fredag 29 januari 2010

Här går man varje dag



Vissa dagar är vädret verkligen växlande. På morgonen hade det snöat någon cm. Det var lite kyligt men helt OK att gå en liten runda. med hunden innan man åkte till jobbet. Mitt på dagen hade jag rastvakt. Då blåste det iskalla nålar i ansiktet på mig. Jag fick pulsa runt i flera dm lössnö. Det är ett stort område på skolgården jag ska vakta. Många elever var nere i kanten på grusplanen och grävde i snövallarna. En del flyttade inte på sig när traktorn kom för att ploga bort snön på planen. Det såg livsfarligt ut så jag fick skynda dit och mota undan eleverna. När jag sedan skulle gå hem vid tretiden sken solen och det var helt underbart ute. Bara några minusgrader. Jag skyndade hem för att ta med hunden och kameran ut på skogsrundan.



Solen började dala och himlen var alldeles rosa. Molnen färgades grårosa. Blåsten hade mojnat. Det var så skönt i luften. Däremot blev jag svettig av att pulsa i drivorna. Snön hade yrt och drivit ihop till flera dm på sina ställen. På vägarna gick det lättare att gå för där var det plogat, men på genvägen i skogen och på stigen över kullen låg snön orörd så när som på några spår av skor och tassar.



Det är sådana här dagar man ville sätta upp "Herr Gårman"-skylten. Här går man varje dag, ibland flera gånger om dagen. Man bara måste ut. Det går inte att sitta inne. Stigar och vägar är till för att vandra på. Annars växer de igen. När vi skaffade hund började jag gå mycket oftare på stigen över kullen. Det märktes att den blev mer trafikerad och upptrampad. Tidigare växte det mer gräs på själva stigen. Nu är det lite kalare och tydligare markerad. Ju mer man går, desto lättare att ta sig fram. Både det fysiska och det mentala motståndet minskar ju mer man går. Ofta är motståndet som störst innan man kommer iväg. När man väl ger sig av, är det helt OK även om det blåser, snöar och haglar. Sen är det skönt med en kopp te eller kaffe när man kommer hem.



Invanda rutiner och gamla vanor är lätta att vandra på. Man behöver inte ens fundera. Många saker gör man automatiskt på ett visst sätt utan att tänka på att det finns andra sätt, andra vägar. Ibland borde man pröva att göra på ett helt annat sätt bara för att se om det är bättre eller sämre eller lika bra. Livet blir roligare med variation. Ändå är vi så låsta vid de former och vanor vi lagt oss till med. Det är så här vi gör. Det är nyttigt att försöka se saker från ett annat håll, med någon annans ögon. Det var meningen att vi skulle skugga en annan lärare på en annan skola i höstas. Av olika anledningar blev det inte så för mig i alla fall. Det var så svårt att komma ifrån. Jag hade ju varit borta flera veckor och mitt schema innehåller inte några längre tomma hål. Det kanske skulle kunna gå att ordna på något sätt för roligt hade det säkert varit.



Något nytt har jag i alla fall påbörjat idag. Jag har lyckats få igång Cleverboarden och börjat leka lite med den. Nu gäller det bara att hitta tid mer lek. Jag ser många möjligheter till roliga lektioner. Det är en ny erfarenhet och nya möjligheter som öppnar sig för mig.



Imorgon har vi studiedag. Det bli sovmorgon innan programmet börjar. Vi ska på en fortsättning av en föreläsning som jag missade i höstas när jag var sjukskriven. Jag får väl försöka hänga på. Vi skulle ha med oss en IUP och ett skriftligt omdöme, som vi tydligen ska diskutera i grupper kring. Efter lunch tänker jag kompa för föräldramötena som vi haft två kvällar denna veckan. Det ska bli skönt med en ledig eftermiddag.

tisdag 26 januari 2010

Timme till förfogande



När jag var i stan sist och gick tvärsöver parkeringen, fastnade mina ögon på en registreringsskylt på en av bilarna. Bokstäverna fick mig att haja till. Raskt scannade hjärnan i nostalgiarkivet och hittade en förkortning med samma tre bokstäver, TTF.

Förkortningar kommer och går, så ock i skolans värld. Det som ligger bakom förkortningen kommer också och går. Ständigt nya direktiv, nya arbetsuppgifter, nya mål, nya elever. Det är väl bara vi som var med förr som kommer ihåg vad TTF stod för. Timme till förfogande. Hur ofta har man det nu?

En timme då och då att förfoga över själv är många gånger bara en dröm. Den här veckan har mina dagar gått i ett. Det blir så när kollegor är hemma med sjukt barn. Helt rätt, vinterkräksjukan vill vi inte ha. Men man får kasta om sina planer. Vissa planerade lektioner utgår och andra oplanerade tar vid. Måndagar har jag i vanliga fall många lektioner och få andningspauser utöver min lagstadgade rast på 30 minuter. Det brukar dock finnas någon tiominutare för ställtid när man går från den ena klassen till den andra. Det kunde man glömma. Eftermiddagens lektioner flöt ihop till drygt tre timmar på raken. Ja, inte för eleverna. När ena gruppen gick på rast, gick jag över till nästa klassrum och nästa grupp. På kvällen var det bara att åka tillbaka till skolan för föräldramöte i två klasser. Likadant idag, ingen ställtid, lektion på lektion. Skönt att vi ställde in arbetslagsmötet p g a  att många var borta. Det räckte med en kort lärarkonferens som jag avvek ifrån för ett utvecklingssamtal med upprättande av nytt åtgärdsprogram. Och imorgon är det nya lektioner, cleverboardutbildning och nya föräldramöten. Hela veckan är fulltecknad.

En timme till förfogande - vad gör vi då? Tar en fika? Går en promenad? Läser tidningen? En bok? Det finns mycket som man kan göra om man har en timme till förfogande. Men oftast fattas orken, när man någon gång råkar få en timme över. Man orkar inte ta sig för något och en timme går fort förbi. När schemat är ansträngt, får man ta vara på de små stunderna. De där många timmarna utan inplanerade aktiviteter får vi aldrig se röken av. Det är de små ögonblicken, rätt tillvaratagna, som håller oss flytande.

Till förfogande för vem? Vem äger min tid? Under dagarna är det arbetsgivaren som disponerar 35 timmar av min tid. Sen disponerar jag ju ytterligare 10,5 timmar för arbetet. Vem äger resten av min tid? Familjen som vill se mig, kyrkan där jag är engagerad, vännerna som jag vill träffa, hunden som vill ut och gå. Ibland är det många som rycker och sliter i mig. Jag disponerar inte min tid så fritt som jag vill. Men det är ändå jag som accepterar omgivningens krav. Det är mitt val.

Använder jag min tid till det som jag tycker är viktigt? Vad är det jag prioriterar? Ibland är det nyttigt att sätta sig ner och fundera på de frågorna, eller ta en promenad och göra detsamma. Man tänker bra när man går. Då och då behöver man stanna upp och reflektera, prioritera om och ta ut en ny kurs.

Som kristen har jag valt att stå till Guds förfogande. Det betyder att han vill ha inflytande över hur jag använder min tid, inte bara en timme varje söndag utan hela tiden. Till helgen har vi årsmöte i församlingen. Inför det brukar jag fråga mig själv: Är jag på rätt plats i församlingen? Gör jag rätt saker? Ska jag fortsätta med de uppgifter jag har eller byta till nya uppgifter? Frågorna blir till en bön med Psaltarens ord: "Herre, lär mig dina vägar, visa mig dina stigar." (Ps 25:4) Jag upplever ofta att Gud då visar vad han vill att jag ska göra genom bekräftelse från andra människor eller en frid inombords. Sen kan jag lugnt utföra de uppgifter jag fått.

söndag 24 januari 2010

Fotspår




Den här veckan startade vår satsning "40 dagar på väg" som vi brukar ha i kyrkan i början av året. Tidigare har vi samlats kring "40 dagar med Vår Fader" och "40 dagar i Guds närhet". Första veckans tema var "i Jesu fotspår". Vi hade en samling med uppstart i onsdags. Idag möttes vi till gudstjänst. Eftersom vår pastor hade ledig helg föll det på min lott att predika. 



På allmän begäran publicerar jag här min predikan från idag. Titeln är "Att följa i Jesu fotspår". Jag har lagt ut den i Google Docs. Klicka på titeln så kommer du till dokumentet. I texten har jag skrivit ner mina tankar och det jag ville säga. När man talar kan man ibland lägga ut orden lite mer och förklara utförligare. Ett centralt begrepp i bibeln är lärjungaskap. Det är det predikan handlar om. Den här gången gjorde jag en egen skylt av bokstavskex.



Om någon är intresserad av den andaktsbok vi gjort på samma tema, kan ni höra av er. Så kan jag kanske skicka den. 



Som vanligt var hunden och jag ute på promenad idag. Det var skönt att gå och vi hade skogen för oss själva.
   


Fågelrestaurangen behövde påfyllning. Sedan var den välbesökt av fåglar på söndagsmiddag.



Katten Stig ville också komma in på restaurangen. Han lyckades tömma restaurangen på besökare. Då var det inte lika roligt. Dessutom hittade han inget som föll honom i smaken. 

fredag 22 januari 2010

Information är inte lika med kunskap




Nu är det bevisat. man kan aldrig ge tillräckligt mycket information. Och information är inte samma sak som kunskap. Det lärde vi oss på Mikael Anderssons föreläsning den 7 januari. Det räcker inte med information. För att det ska bli till kunskap krävs en process hos mottagaren. I onsdags fick jag  praktisk erfarenhet av hur det kan bli när inte processen sker.


Så här var det. I vår församling  har vi i början av året genomfört en satsning som vi kallat 40 dagar. Vi samlas kring ett tema som genomsyrar alla gudstjänster under sex veckor. I år är det tredje gången och årets tema är "40 dagar på väg". Varje vecka har sitt ämne. Den här första veckan är ämnet "På väg... i Jesu fotspår". 


Vi har också gjort en andaktsbok tillsammans. Många har bidragit med en berättelse eller en text för varje dag. Det finns veckans bibeltext och veckans böneämnen. I år var det lite svårare än tidigare att få in bidragen, men i torsdags i förra veckan kunde jag lämna in originalen för kopiering på kommunens föreningsservice. Det blir ett enkelt häfte som man kan köpa för 40 kr, en krona dagen. De hade mycket att göra på vaktmästeriet, men vi skulle få hämta häftena i onsdags vid fyratiden. 


Jag jobbade till halv fem i onsdag och Vaktmästeriet stängde samma tid. Hur göra? Maken var ju ledig. Han kunde ju åka in och hämta dem. Jag instruerade honom och berättade var och när han skulle hämta våra häften. Visst, sa han, det skulle han ordna. 


När jag kom hem från jobbet, hade maken inte kommit hem än, men det var lugnt. Uppstarten skulle ju inte vara förrän klockan sju. Det dröjde och han kom inte. Jag försökte ringa mobilen, men den var inte på. Till slut fick jag åka till kyrkan och hoppades att han var där. Jag hade ju talat om att vi skulle dela ut andaktsböckerna på kvällen. Jag tog för givet att han hade fattat det. Så var det inte. Jag ringde säkert tjugo gånger, inget svar. Jag ringde hem till sonen. Han hade inte sett sin far sedan tidigare på eftermiddagen. Jag började ana att han passat på att åka till gymmet och träna eller något sådant, när han nu ändå var i stan. 


Det var inte så många som kom till samlingen i kyrkan, men vi var väl 25-30 personer. Det var prövapå-kväll på Alpha, så en del var väl där. Vi sjöng och bad för de kommande dagarna, pastorn talade om temat. Jag hoppades förstås att maken skulle dyka upp med andaktsböckerna innan samlingen var slut. Då och då slog jag en signal till mobilen. Men förgäves hoppades jag. Sista sången vi sjöng var "Du låter dig finnas, när vi söker dig". Det syftar förstås på Gud. Jag blev tvungen att erkänna för alla att det visserligen  gäller för Gud, men inte för min man. Han lät sig inte finnas.  Vi fick alla gå hem utan andaktsbok. 


Var var han då? Jo, mycket riktigt på gymmet. När jag kom hem satt han i soffan och hade inte en aning om att jag jagat honom med ljus och lykta. Inte heller hade han en tanke på att vi skulle behöva de där böckerna, som han hämtat, redan samma kväll. Så kan det gå.


Även i skolans värld upplever vi dagligen att information inte är lika med kunskap.  Det hjälper inte hur mycket vi informerar och berättar om inte mottagningsknappen är på. Om eleverna inte tar in informationen och processar den, blir den aldrig till kunskap. Ibland upplever vi också att de bara tar in en viss del av informationen. De kanske hör det första vi säger, men sen stänger de av och missar resten, kanske det viktigaste. Vi har många gånger undrat om det är den enorma mängd information som överöser oss varje dag som gör att även det vi i skolan säger rinner av dem. Ju mer det brusar omkring oss, desto viktigare blir det att lära sig att sålla bort det oväsentliga och att hitta de viktiga sakerna, guldkornen bland all sand.


Som lärare kan jag inte nöja mig med att informera mina elever. Enbart det skapar ingen kunskap hos dem. Jag måste vara med och starta processen också. Det är det som är den stora utmaningen för oss pedagoger. Jag tror inte att kunskap går att pricka av i en lista. Kunskap är många gånger en färskvara. Det jag kan idag behöver inte nödvändigtvis finnas kvar imorgon. Om jag ska komma ihåg något krävs övning och repetition men framför allt motivation, intresse och lust. Kan vi ge eleverna det, kommer kunskapen också.


När vi skulle gå hem från kyrkan i onsdags, fick jag frågan om jag skulle skälla på maken när han dök upp eller om jag skulle ta det lilla lugna. Nu hör jag inte till de mest hetlevrade här i världen. Det är ingen idé att skälla på någon för att han inte förstått. Det var lika mycket mitt fel som inte förvissat mig om att han hade förstått inte bara var och när utan också vart. Samma sak med eleverna. Det är ingen idé att skälla på den som inte förstår. Man kan bara försöka förklara på ett bättre sätt.

tisdag 19 januari 2010

Undergörande dunderkur


Igår tog det stopp. Det gör det ibland. Jag var tvungen att inse att jag inte var någon stålkvinna. Halsen värkte och rösten var rosslig och hes. Jag klarade med nöd och näppe de två första lektionerna. Sedan fick jag lämna över till mina kollegor som fick rycka in och rädda situationen. Vilken tur att jag har såna fantastiska kollegor.

Idag har jag inte pratat så mycket. Hunden bryr sig inte om ifall jag håller tyst. Han blir lika glad för en klapp och en promenad. Vi var ute ett par rundor inte för att jag ville utan för att han fick bestämma idag. Han stretade glatt på och jag lufsade efter. Han är glad bara man är hemma hos honom. För en gångs skull hade jag inte kameran med. Det snöade och var grått så jag ville inte släpa runt på den. Det är förstås då vi möter en älg i skogen. Det var länge sen och tyvärr blev det alltså ingen bild på skogens konung. å andra sidan var det nog bara en prins för det var en älgkalv.


Det var skönt att ta det lugnt en dag, dricka mamma Majs dunderkur och proppa i sig nyttiga vitaminer m.m. Nu känns det betydligt bättre i halsen och jag räknar med att gå till skolan och jobba imorgon. Dunderkuren? Ja, den består av varm mjölk med en klick smör, riven ingefära och honung. Den tar bort allt det raspiga i halsen och bäddar in den i bomull.

Stopp kan det bli på flera sätt. Jag har flera vänner som drabbats av stopp i avloppet på sista tiden. Det är inte kul med översvämning och kloaklukt som följd. Det har inte vi haft problem med sen vi grävde om rören ut till trekammarbrunnen. Det är mycket som åker ut den vägen och det är skönt när det fungerar som det ska.

När livet säger ifrån och det tar stopp är det bäst att lyda och stanna upp. Vi vill gärna bara fortsätta i vår vanliga uppskruvade takt, men ibland måste vi stoppa och återhämta oss. Man kan inte bara rusa fram genom livet som ett expresståg. Man måste stanna och fylla på resurserna då och då, tanka lite ny energi.

Det kan vara bra att planera in lite stopp då och då. För oss som jobbar i skolans värld är loven sådana där stopp som ger en andningspaus och ett tillfälle för återhämtning. Särskilt under våren är det skönt att ha några lov att se fram emot när arbetet pressar på. För andra är det semestern som är den stora andningspausen. Jag tror att det skulle funka med semestertjänster i skolan också. Vi skulle förstås få tänka om en hel del. Vi skulle inte hinna med lika mycket varje vecka om arbetstiden minskade från 45,5 timmar till 40 timmar per vecka. Men vi skulle få mer tid för planering och fortbildning de veckor som eleverna har lov. Som det är nu vill inte tiden räcka till för pedagogiska samtal och utveckling av arbetsmetoderna. kanske för att den tid vi inte har med eleverna är uppstyckad på små korta stunder. Vi hinner aldrig ägna någon längre stund åt samma sk utan stressar mellan tusen olika arbetsuppgifter.


Varje helg borde kunna vara ett stopp för vila, i varje fall för oss som inte jobbar helger. Men ibland ska vi hinna med så mycket när vi är lediga att det inte bli någon ledighet kvar av helgen. Det kan vara riktigt skönt att gå till jobbet på måndagen. "Helga vilodagen" verkar inte vara inne idag. Jag tror att det finns en vis tanke bakom budet om att helga vilodagen. Vi behöver stanna upp och vila och var sjunde dag är ganska lagom. Det skulle vara ett bra nyårslöfte, om man brukar avge sådana, att vila minst en dag i veckan. Det tror jag många skulle må bra av. En dunderkur, inte bara för halsen, utan för hela människan.

lördag 16 januari 2010

Lördagsgodis


Lördag - då kan man sova lite längre, ta det lite lugnare och äta lite godare. En skål med lördagsgodis är inte heller fel. Däremot verkar TV-programmet inte innehålla några godbitar. Jag tittar mindre och mindre på TV. Det är inte mycket som tilltalar mig av nöjesutbudet. I stället har jag ikväll äntligen tagit mig tid att titta på första delen av filmen om Maria Montessori.

Som montessorilärare får man ju inte missa ett sådant program, men det gjorde jag när det sändes. Det är tur att svtplay finns. Jag har suttit som klistrad vid datorn och blev inte så lite irriterad när den nu på slutet måste buffra hela tiden. Filmen var verkligen bra. Den visade hur det var för Maria Montessori att studera till läkare som första kvinnliga läkarstudent. Hon måste ha varit en oerhört stark människa som kunde klara av att fortsätta trots det motstånd hon hela tiden mötte. Dessutom fick hon barn utan att vara gift och barnets far överger henne. Första delen slutar med en cliffhanger. Barnet finns inte längre kvar hos familjen som tog hand om honom. Hon har fått stor framgång genom att de efterblivna barnen som hon undervisat klarat småskoleexamen bättre än de vanliga barnen. Men på det personliga planet möter hon hela tiden motstånd och besvikelser. Även om jag kan fortsättningen på hennes historia, måste jag se andra delen så fort jag kan.


Dagens skylt hämtar jag från avfarten in mot Värnamo. Den stora blå och silverfärgade skylten står där och delar upp trafiken åt två håll, de som ska fortsätta rakt fram västerut och de som ska in mot stan. Vi vek mot stan vid det här tillfället. Ibland måste vi köra av från den stora vägen även på livets väg. Om vi ska nå målen måste vi ibland vika av från den väg vi varit på och hitta andra vägar. Vi kommer till vägskäl i livet där det gäller att välja rätt väg. Vi ser inte alltid klart vilken väg som är den bästa, men efteråt kan vi se vart den förde oss. Det är svårare att veta var vi hade hamnat om vi inte valt som vi gjorde. Det är inte alltid lätt att gå sin egen väg. Många vill påverka oss och det
finns mycket som drar åt olika håll. Men ibland måste vi välja. Efteråt kan man ibland ångra sitt val,
men jag tycker för det mesta att är det ingen idé att gräma sig över ett felval. Det är bättre att försöka göra det bästa av det som blev. Annars måste man göra ett omval och kanske börja om igen. Så är det för oss alla.

Maria Montessoris liv kunde sett helt annorlunda ut om hon inte gjort de val hon gjorde. Dessutom påverkade hennes val oerhört många andra. Till och med mitt liv hade sett annorlunda ut. Då hade jag aldrig kunnat läsa till montessorilärare och jobbat som det i över 15 år. Vilken tur att hon valde som hon gjorde.

Före och efter

Godisskålen är snart tom. Det finns andra som också haft godisstund här utanför mitt fönster. Vid ingången har jag en stor kruka med växter. Tidigare i höst blommade julrosen så fint i krukan. Sedan kom rådjuren och smaskade i sig det som syntes ovanför jorden. Nu ser man bara några avkapade stjälkar. De kanske gillade julrosor. I vilket fall som helst behövde de säkert maten. De har nog svårt att hitta mat nu med all snö som täcker marken. Jag såg att grannen hade kört en vända med snöplogen ute på en av åkrarna vi gick förbi innan idag. Det var förmodligen för att ge rådjuren en chans att hitta mat.

Naturen kan vara hård mot dem som lever här. På Haiti var den också hård mot alla dem som mist sina hem och kanske även sitt liv. Vi ser de fruktansvärda bilderna därifrån och inser hur bra vi har det trots att vi fryser helas tiden. Vi tänker på dem och skickar pengar till hjälporganisationerna som ska undsätta dem och hoppas att det ska lindra något av nöden.

torsdag 14 januari 2010

Varning för barn


Vid de flesta skolor finns nog varningsskylten med två barn som går hand i hand. Det är en lite större flicka. Det ser man för hon har kjol. Hon håller en mindre pojke i handen. Är det den gängse bilden av barn, storasystrar får ta hand om sina små bröder?

Imorgon skulle vi nog kunna sätta upp varningsskylten för barn på flera ställen. Hela skolan ska åka till Kärda på vinterdag. Vi passar på medan snön finns kvar. Det blir säkert fullt fart i pulkabacken, i skidspåren och på skridskobanan. Några ska ge sig ut på sjön och fiska. jag har lite blandade känslor inför morgondagen. Det är en jätterolig dag, om man är frisk. Jag har varit lite småförkyld i flera veckor nu. Jag går omkring och fryser hela tiden. Jag undrade varför jag hade ont i axlar och rygg. Det har jag inte haft på länge. Så kom jag på att det förmodligen beror på att jag går omkring och spänner mig för att jag fryser. Det kanske ordnar sig. Min kollega och jag har fått i uppdrag att fixa elden till korvgrillningen. Jag får väl värma mig där och komma hem med röklukt i kläderna. På tal om kläder, var jag på rea och inhandlade en rejäl dunjacka, så jag kanske kan slippa frysa när jag är ute med hunden.Jag får inviga den imorgon.

Barn är sällan förebilder, det är vi vuxna som ska vara förebilder för barnen. Jesus lyfter fram barnen som förebilder. När lärjungarna bråkade om vem som var störst av dem, lyfte Jesus fram ett barn och sa att det är den som är minst som är stor. Och när man vid ett annat tillfälle försökte mota bort barnen, välsignade han dem och sa att himmelriket tillhörde sådana som de. Jesus vände ofta på de invanda mönstren och gjorde tvärtom. Det finns många små och osynliga människor, både barn och vuxna, som behöver lyftas fram. Idag kunde vi höra i nyheterna om de som fått sin barndom stulen genom övergrepp och ogynnsamma förhållanden på barnhemmen förr. jag hoppas verkligen att vi tar hand om barnen på ett bättre sätt idag, att det inte blir de som får betala ett för högt pris i dessa kristider med neddragningar och indragningar.

I skolan kan man ofta få höra att elevernas syskon är så jobbiga. Ibland bråkar de och slåss. Men jag tror att om någon skulle komma och vara elak mot syskonet, så skulle de försvara varandra. Syskonkärlek kan visa sig på många olika sätt. Det är så med syskon och grupperingar av människor, vi kan bråka inbördes men utåt har vi en enad front. När man blir lite äldre uppskattar man nog sina syskon mer. Jag har fyra syskon, två bröder och två systrar, alla yngre än jag. Det är roligt när vi kan träffas alla familjerna. Det blir inte så ofta då vi bor på olika orter. Jag hoppas att vi blir många på söndag. Då fyller vår mor år och traditionen bjuder att vi träffas hemma hos henne för att fira alla januaribarn i släkten. Det är några stycken, åtminstone fem. En av dem är min yngste.

När vi åkte hem i eftermiddags, var det ett fantastiskt ljus på himlen. Solen höll på att gå ner bakom trädtopparna. En del av skogen var mörk och låg i skugga, men andra delar belystes av ett intensivt rödaktigt solljus. Det var fantastiskt vackert. Man vill ju gärna föreviga det på en bild. Som tur var hade jag kameran med mig för ögonblicket är snart förbi. Det har jag märkt andra gånger när jag velat fotografera en vackert solnedgång. Ljuset ändrar sig fort och strax är tillfället borta. Några bilder fick jag i alla fall.

måndag 11 januari 2010

Två blir ett


Vi lever ofta våra liv som om vi alltid får ha det som vi har det idag, men ibland ändras livets förutsättning plötsligt. Den tanken slog mig när jag åkte förbi vägskylten ovan. Precis som på vägen kan våra liv begränsas. Den stora autostradan kan förvandlas till en smal stig. Ibland är det sjukdom eller olyckor som minskar vårt rörelseutrymme, ibland är det arbetslöshet eller ekonomiska begränsning. Två inkomster blir en.

För några månader blev min man av med sitt jobb. Än så länge har vi inte känt på riktigt vad det innebär. I början kan det till och med vara skönt med lite extra ledigt. Men sedan vill man tillbaka till arbetslivet. Man saknar nog framför allt arbetskamraterna. Att söka jobb är annars ett heltidsjobb. Nu har han fått ett halvtidsvikariat som lärare i matte och NO på montessoriskolan i Gislaved. Det är ju inte det han har utbildat sig till. Men det är ett jobb. Det betyder att vi båda två undervisar fyror i matte. Då kan det ju bli riktigt intressanta diskussioner hemma.

Många människor har fått drabbats av arbetslöshet i vårt land. Idag kom ett par till vår skola där mannen blivit arbetslös. De var ute och promenerade förbi skolan och tittade in. Jag har haft deras dotter som elev en gång i tiden, men det är ganska många år sedan. Det var kanske därför de frågade efter mig. jag blev ganska förvånad när min kollega kom och sa att jag hade besök.

På vår skola har vi några pensionärer som kommer och är ute med barnen på rasterna. De kommer var sin dag i veckan. Det är verkligen uppskattat av eleverna. De pratar med dem, hjälper dem att knyta skor eller kastar boll med dem. Mannen hade sett en av dem på skolgården och undrat vad han gjorde där med barnen. När han fick veta att de var rastvärdar, kom han på att han också kunde vara det. Han kom alltså för att erbjuda sina tjänster. Det tycker jag var bra. Det betyder inte att vi rastvaktar mindre, men det innebär att det finns fler vuxna ute bland barnen.


På en bred, flerfilig väg kan många bilar ta sig fram snabbt. Trafiken flyter. Men när två körfält ska bli ett, måste alla trängas ihop och det kan lätt uppstå köer. Det är så det har känts för oss i skolan de senaste åren. Ramarna har krympt och det flyter inte lika lätt. Arbetsuppgifterna har inte minskat även om elevantal och därmed ekonomi har gjort det. Vi har snarare fått fler arbetsuppgifter. Ibland är det så mycket på gång att arbetsuppgifterna står i kö. Jag tror att det jobbigaste med detta är känslan av att aldrig bli färdig med något. vi hinner aldrig njuta av resultaten. Det finns alltid mer att göra. Ibland behöver vi stanna upp, se tillbaka på det vi gjort, för att kunna fortsätta med nya tag.


På den breda vägen är det lätt att följa med strömmen utan att reflektera över om man är på väg åt rätt håll. Bara för att många är på väg åt ett håll behöver det inte vara rätt väg. Det är lättare att göra som alla andra. Ibland gör vi så bara för att få vara en i gänget. Medlöparna är många. Det kanske var det Jesus menade när han sa: "Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den." (Matt 7:13-14)

Jag har nog aldrig brytt mig så mycket om vad andra tycker att jag ska göra. Jag har många gånger gått min egen väg. Inte så att jag alltid måste vara motvalls. Jag har ganska lätt för att anpassa mig. Men om det är något jag verkligen tror på, kan jag hålla fast vid även om ingen tycker så. Det finns säkert de som tycker jag är besvärlig. Men det får de väl göra då. Med tiden ser vi vem som hade mest rätt. För många år sedan var det en kollega som fräste åt mig: "Du ger dig då aldrig." En tid senare blev hon tvungen att erkänna att det blev bättre på mitt sätt.

Hur klok jag än är så har jag inte alltid rätt. Det är därför vi behöver varandra. Och gör vi fel eller tänker fel, så kan man ändra sig. Man kan alltid göra saker och ting annorlunda.

PS. Den där vägskylten kan också vara en bild för ett bröllop, "när två blir ett". DS

lördag 9 januari 2010

Ljus och värme


Så här års brukar det gå åt en hel del stearinljus och värmeljus. Det här året är inget undantag. Vi tullar hårt på lagret i kökssoffan. Vi tänder ljus inte så mycket för ljuset de ger som för den värme och trevnad de sprider omkring sig. Värme i dubbel bemärkelse. De har en viss temperaturhöjande effekt, men också värme i form av hemkänsla och trivsel.

Dagens skylt uppmanar oss att spara ström och i stället bruka stearinljus. Det är en emaljskylt som jag köpte för många år sedan. Den har suttit ovanför strömbrytarna mellan två dörrar i vårt kök ända tills vi började renovera det. Nu har den inte skruvats upp än på sin plats, men det ska ske.

Det är väl fler än skylten som uppmanar oss att hålla igen på elförbrukningen i den här kylan. media slår upp stora rubriker om elbrist och kärnkraftverk som står stilla. Elen kommer inte att räcka, säger de. jag har aldrig varit så förtjust i kärnkraftverken så för mig får de gärna stå stilla, men vi måste ju få vår energi någonstans ifrån. Solpaneler, vinkraft, vågkraft, ja tack, men det går så trögt att få fram detta. Idag gjorde vi tvärtemot uppmaningen. Vi köpte ett elektrisk element och satte in det på vår tioalett. Det har inte funnits något element där. Man kanske tyckte att det räckte med de stora rören som går genom det lilla, lilla utrymmet som förmodligen varit en garderob under trappan på den tiden när man bara hade utedass. Så här års brukar det vara svinkallt på toa och man sätter sig försiktigt på sitsen för att inte få urinvägsinfektion. Nu känns det varmt och skönt, när man
kommer dit.


De senaste dagarna har jag och hunden gjort flera långa promenader. Det har varit kallt men så vackert. Igår sken solen på de snötyngda träden. Ljuset silades mellan grenar och stammar och snön gnistrade vit. Jag hoppas att snön består ett tag till så att vi kan ha vår vinterdag i Kärda med hela skolan. Eleverna var mycket nöjda med sitt lov och de flesta hade varit ute mycket och åkt pulka och skridskor ibland flera timmar i sträck. Det är härligt. Det var roligt att träffa dem igen igår. Jag hade engelska i femman. Vi startade vårt terminstema "World Tour". Det ska bli spännande att ut och resa med dem jorden runt på kartan. Jag delade in dem i lag och första uppgiften var att fixa ett pass. Vi kommer att blogga om vår fiktiva resa. Ni kan följa oss här.
På eftermiddagen träffade jag fyrorna. Vi började på ett geometritema i matten. Efter skolan på fredagar är vi några kollegor som ibland brukar åka till Café Snipen för lite After Work-snack. Vi avslutade den här första veckan på terminen med att upprätthålla den traditionen.


Idag läste jag i Luk 11:34-35 där Jesus säger: "Kroppens lampa är ögat. När ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus,men när det är fördärvat är det mörkt i din kropp. Se alltså till att ljuset inom dig inte är mörker." Det låter som om detta handlar om någon som har problem med starr. Det fanns säkert många på den tiden som hade olika sorters ögonproblem som man inte kunde avhjälpa så lätt som idag. Vi som måste ha glasögon för att kunna se klart hade nog fått svårt att klara allt lika bra som idag om vi levt på den tiden. Man kan undra vad Jesus menar när han uppmanar oss att se till så att inte ljuset i oss är mörker. Jag tror att det handlar om en bild för det onda och det goda. Ondskan omtalas ibland som mörkrets makter och de goda är de som lever i ljuset och inte har något att dölja. Vi har alla inom oss potential för både ondska och godhet. Det gäller att vara på sin vakt så att inte det negativa och destruktiva slår rot i oss och fördärvar oss inifrån. "Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret. "

torsdag 7 januari 2010

Påbjuden körriktning


Vintern fortsätter att hålla sitt grepp över landet. Vi eldar för fullt för att värma oss. Snön fortsätter att falla.

Så har årets första arbetsdag klarats av och det gick ju ganska bra. Som vanligt kommer man snabbt in i de gamla rutinerna. För oss som inte är så morgonpigga är det extra viktigt med bra rutiner på morgonen. Man ska kunna utföra alla moment halvsovande.

Jag började dagen med att lyssna på en föreläsare som heter Mikael Andersson. Ämnet var "Nya tider - en ny skola?" Det skulle handla om de nya eleverna - Homo Zappiens eller MeWe-generationen hade vi fått veta. Han var mycket intressant att lyssna på. Han var rolig och bjöd på sig själv som en bra föreläsare ska göra. Som med de flesta föreläsningar har man kanske hört det mesta förut. Inget nytt under solen, som man brukar säga. Ibland är det bra att bli påmind om det man redan vet. Men ännu bättre är om föreläsaren kan sätta in det vi redan vet i ett större sammanhang och det kunde dagens föreläsare. Vi nickade och hummade igenkännande i hans beskrivningar. När vi gick därifrån kände vi att vi nog hade fått en bättre bild av hur dagens
ungdomar fungerar och en större förståelse både för dem och hur det blivit som det är.

Det var förvånansvärt mycket av det han sa om dagens ungdomar som jag tyckte stämde in på mig också. Åtminstone till viss del. jag känner mig nog mer besläktad med den generationen än tidigare generationer. Vem vet, jag kanske är född i fel tid. Det finns säkert anledning för mig att återvända till föreläsningen i kommande inlägg.

En sak som föreläsaren och jag har gemensamt är att vi båda har svårt för vår skolminister. Jag tycker att den riktning han försöker baxa skolan är helt åt skogen. Utveckling ska gå framåt inte bakåt. När man läser de nya kursplanerna blir man inte glad. Det fanns mycket att önska hos de gamla, men frågan är om de nya blir bättre. Jag är för en målstyrd skola, men inte en detaljstyrd dito. Jag tycker att politiker som Jan Björklund kan sätta upp målen och sedan ge oss pedagoger friheten att tillsammans med våra elever välja vägen dit. Nu verkar det som att de nya kursplanerna blir mer styrda till innehållet än de tidigare. Dessutom verkar det bli mer diagnoser och prov,omdömen och betyg. Jag tror att det är fel väg.


Det finns många sätt att ta sig runt ett monument. Dagens skylt får illustrera mina tankar. (Ni kanske har märkt att mina senaste inlägg haft med bilder på olika skyltar. Vi får se om det blir så i varje inlägg framöver.) Bilden knäppte jag när vi passerade en av rondellerna vid Bredasten. Konstverket hatas av många, men jag tycker det är helt OK. Å andra sidan vet jag inte om något offentligt konstverk som fått allmänhetens gillande. Åter till bilden. I en rondell får man bara köra åt ett håll. Det är därför vägmärket "Påbjuden körriktning" står där. Det skulle inte funka annars. Där passar det att peka med hela handen som fd militären gör. Men på många andra områden i livet är det bättre med lite mer valfrihet. Vi är trots allt olika som människor. Vi lär oss på olika sätt och vi har olika förutsättningar. Man kan inte alltid dra alla över en kam.

I alla grupper finns det människor som vill likrikta verksamheten. Ibland har de större inflytande, ibland mindre. När en person eller en mindre grupp bestämmer hur alla andra ska vara, handla eller tänka, brukar man kalla det för en sekt. Titt som tätt blir vi frikyrkliga anklagade för att vara sekter. precis som med alla grupper finns det kyrkor som har snävare ramar än andra. Men min upplevelse av den församling jag tillhör är inte sådan. Jag tror det finns fler sekter än de religiösa. Det kanske även finns politiska sekter.

Det finns många vägar fram till ett mål. På samma sätt finns det många vägar fram till tron. Vi har alla vår egen väg fram till tron. Med det menar jag inte att "var och en blir salig på sin tro". Det är ju inte målet som varierar, det är vägen dit.


När vi körde genom stan igår, passerade vi en annan rondell. I mitten av rondellen såg vi en rondellängel, kanske en ny variant av rondellhundarna. Min egen ängel, som står där hemma utanför dörren, har fått ett mjukt vitt snötäcke över sig.


onsdag 6 januari 2010

Vintervarningar



Snö, snö, snö... Hela världen är vit. Det snöade när vi törnade in igår kväll. Det snöade fortfarande när vi vaknade i morse, fast inte så mycket. Hela dagen har det varit ett lätt snöande.


Hunden och jag tog den korta rundan innan frukosten. Maken var ute med traktorn och plogade vägen. Så ut till Torskingevägen gick det lätt att gå. Värre var det när vi svängde in på nästa väg, den som går upp mot skogen. Där var det ingen som plogat. Inte ens en bil hade kört där så det blev till att pulsa fram i nysnö. Hunden skuttade glatt och nosade överallt, men när vi kom till grinden där vi svänger in på stigen över kullen mot vårt hus, valde han frivilligt vägen hemåt i stället för att fortsätta mot skogen.

Idag återvände äldste sonen till Malmö. Vi körde in honom till tåget och vinkade av honom. Det var kallt att vänta på perrongen. Fullt med snö även där. I stan var de ute med de stora maskinerna och röjde undan snön. Det roliga med snön är väl att man ser många ute med sina pulkor. Barnen har fått en riktig vinter, en sådan som de vintrar man minns från sin egen barndom.


På vägen till stan såg vi några älgar, utanför viltstängslet som tur var. När vi åkte hem var de fortfarande kvar. Tyvärr fastnade de inte på bild. Jag fick nöja mig med älgskylten. Jag skruvade inte ner den som det sägs att tyska turister gör. Jag tog bara med den på en bild. Varning för älg, det finns många saker man kan varna för. Ibland borde man kanske varna för människor. Vi gjorde en snabbvisit hos min bror på vägen hem. Han hade jobbat igår och inatt. De fick utryckning på E4:an och körde så fort de kunde med ambulansen i det rådande väglaget. Ändå var det flera bilar som blåste förbi dem. En del människor tar chanser både med det egna livet och andras som insats. Undrar hur den varningsskylten skulle se ut.


Många djur har det svårt nu. De hittar inte mat för all snön. Fåglarna kommer fram till fågelbordet och äter, men de andra djuren måste klara sig själva. Katterna håller sig mest hemma. De älskar köksgolvet sedan vi lade in golvvärme där. Fast när hunden är i närheten, vill de hellre ligga på kökssoffan eller varför inte på köksbordet.

När vi kom hem från stan, tog jag med mig hunden ut på en längre promenad. Nu var även den andra vägen plogad. Det var bara skogskörvägen där vi brukar gena tvärsöver till Stora Furet som inte var uppkörd. Där fick vi pulsa. Det var samma runda som jag fotograferade till min vinterfilm, men nu hade granarna och tallarna ett tjockare snölager som tyngde ner grenarna mot marken. Som tur är har temperaturen inte sjunkit ner längre än runt -10 grader. Det räcker när det snöar och vinden biter i skinnet. Vi vill inte ha neråt -40 som det är norrut i landet.

Vi hörde förstås talas om den gamle mannen som kört vilse utanför Gislaved och fått tillbringa många timmar i sin kalla bil. Många människor var ute och letade efter honom utan att hitta honom, så även polisen. Jag undrade om det kunde vara i trakterna där min bloggkompis Bobo bor. Så såg jag i hennes blogg att det var hemma hos dem. De hade varit med och letat hela dagen. Han var fortfarande borta. Men medan jag suttit och skrivit här, hade de hittat honom. Jag var nyss inne och kollade uppdateringen. Skönt att han var vid liv i alla fall, men han måste vara medtagen efter den strapatsen.


Imorgon börjar jobbet igen. Vi har studiedag. Först ska jag till stan på en föreläsning om Homo Zappiens, den nya generationen födda efter 1987. På eftermiddagen har vi egen planering. På fredag börjar eleverna. Det är alltid kul att träffa dem igen och höra hur deras lov har varit. Mitt har i alla fall varit lugnt och skönt.

måndag 4 januari 2010

Hemma hos mig


När man får syn på den blåvita skylten med texten Rannäs, vet man att nu är det inte mer än några hundra meter kvar. Resan /utflykten/vandringen är snart slut och hemmet nått. Det är en ganska skönt känsla som infinner sig för hemma är för det mesta bäst.

Det är inte givet att man har ett hem att återvända till. Man kan förlora sitt hem av olika anledningar. Det kan brinna ner. Man kanske måste fly på grund av naturkatastrofer eller krig. Vi har varit förskonade från sådant under lång tid. När man tänker på det, infinner sig en stor tacksamhetskänsla.

Ibland uppskattar vi inte vårt hem tillräckligt. Vi ser bara fel och brister. Innan vi renoverade köket var det hur mycket som helst som vi var missnöjda med där. Nu är det andra saker som vi skulle vilja förändra, duschrummet och tvättstugan till exempel. Det är hela tiden nya saker som behöver åtgärdas, men så är det att bo i ett gammalt hus. När man har renoverat klart en runda, är det dags att börja om.

Vårt hus kanske inte är lika pampigt som andras, inte heller lika modernt eller trendigt. Men det har ingen betydelse. Det är ju inte de andra som bor här. Det är ju vi. Det måste få märkas vilka det är som bor i ett hus. Ibland när jag bläddrar i heminredningstidningar tycker jag att alla hemmahosreportage är likadana. Det är mest vita hem som gäller. Det är vackert, men inte alltid så praktiskt. Vi har vita soffor, men överdragen går lätt att ta av och tvätta. Det är faktiskt praktiskt när man har både hund och katt. Om man inte hinner finns det alltid plädar.

Man kan känna sig hemma på olika ställen. Även om det är länge sedan jag flyttade hemifrån, kan jag känna mig hemma när jag kommer tillbaka till föräldrahemmet. Min mamma bor ju kvar där. Frågan är hur det blir, när inte hon finns kvar där längre. Jag har flyttat ett antal gånger i livet och bott på flera olika ställen. Ibland märker man direkt, när man kommer till en ny plats, att här kommer man att trivas. På andra ställen tar det ett tag innan man rotar sig. Vissa platser blir aldrig hemma för oss och vi flyttar snart vidare. Nu har jag i alla fall bott här i 19 år. Som det ser ut nu blir vi kvar här ett bra tag till.

Idag har jag inte sysslat med så mycket, mest tagit det lugnt. Det var mildare idag och himlen var grå. Den dagliga morgonpromenaden med hunden avverkades. Sedan åkte de flesta i familjen in till stan. Jag hade lovat att möta min mamma på sjukhuset och fika tillsammans med henne. Vi brukar mötas där då och då, när jag är ledig och hon ska in till provtagning eller sjukgymnastik. Vi åt semlor i cafeterian. Sedan ringde hon efter färdtjänsten och vi åkte åt var sitt håll igen.

När jag kom hem efter utflykten till stan, satte jag mig i alla fall och totade ihop min lilla vinterfilm. Här har ni den.
video

söndag 3 januari 2010

Vintriga stigar, soliga vyer


Morgonen var underbart vacker när vi tittade ut genom fönstret. Det var en sådan där blek sol som steg över trädtopparna. Hunden och jag tog en liten runda innan det var dags att åka till kyrkan. När vi svängde in på vägen hemåt, såg vi den bleka månen framför oss samtidigt som solen sken bakifrån. Det var oerhört vackert. Jag hade inte kameran med och från gårdsplanen kunde man inte se månen. Jag tog kameran med och rusade tillbaka ut på vägen. På den korta tiden hade månen bleknat ännu mer och var knappt synlig. Ibland går förändringarna snabbt.


Den första gudstjänsten på det nya året brukar styrelsen ha hand om. Vi försöker sjunga några sånger och berätta lite om hur vi jobbar. Pastorn predikade men jag fick förmånen att leda nattvardsfirandet. Det är alltid speciellt att få läsa instiftelseorden. Det är en riktig fest att få dela brödet och vinet med varandra, en fest som alla är inbjudna till, inte bara vissa utvalda. Här möts både gammal och ung, rik och fattig, hög som låg. Det görs ingen skillnad mellan människor från olika länder, samhällsklasser eller yrkesgrupper. Alla är vi lika inför nattvardsbordet. Det finns bara ett krav, att vi vill tro och ta emot gåvorna som erbjuds.


Efter gudstjänsten åkte vi hem och fikade. Sedan var jag bara tvungen att ge mig ut i det fina vintervädret. Det blev till att klä på sig termobyxor och rejäla vantar. Den här gången fick kameran följa med från början. Det blev många bilder. Jag måste nog göra en liten film när jag hinner.


Det var gudomligt vackert med solen som sken mellan trädstammarna i skogen och den gnistrande vita snön. Vägen var lite mer upptrampad nu. Det är ganska många forshedabor som går Rannäsarundan varje dag. Det blir 6-7 km och det är väl en ganska lagom motionsrunda. Det är inte så ofta jag går hela rundan över Forsheda. Jag gillar inte att gå på asfalt så mycket. Det är bättre på skogsvägarna där det inte kör så mycket bilar. Jag går runt på andra stigar och vägar uppe i skogen innan jag går tillbaka samma väg hit till Rannäs by.


Jag går här nästan varje dag, ibland flera gånger samma dag, men jag tröttnar aldrig på skogsrundan. Naturen är omväxlande. Det är öppna hagar och ängar, det finns tallmo och blåbärsgranskog, för att inte tala om mossen. Naturen växlar också efter årstiden. Det är roligt att följa naturens växlingar från år till år. Där vi avverkade skog för snart 20 år sedan är nu skogen uppvuxen igen. Så är livets gång.


Det var så tyst i skogen idag. Jag hörde inga bilar, inga motorsågar eller bösskott från jägarna. Det kanske var för att det var söndag, vilodagen. I morse var det kallt, men nu ikväll har temperaturen stigit till -5. Undrar om det är mildare väder på gång.

fredag 1 januari 2010

Grått nytt år


Förmiddagen var grå och mulen här hos oss. Inte inne men ute. Jag blev riktigt besviken när jag tittade ut. Jag hade hoppats på sol som igår så att jag kunde ta en kameratur. Det nya året började grått och trist tyckte jag. Nu blev det en kort hundpromenad i stället för en solig skogspromenad. Det var kallt i luften och snön knarrade under kängorna. Maken hade kaffet klart när vi kom in igen. Det uppskattade åtminstone jag. Hunden brydde sig inte.


Lite senare på dagen ljusnade det lite. Det nya året kanske börjat lite grått och trist, men fortsättningen kan bli ljus ändå. Jag försökte fotografera fåglarna vid frömataren genom fönstret. Koltrasten var framme igen. Nötskrikan och en skata såg jag också förutom småfåglarna. Jägarna gick förbi ute på årets första jakt. Det var en av katterna också. Han klättrade upp i trädet där fåglarna höll till. Då försvann de. Kvar satt katten. Han fick ingen fågel som tur var. Men han fick tag på en mus i kväll. Maken hittade den på köksgolvet.

Framåt eftermiddagen gav vi oss ut på vår längre skogspromenad. Då fick kameran följa med. Det blir vackra bilder med snön, skogen och den rodnande himlen. Man kan riktigt känna kylan i bilden. Efter en timme ute är det skönt att komma in i stugvärmen igen. Maten var klar. Den hade den yngre av sönerna fixat.

I vår familj älskar vi semlor. Vi köpte faktiskt var sin semla när vi var i Jönköping i mellandagarna. jag vet att en del tycker att det är för tidigt med semlor. Säsongen börjar inte än. Men det gör den på fler och fler ställen. Så fort julen är över försvinner safffransbröden och pepparkakorna. fram kommer semlorna. Allra godast är förstås hembakade. Därför bakade jag en omgång idag. Dem njöt vi av till kvällsfikat.


För övrigt har dagen varit lugn. Jag pular lite med en andaktsbok som vi håller på att skriva i församlingen. Det är tredje året som vi gör en sådan. Om några veckor inleder vi en 40-dagarssatsning som i år kallas "40 dagar på väg". Alla gudstjänster och samlingar ingår i temat. Dessutom hjälps vi åt att skriva en liten betraktelse för varje dag. Nu väntar jag på att få alla bidrag på mejlen så att jag kan sammanställa andaktsboken. Det var lite trögare i år att få tag på skribenter. Kanske några dagar blir tomma.

I "På spåret" är de också på väg någonstans. Jag har alltid gillat det programmet. Det är kul att försöka lista ut vart resorna går. Ibland är det riktigt svårt, men ganska ofta prickar vi inte resmålet. Jag tycker att en del av frågorna har blivit svårare med de nya programledarna. Annars är programmet sig likt.

Som ni förstår har jag inte avgett något nyårslöfte att sluta äta onyttigheter. Jag brukar inte avge några nyårslöften. Om man ska sluta med något eller för den delen börja, måste man vara motiverad. Det räcker inte att det är ett nytt år. Det är bättre att starta nya vanor, när motivationen är tillräckligt stark. Annars håller det inte. Riktigt svåra förändringar behöver man oftast vara flera om. Då kan man coacha varandra.

Många brukar lova att de ska motionera mera. Jag ska försöka återuppta träningen på gymmet nu när foten är fixad. Men det bästa jag gjort för att få regelbunden motion är att skaffa hund. Han ser till så att jag kommer ut.


Den första dagen på det nya decenniet är snart slut. Dagarna rullar på och så småningom börjar jobbet igen. Än har jag inte börjat planera för den nya terminen. Det väntar jag med till nästa vecka. Än njuter jag av ledigheten.