söndag 30 augusti 2009

Söndag i Malmö


Vi vaknade ganska tidigt trots att det var söndag. Äldste sonen fyllde 23 år idag. Ut på en promenad med hunden, frukost och duscha. Sedan gav vi oss iväg. Vi som inte körde kunde förstås slumra lite i bilen. Det tar ju några timmar ner till Sveriges tredje stad. Vi hade planerat att mötas i Immanuelskyrkan för att gå på gudstjänsten där, men vi kom ner i så god tid så vi åkte till sonens lägenhet och plockade upp honom på vägen.

Det är alltid tevligt att gå på gudstjänst i Immanuelskyrkan i Malmö. Man känner sig välkommen och undervisningen är bra. Numera känner vi ganska många där. Vi träffade flera i släkten. Det var en avskalad gudstjänst. Inte så många programpunkter som vi brukar ha, men det viktigaste var med: välkomstorden, lovsången, bönen, predikan och nattvarden. Så mycket mer behövs inte.


Predikan utgick från Rom 12:14-21 och handlade om att älska sina fiender. Inte helt lätt. Nu har vi kanske inte så många som vi kallar fiender, men vi kan ju ha människor i vår omgivning som vi retar oss på eller som är besvärliga mot oss. Det kan vara svårt att älska dem också. Kontentan av predikan var nog att det handlar om våra attityder till andra människor och hur vi reagerar på motgångar och besvärligheter. Visst ska vi reagera mot ondska men vi vet alla att förbanna och hämnas inte leder till något positivt utan bara leder oss in i en ond spiral. Detta gäller både i de stora sammanhangen mellan länder och folkgruppen likaväl som i de mindre sammanhangen. I alla mänskliga relationer är det bättre att tänka positivt, att välsigna och inte förbanna, att hålla fred så långt det beror på oss, att göra gott och att förlåta, att välja en positiv attityd. Detta behöver vi öva på varje dag.



Efter gudstjänsten var det fika i kyrkan. Sedan fortsatte vi ut på stan. Vi åt mongolisk barbeque i en källarrestaurang för att fira sonen. Vi fortsatte firandet hemma hos honom med den medhavda tårtan.
Vi lämnade sonen som ska fortsätta att plugga i Lund och anträdde färden hemåt. Det hann bli mörkt innan vi var hemma. Hösten är snart här. Imorgon är det den sista dagen i den sista sommarmånaden. Hunden blev förstås glad när vi kom hem. Det blev en liten kvällspromenad i mörkret. Det är bara att vänja sig. Om några månader är det mörkt när man åker till jobbet och mörkt när man kommer hem. Då gäller det att inte se mörkt på livet utan att kunna se de små ljusglimtar som finns och njuta av dem.

Foto: Inga M Johansson, Födelsedagstårta, Mongolisk BBQ

onsdag 26 augusti 2009

Fotnoter

Igår fick jag äntligen besked. Det låg ett brev i postlådan. Jag har väntat ett tag på det även om jag inte sett fram emot det. Nästa onsdag kommer jag att placeras på operationsbordet. Läkaren ska fixa till min Hallux valgus, ja, den där knölen vid högra stortån som värker hela tiden. Jag vet att det kommer att göra ont efteråt. Det gjorde det förra gången när de fixade min vänsterfot för snart 35 år sedan. Men när allt väl hade läkt, tog smärtan slut och värken var borta. Det är det jag ser fram emot nu också. Fast 6 veckor på kryckor är ingen höjdare.


Mest av allt kommer jag nog att sakna promenaderna med hunden, mina älskade skogspromenader. Det gäller att njuta den här sista veckan. Jag får ladda upp med några bokhögar och krysstidningar. Jag läste inte lika mycket i sommar som jag brukar. Hoppas att TV-utbudet blir lite bättre än det varit i sommar. Och sen har jag ju bloggen.


Det är mycket som ska ordnas inför en längre sjukskrivning. Chefen måste få veta, så att hon kan ordna vikarie. Kollegorna och eleverna behöver underrättas. Sedan måste jag ju planera för min vikarie så att han eller hon vet vad eleverna ska syssla med. Det går ju an att planera åt vikarien vid en planerad ledighet. Det är värre vid akut sjukdom. Egentligen tycker jag att vi borde ha betalt för den tid som vi ofta får lägga ner på planering och efterarbete trots att vi är sjuka. De ringer och undrar och trots att man knappt kan stå på benen försöker man för elevernas skull svara. Dessutom tar vikarierna ju oftast bara själva lektionerna och övrig tid med eleverna. Har man otur har vikarien inte rättat en enda mattebok eller läxa. Många gånger får man ingen vikarie utan kollegorna får jobba dubbelt. Jag hoppas chefen hittar en bra vikarie för mig. Då behöver man inte ha dåligt samvete för att man är borta.


När maken kom hem i eftermiddag, frågade han om jag ville åka till Anderstorp och äta våfflor. Varför inte, sa jag. Vi äntrade motorcykeln och gav oss av. Vem vet, det kanske blir en av de sista turerna för säsongen för mig. Våffelkvällen i Anderstorps Missionskyrka var välbesökt. Det var makens f d jobbarkompis och hans bluesband som underhöll. Det lät riktigt bra och vi träffade flera vänner som vi inte sett på hela sommaren. Det var en riktigt skön motorcykeltur hem i den ljumma augustikvällen. Vi kunde ha åkt en längre sträcka men jobbet väntar imorgon. Det börjar bli mörkt på kvällarna. Det är tur att det finns lyktor på bilar och motorcyklar.


Lyktor kan vara så olika. En lykta kan fungera som en strålkastare som lyser upp stigen en lång bit framför oss. En annan lykta är mest till för att ge en mysig stämning. När vi åker på läger eller hajker med scouterna, brukar vi ha med oss fotogenlyktor. De är mysiga att hänga upp när det börjar mörkna. De är också bra att ha när man ska gå på toa innan man kryper ner i sovsäcken. De lyser inte så långt men man ser ett steg i taget. jag tror att det är en sådan lykta som det står om i Psaltaren: "Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig." (Ps 119:105) Vi vill ofta veta vads om ska hända i våra liv långt i förväg. Vi planerar ibland för en lång tid framåt. Men ingen av oss kan se särskilt långt. När som helst kan det dyka upp något nytt på livets stig som förändrar våra planer. Jag tror att det är så som det ska vara. Jag vill inte veta i förväg vad som kommer att hända mig. Livet blir mer spännande om jag inget vet. Dessutom tror jag att Gud avslöjar för oss så mycket som vi klarar av att veta. Ibland kan svårigheterna kännas oöverstigliga och livets stig blir nattsvart, men på något sätt tar vi oss igenom. Ljuset finns där och lyser oss en liten bit i taget.

söndag 23 augusti 2009

Hyllning till skogen

Jag älskar skogen. Jag älskar att gå i vår skog. Det är så vackert. Det doftar underbart friskt av mossa och gröna blad. Vinden susar i kronorna, det knakar i stammarna och prasslar bland löven. Skogsduvorna kuttrar. Korparna kraxar varnande. Spillkråkorna flyger i sin bergochdalbaneflykt under högljutt klyande. Tjädern skrämmer oss med sitt plötsliga flaxande. Jag tror inte att jag numera skulle klara av att bo i en stad eller på en slätt utan träd.


Varje morgon försöker jag att ta med hunden ut på en promenad till skogen innan frukost. De dagar vi är lediga som idag kan det bli en längre tur. När jag jobbar eller om det regnar blir turen lite kortare. Idag liksom igår var det en underbar dag för strövtåg. Vi var ute en timme på morgonen och två på eftermiddagen. På morgonen kan dimman ligga lågt i svackorna. Daggen får alla spindelnät att framträda. Senare på dagen glittrar solen i vattenpölarna. Den skimrar mellan grenarna som kastar sina skuggor på marken. Det fanns så mycket att titta på, så många intryck att ta in, så många fotomotiv att föreviga. Hela sommaren har jag fotograferat i skogen. Idag var jag bara tvungen att sätta ihop bilderna till en hyllning till skogen.


video


Det är något visst med träd. Det kanske är därför som Jeremia liknar den som litar på Gud vid ett träd. "Välsignad den man som sätter sin lit till Herren, som litar helt till Herren. han blir som ett träd planterat vid vatten. Det sträcker sina rötter mot bäcken. Det har inget att frukta av hettan, bladen är alltid gröna. Det ängslas inte under torra år, upphör inte att bära frukt." (Jer 17:7-8)

fredag 21 augusti 2009

After work

Så har vi avslutat den första veckan tillsammans med eleverna den här höstterminen. Ja, det var ju ingen hel vecka även om det känns så. De första veckorna är alltid mer intensiva och mer tröttande än andra, tycker jag. Det är väl möjligtvis de sista som också kan komma upp i samma nivå.


Vi är några kollegor som ibland brukar avsluta veckan med att fika tillsammans och ha lite afterworksnack. Man kan behöva prata av sig arbetsveckan tillsammans med några som förstår. Då slipper man belasta familjen och helgen med sådant som kan vara negativt. Vi pratar inte bara om allt negativt. Vi lyfter också mycket som varit positivt och glädjande.


Idag var vi glada över de elever som kastat sig över arbetsuppgifterna och som tyckt det varit roligt i skolan. Vi kunde se att femmorna gjort framsteg sedan förra året. Det fanns de som repeterat förra årets engelskglosor på nätet. Jag lägger ut läxorna på http://www.glosor.eu/. Där kan eleverna logga in och hitta dem. Andra hade använt engelskan på semestern. En del hade pratat engelska hemma med föräldrar eller syskon. Det är roligt att de använder sina kunskaper. Många var också ivriga att sätta igång på matten. I år har jag en ny fyra i matte som jag inte känner sedan tidigare. Det är spännande att möta nya elever. De var positiva och alerta på lektionerna. Hoppas det håller i sig. Jag kommer också att möta sexorna igen. Jag hade dem i NO i fyran. Nu ska jag ha dem i NO, bild och livskunskap. Det märktes att de har blivit äldre och mognare. Vi kommer säkert att ha många givande samtal och diskussioner.

Andra saker var inte lika roliga att prata om. Vi har precis som många andra drabbats av nedskärningar och därför får vi ha större elevgrupper och jobba fler timmar i elevgrupperna. Dessutom har man i vår kommun valt att spara på skolmåltiderna genom att personalen får betala för att få äta vid de pedagogiska måltiderna. Detta drabbar både personal och elever då färre väljer att äta i matsalen. man tar hellre med egen mat och äter den i lugn och ro i personalrummet. Många elever blir oroliga och får ont i magen. Konsekvenserna blir kanske värre hos oss än på andra skolor. På vår skola finns nämligen ingen matsal så vi måste gå till högstadieskolan några hundra meter bort. Det tar mycket tid att gå inte minst för de yngsta.
Mina kollegor i förskoleklassen berättade att första dagen som de åt i matsalen tog det över 60 minuter. Under den tiden hade de gått upp till matsalen, stått i kö för att ta mat, hjälpt barnen att ta mat och hitta sin plats, lugnat oroliga barn, ledsagat minst 7 barn till toaletten en bra bit bort i korridoren m.m. De hade säkert fått hjälpa en del barn med fisken och potatisen, flytta ut de nya inte helt barnanpassade stolarna så att barnen kunde gå och hämta mjölk eller mer mat, uppmuntrat dem att smaka på allt och med andra glada tillrop. Gissa om deras egen mat var varm eller kall när de väl fick i sig den. En av dem skulle egentligen ha lämnat den andra där uppe i matsalen för längesedan för att ta rast. Det blev ingen rast den dagen. När alla var klara och de kunde gå tillbaka till vår skola, var de gråtfärdiga av frustration. På vägen funderade de på vad det är som egentligen förväntas av dem. Till råga på allt måste de betala 25 kr för den kalla maten. Man kan undra om våra politiker skulle acceptera att ha det så på sina arbetsplatser. Vi som jobbar med de lite äldre barnen har väl en något drägligare situation. Våra elever är lite vanare vid matsalen och kan lättare hantera situationen. Vilka konsekvenser kommer vi i framtiden att se av denna "besparing"? Ätstörningar och oroliga barn har vi redan gott om liksom stressade pedagoger. Varför tänker alltid makthavare med plånboken och inte med hjärnan? Att tänka med hjärtat är väl helt uteslutet.


Nu är det dags att ta helg. Man behöver faktiskt koppla bort jobbet åtminstone en dag i veckan. Det är gammal visdom i det tredje budet. Den sjunde dagen behöver vi vila. Det gjorde ju till och med Gud och det trots att han aldrig blir trött. Förmodligen kommer jag ägna några timmar på söndag åt planering av nästa vecka, men imorgon ska jag bara vara ledig. "Because I´m worth it", som de säger i reklamen. Men ledig betyder inte sysslolös. Det finns ju så mycket annat roligt att göra än jobbet.


Jag skickade efter en bok som jag fick i postlådan i måndags. Den heter "En vanlig dag med Jesus" och är skriven av John Ortberg och någon mer. Där hittade jag ett kapitel om arbetet med bl a följande kloka ord:


"Det viktigaste du får med dig hem från arbetet är - dig själv!"

Foto: Inga M Johansson, En sol i rabatten, Klematis i ginst, Vallmor och Solhatt

torsdag 20 augusti 2009

Asfaltsblomma

Det var inte bara jag som hajade till. Jag var ute och rastvaktade på skolgården idag. Som vanligt gick jag mina rundor och spanade in eleverna som lekte och sparkade boll. Plötsligt fick jag syn på den - asfaltsblomman. I en spricka i asfalten intill muren växte det en blomma. Den var nästan en halvmeter hög och såg ut som physalis, gyllenbär. Jag har själv dragit upp sådana från frön och har dem hemma i mitt miniväxthus. Här växte den upp ur asfalten.

Sista timmen satt jag och pratade med två flickor i sexan som jag ska träna matte med lite extra. Då frågar en av dem om jag har sett den häftiga blomman. Så det var inte bara jag som hade sett den. Även en del elever hade blivit förundrade över växten.


Det märks annars på skolgården att det har varit semestrar och att resurserna har minskat. Det var ovanligt mycket ogräs. Vid parkbänkarna runt flaggstången växte meterhöga gråbo i asfaltssprickorna. Ogräsrensning har väl inte prioriterats i sommar. Det kanske har funnits viktigare saker att göra. Jag har inte heller prioriterat ogräsrensning de senaste veckorna. Gräsklippningen har också blivit eftersatt. Men det har sina skäl. Man kan inte prioritera allt och då blir en del saker gjorda senare eller inte alls. I sommar har vi prioriterat köksrenoveringen. Vi väntar fortfarande på kyl/frys. Så det återstår vissa små detaljer att fixa. Men nu när jobbet börjat igen har man inte lika gott om tid eller ork för den delen. Mycket energi går åt till jobbet.

Det finns människor som är som asfaltsblomman. De kan blomma mitt i asfaltens ökenlandskap med andra kräver god mylla och omsorgsfull omvårdnad för att blomma. Hur kommer det sig att vi är så olika? Varifrån får dessa tåliga "blommor" sin kraft? Många människor liknar svamparna. De lever i symbios med andra levande varelser. Det innebär att de har nytta av varandra. De hjälper varandra att skaffa den näring och de levnadsförhållanden som de kan frodas i. Utan träden - inga svampar. På samma sätt kan vi hjälpa varandra att utvecklas och leva ett gott liv. Det finns också människor som är som parasiterna. De lever också i ett beroende av andra, men de ger inget tillbaka. De bara tar. Sådana människor är inte roliga att leva med eller jobba tillsammans med. De suger musten ur sin omgivning och dränerar alla andra på kraft. Parasiterande organisker kan till och med döda sina värdar. jag hoppas att inte någon uppfattar mig som en parasit. Jag vill vara en människa som inte bara tar utan också ger.

Vi möter många människor i bibeln. Där finns alla sorter, både asfaltsblommor, parasiter och de som både ger och tar. Man kan tycka vad man vill om Paulus, men överlevnadsförmåga hade han. Ja, till slut blev han förstås avrättad, men innan dess var han med om det mesta. Han blev jagad och förföljd, kastad i fängelse och stenad, skeppsbruten och mycket mera. Hela tiden arbetade han målmedvetet för det som han trodde på, eller rättare sagt, DEN som han trodde på. Varifrån fick han sin styrka? Hur orkade han? "Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft." (Fil 4:13) Det kanske var det som var hans hemlighet. Han hade en stark tro som bar honom genom allt. Han hade ett hopp och mål att kämpa mot.

I skolan har vi många mål att jobba mot. Ibland tycker jag att de är alldeles för många våra mål. Då gäller det att prioritera och bara jobba mot några mål i taget. En sak i taget och var sak på sin plats. Det är då det fungerar bäst. I skolan och i livet.

lördag 15 augusti 2009

Kärleksbevis

I vår by finns det gott om vild kärleksört. Jag tror att det är lite speciellt för jag har inte sett så mycket på andra ställen häromkring. I år blommar den extra mycket. Den vilda kärlekörtens blommor är inte så rosa som den odlades som jag har i trädgården. De är ljusare och blekare, men vackra när man kommer nära. Jag har också en variant som har röda blad och stjälkar. Man skulle kunna tro att blommorna också skulle vara röda, men det är de inte. De är ljusa som den vilda artens.

Man kan undra varför den heter kärleksört. När jag googlade på namnet, hittade jag en förklaring. Förr trodde man att man kunde ta reda på om två älskande skulle få varandra genom att hänga upp två plantor i taket. Om de växte mot varandra skulle de få varandra. Om de växte från varandra skulle de inte bli ett par. Jag läste också att man planterade den på taket för att avvärja blixtar.

Om den vissande var det ett tecken på att någon skulle de en för tidig död. man använde också bladen på sår. Det är spännande med gammal folktro även om man inte tror på allt. Det enda jag skulle kunna tänka mig att testa är väl att lägga bladen på sår. Det fungerar ju med aloe vera. Varför inte med kärleksört.

Det finns många gamla traditioner som handlar om att avslöja kärlek. Tänk bara på seden att plocka bort de vita bladen på en prästkrage och säga "älskar, älskar inte". Vi vill så gärna veta att vi är älskade. Samtidigt kan det vara så svårt att säga det till den man älskar. Och även om vi får höra orden är det inte säkert att vi riktigt tror att det är sant. Vi vill ha bevis, kärleksbevis.

Kärlek beskrivs ju oftast som en känsla. Inte minst i litteratur och film frossar man i jakten på den känslan. Men kärlek handlar inte bara om känslor. Kärlek är vilja och beslut. Kärlek är handling. Det behövs inte några storslagna hjältedåd för att bevisa kärlek. De räcker med en enkel handling. Vi kan ge små kärleksbevis varje dag. När pojkarna var små, kunde man bli glad av en halvvissen tusensköna som de plockat i gräsmattan. Den var ett litet bevis på deras kärlek.

Ibland kan kraven på bevis gå för långt. Att kräva att någon ska vara beredd att döda eller att dö själv för någon annan är att gå för långt. Det är sådant man läser om i kärleksromaner eller ser i romantiska filmer från förr. Ändå händer det i Sverige idag har vi nyligen kunnat läsa i tidningarna. Det är tragiskt när unga människor drivs till mord av vad man kallar kärlek. För mig är det inte kärlek. För mig handlar kärlek om att leva för någon, inte att dö för någon.
Kärleksbevis
Om kärleken bara är en känsla,
hur kan du då kräva av mig
att jag ska bevisa att jag älskar dig?
Hur kan man bevisa en känsla i sitt inre?
Nej, kärleken är inte bara en inre känsla
Kärlek är också vilja och handling
Det är de små vardagliga kärleksfulla handlingarna
som visar att jag älskar dig
Men när jag handlar i kärlek,
ökar också den inre känslan inom mig
Då växer kärleken

Foto: Inga M Johansson, Kärleksört

onsdag 12 augusti 2009

Gamla vanor

Nu har vi börjat igen. Det känner riktigt bra att träffa de gamla kollegorna igen. Vi kom snabbt in i de gamla vanorna. Vi har fullt upp även om inte eleverna är på plats.

Igår var det information och välkomstfika på förmiddagen. Sedan satt vi i arbetslagen och försökte få ihop schemat för alla klasser. Det märktes att resurserna har minskat. Vi är färre personal vilket innebär att vi måste ha fler lektioner eller större grupper. Trots det hade vi svårt att få ihop alla lektioner. Helt klart är behoven större än resurserna. Idag har vi fortsatt i arbetslagen med schema och lokal pedagogisk planering. Det är skönt att vi fått den här tiden med arbetslagen så att inte allt varit uppbokat för annat. Imorgon har vi en föreläsning i stan. Vi ska få lite ny inspiration att jobba med livskunskap. På fredag ska jag åka till Ronneby och hålla en kurs i NTA. Som ni ser kommer vi snabbt in i arbetet igen. Gamla vanor ändrar man inte så lätt.


Men ikväll har jag inte jobbat. Maken och jag åkte in till Värnamo och lyssnade på Wells i parken. En konsert med Robert Wells hör också till gamla vanor. Jag tror vi har varit på Rhapsody in Rock varenda år de senaste tio åren. I år blev det bara den mindre versionen Wells i parken. Som vanligt var det fullt ös på Roberts pianospel. Kompbandet bestod av det vanliga gänget. Lennie Norman stod för de humoristiska inslagen. Jag saknade de klassiska orkesterverken. Det var mer boogie woogie och rock. Inte lika stor variation på musiken.


Det var i alla fall bra stämning bland publiken. Som vanligt var det många i vår ålder, men det fanns också en hel del lite yngre. Framför oss satt lite utspridda ett gäng som jag vet har brukat spela ihop i ett band. Det är några utvecklingsstörda som hade egna spelningar i varje fall för några år sedan. Det är härligt att se hur de lever sig in i musiken. Vi andra är nog för det mesta lite stelare och hämmade.
Den som missat Wells i parken kan kolla in den här länken: http://www.youtube.com/watch?v=Er9R15CkiYg

På tal om gamla vanor så är det ofta väldigt lätt att fortsätta på samma sätt som man alltid har gjort. Vi fastnar lätt i gamla vanor och gammalt tänk. En del människor har svårt för förändringar. De vill helst att livet ska fortsätta som det alltid har gjort. Men det är sällan livet gör det. Vi möter ständigt nya utmaningar. Andra människor vill ha nytt hela tiden. De blir uttråkade annars. De flesta är nog en blandning av båda typerna. Jag hör nog mer till de som vill ha nya utmaningar och förändringar. Bill Clinton sa: "Låt oss göra förändring till vår vän och inte till vår fiende." Det tycker jag var klokt sagt. En annan klok man sa: Allt förändras, har alltid förändrats och meningen är att det ska förändras. Men människor vill att det ska bestå och vara som det är. Det här är en svår sak i varje människas liv. Man har det på ett visst sätt och man kan ofta känna att man inte vill ha några förändringar... Men livet kommer inte att tillåta det. Saker och ting händer. Det är det som är livet." (Gordon Gano)

Paulus uppmanar oss med följande ord: "Se till att ni förnyas i ande och förstånd." (Ef 4:23) Vi behöver lära oss att stanna upp och reflektera över vart vi är på väg. Utan att vi märker det kanske vi har hamnat på fel väg. Om man har orienterat vet man att det bara krävs en liten avvikelse från den rätta kursen för att man ska hamna helt fel. Det är farligt att bara fortsätta på den inslagna vägen utan att reflektera om det är den rätta vägen. Vi kanske skulle ha tagit en annan väg.

"Gå inte alltid dit vägen leder. Gå i stället där ingen väg finns - och lämna spår."

Foto: Inga M Johansson, Folkparken i Värnamo, Wells i parken

måndag 10 augusti 2009

Det smakar Grekland

Den här sista dagen på sommaruppehållet har jag mest varit på vägarna. Jag har kört ner äldste sonen till Malmö. Det blev en liten sistaminutenutflykt.
Malmö är en trevlig stad både att besöka och att bo i. Vi uträttade några ärenden. Sedan var vi hungriga. Som vanligt hamnade vi på vårt favoritställe, Greken, som vi brukar säga. Stället heter egentligen Restaurang Plaka och ligger på Södra Förstadsgatan mellan Triangeln och Möllevången. Där kan man äta underbara grillspett, souvlaki. Köttet är knapergrillat och kryddat med timjan. Man kan pressa citron över det. Det smakar Grekland. För att inte tala om tzatzikin och den grekiska salladen med fetaost och oliver. Det är inget stort ställe, men maten är god och billig. Stämningen och interiören för en tillbaka till Grekland.
Det var varmt i luften i Malmö. Lägenheten behövde luftas även om maken var där för en vecka sedan på sin sistaminutenutflykt. Det är ingen stor lägenhet vi har, men det är ett bra krypin för sonen och för oss också när vi har vägarna förbi. Läget är perfekt. Nära till Mobilia och lätt att ta sig dit både med bil och buss. Det är fyra år sedan nu som vi köpte lägenheten. Men sonen behöver allt städa den lite bättre. Det var visst det han hade tänkt göra de närmaste dagarna innan plugget börjar igen.
När jag susade fram på vägarna genom Skåne och Småland, lade jag märke till att vägkanterna skiftade i gult och lila. Det brukar vara så den här tiden på året, när sommaren går mot sitt slut och hösten snart tar vid. Det gula kom från renfanan och gullriset. Det lila stod rallarrosen och ljungen för. Det gröna är inte lika grönt längre. På sina ställen börjar gräset att gulna. Ett varmt och soligt augusti innebär oftast brunbränd mark och kvalmigt väder, åska och regnskurar, getingar och flugor. Jag är inte så förtjust i rötmånaden. Nu längtar jag efter september. Jag gillar verkligen hösten.
Vägkantens blommor får "se" många passera. Det kanske inte är så många som lägger märke till dem, men de finns där och förskönar dikesrenarna och sluttningarna. En del människor är som vägkantsblommor. De står bredvid när det händer saker. De kanske inte är med, men de finns där vid sidan om. De iakttar, men de deltar inte. Förr kunde jag också vara sådan. Jag sa inte så mycket, men jag tittade på och lyssnade på de andra aktörerna. Vi är olika. Vissa yttrar sig bara när de har något att säga. Andra yttrar sig i tid och otid oavsett om de tillför något eller inte. Ibland kan man bli trött på sådana människor, men det finns situationer när de är en tillgång. Jag känner några som verkligen kan hålla liv i vilket tråkigt kafferep som helst, men när man går därifrån undrar man vad vi egentligen pratade om.
I andra situationer kan "vägkantsmänniskorna" förvärra läget trots att de inte gör något. Jag tänker på mobbningssituationer. Många förstår inte att om man inte ingriper utan bara tittar på, så är man ändå delaktig i händelsen. "Vadå, jag gjorde ju inget!" får man ofta höra. Nej, just det. Om man inte säger nej, säger man ja. Om man inte vågar försöka stoppa mobbarna, måste man gå därifrån och helst berätta för en vuxen, brukar vi säga till våra elever. Om man står kvar, gör man lika mycket fel som den som mobbar, bara på ett annat sätt. Man legitimerar mobbningen och stöder mobbarna genom att stå kvar. Om man vill stödja den mobbade, måste man säga ifrån eller hämta någon annan som kan göra det.
Det finns många "vägkantsmänniskor" i bibeln. Många av dem ville bara se Jesus, när han vandrade förbi. Andra ville att han skulle hjälpa dem. Några ville till och med följa honom och lära känna honom. Det kan vi också få göra, när vi läser evangelierna. Många berättelser om människors möten med Jesus handlar om de utsatta människorna i samhället. Sjuka, socialt utstötta eller kulturellt diskriminerade blev accepterade av honom. Han såg dem mitt ibland massorna. Det var inte så att han såg mellan fingrarna på det som de gjorde. Han accepterade inte deras felaktiga handlingar som prostitution eller skattebedrägerier, men han accepterade dem som människor med behov. Så borde vi också se på alla människor, alla elever. Varje människa vi möter är en individ med ett eget värde och egna behov oavsett vad de gör eller från vilket sammanhang de kommer.
"Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du." (Ingemar Olsson)
Det innebär att jag och du också är värdefulla och viktiga. Det finns ingen annan som är som du och utan dig vore världen fattigare.
Foto: Inga M Johansson, Plaka, Souvlaki, Renfana och Ljung

Längtan efter choklad

Ibland kan man få en oerhört stor längtan efter något. Man bara måste ha det. För mig är det ganska ofta lakrits eller choklad. Jag tror det är fler än jag som älskar choklad, gudarnas föda. Ja, det var så Linné kallade kakaoträdet på latin, Theobroma cacao. Linné uppskattade nog chokladen för han skrev mycket positivt om den.

"Av de tre bekanta dryckerna te, kaffe och choklad, vilka voro okända för våra förfäder men kommit till oss från främmande länder och nu blivit berömda genom flitigt bruk, njuta vi visserligen oftare av de båda första, men de äro därför icke att anses som överlägsna eller mer välgörande för vår kropp än den senare. Ty chokladen är mildare, den varken försvagar krafterna i förtid; därför bör den skattas så mycket högre, enär dess bruk visat sig mera hälsobringande och även givit säkrare hjälp i sjukdomar, till vilkas lindrande hela läkekonsten knappt skulle räcka till, om den ej funnits." (Carl von Linné)

I år hittade jag en ny blomma som jag inte sett förut i kataloger eller på plantskolorna. Jag beställde den från odla.nu och planterade den i en kruka. Nu blommar den för fullt. Det är en skir blomma, chokladbrun till färgen och den doftar faktiskt lite av choklad. Men så heter den också chokladblomma.

Doften av choklad kan vara en ren njutning. "Varje gång han gick förbi, saktade han ner stegen och han brukade vända näsan högt i vädret och ta långa djupa andetag av den där underbara chokladlukten omkring honom. Åh, vad han älskade den lukten! " (Roald Dahl i Kalle och chokladfabriken)

Dofter kan få oss att längta. Att längta efter något kan vara en skön känsla. Särskilt om vi vet att vi kommer att få det vi längtar efter så småningom. När jag var barn, kunde vi längta efter att få dela en sockerdricka eller en halv liter glass. Det var inte varje dag vi fick det. Vi fick vänta på ett få. Och vi var tre som skulle dela på det. Idag behöver vi sällan vänta på något. Om vi vill ha något, så köper vi det direkt. Vi njuter av glass och läsk vilken vardag som helst, det som vi förr kunde längta efter när det var fest. Har vi blivit lyckligare av att vi så lätt kan tillfredsställa våra önskningar? Jag tror inte det. Om man måste vänta ett tag på det man längtar efter, blir glädjen så mycket större och njutningen så mycket intensivare, när man väl kommer dit. Vi kanske gör våra barn en björntjänst som ger dem allt vad de pekar på. Ibland skulle de bli lyckligare av att vänta och längta ett tag.


Nu tänker jag gå ut i köket och leta reda på en liten bit mörk choklad. Den ska jag njuta av innan jag går och lägger mig. Nu har jag väntat länge nog.

Foto: Inga M Johansson, Chokladblomma

torsdag 6 augusti 2009

Vandra på gungfly

Ett av sommarens mål var att hinna gå den nya leden på Store Mosse. Vi brukar vandra på mossen några gånger om året. Idag var rätt dag för en mossvandring. Solen sken och svaga vindar fläktade då och då. Äldste sonen och jag packade ryggsäcken och gav oss iväg.

video

Gungflyleden heter den nya sträckningen. Den är en del av Kävsjön runt. Så nu slipper man gå den tråkiga grusvägen över Kittlakull, om man ska gå runt sjön. Det fans inga skyltar, men vi frågade på Naturum. Leden börjar där och går ut över Gungflyt. Spången är extra bred med tre plankor i stället för två. Den pålad ner till fast mark och det märktes. Det var inte det där gunget som kan bli om plankorna bara ligger på vegetationen. Vi hade bara gympaskor och blev ändå inte blöta. Det hade vi blivit om vi klivit bredvid för där var det blött. Vi har ett gungfly vid elljusspåret i Forsheda. Jag brukar ta med mina elever dit och hoppa i gungflyt. Det är en härlig känsla. Eleverna brukar tycka att det var det roligaste de har gjort.

Ibland kan hela livet kännas som ett gungfly. Det gungar under fötterna och vi vet inte var vi kan sätta ner dem. Under gungflyt finns fast mark, men det kan var djup dit ner. Då gäller det att inte stå still. Om man inte rör på sig hela tiden, sjunker man och stövlarna sugs fast. Då kan man behöva hjälp för att komma upp. I livets gungfly gäller det också att inte fastna och gräva ner sig. Vi behöver ständigt gå vidare, utvecklas och mogna. Ofta behöver vi hjälpa varandra, om vi fastnar. Det är svårt att själv komma ur ett destruktivt beteende. Då är det skönt att ha vänner som kan se vart vi är på väg och som kan hjälpa oss upp på den fasta marken. Som kristen kan jag alltid lita på Guds hjälp. "Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur slam och dy. Han ställde mig på fast mark, mina steg gjorde han trygga." (Ps 40:3)

Vi såg en hel del spännande växter på mossen. Vitmossor, dvärgbjörk, vattenklöver, tuvull och många fler. Tranbären hade inte fått så mycket färg än. Några små sileshår såg vi också. Slåtterblommorna och fackelblomstren blommade. De påminner oss om den tid då man hade slåtter på mossen. Det finns många spännande växter på mossen. Djurlivet var det svårare att se. Mitt på dagen håller många sig borta. Insekter och spindlar kilade omkring eller surrade runt oss. Några fåglar såg vi också. Det fanns gott om ödlor i olika storlekar och färger.

När vi kom upp på fast mark ändrade naturen karaktär. Östra Rocknarna är sandrevlar som höjer sig över mossplanet. Där växte blåbär och lingon, kremlor och kantareller. Marken var torr och bevuxen av olika arter av lavar. Tallarna gav skugga. Det var skönt att gå i skugga ett tag för solen gassade. Vi stannade och fikade vid ett bord innan vi gick ett stycke på leden mot Svänö. Vi vände efter ett tag och gick tillbaka över gungflyt till Naturum. Där stannade vi och pratade ett tag med killen som är guide där. Ganska många turister hade sökt sig till Store Mosse idag. Det var tyskar, holländare, belgare, schweizare och danskar såg vi på bilarnas nummerplåtar. Men det var en hel del svenskar också. Store Mosse är ett annorlunda stycke svensk natur som fler borde ta sig tid att besöka. Inte minst för barn är det spännande att vandra där. Lederna är välskötta och informationen bra.

onsdag 5 augusti 2009

Snart ringer klockan in igen!


Jag har noterat att flera av mina bloggande vänner med skolanknytning har börjat trappa upp inför skolstarten. Fler och fler inlägg börjar handla om skolan och eleverna. Jag försöker hålla ut i det längsta, men visst kommer tankarna på den annalkande skolstarten.

Till och med naturen påminner mig om att snart ringer vi in till en ny termin. Jag ser klockor överallt. Visst har det varit ovanligt mycket blåklockor längs vägkanterna i år. Och länge blommar de också. De började innan midsommar och håller på än. Storklockorna blommar för fullt i trädgården, men toppklockorna har blommat över.


Det finns så många olika sorters klockor, inte bara de som hör till Campanula-släktet. Många andra arter har klocklika blommor. Jag tänker på Klockljungen som jag kan se när vi går våran skogsrunda, hunden och jag. De är så vackra med sina rosa klockor.

Man har ringt i klockor i många hundra år i vårt land. Klockorna kallar oss till något. Kyrkklockorna kallar oss till helg eller gudstjänst. De ringer till glädje men också i sorg när någon har dött. Förr ringde de för att varna i ofärdstider. klockklangen hörs vida omkring. Där jag bor kan jag höra klockorna ringa i två kyrkor, Forsheda och Torskinge.


I skolan ringer vi till lektion. På morgonen, när alla börjar samtidigt, ringer den stora klockan. Men under resten av dagen får var och en av oss ringa in sina elever. Vi har ju rast så olika tider. Det är många olika klockor som låter. Och alla klockor har olika ton. Eleverna lär sig att känna igen vilken klocka som gäller dem. När den rätta klockan ljuder, lyssnar de och kommer in.


Det finns så många ljud som låter idag. Egentligen är det aldrig tyst. Peter Englund har sagt: "Tystnaden finns inte, och den har en lång historia." Naturen har många ljud. Vinden och vattnet låter. Insekter, fåglar och andra djur har sina läten. Vi människor ligger bakom mycket av det som når våra öron. Och när inga andra ljud hörs, kan vi höra ljuden från vår egen kropp. Vi som har en liten släng av tinnitus har ständigt något son ringer eller susar inom oss. Så det är nog sant att tystnaden inte finns.

Vi människor kan vara som klockor. Vi kan ge ljuv musik ifrån oss. Vi kan ge vackra, spröda ljud ifrån oss som i klockspel. Vi kan dundra som stora kyrkklockor. Vi kan kalla på andra i rätt tid. Vi varna när något verkar gå fel. Vi har alla olika ton i vår klocka. En del låter sprött, några låter dovt, andra låter högt och klart. Alla kan inte vara lika. I ett klockspel behövs många olika klockor. Tillsammans kan vi prestera något vackert. Vi har alla olika uppgifter. precis som Paulus skriver till korintierna så kan inte alla vara apostlar. Det måste finnas profeter och lärare också. (1 Kor 12)

Vi lärare har en viktigt uppgift. Inte bara att ringa in till lektion. Vår största uppgift är nog att locka ut den ton som finns i varje elev som vi möter. I varje människa finns en ton som behöver komma ut. I dig och mig, i alla som vi möter. Tillsammans kan vi skapa den vackraste musik.


Som vanligt blev det sent innan alla tankarna har fallit på plats. Klockan kallar till vila. Imorgon ringer den till en ny dag.


Foto: Inga M Johansson, Ring, klocka, ring, Blåklockor, Klockljung, Timmen är sen

söndag 2 augusti 2009

Småstjärnor och superstars


Det är skönt att gå i skogen nu. Varje gång vi gått vår lilla skogsrunda kommer jag hem med några kantareller i fickan. Jag glömmer ju alltid att ta med en påse att ta dem i. Vi går rundan varje morgon, hunden och jag. Jag plockar blåbär och hallon till en första frukost. Den andra äter jag när vi kommer hem. Framåt eftermiddagen eller kvällen går vi rundan en gång till. Ibland kan det bli en tredje gång.


Man hör många fåglar och djur i skogen. Igår såg jag gröngölingen och idag iakttog jag den större släktingen spillkråkan när den flög. Jag brukar ofta höra deras klyh-klyh-klyh. Tranorna hördes på långt håll. De verkade ha party ute i mosskanten.

Oftast har jag kameran med mig. Det finns så många intressanta motiv i skogen. När jag kollade mina skogsbilder, hittade jag många bilder med stjärnmotiv. Det var inte bara skogstjärnorna som blommade tidigare i sommar. Björnmossan såg ut som små stjärnor om man tittar på den uppifrån. Det gjorde granplantorna och de små ekarna också.






Det finns många stjärnor, inte bara de som blinkar på natthimlen. Vi ser så kallade stjärnor på TV och i tidningar. En del kallas till och med "superstars". Alla håller väl inte riktigt måttet. Många är ute på turnéer just nu, kanske rentav på världsturné. Vi brukar också åka på musikevenemang så här på sommaren. Vi har varit på Rhapsody in Rock nästan varje sommar de senaste tio åren. Förra året åkte vi motorcykel till Dalhalla. Det var en fantastisk upplevelse på denna speciella plats. I sommar vet jag inte om det blir någon konsert för oss. Vi får väl se.


Många barn drömmer om att bli stjärnor. Om man frågar dem, vill de flesta antingen bli fotbollsproffs eller artister. Så var det inte förr. Då var det polis, brandman eller lokförare för killarna och sjuksköterska eller lärare för flickorna. Tyvärr är det inte alla förunnat att bli det man vill. Konkurrensen om de få platserna i rampljuset är hård. Man måste hela tiden prestera resultat och synas annars finns man inte. Jag önskar att alla barn skulle få vara stjärnor på ett eller annat sätt. Det är här vi föräldrar kommer in och skolan. Vi kan låta dem få glänsa. Alla människor har något att lyfta fram. Det gäller bara att hitta det. Ibland tror jag att vi inte ser barnen som de är. Vi ser det vi vill se och tolkar det vi ser utifrån våra förutfattade meningar. Vi behöver lära oss att se varandra med öppna ögon utan färgade glasögon. Då tror jag vi skulle upptäcka många nya sidor hos mäniskor vi tror att vi känner väl.


Idag läste jag ett bibelord om stjärnor. Paulus skriver till filipperna "ni lyser som stjärnor på himlen när ni håller er till livets ord." (Fil 2:15-16) Livets ord finner jag i bibeln. Där finns många visa ord för livet och många berättelser att hämta lärdom av. Jag försöker läsa lite varje dag. Hela bibeln har jag nog läst 4-5 gånger, men alla böckerna är inte lika roliga att läsa. ibland fastnar man i långa släkttavlor och uppräkningar av olika lagar och förordningar. Det finns också böcker som jag gärna läser om och om igen. Mina favoritböcker är Johannesevangeliet och Romarbrevet. Om någon vill försöka läsa bibeln, rekommenderar att man börjar med något av evangelierna. psaltaren är en underbar bok för oss som tycker om lyrik. Även om jag har läst bibeln många gånger, upptäcker jag ständigt nya saker.

Bibeln talar till oss på många olika sätt. Ibland kan vi bli irriterade, ibland blir vi uppmuntrade, ibland upptäcker vi något nytt hos oss själva. Det är inte alltid jag förstår det jag läser, men då får jag lägga det åt sidan. Jag kanske förstår bättre nästa gång jag kommer till det stället. Mark Twain lär ha sagt ungefär så här: "Det är inte de bibelställen som jag inte förstår, som bekymrar mig. Det är de bibelställen som jag förstår, som oroar mig mest."



Det är inte bara stjärnor man kan hitta i skogen. Ibland ser man andra figurer också. Man förstår att man kunde tro på trollen och skogsfrun förr. Ha en bra vecka om du nu har semester en vecka till som jag eller om du börjat jobba igen. Jag ska fortsätta pyssla i köket, städa resten av huset och sen är det väl dags att pula i trädgården igen, om jag har någon ork kvar.





Foto: Inga M Johansson, Skogstjärnor, Mosstjärnor, Granstjärnor, Ekstjärnor, Herr Gran och En liten större bit av köket