, min köksrenovering och min betonggjutning. Så långt har det varit som vanligt.

Utöver detta vanliga har jag varit chaufför. Sonen behövde skjuts till Ljungby för softspel och till lagan för LAN. Dessutom måste han ju bli hämtad efter en viss tid. En dag var min mamma här och hälsade på. Det var trevligt. Hon kommer inte ut så mycket och har svårt att gå. Hon kan ju alltid ta färdtjänsten. Det gjorde hon till sjukhuset. Sedan hämtade jag henne där och skjutsade tillbaka. Så bilen har gått ett antal mil de senaste dagarna.

Det som inte har gått är att blogga eller läsa mejl. I fredags drog ett häftigt åskväder över Rannäs. Det slog ut både tlefon och ADSL. Man känner sig onekligen lite avskuren från omvärlden. Vi kan förstås se på världen för parabolen fungerar, men vi har bara mobilerna om vi vill kommunicera med någon. Man glömmer fort hur det var bara för några år sedan. jag vet inte när vi kan få flet fixat. Man kan tydligen inte göra någon skadeanmälan utanför kontorstid. :( Eftersom ni kan läsa detta har ni väl förstått att jag lyckats hitta en uppkoppling som funkar. Det är skönt att jobbet finns även på sommaren. Här sitter jag nu vid min arbetsplats och skriver.

Jag kan alltså inte vara online hemifrån för tillfället. Funderade på ett mobilt bredband. Har hört att det funkade hos våra bekanta även om det andra inte gjorde det. Vi får se. Det finn i alla fall en annan uppkoppling som aldrig fallerar. Jag brukar nämligen tänka mig bönen som en uppkoppling mot Gud. När jag vaknar på morgonen, kopplar jag upp mig. Sean står linjen öppen hela dagen tills jag går och lägger mig. Jag kan när som helst nå honom och kommunicera så mycket jag vill. När jag kryper till kojs, ber jag min aftonbön, tackar för dagen som gått och ber om beskydd under natten. Sedan kopplar jag ner, men jag vet att han aldrig stänger av. Jag kan när som helst söka honom. "Bed, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas." (Matt 7:7-8)


Vi satt på verandan pojkarna och jag och tittade på blixtarna och räknade sekunder tills knallen kom. Några gånger hann vi inte ens säga "ettusenett". Blixt och knall kom så gott som samtidigt. Sedan kom regnet. Först lite smådroppar. Sedan ökade både storleken på dropparna och mängden droppar. Stundtals kändes det som om vi satt bakom ett vattenfall. Det började bildas pölar i groparna på gräsmattan. I ett kvarglömt glas på trädgårdsbordet plaskade det ordentligt och det fylldes ganska snabbt till över hälften. Efteråt kunde vi läsa av regnmätaren till 36 mm på mindre än två timmar. Det kan man kalla en rejäl rotblöta. Den behövdes, men åskan kunde vi ha varit utan trots det magnifika skådespelet.





Igår var vädret lite svalare. Det kom en skur till och vi hörde lite muller på avstånd. Det var fuktigt i jorden och i gräset. Vattennivån i dammen har stigit. Hunden och jag avverkade våra vanliga skogspromenader. Regnet hade tvättat alla stigar och rensat dem från barr och annat löst gods. Vätan gynnar mina favoriter också, kantarellerna, blåbären och hallonen. Blåbären har börjat mogna och jag har ätit några tallrikar med mjölk. Det är sommarmat för mig lika mycket som sill och potatis. Snart blir det dags att plocka de första hallonen. Jag har inga trädgårdshallon. Det finns gott om skogshallon bakom ladugåren och längs stenmurarna i byn. De smakar gott till vintern. Då avnjuter vi gärna en "heisse liebe", varma hallon med vaniljglass, i soffan framför TV:n.
Foto: Inga M Johansson, Bakom "vattenfallet", 36 mm och Blåbärstallrik