Ingas tankställe

En dag på Rannäsasjön

2012-02-13T20:53:00.000+01:00

Sjön skymtar mellan träden

Nu när vi spatserat runt på andra sjöar, får vi ju inte glömma vår egen sjö, Rannäsasjön. Maken hade annat för sig även om han var ledig idag. Men hunden och jag hade sportlov och kunde packa ryggsäcken och gå ner till sjön. Vi tog vägen över Berget. De heter så de tre ställen uppe på höjden. Därifrån sluttar ängarna ner mot sjön. Man kan köra ända ner till vändplanen nere vid sjön, men vi gick.

Vägen till sjön

Den sista biten ner till sjön slingrar sig vägen genom granskogen. Det är gott om flyttblock och sten som det är i Småland. Plötsligt öppnar sig gläntan och sjön skymtar bakom kröken. Vi såg spår efter helgens besökare. Det fanns både fotspår, hundspår, hjulspår, pulkaspår och sparkspår.

Katö

I Rannäsasjön finns en liten ö, som kallas Katö på kartan. Den ligger närmare den östra sidan av sjön, men eftersom sjön inte är så stor, var det inte så långt att gå på isen. Det kanske var 400-500 meter. Hunden och jag traskade över dit på den snötäckta isen. Det var mer snö här än på de andra sjöarna, men det kom någon centimeter igår. Jag har länge tänkt att lägga ut en geocache på ön. Eftersom man inte kan nå den annat än med båt, kanot eller genom att simma på sommartid, blir det en ganska hög svårighetsgrad vad det gäller terrängen. Det är betydligt enklare att nå den på vintern om isen håller. Vi hittade ett bra ställe, så nu finns det en gömma där. Jag ska försöka få den publicerad till nästa helg.

På väg till Prästö i norr

I norra delen av sjön finns en udde, som kallas Prästö. Den har nog varit en ö tidigare innan sjön sänktes på 1800-talet. Egentligen är den fortfarande som en ö. Mot norr har den förbindelse med fastlandet men där är det väldigt sankt och svårt att ta sig igenom. Längst ut på udden fanns spår efter helgens grillning. Någon hade lämnat kvar en grill och där fanns stockar att sitta på. Annars var naturen full av branta sluttningar med många stenar och mycket stormfällda träd som låg kors och tvärs som plockepinn. Här placerade vi en mindre geocache.

Flyttblock och stormfällen

På ön fanns det också en del vindfällen och flera stora flyttblock, säkert ett par meter höga. Det är spännande natur. Jag skulle gärna återvända till sommaren. Vi kanske kan paddla dit om kanoten blir fixad. Det blir nog svårt att hitta en jämn plats för vindskydd eller tält om man skulle vilja övernatta där. Men ett kortare besök skulle vara intressant.

Många spår att följa

Hunden älskade att springa på isen. Vi stötte på spår efter andra vandrare. Dessutom korsade vi våra egna spår flera gånger. Jag såg djurspår på öarna och längs kanten. Där fanns rådjursspår, rävspår, ekorrspår och spår efter fåglar som skuttat på marken. Det är roligt att djurlivet frodas.

Takko älskar snön

Vi var alldeles själva på sjön den här måndagen. Inga sportlovsfirare syntes till. Så Takko kunde springa fritt och det älskade han. Han sprang som en galning kors och tvärs. Ibland försvann han vid öarna, men ute på sjön var det enkelt att se honom en bit bort. Han hade full koll på ar jag var i alla fall. Efter sina utflykter återvände han till mig för att se så jag hängde med.

Fullt ös på isen

Från Prästö i norr gick vi mot söder och en nnan udde som sticker ut i sjön söderifrån. Den kallas Gunnarsnäs och har också sankmark vid förbindelsen mot söder. Här var det inte lika mycket stormfällen ochinte heller så mycket stenblock.

Mot Gunnarsnäs i söder

Vädret var underbart idag. Solen sken och solglasögonen åkte på. Det blåsteinte alls och solen tog en del på kinderna. Jag var lite röd i ansiktet när jagkom hem. Lite solbränna kan man väl stå ut med.

Takko spanar

Givetvis lämnade vi en geocache även på Gunnarsnäs. Det var en litekluriga gömma som jag får tillägna min far. Han hette ju Gunnar. Om geocachinghade funnits på hans tid, skulle han nog blivit intresserad. Han dog redan 1978och då var inte geocaching ens påtänkt. Gömman var helt i hans stil. meravslöjar jag inte ifall några lokala geocachare läser detta.

Vinskyddet från sjösidan

Från näset hade vi utsikt mot vindskyddet på andra sidan. Om man vetatt det finns där, ser man det enkelt. Annars kan det vara svårt att upptäckafrån sjön. Vi gick aldrig upp till vindskyddet utan passerade ute på isen. Jagkollade den gömman som finns vid vindskyddet för ett tag sedan.

Tillbaka på land igen

Vi gick iland på samma ställe som vi gick ut. Sedan vandrade vi upp mot bynsamma väg som vi kom ner. Solen sken och jag blev riktigt svettig innan jag varhemma igen. Det var gott med lite mat efter några timmar på sjön. Vi stektelite rester från söndagsmiddagen till en pyttipanna med stekt ägg. Det var intedumt.

Nu finns det fyra gömmor vid Rannäsasjön. Än så länge är bara enpublicerad, men de tre nya ska jag skriva och skicka den här veckan. Det skabli spännande att se vem som loggar dem först.

Fyra öar och en udde

2012-02-11T22:13:00.000+01:00

Lördagspromenad på Annebergssjön

Nu har väl halva Sverige tittat på Melodifestivalen, som ju av många anses vara veckans höjdpunkt. För mig kom den här dagens höjdpunkt lite tidigare. Jag hade planerat in en öcacherunda och tänkte passa på idag medan isarna bär. Det har lagts ut ganska många geocacher på öar och de är förstås lättast att ta på vintern om man inte vill simma eller släpa med sig kanoten. När jag nämnde mina planer för maken ville han gärna följa med helt frivilligt. Annars har han inte varit så intresserad av min hobby geocaching.

Isspindel? Nä, spår efter vinterfiskare

Vi gav oss av efter förmiddagskaffet och parkerade bilen vid Annebergsbadet. Det var igår som det publicerades tre nya cacher på likamånga öar i Annebergssjön. Det var lätt att gå på isen, helt plant och lagom halt. Jag hade broddarna på kängorna och isdubbarna runt halsen för säkerhets skull. Hunden skuttade glatt framför oss, när vi travade på mot den nordligaste ön.

Den lilla cacheön

Maken fick sköta GPS:n. Han ville lära sig hur den funkade och det kunde han väl få. Första öcachen hittade vi ganska enkelt. Det var en klassisk 1000sjöar-cache. Ja, det är förstås han som lagt ut de här cacherna. Sedan vände vi söderut och fick vinden i ansiktet. Som tur var, bara en måttlig vind, men den bet lite i kinderna.

Vinterfiskare

På väg mot nästa cache passerade vi några vinterfiskare. De hade inte fått någon fisk, men vi fick veta att isen nog var 30 cm tjock. Det kändes betryggande särskilt som det sjöng i isen, när vi gick över vidderna. Det fanns lite sprickor här och var och många igenfrusna borrhål.

Brasvärme mitt ute på isen

Fiskarna hade en eldkorg med en värmande brasa igång. Där kunde vi värma våra frusna fingrar innan vi fortsatte vandringen mot nästa ö. Vi såg spår av skridskoåkare och sparkåkare. Vi åkte mycket spark när jag var liten och jag har alltid önskat mig en spark. Det har inte alltid varit väglag för sparkåkning, men de senaste åren har det gått bra.

Mugglarmaken med GPS:n

Den andra cachen hittade vi också ganska lätt. Vi letade visserligen ett par gånger på stället innan den kröp fram, men fram kom den och loggad blev den. Stormarna har fällt en hel del träd även på de mindre öarna. Så det var betydligt lättare att gå på isen än på ön.

Geodog Takko och jag

Den tredje och sydligaste ön hade en cache som var lite svårare att hitta. Det berodde mest på att koordinaterna skickade ut oss på isen kanske 15 meter från land. Nu trodde vi inte på att cachen skulle finnas där så vi letade ett bra tag i alla öns skrevor och hålor. Vi blev trötta och frusna på kuppen. Maken var beredd att ge upp, men då tog jag till en livlina. Jag ringde klokare i Lanna för jag visste att hon varit här igår och hittat cachen. Dessutom hade jag tänkt ringa henne och göra upp lite planer för veckan som kommer. Det visade sig att både hon och förste man på plats hade haft samma problem som vi. Med lite tips från henne kunde vi plocka fram burken medan vi pratade i telefonen.

Te och kexchoklad till fikat

Efter det besväret var vi värda en liten paus med varmt te och en kexchoklad. Det smakade gott, tyckte även geodoggen. Sedan kunde vi stärkta fortsätta vandringen över isen tillbaka till badplatsen och bilen. Det blev lite kallare för mig eftersom dragkedjan till min jacka gick sönder på den sista ön. Kardborrebanden höll ihop den lite hjälpligt men kylan kröp in ändå. Det var skönt att komma tillbaka till bilen och sätta sig på rumpvärmaren.

Isfallen på andra sidan viken

Än var vi inte nöjda, så vi fortsatte till nästa sjö. Vi var där redan i söndags när vi agerade funktionärer på familjerallyt. Vi parkerade bilen på samma plats, badplatsen vid Eskilstorpasjön. Där fanns också en öcache och dessutom en cache på en udde på andra sidan sjön. Öcachen såg jag på långt håll. Det svåraste var att ta sig fram bland ris och gropar på ön. Men vi lyckades både logga cachen och fortsätta över ön till andra sidan. Sedan var det inte så långt till den lilla udden med dagens sista gömma. Det var en gömma av samma sort som dagens första. Här visade hunden vilken duktig klättrare han är.

På hemväg över Eskilstorpasjön

Nu fick det vara bra med cacheletandet. Vi traskade tillbaka över isen, som sjöng ibland. Den här sjöns is var ännu lättare att gå på. Det var lite mer snö på ytan. Vi var snart tillbaka vid bilen och kunde styra den hemåt Forsheda igen. Det blev ett litet stopp vid affären för att inhandla ingredienser till den värmande soppan som vi skulle laga till. Med en varm dusch och varm soppa i magen kunde vi sätta oss och logga dagens fynd. Hunden sover gott på sin bädd. Det är bara katterna som är i faten och slåss så tussarna yr. Vi andra tar det lugnt med en kväll i soffan.

Kraftpaket

2012-02-08T23:56:00.001+01:00

Kraftpaket

Ibland känns det som om alla kraftreserver är helt uttömda. Batterierna är urladdade. Då behövs det lite påfyllning av kraft. Batterierna behöver laddas. Det konstiga är bara att samma sak som kan fylla på våra kraftreserver också kan tömma dem på kraft och ork. Ibland blir jag pigg av en lång skogspromenad, ibland stapplar jag hem de sista metrarna och faller ihop på soffan. Ibland blir jag uppiggad av att möta andra människor och dela en stund med dem, ibland kan andra människor dränera mig på energi.

Geocachekraft

Igår var det dags för återbesök hos homeopaten i Jönköping för att fylla på pillerförrådet. Det blev lite stressigt för jag hade räknat med att slippa åka hem mellan jobb och resa för maken skulle jobba sena passet och kunde gå ut med hunden på dan. Nu blev det inte så då han bli inringd till det tidiga passet i stället. Jag fick skynda mig hem och gå en minirunda med hunden. Men jag hann i tid till konsultationen. Den tar inte lång stund och efteråt brukar jag åka in till Torpaplan och besöka en garnaffär. Tyvärr var inte ägarinnan på plats. Där var en annan duktig tjej men hon hade inga nycklar till förrådet och i affären fanns inte tillräckligt många nystan av de garn jag ville ha. Så det blev bara sju små knappar i en påse med hem. De har jag sytt i min kofta.

Det tog lite tid i affären trots att resultatet blev klent, så när jag kom ut började det skymma. Det fick ändå inte hindra mig från att leta efter några geocacher. Jag tyckte det var dags att försöka komma över 300-strecket. Det fattades bara två fynd till 300. Det finns en geocache mitt i rondellen vid Torpagrillen. Jag hade räknat ut var den var vid tidigare besök, men de gångerna har det alltid varit så mycket folk runt omkring. Nu chansade jag och gick rakt på cachen. Det var en enkel loggning nummer 299. Några kvarter bort ut mot Barnarpsgatan finns en ny cache som inte verkade så svårt. Den hittade jag lika enkelt. Det var en typisk stadscache, filmburk med magnet bakom elskåp. Och då var jag plötsligt uppe i 300. Det blev en till på Kraftgatan. Men den sista jag försökte mig på var nog borta. Jag hittade ena delen av en burk som kanske innehållit cachen. Då åkte jag hemåt Forsheda. Jag stannade vid Missionskyrkan för vi hade styrelsemöte. Jag kom lite sent för det var mycket trafik och jag körde inte så fort.

Klass 5...

Det var där på Kraftgatan jag började fundera på det där med kraft och ork. Vi fungerar väl lite som uppladdningsbara batterier. Vi kan ladda många gånger men till slut blir det allt tätare mellan laddningarna och det går kanske inte att bli fulladdad igen. En dag tar batterierna helt slut. Än är jag inte där men vi vet aldrig när det händer.

Geocaching är oftast ett sätt att ladda batterierna. Även om jag blir trött rent fysiskt så laddar jag mentalt av att vara ute och leta gömmor. Idag var jag ute med hela klass 5. Vi gick Stora Ängarundan bort till Myggavallen. Där fick ett team i taget leta redan på en gömma där vi skulle lägga våra små katter. De ska ut och resa som travel bugs från cache till cache. Jag hoppas någon hämtar dem snart och skickar dem vidare så att vi kan följa deras resa på internet. Ni kan följa vårt cachingäventyr i bildsviten.

...på geocachingstråt...

...i skogen...

...med kluriga gömmor...

...och spännande "trackables"...

...och en loggbok...

... som måste loggas med teamnamnet...

... och sedan måste vi säga hejdå till teamets TB-katt...

...för att kanske möta en riktig katt på hemvägen.

Ikväll har jag hämtat kraft på annat håll. Det var dags för gemenskapsgruppen att samlas efter juluppehållet. Vi fikade som vanligt och pratade om ditt och datt innan vi diskuterade ett kapitel i den bok vi läser tillsammans. Vi kom också in på Demingers utspel i Dagen om att frikyrkan har gjort sitt. Det tror inte vi, men visst finns det risk att budskapet kommer i andra hand. Det kan ske på många olika sätt. Vi känner verkligen inte igen oss i den bild som han målar upp av dagens frikyrkor. Men det gäller förstås att hålla fokus på det centrala. Det tycker jag kvällens kapitel i boken handlade om. Det tog upp att det kristna livet är en berättelse med tre viktiga punkter: skapelsen, fallet och räddningen. Det är det allt handlar både i mänsklighetens historia och i varje människas liv. Den berättelsen är spännande och tål att föras vidare. Men varje tid har sitt sätt att berätta den. Budskapet är detsamma, men formen förändras. Vi kan inte hålla fast vid gamla tiders former, men vi får inte glömma vad som är kärnan i den kristna tron. Det är i den jag hämtar mycket av den kraft jag behöver för att orka leva varje dag.

Värme i kylan

2012-02-05T23:11:00.000+01:00

Eskilstorpasjön

De senaste dagarna har vintern inte varit nådig mot oss. Igår vaknade vi till riktigt bister väder. Vi har huttrat och beklagat oss när vi varit tvungna att gå utanför stugvärmen. Det är tur att vi har varma kläder och vinterkängor att bylta på oss. Men idag var det inte lika många minusgrader, bara drygt hälften. Kylan bet ändå i kinderna.

Bus med hunden

Jag har tagit det väldigt lugnt den här helgen. Det kändes skönt när fredagens lektioner var avklarade och jag kunde packa ihop skolväskan för att åka hem. Det blev fredagsmys i soffan med På spåret. Maken var ledig från tonårssamlingen så för en gångs skull var jag inte ensam en fredagskväll. Jag fick hoppa över styrelsens frukostmöte på lördagen. Ibland får man erkänna sina begränsningar. Jag orkade i alla fall ta mig till kyrkan och städa vårt område framåt eftermiddagen. Det var nämligen vår värdgruppsvecka. Sedan tittade vi på Melodifestivalen. Det var väl ingen av låtarna som fastnade hos mig, men kanske kan de som gick vidare ändå ha en chans. Idag fick maken åka själv till söndagsgudstjänsten. Jag sparade mina krafter till eftermiddagen. Vi hade lovat att hjälpa till vid familjerallyt som ungdomsrådet anordnade då. Starten var vid Missionskyrkan i Forsheda och tio bilar med lika många team tävlade.

Backövning

Vi fick stå på en station vid Eskilstorpasjön. Där skulle deltagarna backa med bilen så nära en pinne de kunde. Vi mätte avståndet mellan pinnen och bilen och noterade resultatet i protokollet. Sedan skickade vi dem vidare. Under resan skulle de också hålla ögonen öppna och notera olika saker längs vägen. Barnen hade en egen tävling.

Korvgrillning

När alla teamen hade besökt oss, åkte vi direkt till målet vid Kävsjö Missionshus. Där bjöds det på korv med bröd och kaffe med kaka. Det smakade gott med något varmt i magen.

Brasan värmer

Brasan värmde våra frusna tår och fingrar. Pastorn höll en andakt om att hitta rätt inte bara på de småländska vägarna utan också på livets väg. Sedan blev det prisutdelning. Team Micke tog hem tävlingen. Så var rallyt slut och vi kunde åka hemåt igen. Det var ett lyckat arrangemang.

Team Micke vann

På vägen hem hämtade vi en pizza. Det var länge sedan vi åt pizza. Men ibland passar det bra. Kvällens TV-nöje var Så ska det låta. Jag har tittat på ovanligt mycket TV den här helgen. Som vanligt har jag ju gjort lite annat under tiden. Det blev några sockar stickade. Dessutom har jag läst ut boken om Mrs Angel´s tårtbageri, en mycket bra bok. Den kan rekommenderas till alla som gillar böcker om relationer och som vill veta mer om livet i Afrika. Nu ska jag ta mig an nästa Afrikabok. Det blir den tolfte boken om Damernas detektivbyrå. Det är mycket Afrika nu överallt. Mera Afrika handlar TV-serien Mot alla odds om. Den har jag också tittat på. Vi kanske behöver mera Afrika för att klara av den bistra vintern. När det är kallt omkring oss kan vi behöva drömmen om värmen. Fast ännu bättre är väl värmen från en brasa om den delas av vänner.

På hal is

2012-02-02T23:26:00.000+01:00

Pulkaåkning

Idag har jag varit ute på hal is. Inte bildlikt utan rent bokstavligt. Det gäller ju att utnyttja de vinterdagar vi får här i södra Sverige och låta eleverna få en härlig utomhus med olika vinteraktiviteter. En av dem var skridskoåkning på isen som spolats på tennisbanan/"skateparken" vid skolan. Jag plockade fram de gamla vita konståkningsskridskorna från 70-talets slut och snörade på mig dem ett tag. Jag tror inte jag åkt på ett par år så det var lite ostadigt i början.

Skidåkning

Det var ordentligt kallt på morgonen, nedåt 11-12 minusgrader, men det kändes inte så kallt. Visserligen bet det i kinderna, men jag var varm för övrigt. Men så hade jag byltat på mig många lager. Det var inte så många som klagade på kylan och solen tittade fram ibland.

Skridskosnörning

Hela skolan var ute idag. Vi åkte skridskor, pulka och skidor. De som inte hade skidor gick en lång promenad. Det fjärde passet fick man välja lite olika aktiviteter i klasserna. Några valde att vara inne och läsa eller öva på olika saker. De som ville kunde få bada bastu eller fortsätta utomhus.

Skridskoåkning

Den här veckan finns det fler som varit ute på hal is. Jag tänker förstås på vår skolminister som uttalat sig i media. Ännu en blunder från karln skulle jag kalla det. Undrar hur många han kan göra innan han kan tvingas bort. För er som inte hängt med så handlar det om surfplattor i skolan i stället för papper och penna i F-klass och år 1. Det är i Sollentuna man satsar på dessa. Björklund reagerade förstås och många har reagerat på hans uttalanden. Några försvarar honom, men de flesta i skolan tror jag bara suckar åt hans reaktion och tycker att han inte fattar något. Ett bra inlägg skrevs av Ingela Netz och kan läsas här.

Jag skulle bli överlycklig om min kommun ville satsa medel på surfplattor och andra IT-redskap. Satsningen på det här området är lite halvhjärtad i vår kommun. Men det är den å andra sidan på andra områden också. I stället för att verkligen satsa, tycker jag, att vår kommun oftast lägger på en lagomnivå. Vi satsar inte på att bli bäst, det räcker om vi är över riksgenomsnittet. Risken finns att andra satsar mer och då halkar vi efter. Sen undrar vi varför resultaten blir så dåliga. I stället borde vi verkligen satsa. Det förtjänar våra barn och ungdomar.

Ibland blir allt så fel fast man menar väl. Man ser inte de självklara lösningarna utan bara svårigheterna. Jag läste en tänkvärt historia på Facebook för några dagar sedan. Den handlade om en man som hade en åsna. Denna åsna hade ramlat ner i en brunn. Han visste inte hur han skulle få upp sin åsna. Åsnan var gammal och brunnen var uttorkad. Därför tänkte mannen att det var lika bra att begrava åsnan i brunnen. Han kallade på några vänner som kom med spadar. De började att skyffla ner jord på åsnan. Men åsnan skakade av sig jorden och stampade ner den på bottnen. De fortsatte att ösa jord över åsnan. Efter ett tag märkte de att åsnans taktik lönade sig. För varje spadtag med jord som den skakade av sig steg golvet i brunnen och snart kunde åsnan oskadd ta sig upp ur den.

Vi borde göra som åsnan. Vi borde skaka av oss allt negativt som öses över oss och stampa på det. Då kan vi rakryggade höja oss till en högre nivå.

Visst kan vi tänka fel ibland. Så måste det ha varit för den som skickade ut maten till oss idag. Just nu renoveras kök och matsal där vi brukar äta. Hela den här terminen äter vi på fritids och i några klassrum. Vi får mat som körs ut till oss från gymnasieskolan inne i stan. Till idag bad vi att få korv med bröd som vi kunde grilla på skolans grillplats. Det gick bra trots kort varsel. Det var bara det att allt brödet var djupfryst. Det är inte så gott med isigt bröd till korven. Så vad kunde vi göra åt det?

Korvgrillning

Eftersom vi var vid skolan kunde vi lösa problemet. Jag stoppade in alla påsar med fruset bröd i tre av skolans torkskåp och satte på dem. Efter ett tag kunde vi börja servera korven i någorlunda tinade bröd. De kanske var lite kalla inuti men de gick att äta i alla fall. Jaja, nöden har ingen lag!

Köbildning

Efter denna utedag var vi ganska trötta. Eleverna kunde gå hem, men vi fick stanna kvar. Vi hade beställt goda semlor att avnjuta under eftermiddagens arbete. De andra kunde inte vänta utan fikade medan vi planerade i klass 5. Vi fick ta våra semlor när vi blev klara. Sen avslutade vi dagen med att diskutera miljöaktiviteter. Det är hög tid att planera vårt Grön Flagg-arbete. Vi tänker jobba med temat Närmiljö. Så vi funderade på vad vi redan gör och vad vi vill göra. Som vanligt får vi lägga det på en lagomnivå. Vi ska orka med att genomföra planerna och vi måste ha resurser att använda för ändamålet. Tyvärr finns det mycket som inte går att genomföra på grund av otillräckliga resurser, som pengar eller personal. Men det gäller att kunna skaka av sig frustrationen och se vilka möjligheter vi har i stället.

Smått och gott

2012-01-29T14:54:00.000+01:00

En hel vecka har gått. Vart tog den vägen? Ibland tycker jag att det inte har hänt något värt att skriva om, men när jag tänker efter, har det hänt en hel del. Även små saker kan vara värda att se tillbaka på och berätta om.

Jag har jobbat hela veckan och det gick bra. I början var jag ganska trött, men sen flöt det på som vanligt lektion efter lektion. I fredags var det studiedag. Vi pratade planering utifrån Skolverkets allmänna råd. Vi kom väl fram till att vi känner oss ganska bekväma med att skriva LPP. Det har vi ju utvecklat under några år nu även om det givetvis blir lite annorlunda med den nya läroplanen och de nya kursplanerna. Vad vi upplever att vi behöver göra nu är att ta fram en bra mall för den fortlöpande dokumentationen. Som det är nu har alla sina egna system, men vad händer om någon blir sjuk och någon annan måste ta över? När vi tar över en klass från en annan lärare, är det väldigt olika hur och vilken dokumentation som förs över. Ibland är det tydligt och strukturerat, ibland är det nästan omöjligt att få någon bra bild i röran. Vi skulle vilka ha några olika mallar som vi skulle kunna använda. Det räcker inte med en mall för olika ämnen har olika förutsättningar och olika pedagoger föredrar olika modeller. Det viktiga är att dokumentationen tydliggör elevernas utveckling och lärande. Vi får väl se vad det blir framöver.

En sak som skulle kunna underlätta lärarnas dokumentation är att varje lärare hade en egen dator att använda kontinuerligt under hela dagen. Som det är nu delar vi datorerna både med kollegorna och eleverna. Det är inte bra för då tar det sån tid att logga ut och in, leta efter filer och spara. Vi vill ju inte att eleverna ska kunna komma åt vår dokumentation. Den är ju vårt arbetsredskap.

I helgen har vi haft årsmöte i församlingen. Igår var det förhandlingar och val som klubbades igen ganska snabbt. Vi åt smörgåstårta och samtalade en del. Idag var det gudstjänst som vanligt men jag stannade hemma när maken åkte. Det gäller att hushålla med krafterna och då måste jag ibland prioritera bland aktiviteterna.

Jag gick en liten runda med hunden. Ibland har solen lyckats ta sig igenom molntäcket idag. Det är vackert med sol på de vita vidderna. Vi hade nog kunnat gå en längre runda men vi återvände till kaffet och skidåkningen på TV.

För att återvända till veckans händelser så var jag hos läkaren igen i torsdags. Det är fortfarande så att alla värden är bra utom ett som sticker ut. Det hänger väl ihop med mina ständiga infektioner. Jag är fortfarande väldigt känslig för sådana. Därför är ju inte skolan den optimala miljön för mig just nu. Jag möter så många olika människor varje dag eftersom jag jobbar i flera klasser. Det kan säkert bli ungefär 100 personer om dagen. Förhoppningsvis blir det bättre och bättre nu när det går mot ljusare och varmare tider.

Makroner

På kvällen var det tjejträff här hos mig. Jag gjorde en enkel gryta med köttfärs, renskav, bacon och kantareller som blev riktigt god. Till kaffet hade jag för första gången bakat makroner. De blev lyckade och alla gillade dem både tjejerna och kollegorna som fick smaka dem tidigare på dagen. Det var inte så svårt som det ser ut, bara lite kladdigt och pilligt.

Liftaren

När jag har tid och lust, stickar jag på mina projekt. Det funkar bra med armen och nu klarar jag längre pass. Min lilla sjal, som jag kallar Liftaren, blev klar igår. Den blev jättebra och skön att ha om halsen. Nu fortsätter jag med min kofta. Jag beställde en härva garn till på nätet så att den kan bli lite längre. På Pysselbloggen finns mer om mina stickprojekt.

Den kommande veckan ser i alla fall i almanackan ut att bli ganska lugn, men man vet aldrig vad som dyker upp. Det gäller att vara beredd på allt.

Backar och kurvor på vägen

2012-01-22T22:49:00.001+01:00

Solen sken på vita vidder när vi slog upp våra ögon idag. Det kanske hade kommit decimetern snö som de lovat. Världen var i alla fall vit och vacker.

Traktorerna kom fram idag

Traktorerna brummade på flera håll i byn. Maken hade redan varit och plogat vår väg. Det var nog första gången den här vintern som han fått starta traktorn för att få bort snön från vägbanan. Den snö som kommit tidigare har som regel smält bort nästa dag. Den här kommer kanske att ligga kvar åtminstone några dagar.

Hunden och jag gick en runda i sol och snö. Han gillar verkligen att skutta runt i allt det vita och fluffiga. Jag fick pulsa fram mellan hjulspåren på vägen. Ibland kom en liten vindpust och då rasade ett moln av snö ner över oss. Annars var det lugnt som en helg ska vara.

Resten av dagen tog vi det lilla lugna och laddade inför morgondagen. Måndagar är konferensdagar så då jobbar vi lite längre. På kvällen är det dags för UV-scouterna att starta den nya terminen. Kalendern har många noteringar den här veckan. Jag hoppas krafterna har hunnit återvända i tillräcklig mängd. I skolans värld idag finns liksom inte utrymme för svaghet.

Ibland funderar jag på vart vi är på väg i vårt samhälle. Kraven har ökat mer och mer på alla. Om man inte orkar leva upp till kraven, hamnar man vid sidan om. Jag tycker det är för mycket prat om krav och att ställa krav på eleverna eller på varandra. Livet blir så tungt då.

Nyss var här mossgrönt

Jag tycker bättre om uttrycket "att ha höga förväntningar" på eleverna eller vem det nu är vi pratar om. Förväntningar är mycket positivare för med förväntningar följer också uppbackning. Krav lägger bara bördor på oss, medan förväntningar också kan lyfta oss, om förväntningarna ligger på en rimlig nivå. Därför gillar jag inte den nya läroplanens formuleringar helt och hållet. Tidigare skulle eleverna sträva mot och uppnå vissa förväntade mål, nu ska de uppfylla vissa kunskapskrav, som inte alltid är helt rimliga, anser jag.

Dagens ord i "Tankar om livet"-kalendern är: "Det som ser ut som slutet på en väg är oftast bara en kurva." Det är nog så sant. När vi tror att vi nått slutet, så har vi bara kommit till en kurva. Ibland kan det vara en backe också. Då kan det bli jobbigt också. Vi kanske inte kan se vägens fortsättning, men det finns alltid mera. En kurva innebär också en ny riktning. När jag är ute och geocachar kan jag på GPS-skärmen se raka vägen till gömman jag letar efter, men jag kan inte alltid gå rakt mot den. Ibland är det bättre att följa en stig för att snabbare komma närmare målet. Ibland finns det naturliga hinder som bäckar och branter som gör att jag måste gå runt dem eller leta efter ett bra ställe att ta mig över. Vägen är nästan aldrig spikrak. Så är inte heller livet.

Utan kartan och kompassen i min GPS skulle det vara betydligt svårare att hitta de gömmor jag söker. Men GPS:n är bara ett redskap. Det är jag som måste göra bedömningarna och vägvalen. Så är det i livet också. Det finns många hjälpmedel att tillgå, t ex bibeln och bönen, men det är vi som måste välja väg. Det våra liv det gäller. Det är också svårare att leta geocacher på egen hand än att göra det tillsammans med andra. Om flera hjälps åt, går det oftast både lättare och snabbare att hitta gömman. När GPS:n strular för någon, kanske en annan kan visa vägen. Det blir dessutom roligare när man delar upplevelsen med någon. Vi behöver varandras stöd i livet också. Ensam är inte stark. Tillsammans är vi starka. Att dela en gemenskap är viktigt. Det är därför församlingen betyder så mycket för mig.

Så var det vitt igen

2012-01-21T20:50:00.000+01:00

Från mitt fönster

Det blev en lång sovmorgon idag. Det kunde jag behöva fast jag inte gjort så mycket på en hel vecka. Jag kikade ut för att se om det hade snöat som de lovat. Jag såg frost men igen snö. Det var inte förrän jag körde hem från stan några timmar senare som det började falla små flingor från himlen. De blev och allt större och större. Då ä det gott att sitta inne och bara titta ut på det kalla och våta.

Snöfall

Vinden ökade också även om det inte närmar sig stormstyrkor. Den kändes ändå i skymningen när hunden släpade ut mig på en liten promenad. Det var inte så farligt när vi gick bortåt skogen men när vi vände blev det annorlunda. Då kändes snön som isnålar i ansiktet. Den stora kameran var förstås hemma, men mobilen fångade snöfallet ganska bra, tycker jag. Det ser nästan dramatiskt ut.

Mera snö

Dramatik har det varit på andra håll också idag. I Oskarshamn tillkännager Håkan Juholt sin avgång. Jag vet inte vad jag ska tycka om det. Han verkade ganska sympatisk, men uttalandena har väl inte varit klockrena. Ibland har han inte precis framstått som påläst. Men det värsta med den här cirkusen tycker jag ändå är mediedrevet. Journalistiken har fått ge vika för klappjakten. Visst ska journalister avslöja och granska våra makthavare, men det betyder inte att de ska klä av dem alla värdighet. Och även jakten har sina regler. Fråga vilken jägare som helst. En riktig jägare vet när man ska skjuta och när man ska låta bli. Men när man lämnar reglerna bakom sig, tar laglösheten vid och då går ingen säker. Vem vågar nu ta över? Vem vill utsätta sig själv och sina närmaste för massmediernas klappjakt? Krisen är inte bara socialdemokraternas. De som styr landet behöver inte bara sympatisörer. Det behövs också opponenter.

Geodog Takko i snön

Hunden är i alla fall glad för snön som föll. Han skuttade runt i den som om han fått tokfnatt iförd sin nya reflexväst med texten Geodog. Men ikväll letade vi inte efter några nya cacher även om det fanns flera nya att hitta.

Vid crossbanan

Dagen började med några nya geocacher. Jag var lite förvarnad, men eftersom jag var seg i morse så hann jag inte först till den som fanns vid crossbanan i Sörsjö. Banan var stängd, men cachen fanns på plats. Jag fann den efter lite letande.

Playan vid Vidöstern

När vi ändå var i trakterna fortsatte vi till Osudden. Det var mycket vatten vid playan. Cachen hittades lätt då den låg helt synlig i gömman. Det var nog meningen att den skulle täckas lite mer med materialet runtomkring. Jag lämnade den lite mera dold än tidigare men ändå synlig i den rätta vinkeln. Två cacher blev dagens resultat. Jag närmar mig nästa milstolpe sakta men säkert. Två till så har jag hittat 300. Vi får se när nästa cacherunda kan bli av. Lite svårare är det med snön som kommit. Men den kanske försvinner lika fort.

Ibland kan man önska att krämporna skulle försvinna lika fort. Tyvärr brukar det ta lång tid att återhämta sig efter en förkylning eller annan åkomma. Även om orken inte är helt tillbaka så kan jag göra lite mera nu. Jag får vila en dag till och sedan är det tillbaka till jobbet.

Lugna veckan

2012-01-20T17:07:00.000+01:00

Den gröna vintern...

Det kanske är dags för ett livstecken igen. Hela den här veckan har jag bara tagit det lugnt. Jag vaknade i måndags med feber och värk både i knoppen och kroppen. Inte mycket att göra åt mer än att stanna i sängen efter att jag sjukanmält mig. Tre dagar hade jag feber innan den gav med sig.

...mossgröna..

Igår var det första feberfria dagen. Det var slut på hundmat och toapapper och en rad andra saker fattades i kylskåpet. Så jag tog bilen in till affären. Det tog på krafterna. När jag kom hem var jag helt slut. Det är inte klokt vad lite feber kan göra med orken. Sen fick jag vila resten av dagen.

Ismönster med coola droppar

Men idag kändes det mycket bättre. Jag hade en tid på vårdcentralen i Forsheda för provtagning vid åttatiden. Jag trodde jag skulle vara jättetrött då, men jag var förvånansvärt pigg. Trots att jag är s k B-människa, alltså kvällspigg och morgontrött. Det kändes att krafterna börjat återkomma. Dessutom tittade solen fram och lockade ut oss på en promenad.

Blir det vitt här imorgon?

Hunden blev överlycklig när vi gav oss iväg. Det blev hela skogsrundan. Så långt har jag inte orkat tidigare den här veckan. Det blev korta rundor om jag ens orkade ut. Igår hade jag kunnat ge mig ut på FTF-jakt på en ny geocache om jag bara hade orkat. Det har kommit några nya den senaste tiden inte så långt borta, men dem får jag leta reda på senare.

Hemma igen efter promenaden

Imorgon ska det bli snö har de förvarnat på TV. Vi får väl se vad det blir av det. Jag tog i alla fall kameran med mig ut idag. Det känns mer som vår än som vinter. Men än kan mycket hända. Det kan ju bli andra bilder och andra vyer redan imorgon.

Den gröna julrosen har knoppar

Utanför husknuten har i alla fall våren kommit. Min gröna julros har fått knoppar och snödropparna har redan slagit ut. jag gillar snödropparna för de ger nytt hopp om ljus och värme när våren kommer allt närmare. Det är bara att suga åt sig av deras livskraft. Det kan jag behöva.

Snödropparna har blommor

Medan jag varit sjuk har vår satsning i församlingen startat. Igår kväll var första samlingen på 40 dagar med den Helige Ande. Det var en ekumenisk samling med Håkan Sunnliden som talare. På söndag kväll är nästa möte med samma talare, då i församlingshemmet. Vi får se om jag orkar ta mig dit. I år har vi inte gjort någon ny andaktsbok, men det finns en bibelläsningsplan för de 40 dagarna. Jag får väl läsa ifatt när jag får tag i den.

Januarisöndag

2012-01-15T21:19:00.000+01:00

Lite snö i luften och temperatur strax under nollan, det var dagens väderrapport. Vintern tvekar fortfarande. Men det kändes rätt okej att vara ute. Jag började dagen med en kortpromenad innan det var dags för gudstjänsten i missionskyrkan. Det som inte känns okej är att inte kunna delta som man vill i sången. Ibland går det bra, men emellanåt får jag hostattacker om jag försöker sjunga. Idag höll jag tyst för att inte riskera det. Man får sjunga inombords i stället.

Sedan hämtade vi svärfar på vägen hem. Vi fixade kaffe och semla till fikat, hemmagjorda, alldeles lagom stora. När de andra gick ut i verkstaden för att pyssla sina maskiner, packade jag ryggsäcken och kopplade hunden. Vi äntrade automobilen och åkte för att hälsa på min mamma. På vägen stannade vi vid Blomsterlandet och införskaffade en stor tulpanbukett. Mamma fyller 86 år på tisdag, men då jobbar jag ju. Så vi passar på att gratulera idag.

Vid Ed svängde vi av mot Hyggestorp för att ta vägen längs Furens stränder. Det var längesedan jag löste en mysteriecache som ska finnas där. För att kunna lösa den måste man först hitta sex andra längs elljusspåret i Horda. Det gjorde jag tillsammans med pojkarna i somras, men vi hittade inte bonuscachen då. Sonen hade förväxlat siffrorna upptäckte vi senare. Det blev aldrig av att jag försökte igen och sedan flyttade cacheägaren gömman. När jag kollade med geocheckern om jag fått fram de rätta koordinaterna, fick jag de nya koordinaterna i stället för de gamla. Jag hade kollat på kartan vart de gick och idag passade jag på att leta reda på gömman. Det var inte så svårt. Den fanns inte så långt från badplatsen vi ofta besökte i min barndom.

Idag var det inget badväder. Det låg is inne vid kanten och en bra bit ut, men så är stranden väldigt långgrund just här. Solen lyste svagt genom skyarna. Det var vackert i det frusna landskapet. Sedan fortsatte vi hem till mamma. Hon visste inte att jag skulle komma och blev glatt överraskad. Vi pratade bort några timmar och fikade tillsammans. Så gick den eftermiddagen också.

Innan vi vände hemåt igen tog vi en tur till Rydaholm, hunden och jag. Vid perrongen hittade vi en minicache. Vi lyckades med vissa svårigheter skriva i loggremsan. Det fanns ingen penna och min egen ville inte riktigt till att börja med. Men det gick till slut. Vid Frikyrkan ska det finnas ytterligare en gömma, men där gav vi upp. Det känns inte helt okej att klampa in i rabatterna vid väggen. Det var dit GPS:n ville skicka mig. Jag gillar inte sådana gömmor. Enligt tidigare loggar har en del geocachare stött på misstänksamma personer där som undrat vad de sysslat med. Det var visserligen mörkt och ganska folktomt ikväll, men några personer passerade till fots. Det var då jag åkte därifrån. Vi tog den sista i Rikas hörna, en liten trädgård som sköts av trädgårdsföreningen. Jag såg inte så mycket av idyllen för det var väldigt mörkt där när jag kom dit. Jag hittade i alla fall gömman och kunde logga i ficklampans sken.

En av dagens cacher var gömd i en halvt nergrävd gammal gummistövel täckt av barkbitar och grenar. Det var en ny variant som jag inte stött på förut. Ja, alla sätt är bra utom de dåliga.

Det var förstås mörkt när vi kom hem igen. Lite mat och lite slappande framför TV:n tänkte jag. Vi fastnade för Hans Roslings statistik. Har ni inte sett det så gå in på SvtPlay och kolla. Jag älskar hans föredrag om statistik. Det finns ingen som gör det så bra som han.

Kvällen går fort och snart är det dags att koja. Idag har jag äntligen lyckats ladda ner en ny geocachingapp till mobilen. Alla mina gamla appar försvann när den var på reparation. Den här gången har jag bara laddat ner en gratisapp, men nu ska jag försöka lära mig den ordentligt. Min bibelapp har också försvunnit och den har jag tyvärr inte lyckats hitta igen.

Som vanligt igen

2012-01-14T23:30:00.002+01:00

Sol över Rannaäsasjön

Då var allt som vanligt igen. Skolan har börjat och det har gått en vecka in på vårterminen. Det är förstås alltid lite förändringar varje termin. För min del innebär det fler lektioner, åtminstone en till. Nu är snart alla hål i schemat tilltäppta. Jag lyckades till slut freda min sista håltimme. Alla andra tider har jag antingen lektioner, konferenser, planering med kollegor eller projektarbete. Jag undrar när jag ska få tid att plocka fram material och framför allt sätta tillbaka och städa efter mig. Som regel är det ju någon annan som har nästa lektion i det klassrum jag varit i. Jag har ju ingen egen klass och inget eget klassrum heller. Jag bor i kartonger det här läsåret. Men jag har flaggat för att det kan vara bra att vara beredda på högre sjukfrånvaro.

Ibland känner jag att arbetsuppgifterna kan växa mig över huvudet. De blir bara fler och fler. Stressen hos oss lärare ökar när vi känner oss otillräckliga. Kraven blir så höga att många av oss känner av stressymptomen. För ganska många år sedan nu, kanske tio, höll jag på att gå in i den berömda väggen. Jag valde att själv stoppa utförsåkningen. jag sjukskrev mig och när jag kom tillbaka gick jag till rektorn och sa att jag måste välja bort vissa arbetsuppgifter. Det fanns uppgifter som jag borde gjort men som jag struntade i med hans goda minne. Det var nog min räddning. Annars hade jag nog varit borta betydligt längre och kanske inte kommit tillbaka alls till det jobb som jag egentligen gillar. Det som bekymrar mig är att jag nu känner av samma symptom som då och att jag kan se flera kollegor som också är på väg dit eller redan befinner sig där. Jag tror att den som en gång har varit där är betydligt känsligare och lättare hamnar i samma situation. Dessutom är det kanske inte så många som gör som jag gjorde och slår till bromsarna. Vi vill ju så gärna att skolan ska fungera för barnens skull så vi bara kör på. Men så länge jag kan stänga av skolan på kvällar och helger kommer jag att fortsätta.

Gammal grund i byns mitt

Idag sken solen när vi tog en promenad ner till sjön, hunden och jag. Vi gick över betesvallarna ner till vindskyddet. Då passerade vi en gammal grund efter en byggnad som förmodligen stått där sen innan byn skiftades. Det kanske var vår gård som låg där innan skiftet. Efter skiftet på slutet av 1800-talet flyttades vår gård ut från byns mitt till den plats vi bor på nu. Det var så man gjorde då. Man spred ut gårdarna och samlade ihop ägorna kring gården. Samma sak skedde i min hemby, Kolvarp. Den gård jag växte upp på var också utflyttad från byns centrum. Det skedde 1884 då min farfar var 7 år gammal. I de gamla skiftesprotokollen kan man läsa intressanta detaljer om vad man ägde och hur man värderade det.

Vågor på sjön

Ute på sjön gick vågorna. Det blåste lite från norr. Men inne vid stranden fanns lite is. Frågan är om det kommer att bli någon skridskois den här vintern. Det fanns ingen tjäle i marken där vi gick. Det var bara på ytan som det var fruset.

Is vid strandkanten

Jag hade hoppats på lite is så att jag skulle kunna ta mig ut till ön i sjön. Där skulle jag placera en geocache i så fall men inte publicera den förrän till sommaren. Det skulle göra det svårare att logga den, men mina geocachande vänner skulle få en utmaning. Nu blir det kanske till att ta fram kanoten lite längre fram. Vi har faktiskt en gammal båt som ligger nere vid sjön men vi har inga åror till den. Den behöver nog lagas också. Men min gömma nere vid vindskyddet var helt intakt. Jag passade på att se till den när jag ändå var där.

Högt vattenstånd

Hunden gillade förstås att skutta omkring och nosa överallt. Vi såg inga fåglar men jag tyckte jag hörde några. På morgonens korta runda hörde jag småfåglarna tjattra. Det finns hopp om dem. Ett tag trodde jag de dött allihopa så tyst var det och ingen som var framme vid fågelmatarna hemmavid. Nu har de hittat dit också och snart måste jag fylla på igen.

Slingrig väg

Vi tog andra vägen tillbaka. Den vägen slingrar sig genom granskogen. Där är det gott om stora flyttblock, lavar och mossor. Det fanns många roliga ställen att gömma cacher på. Jag kanske skulle lägga ut lite fler runt sjön. Annars har jag funderat på en powertrail, en runda med många cacher med korta avstånd emellan som kan ta med cykel eller bil. Vi får se om det kan bli en sådan i trakterna framåt våren eller sommaren.

Is i plogfårorna

Innan vi gick ner till sjön åt vi hembakade semlor. Maken bakade när han var ledig i veckan. När vi kom tillbaka från rundan var det dags att laga middag. Idag blev det köttfärsgrotta med potatis, sås och grönsaker. Till efterrätt gjorde jag kokosgratinerade citrusfrukter med vaniljvisp. Det är dags att äta upp julens fruktskål. En del apelsiner var lite väl sura men det kan ju avhjälpas med lite socker.

Snöfri vinter men gott om vatten

Det blir mörkt nu när alla ljusstakar och adventsstjärnor plockas ner. Jag låter ljusslingorna utomhus vara kvar ett tag till. På landet har vi ju inte någon gatubelysning, men vi har stjärnorna på himlen. När det inte är molnigt vill säga. Många kvällar har det varit stjärnklart. En kväll, när maken jobbade, var jag ute och bar in ved till pannrummet. Då fick jag se ett konstigt ljus västerut mot mossen. Det såg ut som ljusen från ett flygplan men det rörde sig på stället strax ovanför trädtopparna. Jag undrade vad det kunde vara men till sist kom jag på att det måste vara en skogsmaskin som avverkar i skogarna där bortåt. Det var inget flygplan som höll på att störta.

Imorgon är det gudstjänst. Sen får jag se om det blir en liten tur hem till min mamma. Hon fyller 86 år på tisdag men då jobbar jag ju.

Tid för det som är viktigt

2012-01-08T17:36:00.000+01:00

Förra söndagen, nyårsdagen, var jag i Kärda Allianskyrka och predikade. Idag var jag i Forsheda Missionskyrka, min egen församling. Här kan ni få ta del av mina tankar genom att läsa min predikan.

Så här vid ett årsskifte är detmånga tillbakablickar som görs. I TV, radio och tidningar avlöser årskrönikornavarandra. Vi kan ta del av året i världen, vad som hänt i Sverige, idrottsåretsom gick. Vi ser tillbaka på allt som har hänt och det har ju hänt mycket underdet gångna året. Krig, terrorattacker och naturkatastrofer har avlöst varandra.Oftast är det de negativa nyheterna som får mest uppmärksamhet. Men om vitänker efter så finns det nog positiva saker också.

Vi kanske också ser tillbaka påvåra egna liv, vårt eget 2011. Det kanske har varit ett år med bekymmer, sorg,sjukdomar eller ett år med många glada och positiva upplevelser. För de flestaligger nog sanningen mittemellan. Livet är ju oftast en blandning av sorg och glädje,vardag och fest. Det är blandnigen som gör livet spännande.

År läggs till år, dagar ochmånader passerar. Ju äldre jag blir, desto fortare tycker jag att tiden går.Som barn kunde jag tycka att tiden gick långsamt, nu rasar den förbi. Minmormor, som blev 101 år gammal, och tillbringade sina sista dagar på hemmet därde flesta var betydligt yngre än hon, brukade säga när jag frågade henne om vadhon gjorde på dagarna: ”Du förstår, tiden går så fort, först är det måndag ochsen är det lördag.” Det var som om dagarna däremellan bara försvann. Sen kan viuppleva att tiden går långsamt om vi väntar på något och har vi mycket att göragår den alldeles för fort. Vår upplevelse av tiden är subjektiv och relativ.

Vi människor rutar gärna in vårtid. När vi ska planera möten åker kalendrarna fram, en del i pappersform,andra i digital form. Nu har det gått en vecka på det nya året och sidorna ikalendern är inte längre tomma. Det är väl vi i västvärlden som går specielltmycket efter klockan. I andra kulturer kan man ha en annan tidsuppfattning ochen annan uppfattning om vad som är viktigt. Ni kanske har hört om denafrikanske mannen som svarade missionären när denne inte tyckte om att gudstjänsternakom igång i rätt tid: ”Ni har klockan, men vi har tiden.” Men vi kanske inteutnyttjar tiden effektivare än vad de gör. Vi är bara mer inrutade och kanskelite mindre flexibla.

Gud ochtidens ursprung

Har ni tänkt på att när viplanerar vår tid, så går vi i Guds fotspår. Han har sin kalender, sintidtabell. På flera ställen läser vi i bibeln att när tiden var inne lät Gudsaker hända. När tiden var inne, sände han sin son till jorden. Gud har en planoch han har tålamod nog att invänta den rätta tiden. Vi har inttteee alltidsamma tålamod att vänta. Vi vill ha allt nu precis som barn, men livet kan läraoss konsten att vänta. Vi vill så mycket ibland som personer och somförsamling. Ibland måste vi invänta Guds tid.

Det är Gud som är tidensursprung. Det han som har bestämt tidens gång. Han har satt reglerna, när han skapadevärlden.

1 Mos1:14

Gud sade: "Påhimlavalvet skall ljus bli till, och de skall skilja dagen från natten och utmärkahögtider, dagar och år. 15De skall vara ljus på himlavalvet och lysaöver jorden." Och det blev så.16Gud gjorde de två stora ljusen, det störreljuset till att härska över dagen och det mindre till att härska över natten,och han gjorde stjärnorna. 17Han satte ljusen på himlavalvet att lysaöver jorden, 18att härska över dag och natt och attskilja ljus från mörker. Och Gud såg att det var gott. 19Det blev kväll och det blev morgon. Detvar den fjärde dagen.

Gud hade sin plan för skapelsen från denförsta dagen. Han visste att vi skulle behöva ordning och struktur inte baraför det rum som han skapade för oss utan också för vår tid. Vi människor är jubegränsade av rummet och tiden. Vi kan inte befinna oss på mer än en platssamtidigt, i varje fall inte med våra kroppar. I tanken kan vi förflytta osstill andra platser och andra tiden och både rum och tid kan försvinna. Just nubefinner vi oss här i kyrkan denna söndag år 2012 e Kr och då kan vi intesamtidigt vara någon annanstans i en annan tid. Men det kan Gud. Han stårutanför tiden och är tidlös. För Gud är det alltid nu. Precis som han kan varamed oss alla var vi än är på jorden, så kan han vara med alla i alla tider. Hanär allestädes närvarande all tid.

Det här är svårt att förstå för oss som är såbegränsade av tid och rum. Men det kan vara intressant att veta att dagensvetenskapsmän talar i samma termer och ser det som fullt möjligt att befinnasig vid två olika tidpunkter. Det här är inget jag förstår. Om någon fattarhur, får ni gärna försöka förklara för mig.

Gud har också en annan tidsuppfattning. Mosesäger:

Ps 90:4

Tusen år är i dina ögon

som den dag som förgick i går,

som en av nattens timmar.

Gud och veckans rytm

Gud har också gett oss veckans rytm. Detfinns en anledning till att vi har sju dagar i veckan. Gud bestämde det redanfrån början. Människor har försökt ändra på det och införa tiodagarsvecka, mendet har inte fungerat.

1Mos2:1

Så fullbordadeshimlen och jorden och allt vad där finns. 2Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sittverk, och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort. 3Gud välsignade den sjunde dagen och gjordeden till en helig dag, ty på den dagen vilade Gud sedan han utfört sittskapelseverk. 4Detta är berättelsen om hur himmel och jord skapades.

När Gud skapat klart,vilade han. På så sätt skapade han veckorytmen för oss också. Det är intressantatt lägga märke till att det första som Gud kallar heligt är tiden. Han gjordeden sjunde dagen till en helig dag, står det.

Sabbaten var den sjunde dagen, den som vi kallar lördagen. Jesus och hans lärjungar firadesabbat. Det var inte förrän efter Jesu uppståndelse som söndagen blev en heligdag. De första 300 åren var det fortfarande lördagen som var vilodagen, mensöndagen blev gudstjänstdagen, Herrens dag. Söndagen var veckans första dag ochpå så sätt inledde man veckan med att fira gudstjänst. Detta skedde tidigt påmorgonen innan arbetet började. I Romarriket var nämligen alla dagararbetsdagar. Det var judarna som införde vilodagen. Romarna hade ingen speciellvilodag.

Tidigt innan solen gick upp sökte man sig tillsamlingsplatsen, oftast utomhus. Det fanns flera anledningar till detta. Iskydd av mörkret kunde man osedd ta sig till platsen. Vi får tänka på att dettavar under förföljelsetider och de kristna kunde tas till fånga om de ertappadesmed att samlas för att tillbe Kristus och inte kejsaren.

Men det fanns också en symbolisk anledning. Vi firargudstjänst på söndagen därför att Jesus har uppstått och det skedde innan gryningenden första veckodagen, alltså på söndagen. Det var inte förrän på 300-talet somman slog samman vilodagen med gudstjänstdagen. Det var när Konstantin den storegjorde kristendomen statsreligion i Romarriket. Då flyttades också gudstjänsttidentill förmiddagen som vi ofta har den än idag.

Ibland tvistar man om sabbatens vara eller inte vara föross kristna. Jesus upphävde aldrig sabbaten, men det viktiga är inte vilken dagvi vilar eller vilken dag vi firar gudstjänst. Det viktiga är att vi gör det,att vi vilar och att vi firar gudstjänst tillsammans. För de första kristna vardet otänkbart att utebli från gudstjänsten. Den var så viktig för dem att omman inte kunde komma, så gick församlingens diakoner till dem där de var. Dekanske arbetade eller låg sjuka. Varje söndag delade de nattvardens gåvor medvarandra. De insåg att lika viktig som vilan är för kroppen och själen ärgudstjänsten för vår andliga människa. Hur viktig är gudstjänsten för oss idag?

Under århundradena som följde utvecklades veckans rytmännu mer. Vissa dagar blev fastedagar, onsdagen, förräderiets dag, ochfredagen, korsfästelsens dag. Däremellan kom torsdagen med Getsemane ochnattvardens instiftande.

På samma sätt utvecklades, inte minst genom klostren, denenskilda dagens speciella rytm med de olika tidebönerna. Det byggdes kyrkor ochklockorna ringde till bön vid bestämda tider under dagen. Dagen delades in ibön och arbete, ora et labora. Ibland tenderar vi att se ner på arbetet, men såvar det inte då. Arbetet och bönen var lika viktiga, två sidor av gudstjänsten.Det är intressant att det hebreiska ordet för arbete, avoda, också kanöversättas med gudstjänst. Vi tjänar Gud både när vi ber och när vi arbetar.

Även om Gud gjorde vilodagen till en helig dag, såbetyder det inte att de andra dagarna är mindre heliga. I bibeln finns tankenpå flera ställen att en representerar alla. När man skördade skulle man offraden första kärven till Gud. Då helgade man hela skörden. Därför kan också Paulussäga:

2 Kor 5:14f

Kristi kärleklämnar mig inget val, ty jag har förstått att om en hardött för alla,då har alla dött. Och han har dött för alla, för att de som lever intemer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes fördem.

Det här är en central tanke i bibeln. Det en gör kommeralla till godo. Vi får alla del av den seger som Jesus vann.

Gud och årets rytm

I alla kulturer och religioner firar manolika högtider under årets gång. Så var det på gamla testamentets tid. Jesusoch lärjungarna firade de judiska högtiderna. En del av sammanfaller med vårakristna högtider.

Idag börjar ett nytt år, men kyrkoåret börjadeju redan första advent. Så kyrkans år och det vanliga profana året börjar intesamtidigt. Dessutom är det vi i västvärldens som firar nyår nu. I andrakulturer firas nyåret vid andra tider på året. Så är det även med kyrkoåret. Iandra kyrkliga traditioner börjar kyrkoåret vid andra tidpunkter.

Kyrkoåret är egentligen en ganska senföreteelse. Det var inte förrän på 1500-talet som man behövde ha en början ochett slut på kyrkoåret. Då började man trycka kyrkohandböcker och de måste jubörja någonstans. Tidigare såg man kyrkoåret som en spiralrörelse utan börjanoch slut. Årsvarv läggs till årsvarv.

Det är de stora högtiderna som ger osshållpunkterna under året som går. Vi firar ju också personliga hållpunkter somfödelsedagar och bröllopsdagar. Vi har nyss firat jul, men julen är inte denförsta eller den största kristna högtiden. Det är påsken, som ju har firatsända från apostlarnas tid. Senare kom de andra högtiderna, pingsten och julen.Så småningom kom vissa bibeltexter att knytas till olika högtider och olikasöndagar. Idag har vi kyrkoårets texter i den s k evangelieboken.

Man kan se kyrkoåret som en berättelse omJesu liv. Att följa kyrkans år är ett sätt ta till sig Guds ord. På den tidennär inte alla var läskunniga var det ett sätt att ge alla människor kunskap omvad Jesus har gjort för oss. Varje år kom berättelserna tillbaka och förnyadeoch fördjupade kunskapen i Guds ord.

Många av våra kristna högtider har sedankommersialiserats och till och med förvanskats. Man tonar ned det kristnainnehållet i t ex julens budskap. Den här julen har jag märkt bland minakristna vänner i både England och USA att de tycker att man gått för långt inedtoningen. Av hänsyn till de som inte firar jul ska man inte längre säga”Merry Christmas” utan hellre använda det neutrala ”Happy holidays”. Det ärlite grand som att om inte alla kan vara med så ska ingen få var med. Minavänner har i stället velat betona att julen faktiskt är en kristen högtid.Deras svar är ”Ingen jul utan Jesus”. Sen kan andra få fira sina högtider somde vill.

Gud och framtiden

Men nu ser vi inte bara tillbaka på detgångna året vid ett årsskifte. Vi blickar också framåt. Vad ska det här nyaåret föra med sig? Vad kommer vi att möta? Vilka förändringar kommer vi attuppleva? Vad det än blir så vet vi att det kommer att bli en blandning avpositivt och negativt.

Vi vet inte hur vår framtid kommer att bli.Gud vet, men han avslöjar inte mycket för oss och väl är väl det. Vi mår nogbäst av att inte veta hur många år vi får uppleva, hur många dagar vårt kommeratt bestå av. Tiden fortsätter oavbrutet och för det mesta tänker vi inte påden. På något sätt tar vi den för givet.

"Det finns en stor men ändå helt alldaglig hemlighet.Den delas av alla människor, alla känner den, men få ger den någon eftertanke.De flesta tar den för självklar och funderar inte alls på den. Denna hemlighetär tiden." - säger Mikael Ende, författare som har skrivit Momo – eller kampen om tiden.

Hur är det nu han säger i reklamen: ”Livet ärinte de dagar som passerat utan de dagarman minns.” Vad man minns beror kanske på vad vi använder vår tid till, hur viprioriterar. Ibland pratar vi om kvalitetstid, oftast menar vi då tid vispenderar tillsammans med de som är viktiga för oss, som familjen, våra barn,våra vänner. Frågan är hur mycket kvalitetstid vi har med Gud. Hur mycket avvår tid lägger vi på honom?

Jag lekte lite med tanken på det här medtionde. Vi pratar om att ge tionde av det vi tjänar, våra pengar, våraägodelar. Vad skulle hända om vi också gav tionde av vår tid? Tiden är ju ocksåen tillgång vi har. Då började jag fundera på hur mycket det skulle vara på ettdygn, nästan 2,5 timmar om dagen. Det är mycket tid. Det skulle vara en riktigutmaning för mig.

Nyhetslöftena och vi

Så här vid nyår är det många som avgernyårslöften. Ni har kanske redan gjort det eller så hör ni till dem som aldriglovar något bestämt. Det är vanligt att man lovar sig själv att gå ner i vikt,börja motionera mera, sluta röka, vara mera med familjen, unna sig själv litemer egentid osv. Vad skulle hända om vi lovade Gud lite mer av vår tid? Ta detgärna som årets utmaning.

Det är inte bara vi som lovar saker. Gud harju också gett oss löften och han är bättre på att hålla sina löften än vad viär. Det sista Jesus sade till sina lärjungar innan han lämnade dem var ettlöfte som också gäller för oss.

Matt 28:18-20

Då gick Jesus framtill dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och påjorden. 19Gå därför ut och gör alla folk tilllärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn 20och lär dem att hålla alla de bud jag hargett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”

Jesus är med oss varje dag av detta nya år.Men löftet hänger ihop med det som han säger tidigare, med det uppdrag som hangett oss, att sprida hans ord till alla människor. Det finns ett ”och” mellanuppdraget och löftet.

Jesus är med oss. Frågan är hur mycket vi ärmed honom.

16 burkar och en punka

2012-01-07T12:59:00.001+01:00

Cachehundarna vid havet

Gårdagen blev trots allt en lyckad dag även det fanns mindre roliga inslag. Jag bestämde mig för att följa med cachevännerna ner till Halmstad för att leta efter burkar i Tylösand. Vi kom iväg mitt på dagen i två bilar. Jag var tvungen att ta min egen bil eftersom de skulle i Halmstad några dagar. Vi gjorde ett litet stopp och loggade en cache i stationsparken i Smålandsstenar som vi alla försökt hitta tidigare. Vi hade väl inte grävt tillräckligt djupt.

Utsikt från Tylösand

Färden gick längs nissastigen och snart var vi framme där Katrins syster bor. Därifrån skulle vi ta min bil till Tylösand. Vi hann som tur var inte så långt innan det tråkiga hände. Jag blev totalbländad av solen och körde på en refug så kraftigt att vänster framdäck blev alldeles platt. Det var bara att rulla in på busshållplatsen och byta till reservhjulet. Vi hittade det och domkraften men inget fälgkors eller några nycklar. Fredrik fick hämta deras bil och sedan kunde vi fixa bytet men reservhjulet behövde mera luft. Sakta körde vi till en mack för att pumpa det. Det blev en korv med bröd på macken också.

Vågorna kluckar mot stranden

Min bil fick stå kvar hos Katrins syster och vi fortsatte med deras bil. Vi tog oss ut till Tylösand där det enligt andra cachare skulle finnas bra gömmor längs Prins Bertils stig. Den första lokaliserade jag snabbt vid parkeringen vid handikappbadet. Det var svårare att logga den eftersom där fanns en hel del folk som promenerade eller joggade förbi. Vi väntade därför med loggen tills vi kom tillbaka och tog stigen mot havet. Vågorna kluckade mot stranden. Det var otroligt vackert när vi kom fram till utsikten över Kattegatt. Solen höll på att dala över havet. Det var lite halt på klipporna på sina ställen, men annars var där lätt att ta sig fram.

En av 16

De första gömmorna hittade vi i buskage. Vi hoppades verkligen att inte alla gömmor skulle ligga bland taggiga buskar och snår. Det gjorde de inte. Det fanns lite variation. Vi hittade 15 gömmor i Halmstad utöver den i Smålandsstenar, totalt 16 cacher loggade under dagen. Det blev rekord för min del. Det förra låg på 13. Vi missade bara en gömma och väl hemma igen kunde jag läsa att den hade försvunnit i den senaste stormen och var "disablad".

Bättre sent än aldrig - lucka 12

I Halmstad med omnejd finns många slingor med ett stort antal gömmor. En del är s k powertrails och består oftast av enkla gömmor vid vägkanten med korta avstånd emellan dem. De har oftast inte så mycket att berätta i beskrivningarna utan går mest ut på att logga så många som möjligt på kort tid. Det kan ju vara bra om man är ute efter att slå rekord, en för oss som gärna vi se och uppleva speciella platser är de inte så roliga. Roligare är i så fall de serier av cacher läggs ut t ex som en julkalender. Vi hittade en sådan från 2011 års kalender.

Solen dalar i väster

När vi kommit tillbaka till bilen loggade vi gömman vid parkeringen och fortsatte sedan längs stranden åt andra hållet för att hitta tre till. En av dem ar riktigt marig. Vi nollade GPS:erna vid några stolpar och en soptunna. Vi letade en bra stund överallt utan att kunna hitta cachen. Till slut insåg vi att den bara kunde finnas på ett ställe. Katrin letade reda på en trappstege som stod vid några sjöbodar. Med hjälp av den kunde vi plocka fram den lilla burken och krafsa dit våra signaturer i loggen.

Längs Prins Bertils stig

Vi avslutade med att gå en liten del av slingan vid Eketånga naturreservat. Då fick hundarna stanna i bilen för de var trötta efter den långa promenaden. Annars hade de roligt alla tre. Vi var alltså tre cachare och tre hundar som var ute på äventyr tillsammans.

Bara himlen har färger

Vid niotiden var vi tillbaka vid min bil. Takko och jag gav oss av hemåt Småland. Vi körde inte så fort eftersom vi hade reservhjulet på, men det gick bra att köra. Hunden var trött och sov nästan hela vägen. Jag var också trött men inte värre än att jag höll mig vaken. Vi lyssnade på Karlavagnen på radion den sista biten.

Solens sista strålar över Kattegatt

Vi får vara riktigt nöjda med dagen trots allt. Jag kanske inte blir lika nöjd när jag får räkningen efter dagens punka. Men det kunde gått betydligt värre. Vi kunde ha kraschat hela bilen in i stolpen vid refugen. Nu var det bara däcket som pajade. Idag är både hunden och jag trötta och slappar mest. Men det kan man unna sig. Imorgon med sen är ledigheten över och vardagen börjar.

Mörkret smyger sig på oss

Söka och finna

2012-01-05T23:44:00.000+01:00

Det finns många skatter som är dolda för våra ögon. Men ibland hittar vi dem. Idag var det inte jag som letade i första hand. Min blogg- och cachingkompis tillika lärarkollega Anna-Lena kom på besök för att försöka hitta en del av mina geocacher. Vi började med att fika så att vi skulle klara av strapatserna i Rannässkogarna. Anna-Lena hade hittat en av mina på vägen hit alldeles på egen hand. Totalt tror jag hon kunde logga 9 cacher efter vår runda.

Första gömman finns bara 70 meter från vårt hus så den promenerade vi till. Sedan tog vi bilen till Forsheda för att följa i kommissariens fotspår. Bilen tog oss därefter längs Moenvägen där jag har fyra olika gömmor som också innehåller ledtrådar till en bonusgömma, en mysteriecache. På vägen hem till Rannäs besökte vi min senaste gömma, Tranströmer 2011 i en glänta i skogen. Det var bra att åka runt till mina gömmor. Då fick jag se att de funkade och var i gott skick.

Efter ett par timmar ute var det gott att komma in i stugvärmen. Medan jag fixade lunchen kunde Anna-Lena räkna ut koordinaterna till mysteriecachen. Jag hade förberett kycklinggrytan på morgonen så det var bara att koka riset, värma grytan, svänga ihop en sallad och duka. Sen kunde vi äta. Receptet har jag fått av en annan kompis. Det finns beskrivet i det här inlägget. Efter lunchen promenerade vid till den sista gömman innan Anna-Lena återvände till Hjälshammar där hon är stallskötare och kattvakt några dagar åt sin dotter. Det är roligt att få besök av vänner som delar intresse med mig.

Söka

Jag tänker inte avslöja vilka geocacher som vi letar efter på bilderna. I stället tänker jag berätta om ett annat sökande. Just nu läser jag en bok av Peter Halldorf som heter Heligt år. Det kanske kommer att ta ett år att ta sig igenom den, inte för att den är så svårläst, men för att den handlar om våra kristna högtider under kyrkoåret. Jag kommer kanske att plocka fram dem och läsa när vi närmar oss de olika högtiderna. Men egentligen var det inte det som stod i kapitlen jag läst jag ville berätta om. I noterna till adventskapitlet tar han upp det som kyrkofäderna kallade lectio divina, den andliga läsningen eller hur de läste bibeltexterna. Det finns faktiskt en del paralleller till geocachingen i detta.

Det finns fyra steg i lectio divina. Det första steget är lectio, som kan jämföras med sökandet. Det betyder läsning och handlar om att söka efter sanningen i Guds ord, i bibeln. Att läsa är att söka. Det finns mycket som vi kan söka genom att läsa. Orden leder oss till svaren. Så var det även i dagens geocachande. När vi följde i kommissariens fotspår, var vi tvungna att läsa beskrivningen av cachen. Sökandet förde oss längs vägen till gömman.

Finna

Framme vid gömman gäller det att hitta den. Ibland kommer vi fram till de rätta koordinaterna, men vi hittar aldrig själva burken. Då kan vi inte logga den som hittad. Nu var det inte så för oss idag. Vi hittade alla vi letade efter. I lectio divina motsvaras finnandet av meditatio, mediterandet. Det är andra steget och sker när vi begrundar ordet, hittar meningen och kopplingen till oss själva. Ibland när man läser bibelordet kan man behöva meditera över varje ord. Då kan ordet hitta oss och ge oss nya tankar och nya välsignelser.

Ta in

När vi hittat en geocache, loggar vi den. Vi signerar den genom att skriva vårt alias i loggboken och vilket datum vi hittade den. Då blir den vår och kommer med på vår lista av fynd. Jag fotograferar ofta gömmor även om jag inte alltid visar bilderna för att inte spoliera letandet för andra. Det är också att sätt att ta in gömman. På samma sätt gör man i steg tre i lectio divina. Det steget kallas oratio och hör ihop med bönen. Med våra ord ber vi om att ordet ska bli ett med oss och förvandla våra tankar. Vi talar om att det här vill vi ta del av.

Känna in

Sista steget i lectio divina kallas contemplatio och samma ord har vi i svenskan, kontemplation. jag har ibland undrat vad det är för skillnad på meditation och kontemplation. Så här säger Wikipedia: "Kontemplation är en inre, utdragen och ordlös bön, varvid man tömmer medvetandet för att stilla betrakta det gudomliga, detta till skillnad från den mera aktiva meditationen (denna distinktion gäller i synnerhet i västlig kristen tradition)."

Det stämmer bra med hur jag upplever geocachingen också. Efter sökandet, finnandet och loggandet kommer vi till det som en bra cache också har, en historia eller plats att minnas. Det finns cacher som bara är burkar att logga och som inte sätter spår i vårt minne. En riktigt bra geocache innehåller också något mer som man kan ta in, en känsla, en upplevelse, en berättelse. Det tycker jag påminner om det fjärde steget i lectio divina, kontemplationen.

Geocachingen har gett mig så mycket den korta tid jag har hållit på med den. Jag kommer ut i naturen och får röra på mig, jag får se fantastiska platser och läsa spännande berättelser, jag får använda hjärnan för att lösa mysterier, jag får vara med om äventyr och gemenskap med andra geocachare. Jag är glad att jag hittade denna fritidsaktivitet, men som många andra aktiviteter kan det bli ett gift, något som upptar all tid och energi. Det vill jag inte. Det finns så mycket mer i livet. Jag vill alltid ha tid för annat också. Dit hör bibelläsningen och gemenskapen i den kristna församlingen. Den är trots allt ändå viktigare för mig.

Tomt hus - full dag

2012-01-03T20:54:00.004+01:00

Badplatsen i Åker

Året har börjat ganska lugnt för vår del. Nyårsdagen vilade vi mest. På eftermiddagen skulle jag predika i Kärda Allianskyrka. Jag hade lovat min bror det i svagt ögonblick. Det gick bra och jag fick mycket feedback efteråt både direkt och via Facebook. Jag tänker inte avslöja mer om predikans innehåll för jag ska återanvända det på söndag här i Forsheda har jag tänkt. Efter mötet åkte jag in till sjukhust för att hälsa på mamma. Hon åkte in på morgonen för hennes hjärta sviktade lite och hon blev yr. På kvällen mådde hon bättre.

Igår morse åkte äldste sonen tillbaka till Skåne och idag var det den yngres tur. Jag skjutsade in honom mitt på dagen och sen tänkte jag fortsätta på en geocachingtur. Men när sonen precis fått ut sina biljetter, ringer maken och säger att jag låst ute honom. Det brukar finnas en nyckel som man kan komma åt om man vet var den är men den hade han inte lagt ut igen. Så jag fick åka hem och släppa in honom så han kunde duscha och göra sig i ordning för att åka och jobba kvällen.

Huset var så gott som tomt, bara jag, hunden och katterna kvar. Det var därför jag tänkte åka på en burkletarrunda. Det gjorde jag också fast jag tog andra hållet. i stället för att fortsätta upp till Hörle och Klevshult åkte jag upp till Åker. Där hittade jag den första av dagens nio cacher vid badplatsen. Än så länge var vädret ganska hyfsat. Det duggade lite men höll sig några grader ovanför nollan. Det skulle bli värre.

Kyrkstallarna och fotografen

Därefter återvände jag till Åker och stannade vid de gamla kyrkstallarna. Det var en intressant plats. Här hade man stall för sina hästar när man var i kyrkan. Det kom en äldre man med stor kamera, stativ och annan kamerautrustning och gick förbi. Jag pratade lite med honom och berättade vad jag gjorde. Sedan gick jag och letade efter gömman.

Fler kyrkstallar

Precis när jag stod och loggade cachen kom han tillbaka och ville prata mera. Vi jämförde våra GPS:er och språkades vid en stund. Man träffar faktiskt en hel del trevligt folk på turerna. De kan bli intresserade av vad man gör och vill veta mer. Mannen bodde i närheten och tyckte nog att det var kul att prata med någon idag.

Ljungbergs missionshus

De här trakterna är jag inte så bekant med. Jag fortsatte tvärsöver vägen på en mindre grusad väg för att ta mig till nästa geocache. Den fanns i närheten av Ljungbergs Missionshus. I beskrivningen kunde jag läsa att församlingen här upphört därför att flera mindre församlingar i trakten gått samman till en gemensam församling för hela Åkerbygden. Jag hoppas att missionshuset kommer att finnas kvar i någon form i alla fall. Sådana här missionshus på landet känner jag lite extra för eftersom jag själv har gått i söndagsskola i ett sådant hemma i byn. Där kallades det för skolhuset eftersom det tidigare varit byskola där. Sedan blev det missionshus och nu är det sommarstuga. Det finns kvar i alla fall. Maken berättar att när han kör omkring i trakterna kan han stöta på både bostadshus och missionshus som står och förfaller. Det är trist när ingen tar hand om dem.

Skillingaryds dämme

I Skillingaryd har jag varit förut och letat cacher. I somras var pojkarna och jag där och hittade min första mystery cache. Idag hittade jag 3 nya. Den första fanns vid Skillingaryds dämme och var ganska enkel att hitta. Däremot fanns det inga fåglar idag. Det ska vara ett fint tillhåll för fåglarna annars. De kommer väl tillbaka så småningom.

Lillemo soldattorp

Det började skymma och vid de nästa två cacherna fick ficklampan komma fram. Den första hittade jag under ett av husen vid Lillemo soldattorp. Det var ett fint ställe. Jag vet att det finns soldater i min släkt längre tillbaka. På mormors sida fanns en som hette Glader. Min morfar tillhörde husarerna i Eksjö. Han red kurir.

Inte alls långt från soldattorpet fanns radioflygklubbens tillhåll. Där hittade jag en cache genom att treva med händerna. Men för att logga den måste jag gå tillbaka till bilen och plocka fram pincetten. Loggboken satt fast i röret. Det gick lättare att få fram den och att skriva i loggboken i bilen. Ute hade det börjat regna mer och mer och temperaturen hade sjunkit varje gång jag varit ute ur bilen och kom tillbaka. Nu började den närma sig nollan. Vantarna blev genomblöta och glasögonen fläckades av regndropparna.

I Byarum skulle det finnas en ganska ny cache som var väldigt speciell. Jag bestämde mig för att åka dit innan jag vände hemåt. På vägen stannade jag till vid hembygdsgården och loggade den cachen. GPS:n var inte helt tillförlitlig idag. Jag tror det var för grått och regnigt. Den nollade sällan utan skickade mig lite kors och tvärs. Ibland var det enklare att gå efter ledtråden om det nu fanns en sådan.

Mr Acher i Byarum

Utanför kyrkogården vid Byarums kyrka hittade jag till slut cachen MrAcher. Den bestod av en svart kista med ett skelett inuti som omfamnade ett petrör där loggboken fanns. Man kanske inte kan kalla gömman för läcker snarare lite makaber, men kul var den. Vädret bidrog till draculastämningen och på kyrkogården höll man på att göra i ordning en grav inför begravningen. Nu var det riktigt mörkt och regnet började innehålla snö. När jag körde söderut igen ökade snöfallet. På E4:an körde bilarna i 70-80 km/h, men lastbilarna blåste förbi med högre fart. De stänkte upp blasket från vägbanan och snöfallet gjorde sikten stundtals obefintlig.

Sista cachen i Klevshult

Vid Klevshult körde jag av och stannade vid vägkanten. När den andra trafiken passerat, rusade jag över och loggade cachen vid muren i rekordfart. Fingrarna frös till isbitar och kläderna blev genomsura. Det var gott att hoppa in i bilen igen. Då stannade det en bil med några killar i 20-årsåldern och de undrade om jag behövde hjälp. Det behövde jag inte, svarade jag, men jag tackade för att de frågade. Jag kunde ju varit en tant med problem. Jag fortsatte söderut till Bredasten och svängde sedan västerut hem mot Forsheda. Fem timmar hade jag varit borta när jag kom hem till det tomma huset. Hunden kom förstås och viftade på svansen och ville ut en runda. Det blev en mycket kort runda i snöslasket.

Det ska visst komma mer regn och snö de kommande dygnen. Blåsa ska det också göra. Sen ska det bli kallare dessutom. Jag hoppas detta inte ställer till med problem för Anna-Lena och mig när vi ska ut och leka med GPS:erna på torsdag. Men vi kan hålla oss här i närheten och de flesta av mina gömmor går att hitta även om det har kommit lite snö.

Även om huset varit tomt idag, och det lär jag få vänja mig vid igen, så har dagen varit full av upplevelser. Jag har hittat roliga gömmor och träffat trevliga människor. Sen hade jag ett varmt hus att komma tillbaka till. Vad mer kan man önska. Lite mat och det fixade jag också. Nu kan jag sätta mig och koppla av med min stickning och en kopp te. Snart kommer maken hem igen.

Slutet gott, allting gott!

2011-12-31T22:46:00.000+01:00

Det blev en grå och disig sista dag på det här året. Kallare blev det också under natten och vi kunde vakna till en värld täckt av rimfrost. Det är vackert med rimfrosten men alla bilder blir väldigt grå om solen inte kommer fram.

Den här dagen hade jag bjudit mina cachingkompisar klokare och pjf70 på elvakaffe. De kom och vi satt en bra stund och pratade om släktforskning och allt möjligt annat. Sedan gav vi oss av alla tre tillsammans med tre hundar i en liten Yaris för att leta geocacher en sista gång det här året. Vi tänkte hjälpa varandra att beta av några som gäckat oss. Den första hade jag redan loggat men inte mina vänner. Efter lite klättrande bland stenar kunde burken plockas fram. Hundarna ville gärna vara med och klättra men var nog mest i vägen. Vi ville ju inte ramla i vattnet i den lilla dammen som idag var täckt av ett tunt islager.

Nästa gömma hade alla gått bet på, men idag gick det bättre. Den var inte där vi trodde, men ganska nära där vi nollade med GPS:erna. Jag har ju inte min telefon för tillfället och är alltså hänvisad till den vanliga GPS:n. Det kändes riktigt gott att kunna markera Röset hittad i den.

Vi fortsatte till en närbelägen gömma till fots. Denna gömma var en liten utmaning. Det var mycket vatten i sjön och gömman fanns i strandkanten. Den kallas Wet Test. Det var jag som fick kliva i det iskalla vattnet nästan upp till stövelskaftens kant, men jag lyckades få tag på den kluriga cachen till slut.

Hundarna var lyckliga när de fick springa fritt och leka med varandra. Det var en brun, en svart och en vit hund av olika storlek och modell, två tikar och en hanhund.

Bolmen låg blank och grå, när vi anlände till badplatsen vid Liljenäs. Det var inget badväder precis. Här hade jag redan hittat gömman och kunde konstatera att den fanns på plats. Sedan hittade de andra den också. Den är lite klurig för den befinner sig inte på den nivå man förväntar sig och man måste treva med fingrarna för den syns inte.

Så var det dags för Slättö kvarn, där jag varit flera gånger utan att hitta gömman. Senast var sonen och jag där i början av veckan. Det blev inget fynd loggat den här gången heller, men nu vet jag var den finns. Experterna jag anlitade kunde berätta var jag ska leta när väl vattnet dragit sig tillbaka. Idag forsade det mer än nägonsin och det skulle vara livsfarligt att försöka nå gömman.

Än var vi inte nöjda. Det var fortfarande ljust ute om än grått. Därför fortsatte vi söderut längs Bolmens västra strand. Vi kom fram till en liten idyllisk hamn, nu utan båtar, men med en enkel geocache, som kunde loggas utan problem.

Färden gick vidare på småvägarna vid länsgränsen mellan Jönköping och Halland. I Flahult finns en bro som ska husera en burk. Vi letade som vi tror på rätt ställe, men ingen cache kom fram. Pjf70 fick i stället syn på burken som flöt i vattnet nedanför bron. Den var delvis vattenfylld, men vi kunde skriva i loggboken i alla fall. Enligt beskrivningen skulle svärföräldrarna till cacheägaren bo i det röda huset bredvid gömman. Det lyste i huset så vi tog med burken dit och knackade på. Svärmor kom och öppnade. Vi fick en liten pratstund med henne. De var i stugan över helgerna, men imorgon skulle de åka ner till cacheägaren i Skåne. Burken fick komma in för att torka till. Jag såg nyss att ägaren plockat bort den tillfälligt från listan.

En spännande gömma skulle finnas i en jaktstuga på andra sidan länsgränsen. Vi drog dit, men tyvärr var stugan låst. Så den kunde vi inte leta reda på. Vi får hoppas att den är öppen en annan gång eller att burken flyttas till en mera tillgänglig plats.

Nu hade mörkret infallit och vi åkte vidare mot Jälluntofta. En del cacher vi passerade visste vi att inget hittat på ett bra tag eller att vi skulle behöva promenera en bra bit. De struntade vi i. I stället åkte ända fram till den häftiga, gamla skyttepaviljongen i Jälluntofta. Burken hittades och loggades relativt snabbt i ficklampornas sken.

Den sista gömman fick vi gå en bit till över våta men frusna marker. Den befanns sig en bit från vägen i Stora Segerstad. Den hittade jag efter en liten stunds letande bland stenarna i muren. Sedan följde vi muren tillbaka och fick hoppa ner på vägen. Nu var vi nöjda med våra fynd. Totalt hittade vi 8 cacher. Jag kunde logga 6 nya och är nu uppe i 267 fynd, ett bra resultat mitt första geocachingår.

Det var kallt om fötterna även om de var torra tack vare stövlarna. Hundarna var trötta och vi också. Alla åkte hem, lagade mat och beredde sig på att fira nyårsafton.

Så här långt hann jag skriva när jag plötsligt blir avbruten. Strax efter kl 21 ringer nämligen telefonen. I andra änden hörs klokare som undrar om jag vill ut på FTF-jakt. 1000sjöar har släppt en ny cache mellan Bredaryd och Reftele. Det är klart att jag hänger med. Vi slängde på oss kläder, kängor, pannlampor och laddade GPS:n med rekordfart. Så möttes vi vid macken i Bredaryd och stuvade in oss i min lilla bil. Vi räknade inte med att så många skulle ge sig ut på jakten men lite spännande är det ju att smyga omkring mitt i skogen sent på kvällen.

Gömman lokaliserades trots allt ganska snabbt när vi väl tagit oss fram dit genom snåren och hoppat över pölarna. Utsikten såg vi inte mycket av i mörkret. Cachen var lurig, en typisk 1000sjöar-cache, men vi var lurigare och lyckades hitta loggboken och plita dit våra nickname.

Nöjda kunde vi återvända mot våra hem igen med ännu en cache i bagaget, dessutom en FTF. Det blev verkligen ett bra slut på cachingåret, 268 fynd.

Nu ska vi ta det lugnt fram till tolvslaget. Jag önskar alla läsare ett riktigt Gott Nytt År!

Bara vanligt vatten i massor

2011-12-29T00:31:00.000+01:00

Massor av vatten i Storån vid Slättö kvarn

Nu var det dags att ge sig ut och leta burkar igen. Det kanske inte var den bästa dagen för geocaching, men sonen och jag gav oss iväg i alla fall. Resultatet av dagens letande var inte så lysande, men vi kom ut i naturen och fick se en hel del. Först åkte vi till Slättö kvarn. Där ville jag ha hjälp med att hitta en cache som gäckat mig ett bra tag. Tyvärr lyckades vi inte lokalisera den idag heller. Jag måste nog få lite experthjälp från de som hittat den. Mycket vatten var det i Storån. Jag tror aldrig jag sett så mycket vatten här förut.

Massor av vatten vid Storåns utlopp i Bolmen

Ännu mera vatten var det när vi kom till Storåns utlopp i Bolmen en liten bit söderut. Vi körde så långt det gick och promenerade sedan några hundra meter. Jag anade redan från början att det skulle vara rejält blött vid gömman. Det var den nog. Vi vände när vi såg den vattensjuka marken. Den gömman får vänta till torrare tider.

Massor av svanar

Några som gillar den varma blöta vintern är nog alla svanar som stannat kvar i trakterna i stället för att flyga söderut. På en åker såg vi massor, en del vuxna och en hel del ungfåglar i sina gråa fjäderskrudar. Vi gillade däremot inte duggregnet som stundtals övergick i strilande regn. Temperaturen låg kring 4-gradersstrecket och det blåste en hel del så det var kallt om öron och fingrar.

En liten cache hittad av sonen

Vid tredje gömman hade vi äntligen lite tur eller om det var sonens skicklighet. Ute på udden som kallas Grönhammar vid Liljenäs gård har jag varit förut. För så där 25 år sedan brukade man ha friluftsgudstjänster där. Vi spelade med i musikkåren som medverkade flera gånger. Sedan slutade man med den traditionen och så småningom slutade musikkåren också. Idag har vi ingen musikkår. Brassmusik är inte lika populärt idag. Senast jag var här var i höstas då batteriet tog slut i mobilen och jag fick överge letandet efter cachen. Men nu fann vi den. Sonen hittade den precis där jag hade varit och letat allra först. Att man inte lär sig. Om man ska pilla och rota, ska man göra det ordentligt. Nåja, den kom fram trots allt.

Grön vinter vid Nästasjön

Bolmenrundan avslutades, men jag tänkte fortsätta till några fler ställen. Sonen däremot hade fått nog och frös så när vi passerade hembyn lämnade jag av honom där. Själv fortsatte jag till Nästasjön där jag rekat en gång tidigare men inte gjort något försök att hitta geocachen på östra sidan. Den på västra sidan tog jag i våras redan. Regnet piskade i ansiktet när jag traskade över ängarna ner mot sjökanten. Inga får var ute i hagarna, inga traktorer heller, inga människor syntes till. Gömman hittades enkelt och den alldeles nya burken kunde öppnas och loggboken signeras.

Massor av vatten vid Store Mosse

Store Mosse har öppet hela jullovet. Vid Naturum passade jag på att besöka toaletten och dricka mitt medhavda kaffe. Det var gott att värma sig lite inomhus och komma undan duggregnet som fuktade ner allt och alla. Det var massor av vatten utanför fönstret. Kävsjön svämmade över den omgivande mossen och gungflyet utanför. Vi behöver verkligen inte lida brist på vatten i det här landet.

Installationer vid Naturum, Store Mosse:
"Genom ett rosa skimmer"

Från parkeringen och runt transtigen fanns ett antal installationer med ljus- och ljudeffekter som kallades "Skogsrum och klimat". Det handlade om hur klimatet förändras genom avskogning och användnigen av fossila bränslen. Vid ingången och vid parkeringen fanns rosa tygdraperingar som skulle påminna oss om att inte se konsekvenserna genom ett rosa skimmer.

"Isen smälter"

Mitt i skogen fanns en bild av Turning Torso omgiven av vatten. Om all is skulle smälta, kanske bilden blir verklighet. När jag närmade mig bilden tändes en lampa som lyste upp den.

"Av bomull eller björk"

På ett annat ställe hängde några jeans uppochner. Mina byxor var nästan lika blöta som de var. Jag hade varit borta vid Wibecksplatsen och krälat runt och letat efter cachen där. Den ska inte vara så svår, men den gäckar mig i alla fall. GPS:n nollar mitt på trädäcket och hur jag än lyste med min nya starkare ficklampa kunde jag inte hitta någon burk. Ännu en cache som jag behöver hjälp med. Man blir väl blind efter ett tags letande.

Ljusslingor mitt i skogen

På vägen tillbaka hann det skymma ordentligt. Då lyste ljusinstallationerna mellan träden. Man kunde följa slingorna på marken längs stigen.

Challenge: "These boots are made for walking"

Även om jag inte hittade den gäckande cachen kunde jag logga en challenge i alla fall. Challenges är utmaningar som man kan anta. Det finns fotochallenges och actionchallenges. Den här antog jag för ett bratag sedan, men har inte haft möjlighet att slutföra den förrän nu. Den gick ut på att fotografera sina favoritvandringskängor vid en vandringsled. Det skulle egentligen vara den värsta leden man gått, men jag nöjde mig med den här. Den jobbigaste leden jag gått finns nog uppe i fjällvärlden.

Kävsjö kyrka i skymningen

I skymningen stannade jag till vid Kävsjö kyrka. Förra gången jag ar här blev det för mörkt för att leta. Nu hade jag ficklampan med mig, men det gick inte bättre för det. Till slut tröttnade jag på regn och blåst och åkte hemåt igen. När jag passerade Hillerstorp, svängde jag in där och åkte fram till hamnen. Där finns en ny gömma, som jag kunde plocka fram i ficklampans sken ganska enkelt. Men då var det riktigt mörkt. Färden gick hemåt över High Chaparall och Forsheda. Jag stannade till vid affären och provianterade. Det blev fisk i ugn med potatis till middag.

Tre cacher och en challenge får jag väl vara nöjd med trots allt. Jag fick ju dessutom se en hel del och röra på mig i friska naturen. Den kanske kändes lite väl frisk ibland. Men man kan ju inte bara sitta inne och uggla på lovet. Hunden fick stanna hemma hos andre sonen idag. Vi var ute på en hundrunda tidigare på morgonen. Nästa gång kanske han kan få följa med på geocachingturen.

Lata dagar

2011-12-27T23:50:00.002+01:00

Gulliver har hittat julfriden

Julen ska man inte stressa sig igen utan njuta av några lata dagar och umgås med familj och släktingar. Maken jobbade ju juldagen också så vi andra tog det riktigt lugnt. Vi åt rester, tog en hundpromenad i sakta mak lite då och då och tittade på TV. Annars gjorde vi väl som Gulliver. Vi hittade en plats att lata oss på. Hela helgen har ju varit blåsig, men vi har haft ström hela tiden och varma dagar men en del sol.

Lutfisk med släkten

Annandagen var maken ledig. Då blev det lutfisk till middag. Det är inte min favorit, men maken älskar den och det gör svärfar, min mamma och min syster. Därför brukar de komma och äta lutfisk med oss. Tyvärr kunde inte mamma komma för hon orkade inte riktigt med resan. Hon fick en bit lutfisk i en burk som syrran tog med tillbaka till henne. Men syrran, svågern och deras inneboende, en tjej från Filippinerna, och svärfar kom.

Lutfisk m m

Lutfisken hör julen till och med åren har jag lärt mig äta en liten bit. Inte för att jag gillar den utan mest för att den hör till julen. Det är bra att det finns kvar av de andra delikatesserna på julbordet. Efterrätten däremot gillar jag, ris a la malta med fruktsallad på julens frukter. Det satt fint.

Takko verkar tycka det ser mumsigt ut

Det tråkiga är att min mobiltelefon lagt av. Jag uppdaterade den igår och efter det kom det en röd varningstriangel på skärmen. Det gick inte att komma åt något längre och i morse var den helt död. Alltså var det bara att sätta sig i bilen och åka in med den till stan. Hela familjen packade in sig i min lilla bil. Makene och en av sönerna skulle hämta en presenning och då upptäckte de att det ar punka på ett av SAAB:ens däck. Så det fick också följa med in. Det blev alltså stora reparationsdagen. Däcket var snabbt ordnat, men telefonen fick tyvärr skickas in. Så nu har jag bara en lånetelefon, en Nokia som jag inte alls kan med. Jag kommer inte åt alla mina kontakter och inte Internet heller som det ska. Inte kan jag geocacha för apparna får jag inte heller fram. Det blir till att använda bara GPS:n. Vilken tur att jag lyckats ladda ner en betydligt bättre karta i den nu. Det var rättare sagt sonen som gjorde det. Man får sätta dem i arbete nu när man har dem hemma. Ett par veckor lär det ta innan jag kan få tillbaka min egen telefon.

Mellandagsstickning

Lite stickning har jag hunnit med också. Jag stickade klart en halstub inte för att man behöver den i det här milda vädret. Men det är alltid kul att få saker färdiga. Sedan har jag börjat nysta upp några härvor garn som jag köpte vid det senaste besöket i Jönköping. Det ska bli en kofta vad det lider.

Mellandagspyssel

Min julklappsbok har jag hunnit börja läsa i. Men jag sträckläser inte utan suger lite på karamellen. Den verkar vara i samma stil som Damernas detektivbyrå som hör till mina favoriter. Båda utspelar sig i Afrika och ger ett annat perspektiv på tillvaron. Det kan behövas ibland. Vi gör lätt vårt eget till den allmänna normen, men vi är trots allt en minoritet i världen vi som har det så här.

Det känns gott att ha några dagar utan en massa krav. Många tycker att vi lärare har så långa lov och så mycket ledigt, men det är bara på de här lite längre loven vi verkligen kan koppla av från vårt jobb. Ändå märker jag i flödet på Twitter att många kollegor har svårt att lämna skolan i tankarna. Den finns där hela tiden. Detär därför jag tycker det är bra att ha andra saker att göra som geocaching och stickning. Sen tänker de väl inte heller på att loven har vi ju faktiskt jobbat in. Det är inte så många som har 45-timmarsvecka utan att det handlar om övertid eller egenföretagande. Det är mycket jobb de veckor vi jobbar. Därför är det skönt att kunna släppa det för några dagar i alla fall.

Julafton med traditioner

2011-12-24T23:57:00.000+01:00

Gulliver vill vara med

Julafton har vi nog alla olika traditioner som vi följer mer eller mindre strikt. En del traditioner håller vi hårt på, andra kan vi släppa vissa år. Ibland kommer det nya traditioner, en del blir kortlivade, andra består. Traditioner ger kontinuitet och igenkännande, men de kan också konservera och hämma. Vi har ganska många traditioner när det gäller just den här dagen, men vi kan gärna ändra på dem om det skulle behövas.

Min dag började med sprängande huvudvärk. Två tabletter och en stund under täcket gjorde susen. Sen var jag igång. Vår första tradition på julafton är att fika och titta på när man utlyser julfreden i Åbo. Vi hör talet och lyssnar till Björneborgarnas marsch och finska nationalsången. Samtidigt mumsar vi på Drottning Kristinas julbröd med saffran, drömtårta och nötkakor enligt pojkarnas farmors modell. Då är julen inne.

Julmat på faten

Sedan är det dags att förbereda jullunchen med dopp i grytan och alla andra läckerheter. Vi hämtade svärfar som ju inte har någon bil längre. Jag har förstått att ett julbord kan innehålla väldigt olika saker. Vi har nog efter alla år reducerat det till de maträtter som vi verkligen äter för att vi gillar dem och inte för att de hör till ett julbord. Det betyder inte att alla gillar allt som serveras, men alla har nog några favoriter. Jag skulle kunna leva hela julen på skinka och sillsallad.

Efter julmaten delar vi julklappar. Numera är det inte så många julklappar under granen, men några finns det att dela ut. I år skulle maken jobba sena passet så han gav sig av vid tretiden och lämnade på vägen av sin far hos sin syster. Han lär nog få en hel del körningar ikväll när alla ringer färdtjänsten och vill hem från olika julkalas. Ända till midnatt jobbar han.

Syskonträff

Vi andra gav oss också så småningom iväg hem till min syster där vi syskon med familjer skulle träffas. Vi har knytkalas och äter mer julmat. En av mina bröder fattades. Han jobbar precis som maken fast han kör de sjuka i ambulansen. Det är roligt att träffa alla. Vi ses ju inte så ofta. Vi bor ju utspridda från Malmö till Stockholm.

Julklappsleken kan börja

Efter maten sjunger vi julsånger och läser julevangeliet. Det hör till julfirandet. Sedan kan julklappsleken inledas. Alla som vill vara med tar med en julklapp till potten. Vi drar ett nummer och etta får välja ett paket att öppna. Nummer två kan välja att ta ettans julklapp eller välja ett nytt paket. Jag hade nummer 13 av 18 så jag hade en del att välja bland. Det var ingen som hade tagit någon annans julklapp, alla valde nytt paket. Men jag tog en fin skål från min svåger så han fick välja nytt. Det blev lite slagsmål om skålen, men jag fick den till slut. En liten pakt med sonen så rodde vi hem den. Men alla fick något med sig hem och var ganska nöjda med kvällens lek.

Pepparkakor efter mormors recept och mammas formar

Kvällen avslutas med gröt förstås. Jag fick ingen mandel i år. När vi var yngre bakade alltid mamma stora pepparkaksfigurer till jul. Vi fick varsin tomte och varsin gris att knapra på under dagen. Till och med när jag bodde i Österrike så skickade hon ner dem till mig. De var inte hela när de kom fram men de smakade som de skulle och påminde mig om våra svenska jultraditioner. Receptet på pepparkaksdeg kommer från vår mormor. Numera är det min yngsta syster som har formarna. Hon hade bakat tomtar och grisar till alla. Traditionen lever vidare.

Mina julklappar

Nu är vi hemma igen och snart är det juldagen. Då kan vi ta det lite lugnt och äta rester. Maken jobbar då med. Jag kan sätta mig i soffan och läsa min julklappsbok med lite godis i min nya skål. Det kan ju bli en tradition som startar.

Jul i vårt hus

2011-12-23T23:57:00.002+01:00

Årets gran

Nu är granen klädd och gottebordet dukat. Vi har provsmakat skinkan på en bit bröd med lite julmust till. Då är det jul i vårt hus.

Dagen började tidigt. Maken väckte mig när han åkte till jobbet så där kvart i sex. Jag masade mig upp och satte in skinkan i ugnen. Sedan gick jag tillbaka till sängen och sov en liten runda till. Det var ju ingen skola idag. Vi kunde sova ut. Det blev frukost i lugn och ro. Hunden och jag tog en lång runda till skogen innan vi fikade med sönerna. När skinkan var klar drog vi till stan för de sista inköpen.

Sedan har vi städat huset och gjort julfint. Vi gjorde en paus och åkte till julbönen i missionskyrkan. Detvar trevligt med ett litet avbrott för sång och bön. Efteråt var det glöggmingel då vi kunde prata med en del som kommit hem för att fira jul med familjen. Precis som sönerna är det många andra som utvandrat.

Årets gottebord

Vi har det bra som har familj att fira jul med. Det är inte alla som har. Vi blev påminda om det vid julbönen. Även om det finns familjemedlemmar är det inte säkert att de kommer hem. Det finns nog fler ensamma än man tror.

Hemma igen avslutade vi julstädningen. Köket gör vi alltid sist. Sedan lägger jag på en ny duk och pyntar lite. Julgodiset plockas fram på det gamla serveringsbordet. Frukt och nötter ska också finnas. Sedan kan jag lägga upp fötterna på fotpallen och njuta av julfriden. I år inföll den innan midnatt, men så har jag tagit det lite med ro det där med städningen. Det finns många dagar efter julhelgen då jag kan göra det där jag inte hann nu. Så God Jul, alla vänner! Nu är det jul.

Fler julänglar och jullov

2011-12-22T23:03:00.001+01:00

Snötäckt julros

Jag förväntar mig varje dag att snön ska vara borta. Det har ju gluntats om mildväder till jul. Fast det kanske var imorgon det skulle komma. Igår kväll tog jag med kameran ut och förevigade julrosen som blommar under snön och vårt hagtornsträd där fågelmatarna hänger. Jag tycker det är dåligt med småfåglar i år. Förr försvann fröerna på två dagar. Nu finns det fortfarande kvar efter en vecka. Jag hoppas det betyder att fåglarna hittat mat på annat håll och inte att de dukat under för vintern.

Hagtornsträdet i snö

Sista skoldagen innan jullovet börjar inleddes med avslutningsprogram i kyrkan. Det var sång av olika klasser, solosång, tal av både rektor, kyrkoherden och elevrådets ordförande som alla önskade oss en god jul och ett skönt jullov. Sedan fortsatte vi i klassrummen med julmys. Vi tittade på julkalender och fikade. En frågesport hann vi också med. Fröknarna fick presenter. I år fick vi ett fat med en lykta och en tändsticksask i bleckplåt. Passar fint här hemma. Men det räckte inte med det. På kortet stod det att vi skulle få en prenumeration på en tidning men inte inte vilken. Det ska bli spännande att se vad som dyker upp i postlådan framöver.

Personalmys med smörgåstårta...

Efteråt fortsatte vi med personalmys då vi åt smörgåstårta och lekte vår traditionella paketlek. Som vanligt var det några julklappar som det blev slagsmål om. Mitt bidrag var ett ljus i form av en snöboll och hörde till de populära klapparna.

... paketlek...

Leken går till så att alla som lämnat en julklapp får dra ett nummer. Ettan börjar med att välja ett paket och öppnar detta. Nummer 2 kan sedan välja att antingen ta ettans julklapp eller välja ett nytt paket. Så fortsätter vi tills alla har valt och den sista klappen är öppnad. I år var vi 17 deltagare. Alla får något med sig hem och vi har haft roligt en stund tillsammans. Det viktigaste är kanske inte vad man får utan gemenskapen innan vi kramar om varann och skiljs åt.

... med populära julklappar.

En av de populära presenterna var en ängel. Jag fick med mig en kasse med servetter och en flaska tomtens julmust. Den syns till vänster på bilden. De flesta kompade ut några timmar och åkte hem efter myset. jag stannade kvar en stund och jobbade klart en del med vårt matteprojekt som jag inte hunnit tidigare i veckan då jag hoppat in och tagit lektioner åt en kollega.

Virkad ängel

På tal om änglar så har jag några fler änglar att visa upp. Den virkade ängeln har jag gett bort till en kollega, men jag tog ett foto på den innan den blev inslagen. Ängeln utanför dörren måste frysa för det hängde från händer, hår och klänning.

Ängel med istappar

Hela dagen har jag varit tung i huvudet och känt av huvudvärken i pannan. Den ökade hela tiden så när den blev för jobbig åkte jag hem. De andra var i stan för att hämta karlskronasonen som kom med tåget. Så nu är alla på plats. Igår skrev jag en attgöralista och när jag kom hem var de flesta punkterna på listan strukna. Det var skönt att slippa göra allt själv.

Snöig hundpromenad

Hunden blev förstås glad när jag tog med honom på en liten promenad i vinterlandskapet. Bäst att ta med kameran. Man vet aldrig när det blir barmark och mörkt igen.

Rannäs i vinterskrud

Idag var visst årets kortaste dag. Så nu vänder det och blir allt ljusare för varje dag. Det gillar jag som inte är så förtjust i mörker.

Vinterståndare med snöluvor

Nackdelen med snö är att det ofta blir isigt och halt på vägarna. Jag har nog blivit lite försiktigare efter min halkolycka. Om man kan halka mitt i juli, så kan samma sak hända i december. Några fler armbrott vill jag inte vara med om. Det räcker med den värk jag har ibland nu. Matlagning och städning innebär många rörelser som inte känns smärtfria, men det går trots allt bra.

Mot skogen

Efter promenaden vilade vi oss en stund i soffan och blundade så att huvudvärken fick en chans att försvinna. När maken och pojkarna kom hem, fixade de lite mat och sedan kändes det lite bättre. Då öppnade vi sillsalladsfabriken. Malmösonen och jag hackade för brinnande livet för sillsallad är ett måste på vårt julbord. Det mesta kan jag vara utan med inte den blandningen efter ett gammat familjerecept. Under tiden lyssnade vi på Carola som sjöng om julens budskap. Det var mer inspirerande än ishockeyreferaten på radion. Det mesta av julmaten är färdig i skafferi, kyl och frys. Det är bara skinkan som ska ugnsbakas imorgon. Sen kan dopparedan komma.

Sillsalladsfabriken är igång

Nu är det bara städning och pyntning kvar. Maken jobbar tre dagar så vi får utnyttja de korta stunder vi har tillsammans. Vårt traditionella julabad får vi hoppa över. Vi har nog badat någon av de sista dagarna innan jul varje år ända sedan pojkarna var små. I år får vi ta det i mellandagarna. Det fanns helt enkelt inte någon tid när alla var lediga samtidigt. Men det går ju lika bra efter jul. Samma sak med städningen. Det vi inte hinner innan jul, får vi ta efter. Lite skum belysning och stearinljus så är det ingen som märker dammet i hörnen. Det viktigaste med julen är ändå gemenskapen. Då kommer både julglädjen och julefriden.

Mer snö och änglar

2011-12-20T22:55:00.002+01:00

En ängel i mitt fönster

Det föll stora snöflingor när jag körde hem idag. Hastigheten minskade radikalt på den vältrafikerade vägen. Det kom så mycket snö idag att cykel- och gångvägarna vid skolan plogades. Maken funderade på om han skulle bli tvungen att försöka hosta igång traktorn, men sonen kollade med klart.se och då hoppade han över det. Det ska visst inte bli så kallt och på fredag blir det många plusgrader. Vi kan nog ta oss ut till den lite större vägen och hem igen ändå.

Tre änglar

Julförberedelserna fortskrider. Sakta men säkert fylls huset med både mat, godis och pynt. Änglarna kommer fram ur gömmorna. En del får stå framme hela året, men vid jul får alla vara med. Alla har de olika historier att berätta. Fönsterängeln köpte jag på en marknad som samlade in pengar till Tjernobylbarnen. Den bedjande ängeln fanns i en hörnhylla hemma hos min mamma, men hon tyckte jag skulle ha den. Ängeln med lila klänning och ett ljus i famnen har min mamma målat. Hon målade mycket på porslin förr. Ängeln med stjärnan har jag fått av några elever nån gång i tiden. Det här var bara några av mina änglar. Jag kanske visar några fler vid ett annat tillfälle. Jag är inte så mycket för tomtar, men en tomte får komma med. Han gömmer sig på pianot året om. Han har mörkgrå kläder i stället för röda. Han blev min en julafton för några år sedan när vi körde vår julklappslek. På julafton får han sällskap av en liknande med röd luva.

Här gömmer sig en tomte

Malmösonen kom hem igår, en dag tidigare än beräknat. Han anlände till staden samma tid som jag skulle infinna mig på röntgen. Jag fick ett SMS om att han satt på ett café och väntade och där fick han sitta ett bra tag. Fotograferingen tog nästan en timme. De tog säkert över 30 bilder på mina benknotor. Sedan måste man ju sitta och vänta ett bra tag innan de kommer och säger till att allt är klart och man kan gå hem. Jag satt ytterligare en och en halv timme och det kom ingen. Jag har varit där många gånger och aldrig har jag varit med om att något inte fått gå hem. Jag tycker det är slöseri med folks dyrbara tid att hålla oss kvar så länge för ingenting. Varför kan man inte få lämna sitt telefonnummer så att man kan göra något vettigt under tiden. Fika till exempel. Det tar inte många minuter att komma tillbaka om det skulle behövas. Jag vet inte om det behövdes för jag smet iväg. Det fanns ingen där att fråga och till slut tröttnade jag. Jag åkte och plockade upp sonen på caféet. Fast vi fikade hemma i stället.

Sovande hund

Nyvaken hund i nya hundbädden

Tack vare sjukhusbesöket missade jag årets bokprat. Sista konferenstillfället på året brukar vår bibliotekarie prata böcker för lärarna. De andra pratade om detta vid fikat idag. Man kunde låna böckerna också och vinna böcker. Jag har i och för sig en hel hög olästa böcker som väntar men vinna är ju kul.

Stig sover i soffan

Idag hade vi filmstudio i skolan. Klass 5 har jobbat med en talkshow i olika grupper. Nu var det dags att filma. Allt gick som smort så nu har jag fyra små filmer att redigera. Det är kul att spara dessa och visa nästa år eller på vårterminen i sexan. Då kan de så mycket mera. Fast en del är jätteduktiga redan nu. På morgonen hade jag sista NO/Tk-passet med treorna. Då tittade vi på en liten "film" som jag gjort i Photostory av foton som jag tog när de byggde broar av tandpetare och vingummin. Den var bara 2 minuter lång så vi han se den ett antal gånger. Precis som alla andra blir de lite generade när de får se sig själva på bild men samtidigt väldigt förtjusta. Vi utvärderade terminens arbete. De verkar gilla NO/Tk-lektionerna och tycker att de har lärt sig en hel del.

Det är mycket som ska avslutas och mycket som ska förberedas. I år har jag inte gjort någon attgöralista inför julen utan bara kört på känn. Först idag plockade jag fram julpärmen och kollade en gammal lista. Det går lika bra att återanvända den. Vi har ändå alltid nästan samma saker på julbordet. Ikväll fixade jag till en vitlökssill, men jag hade glömt rödlöken till den andra sillen. Den går lika bra att göra imorgon. Nu tror jag att jag gör som Stig och Takko, går och lägger mig. Djuren vet vad som är viktigt för stunden. De lever här och nu.Jag försöker lära mig det också, men hamnar ofta i en annan tid och ett annat rum. Nu är det i alla fall sovrummet som gäller.

Mera julstök och snö

2011-12-18T19:24:00.001+01:00

Sol bakom granarna

Det varnades för snöväder igår, men det såg jag aldrig någon. Maken sa att det började komma några flingor när han kom hem från jobbet. Men i morse var marken vit. Tyvärr lär den inte ligga kvar till jul. Det är inte tillräckligt kallt och det slaskar en del.

Tallskogen

Först var jag på adventsgudstjänst. Konfirmanderna läste texter om glädje varvat med sånger. Det är ju det julen är - glädjens högtid. En stor glädje, sa ängeln till herdarna. Efter gudstjänsten fortsatte vi med mingelfika - prat och kaffe. Sedan åkte jag hem till hunden. Maken jobbade ju som vanligt. Detta var fjärde söndagen han jobbade så han har missat alla adventsgudstjänsterna. Imorgon är han ledig, men då jobbar jag.

Takko gömmer sig

Hunden och jag tog en långpromenad till skogs. Han försvann nästan bland allt det vita. Det är vackert med all snö som låg som puder på granar och blåbärsris. Solen skymtade bakom molnen.

Nästan hemma igen

Hemma igen fick vi bära in ved och tända i pannan. Så är det när man eldar med ved och vill ha varmt i stugan. Andra punkten på attgöralistan var att baka en drömtårta och den blev fin. Passade på att baka en fruktkaka också, men den blev inte så lyckad. Den kanske smakar bättre än den ser ut, men den måste mogna några dagar innan vi kan provsmaka den. Det gör inte så mycket om den misslyckades för det
är ändå bara jag som äter den.

Dammen i snö

Liiite julgodis måste man ju göra. För det mesta gör vi alldeles för mycket. En del går åt direkt och de andra sorterna blir kvar tills de blir torra. Snickers är enkelt att göra så det rörde jag snabbt ihop en lite form som ska skäras när kakan svalnat. Mozartkulorna får jag vänta med. Jag hade köpt allt utom formarna som jag brukar lägga dem i. Man kan doppa dem i choklad men jag brukar hälla chokladen i en ischokladform och trycka ner nougat/marsipankulan i den och så toppa med lite mer choklad som täcker och lite garnityr som silverkulor eller strössel. Jag får handla formar imorgon.

Knäcken är klar

Knäcken har stått på spisen medan jag skrivit detta inlägg. Det blev några pauser för att kolla smeten och göra kulprovet. Nu är den klar och upphälld i knäckformarna. God var den också. Jag tror jag lyckats ganska bra i år med. Förra året var knäcken perfekt. Kanske har jag lyckats igen.

Solen går ned i Rannäs

Nu är det mörkt igen och jag börjar känna mig seg som knäck. Jag hann i alla fall det mesta av det jag tänkt mig den här helgen. Det är dags att ringa pojkarna och kolla läget. Snart kommer de hem. Sedan blir det en kopp te och en skinkmacka på det grova brödet jag bakade igår och kanske en liten bit drömtårta. Vi måste ju testa om den duger till julfikat.

Imorgon ska jag åka till röntgen och bli fotograferad. Det är ingen idé att klä upp sig eller sminka sig. De är bra intresserade av mitt skelett. Det ska bli spännande att få se vad de hittar. Lite som CSI fast utan mordoffer. Än lever liket.

Julstök och katter

2011-12-17T23:28:00.000+01:00

Sigge och Sammy

Vi delar huset med en hund och ett antal katter. Hunden kom till oss för 6 år sedan drygt. Katter har vi alltid haft. Många katter har passerat genom vårt hus genom åren. Den första katten kallade vi Josef. Han följde med oss när vi flyttade ut hit till Rannäs för nästan exakt 20 år sedan. Den 22 december 1991 sov vi för första gången i huset. Det har hänt mycket sedan dess.

Bästa vänner

Två av våra nuvarande katter är Sigge och Sammy. En gård på landet måste ju ha några huskatter. Sammy är min stora kastrerade hankatt, som bott här i många år nu. Han är smalrandig i grått och svart och riktigt mysig. Namnet har han fått efter Frodos vän i Sagan om ringen. Sigge är inte lika gammal men har samma färger dock lite bredare ränder i pälsen. Under hösten har han verkligen bonat in sig i köket. När vi kommer ner på morgonen jamar han och stryker sig mot benen på oss. Han buffar med huvudet och spinner så det dånar. Det gör Sammy också. De buffar varandra också. Båda är stora och tunga, men Sigge tar priset.

Förutom att mysa med husdjuren har dagen ägnats åt mat och bak. Maken jobbade så jag hade huset för mig själv. Köttbullar trillades, janzon gräddades, julbröd och grova limpor bakades. När maken kom hem provsmakade vi köttbullarna och en liten janzon. De andra frystes in liksom bröden. En del av julmaten är alltså klar. I början av veckan gjorde jag senap. Min gamla mortel hade gått sönder så jag fick inhandla en ny. Det blev en i gjutjärn från Skeppshult.

Jag märkte att vissa rörelser tog emot när jag skulle röra på handleden. Värst är vridrörelser. Skala potatis var jobbigt, men gick bättre efter ett tag. Hacka och skära är ganska okej. Knåda var lite jobbigt. Tur man har en köksmaskin. Jag trodde nog att jag skulle ha mera ont ikväll än jag har. Det kanske bara var lite nyttig träning för handleden det här.

Imorgon ska jag försöka göra lite julgodis. Det ska inte bli så mycket i år har jag tänkt. Men knäck och mozartkulor måste jag ha. Jag ska också baka en drömtårta nån dag. Det är tradition hos oss. Pepparkakor kan vi köpa, men en drömtårta och Drottning Kristinas julbröd med saffran ska vi baka till julfikat.

Min mörkröda amaryllis har slagit ut sina klockor på två av de tre blomstänglarna. Åtta klockor trängs i fönstret. Amaryllis är en ståtlig blomma som man inte tröttnar på som man gör med julstjärnorna. De är vackra nu men efter jul är de bara tråkiga. Amaryllisarna kan man ha länge. På sommaren sätter jag ut dem under rhododendronbuskarna. Men denna mörkröda är en ny lök som jag köpte för ett tag sedan. Det kommer en vit också. Så när den röda blommat över tar nog den vita vid.

Vid jul ger vi gärna bort blommor. I vår kyrka ger vi julblommor till de äldre. Jag platsar inte riktigt i den kategorin än för man ska ha fyllt 80 år. Än är det en bit dit. Men jag har ändå fått en julblomma. Igår när jag kom ut från affären och hade handlat mat, kom Ida i blomsteraffären springande och sa att hon hade en blomma till mig. Till mig? sa jag. Jag brukar inte få blommor så där med bud. Jag gick i alla fall till henne och hämtade blomman. Det var en julgrupp och på kortet kunde jag läsa att den var från en av mina elever som tackade för terminen. Det var snällt av honom. Man blir alltid glad av en sådan uppskattning. Jag kände mig inte riktigt förtjänt av den. Jag har ju bara gjort mitt jobb och inget extra. Alla får inte uppskattning för det arbete de lägger ned. Jag tänker på min bloggkompis som lade ner många timmar och kraft på luciatåget och som knappt fick ett tack. Hon hade väl varit värd en blomma eller en chokladkartong eller åtminstone en rejäl kram.

Vid jul är rätta tiden att visa tacksamhet. Vi ger varandra gåvor och presenter på samma sätt som de vise männen gav jesusbarnet sina gåvor. Vi delar med oss på samma sätt som Gud delar med sig av sina goda gåvor. Den största gåvan är Jesus för i honom ger han av sig själv till oss. De senaste åren har St Pauls församling i Aukland delat med sig av julbudskapet i filmer med barn som skådespelare. De är både roliga och tankeväckande. Här är årets film som börjar från första början.

Fyndiga dagar

2011-12-14T21:49:00.001+01:00

Vårt geocachingäventyr med klass 5 fortsätter. Idag var jag ute med de två sista grupperna och letade efter en geocache. Det blåste kallt om öronen men den här gången slapp vi pulsa i snö. Dessutom kunde andra gruppen inte följa första gruppens spår. I båda grupperna var det "rätt" personer som hittade cachen. Det är kul när de som kanske inte har så hög status får visa framfötterna.

Den första av dagens grupper följde en av resurspedagogerna med. Vi har några elever som behöver lite assistans ibland. När den andra gruppen skulle ut, stannade hon kvar hos övriga klassen så att min kollega kunde följa med ut på promenaden. Jag föreslog sedan att vi skulle ta med alla våra kollegor i arbetslaget ut och jaga burkar på ett arbetslagsmöte. Alla är nog inte så positiva till geocaching i skolan, men då kan de få se hur det går till och vad man kan lära sig på köpet. Idag har vi pratat på vägen om många svåra men vanliga ord. Vi har rett ut vad ordet drygt betyder och att motsatsen heter knappt. Vi har dessutom stegat 30 meter och kollat åt vilket håll söder är. Det var en hel del andra ord som också behövde förklaras i berättelsen om kommissarien och discotjuven. Berättelsen finns med i cachens beskrivning.

Nu har alla femmor varit med på geocachingintroduktionen. Sista passet fick två av de fyra grupperna logga sina fynd på geocaching.se. De andra grupperna får göra det imorgon. Denna cache var inte en vanlig traditionell geocache utan en letterbox hybrid. Nästa steg måste bli att hitta några vanliga cacher. Sedan ska vi lägga ut egna skolcacher och skicka iväg några travel bugs.

Igår var jag själv ute och gjorde några cachefynd i Jönköping. Men först gjorde jag ett återbesök hos homeopaten och fyllde på i pillerförrådet. Med tanke på höstens förkylningsepidemier så mår jag bättre och bättre. Visst får jag lite återfall med hosta och rinnande slemhinnor. Jag är ju fortfarande känslig för infektioner. Men det går åt rätt håll.

Efter besöket på Lovisagatan måste jag bara göra ett nytt besök i garnshopen Astrid. Det är så skönt att gå runt där och känna på alla mjuka garner och njuta av alla färgerna. Jag råkade få med mig tre härvor av en silke/mohairblandning. Så kan det gå när man går in i en sådan butik. Butiksägarinnan kom ihåg mig dessutom trots att det är ett par månader sedan jag och kollegan var där.

Den här gången hoppade jag över shoppingen på A6 och tog mig till Öster i stället. Även om det har förändrats mycket i stan så känner jag mig ganska hemma på Öster där jag bodde fem år på sjuttiotalet. Indiska fick förstås ett besök. Där köpte jag en julgran i återbrukad plåt från burkar. Jag gilla återbruk och de här var fina.

En korg flätat av gamla tidningsmagasin, förmodligen från Kina för det såg ut att vara kinesiska tecken på dem, fick också följa med hem och hela jorden i form av en julkula. Sammy gillade fynden eller så gillade han att bli plåtad, linslusen där.

Clas Ohlsson fick också ett besök. Där hittade attiraljer för geocaching som Lock&locklådor och en ny skarp LED-ficklampa. Några promarker och en del julklappar hamnade också i kassen. Sedan var jag hungrig och tog mig en latte med tillbehör inne på Coffee House innan jag fortsatte shoppandet på Media Markt. Vi har fortfarande bara en tjock-TV, men i år skulle den bytas ut mot en tunnare variant. Det fick bli årets julklapp i familjen Johansson. Så jag inhandlade en sådan på Media Markt. Försäljaren var snäll och hjälpte mig med att bära ut den till bilen. jag kunde ju skylla på min svaga vänsterarm. idag har maken skruvat upp den nya bildlådan på väggen och vi har provtittat på den. Nu kan vi känna oss lite modernare.

Efter shoppingen hade jag tänkt leta lite burkar. Nu hade det blivit riktigt mörkt, men i stan är det oftast inga problem och det finns ficklampor som sagt. Den första cachen hittade jag mitt i en stor rondell. Där växte det en lite skog av fina granar. Jag fick invänta en lucka i trafiken och sedan jogga över körbanan och smita in i skogen. Där var det tätt och mörkt men i i ficklampans sken hittade jag en julprydd gran och i den hängde en liten filmburk som kunde loggas. Det är roligt med inovativa cacher. Denna kallas "Jul året om!" och den blev min 250:e. Därmed hade jag nått årets mål. Men jag fortsatte att leta efter några till när jag ändå var där. Det blev ytterligare åtta under kvällen.

Efter småregnande i det råkalla vintermörkret var det skönt att sätta sig i bilen och ratta hemåt. Jag körde om maken någon kilometer norr om avfarten till Bredasten, Värnamo Södra. Han var ute med en kund för han jobbade sena passet. Därför kom han inte hem förrän framåt elva. Jag tog ut hunden en liten runda. Sedan myste vi med en kopp te och en skinkmacka framför stearinljusen. Hunden ville inte ha te, bara skinkmacka. Jag hann blanda till min egen julsenap också, men den fick vi inte provsmak. Den måste mogna först. Det är väl dags att börja planera julförberedelserna nu. Efter så många år har jag ordningen nästan i ryggraden. Det blir det gamla vanliga och det jag inte hinner göra själv köper jag.

Lucior och pyssel

2011-12-12T22:25:00.000+01:00

Vi tjuvstartade lite och firade Lucia idag. Skolans luciatåg hölls i kyrkan på morgonen. Det är klass 6 som övat in programmet tillsammans med 6-åringarna. Det ser verkligen gulligt ut när de stora tågar in med handen i de smås. Så har vi haft det de senaste fyra åren och det är ett väldigt lyckat koncept.

Årets luciatåg var duktiga på att sjunga. Tyvärr funkade inte mikrofonerna riktigt bra. Flera av sexorna är riktigt duktiga sångare och sjöng solo i verserna. Vem som ska vara lucia lottas bland sexans tjejer och i år föll lotten på den längsta blondinen.

De flesta killarna är tomtar i olika storlekar. En sockerbagare fanns också med. Nästan femtio personer fanns med i tåget. Det ar inte så många föräldrar och andra intresserade som hade mött upp i kyrkan. Men de som kom var imponerade och en del var tårögda.

Stjärngossarna klämde i och sjöng av hjärtat hela tiden. Det var ett trevligt program med de vanliga sångerna och verserna som vi kände igen. Efter luciasamlingen återvände vi till skolan för lite rast innan det var dags för de äldre eleverna att pyssla.

Egentligen skulle jag inte ha varit med på förmiddagen för då jobbar jag med vårt matteprojekt. Nu fick jag hoppa in och ta en grupp i stället för vår syslöjdslärare. Det blev inte något textilt.

Huvudpysslet hos mig var att göra en relieftavla Vi klistrade upp bårder och figurer på en kartongbit som vi sedan täckte med alu-tejp. Denna gnuggades fast och sedan svärtade vi ner bilden med svart akrylfärg. Det mesta torkades bort och så framträdde bilden lite bättre. Det blev fina tavlor.

De som blev klara kunde välja att göra pumlor, julkulor av gamla julkort och nya också för den delen. De blev också fina att ta med hem till granen.

Andra valde att färglägga bilder till en julkrubba, som jag hittade på nätet. Vi höll på i en timme och en kvart. Sedan var det dags för lunch. Efter lunchrasten fortsatte vi med två stationer till. Det fanns fem olika stationer så alla hann inte vara med på allt. De hade fått välja tre pyssel.

Efter tre pysselpass var vi ganska trötta. Eleverna kunde gå hem. Vi andra fortsatte med en träff om matteprojektet. Vid fyratiden kunde jag åka hem och vila en stund inför nästa pass.

Ikväll var det avslutning med våra UV-scouter i missionskyrkan. Många föräldrar och syskon, andra släktingar och vänner, hade mött upp för att titta på kvällens luciatåg. Nu var det en annan lucia, men många hade varit med i skolans luciatåg på morgonen. De sjöng jättefint här också.

Sångerna varvades med läsning av julevangeliet. Efter luciatåget blev den lekar, bildvisning från sommarens läger och kort information om nästa års läger. Pastorn höll en andakt och pratade om att mycket av det som hänt genom alla tider har glömts bort, men viktiga händelser kommer vi ihåg. Vi firar jul till minne av en viktig händelse, Jesu födelse. Viktiga händelser som födelsedagar firar vi. Julen är Jesu födelsedag.

Sedan gick vi ner och fikade tillsammans. Det blev godispåsar och lottdragning. Man märker att tiden har passerat när man träffar på gamla elever som nu är föräldrar och har barn i skolan och på UV-scout. Men det är trevligt att se dem och prata med dem.

När alla gått hem, städade vi lokalerna och diskade. Nu gör vi en paus och kommer inte igen förrän nästa år. Vi fick hjälp av en liten vaktmästare att blåsa ut alla ljusen i kyrksalen. Så åkte vi hem och pustade ut.

Alla årstider på en gång

2011-12-11T21:31:00.001+01:00

Vid Annebergssjön

Det är en konstig ordning i naturen just nu. Vi förbereder oss att fira Lucia och det lackar mot jul, men i naturen råder andra årstider. Det har jag upplevt idag. Det känns som om jag gått genom alla årstider på samma dag.

Maken fick hoppa in och jobba för någon som ville vara ledig. Strax efteråt åkte jag iväg till adventsgudstjänst. Vi var inte så många den här söndagen, men det var en god gudstjänst. Jag kom ihåg att ta med några böcker till vår bokvagn. Om vi har uppbyggliga böcker som vi har läst och kan tänka oss att låna ut så kan vi ställa dem i bokvagnen och anteckna det i en pärm. Sedan kan vem som helst få låna dem bara de skriver upp sig i pärmen. Det är en bra idé. Man kanske inte vill köpa alla böcker som man vill läsa. Fem böcker ställde jag dit.

Efter gudstjänsten som avslutades med nattvardsfirande åkte jag hem och fixade lite kaffe och några skinkmackor. En och annan bulle slank ner också. Det gällde att ladda inför eftermiddagens utflykt. Jag tog med mig hunden på en riktig cachingrunda. Han blev så glad när han fick följa med. Först åkte vi till Smålänningen i Bredaryd och köpte ett nytt koppel. Det gamla började bli slitet och skavt. Jag hittade också en fin ljusslinga med stora snöflingor som nu lyser på vår veranda. Och mörkret skall inte vara mer.

Kantareller nu?!

Fösta geocachen vi tänkte attackera var en ny som kom ut igår. Den heter lämpligt nog Nobeldagen och finns vid Annebergssjön. Vi klev ut ur bilen vid parkeringen till badplatsen och fick genast syn på några kantareller bland alla våta löv. Där hade vi hösten, som varit ovanligt lång i år. Det fanns ännu fler kantareller längs stigen mot cachen.

Rena vårfloden

Det var väldigt blött och geggigt. Som tur var hade vi förberett oss. Jag hade stövlarna på och hunden tvekade bara lite när vi kom fram till vårfloden som rann över stigen. Vi gick längs Annebergssjöns strand. GPS:n var inte riktigt med på noterna. Den trodde visst att vi kunde göra som Jesus och gå på vatten. Den placerade cachen en bit ut i sjön. Då gick jag över till appen i mobilen, men den var bara lite bättre. Visserligen var det blött, men jag märkte inte att vi vandrade på vattnet bara vid vattenkanten. När vi närmade oss cachen hade GPS:n korrigerat koordinaterna så den pep alldeles i närheten av gömman.

Vackert vid vattnet

Det var vackert vid sjön även så här års och varmt också. Jag blev riktigt svettig av att promenera så mössan åkte av. Det var väl ingen sommarvärme och bara fåglarna ville bada. När pojkarna var lite yngre åkte vi ibland hit och badade vid badplatsen. Nu var det tomt och öde.

Solen dalar bakom hasseln

Efter den lyckade loggningen gick färden vidare norrut mot Södra Vissö. Där finns en cache som jag letat efter förut. Då fick jag ge upp på grund av mörkrets inbrott och de nyfikna ungdjuren som undrade vad jag höll på med. Idag fanns inga andra djur än hunden. Gömman var precis sådan som jag trodde, klurig och lurig.

Vackert vid Vissö

Vi lät bilen stå där vi ställt den och tog stigen mot Vissösjön på andra sidan byvägen. Vi vandrade genom vackra hagar med numera kala lövträd och ståtliga enar. Sjön låg spegelblank. Vi fick klättra över ett taggtrådsstängsel. Jag gillar inte taggtråd, speciellt inte i fyra rader. Men vi kom fram till gömman i alla fall, som lämpligt nog heter 3:e Advent. Burken låg fullt synlig så vi petade in den lite längre efter loggningen.

Lite vinter trots allt

Här fanns lite av vintern kvar på sina ställen. Det var en otroligt vacker plats som säkert är ännu vackrare på våren och sommaren. Vi får nog göra en utflykt dit då och ta med matsäck. Bilen fanns kvar vid vägkanten så vi fortsatte upp mot Eskilstorp där det fanns en mystericache som jag löst i somras när jag inte kunde vara ute och leta cacher på grund av gipset. Den hittade vi tyvärr inte. Inte nästa heller. Så är det ibland. Vi gick säkert drygt 3 km fram och tillbaka utan uträttat ärende. Det blev för mörkt helt enkelt. En del gillar inte snön på vintern. Jag gillar inte mörkret. Som tur är vänder det snart. Om lite drygt en vecka går vi mot ljusare tider igen. Snön däremot kan vi få leva med länge om den får för sig att komma. Det var tur att utrustningen även innehöll en ficklampa så vi kunde hitta tillbaka till bilen.

En mager Lavskägge vid mossiga stenar

Tre nya geocacher att logga på nätet blev dagens resultat. Det var synd att det inte blev fyra för då hade jag nått årets mål. Mitt mål är 250 cacher. Nu har jag bara 249. Men året är ju inte slut än. På tisdag ska jag till homeopaten i Jönköping igen. Det brukar alltid kunna bli några cacher på vägen. Det finns en rolig julbetonad cache i en rondell. Den kanske kan bli den 250:e.

Hemma igen var vi vrålhungriga. Maken var också på ingång. Så jag satte in fläskytterfilén i ugnen och stekte potatisbullar av överblivet potatismos från igår. Det blev riktigt gott. Hunden gillade det också. Sedan var han trött. De små benen har pinnat på bra idag. 6-7 km har vi nog traskat. Kanske ännu mer. Drygt fyra timmar ute i friska luften gör sitt till. Nu sover vi gott i natt både tvåbenta och fyrbenta. Imorgon är det jobbet igen. Då blir det luciatåg i kyrkan med skolan på morgonen och ett annat luciatåg i missionskyrkan med UV-scouterna på kvällen. Däremellan har vi pysseldag.

Nobelfirande

2011-12-10T23:28:00.001+01:00

Tomas Tranströmer

Varje år bänkar vi oss framför TV:n för att titta på nobelfestligheterna. Det kanske mest är jag som tittar i vår familj. I år var det extra roligt eftersom min favoritpoet skulle få motta priset. Tomas Ttanströmer läser jag gärna och jag håller med Svenska Akademien om motiveringen: ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”. Nu har jag till och med beställt hans samlade verk. Liksom många andra gjort. Han ligger visst etta på boktoppen. Det är kul att höra och mycket ovanligt för en poet.

klokare loggar

Trots detta missade jag prisutdelningen på TV. Jag firade och hyllade Tranströmer på annat sätt. Jag fick en geocache publicerad kl. 10 idag. I beskrivningen citerar jag Tranströmer: ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.” …eller den som geocachar, tillägger jag. Mer tänker jag inte avslöja om gömman. Men det blev förstås en FTF-jakt på den. Hunden och jag gav oss av på en promenad uppåt skogen. Då hörde vi en bil komma bakom oss. Det var våra cachingkompisar från Lanna som var på väg till gömman. Vi slog följe med dem. Tre personer och tre hundar traskade vidare mot gläntan i skogen. Det är klart att de hittade gömman. Nu blev det inte FTF för 1000sjöar hade redan varit där. Hans gula logg lyste mot oss när loggboken öppnades. Det blev en STF i alla fall och en trevlig cachejakt. Hunden fick nya kompisar att lek med.

Lite senare var det dags för 1000sjöar att publicera en geocache som heter Nobeldagen. Då befann jag mig i stan med maken. Men Lannaborna gav sig ut på jakt och hittade den förstås. Det började mörkna när vi kommit hem och lagat mat så jag avstod från att försöka idag. Jag kanske gör ett försök imorgon. Då ska maken jobba.

Lite pyssel blev det. Egentligen borde ingen dag vara utan pyssel. Jag gjorde pumlor av gamla julkort. Det är bra att kunna återbruka sådana. För ett tag sedan lärde jag mig det mysiga ordet pumla, som betyder julkula på norrländska. Genast lade jag in det i min ordbok i hjärnan. Pumlor verkar vara väldigt populära i år. De finns i en massa olika modeller i affärerna och var och varannan människa stickar julkulor efter norrmännens mönster. Så gör jag också. Mer om detta finns på pysselbloggen.

För övrigt har dagen varit mycket lugn. Jag gick till och med och lade mig en stund efter maten. Det var skönt att vila. De senaste veckorna har varit intensiva och nätterna har jag hostat mig igenom. Kanske har det lugnat ner sig lite nu. Vi får väl se. Lördagen blev vilodagen så som den var ända från början. Det var ju på lördagen, den sjunde dagen, som Gud vilade. Att vi har flyttat om dagarna och gjort måndagen till den första dagen i veckan är en annan sak. Egentligen är det ju söndagen som är den första dagen. Efter vilodagen börjar skapandet igen. I Nya Testamentet kallas söndagen för Herrens dag. Det är då vi firar Herren, alltså Jesus, och hans uppståndelse. Vi firar livets återkomst. Det ska vi göra imorgon. Då är det gudstjänst och nattvardsfirande.

Bygga kunskap

2011-12-09T22:15:00.001+01:00

Stormen viner utanför husknuten. Hunden och jag åkte till affären i eftermiddags. Han fick stanna i bilen medan jag var inne och fyllde en kasse. På hemvägen dalade stora feta snöflingor men för övrigt har snön nästan helt försvunnit. Det ät blött och slaskigt. Man blir dyngsur och glasögonen immar igen. Därför är det gott att få kura inomhus ikväll.

I onsdags snöade det rejält när vi gav oss ut för att leta efter en geocache, Team Blue 5 i femman och jag. Det var deras tur att få pröva på denna aktivitet. Trots motvind med isnålar i ansiktet var det inte alltför mycket klagomål. Vi hittade cachen och skyndade oss tillbaka till skolan. Jag undrar hur vädret var kl. 06.44 samma morgon. Då loggades cachen av en "vanlig" geocachare. Vi hade i alla fall någorlunda dagsljus om än grått.

Det finns väl de som undrar vad eleverna lär sig på geocaching. En hel del vill jag säga. De får använda det de lärt sig också i praktiska situationer. Vi skulle gå söderut. Åt vilket håll är söder? Cachen fanns drygt trettio meter från hörnet på staketet. Vad betyder drygt? Hur långt är 30 meter? Vi stegade oss fram till gömman och hamnade ganska rätt. Det var några av de kunskaper som eleverna fick använda sig av vid geocachandet.

Igår byggde vi andra kunskaper. Då var det tekniklektion med treorna. Förra gången byggde vi broar av pappersark, som vi testade hållfastheten på. Vi tittade på olika typer av broar, hängbroar, valvbroar och en del kända broar i världen. Nu byggde vi med tandpetare och bitar av vingummin. Varje grupp fick en påse vingummin och en ask tandpetare. Alla satte igång att bygga trianglar. Vi hade pratat om att triangelkonstruktionen ger stadiga broar. Nu skulle vi testa den

Av många trianglar på rad blev det broar som nog skulle hålla betydligt tyngre vikter än våra pappersbroar. Ibland råkade det bli kvadrater på sidorna. Då kändes inte bron lika stadig och vi satte dit ett tvärstag som förvandlade kvadraten till två trianglar.

Eleverna var mycket nöjda med sina broar. De skötte det här arbetet alldeles utmärkt. Vi kunde berömma dem. De var hårdare mot sig själva än vad vi lärare var. Visst pratade de, men det måste man ju göra när man ska samarbeta. Och inte en enda stoppade något godis i munnen. Det var en riktigt lyckad lektion.

Så idag gick resan till Navet i Borås. Det var de sista klasserna som åkte dit. Treorna skulle jobba med spännande matematik i Mattepalatset. Sexorna fick möta Sonja Kovalevsky, Platon, en av pythagoreerna och Euklides och bekanta sig med de platonska kropparna.

Sedan fortsatte vi att bygga kunskap genom att limma ihop pappersmodeller av kropparna och sätta ihop dem till statyer. Eleverna jobbade febrilt i en och en halv timma och de hade kunnat fortsätta ett bra tag till.

Alla statyerna fick namn och visades upp. Sedan fick eleverna bygga fritt med de olika material som fanns i geometriavdelningen på Mattepalatset.

Ett spännande materiel var 4dframes. Med "sugrörsbitar" och olika hopkopplare kunde man bygga fantastiska former. Det är ett koreanskt materiel tror jag men det finns en nordisk återförsäljare. Det kanske är något för vår matteverkstad.

Andra elever byggde i större skala med hjälp av pinnar och klot. Det blev stora byggnadsverk av olika modeller. Överallt i lokalen fanns det väl genomtänkta materiel och bilder som skapade en fantastisk kreativ och inbjudande miljö.

Vi avslutade med en liten samling innan vi fick packa ner skulpturerna för att ta med hem. Sedan blev det lunch i foajén på kycklingsallad och mackor som skolans kök skickat med oss. Det är synd att det är så långt till Borås. Annars skulle vi nog utnyttja Navet mera. Det kostar en hel del att åka dit och det tar en hel dag. Vi sitter i bussen längre tid än lektionen varar. Men det är tack vare vårt matteprojekt som vi kunde göra detta besök. Nu har alla elever på skolan fått åka dit och uppleva en massa rolig matematik. Vi hoppas det kan inspirera dem och få dem att förstå tjusningen med matematik.

De här dagarna har vi verkligen fått bygga kunskap rent bokstavligt. Kunskap är ju något vi konstruerar tillsammans. Ibland pratar vi om att vi måste bygga på elevernas erfarenheter, men vi upplever att det finns många elever som inte har så många erfarenheter att bygga på. De har aldrig ställt i de situationer som vi förväntar oss att de har. De har inte hört de ord och de begrepp som bygger undervisningen kring. Då måste vi bygga upp dem tillsammans. Då behövs detta praktiska konstruerandet. När vi bygger med våra händer, bygger vi också kunskap.

Vi har också märkt att så många elever saknar vanliga ord. Därför behöver vi prata mycket och ge dem de korrekta termerna. Jag tror att många idag berövas den kunskapen därför att vi så ofta pekar i stället för att säga namnen. "Ge mig den där." Vi behöver använda fler ord. Ibland måste vi säga namnen många gånger innan de sitter. När vi byggde broarna, var det en elever som frågade varför jag sa en sak flera gånger. Jag svarade att en del behövde höra samma sak kanske 20 gånger för att lära sig den. Minnet är kort. Idag tycker vi oss märka att minnet blir allt kortare. Beror det på att det redan är fullt av annat som de upplever mer relevant för sin vardag än det skolan vi lära ut? Då gäller det för oss att visa relevansen och skapa intresset. Efter dagens utflykt är nog alla våra elever mer motiverade att jobba med matte än de var tidigare.

Nu är det helg igen och de ska nog inte bli så svårt att fylla den med julstök och andra aktiviteter. Advent började tidigt i år, men den tiden försvinner fort och vi närmar oss jul med rasande fart. Än finns det mycket att göra. både hemma och i skolan.

Vitt och brett

2011-12-06T23:29:00.001+01:00

Då var vintern här på riktigt. Gårdagens lilla snömängd var bara en föraning om vad som kommer. I natt hade det kommit mer snö och jag måste sopa av bilen för att kunna ta mig till jobbet. Eleverna var förstås glada och hade snöbollskrig på rasterna. Det var riktigt vackert ute när solen sken på de snöiga husen. Eftersom jag slutar ganska tidigt på tisdagar tänkte jag åka direkt hem och ta med hunden ut på en runda medan det fortfarande var ljust ute. Lagom till dess hade solen försvunnit och allt blivit alldeles grått. När vi gav oss av uppåt skogen började det snöa igen med stora feta flingor. Snart liknade jag en snögubbe. Hunden är ju redan vit och han skuttade glatt omkring i allt det vita.

Snön fick inte stoppa oss. Vi fortsatte upp till krysset som vi brukar säga. Där svängde vi vänster i stället för att gå rakt fram som vi brukar. Då kommer vi upp i vår skog. Jag hade planerat att lägga eller snarare hänga ut en geocache där lagom till Nobeldagen. Det är ju på lördag så det var hög tid att få ut den. Det blev väl inte riktigt så bra som jag tänkt mig men tillräckligt bra. Imorgon ska jag skriva beskrivningen och skicka den till reviewern så att den kanske kan bli godkänt och publicerad på lördag. Ikväll blev min letterbox-cache publicerad. Jag var ju ute igår med eleverna och hittade den. Imorgon kanske vi kan logga den på nätet också. Det tog ett tag att få den godkänd för det strulade en del med koordinaterna. Det mesta var väl mitt fel som skrev fel ibland. Nu är den ute i alla fall så att alla kan logga den inte bara vi i skolan. Imorgon ska jag ta med ett nytt gäng ut och leta efter den. Vilken tur att det kommit lite mera snö så att inte de gamla spåren finns kvar. Om det nu finns några så hör de säkert till andra geocachare.

När vi kom hem från skogen var vi alldeles blöta. Då var det skönt att komma in och tina upp insvept i en filt på soffan. Jag vilade en liten stund innan det var dags att åka till styrelsemötet i missionskyrkan. Vi hade en hel del att prata om, utvärdera, rapportera, planera och besluta om. Vi saknar inte idéer, men ibland kanske vi brister i planering och sätter igång lite mer än vi mäktar med. Valberedningen har börjat sitt arbete inför årsmötet i januari. Då är det dags att tänka igenom vad det är man ska satsa på, var man ska lägga krutet och vad man får hoppa över. Som jag sagt förut så rymmer inte livet allt man vill. Man gör ett bättre arbete om man inte sprider ut sig för mycket och försöker vara med överallt. Det är bättre att fokusera på några få saker och göra dem bra. Det finns andra som kan ta hand om det andra och som gör det bättre än jag.

Premiärer i vitt

2011-12-05T20:52:00.001+01:00

Julros i snö

Idag vaknade jag och tittade ut på ett snötäckt landskap. Jag hade som vanligt sovit dåligt och hostat halva natten. Inte hade jag märkt att den första snön haft premiär. Isigt var det på trappan och gångarna. Det blev en mycket kort runda med hunden. Maken var ledig och kunde ta ut honom lite senare. Det var visserligen ingen premiär för skrapning av bilrutorna, men tidigare har det bara varit frost. Nu var det is och snö.

Tomten Grå med snöluva

Utanför huset står en pinntomte och vaktar. Han är grå och idag var luvan och skägget mest vitt. Han gömmer sig bland grässtråna i krukan som också fått ett överdrag av vitt. Det gjorde inte mig så mycket att snön och kylan kom. Jag gillar det vita som försöker skrämma bort mörkret. För mörker gillar jag inte. Det blev trots allt lite ljusare idag. Det kanske ar för att jag var ovanligt sen till jobbet. Tur att det var måndag som brukar inledas med projektarbete. Jag styr över min egen tid då. Desto mer irriterande att upptäcka att Internet inte funkade på skolan. När sedan kollegan ringer till IT-avdelningen, meddelar telefonsvararen att vi ska skicka en felanmälan via Fronter eller mejl. Hallå, hur ska det gå till? Det är ju det som inte funkar. Tack och lov svarare de på telefonen också. Efter ett tag var allt frid och fröjd och jag kunde fortsätta jobba.

Snöbollspremiär

Att vara rastvakt på snöbollspremiären brukar inte vara någon höjdare, men det gick bra idag. Vi har en stor äng på andra sidan cykelbanan. Där får alla kasta snöboll. De som vill vara med får gå dit. Jag stod och iakttog dem ett tag. Det verkade gå schysst till. Kanske reglerna hade repeterats i klasserna på morgonen.

Team Red Firehearts på geocachingpremiär

Nu när snön kommer blir det förstås svårare att geocacha. Men vi skyr inga svårigheter. Idag hade vi premiär för geocaching i klass 5. Jag tog med mig ett av våra fyra team och introducerade dem. Vi kollade hur man knappar in koordinater i GPS:n och tog oss till startplatsen för en Letterbox, som jag håller på att få publicerad på geocaching.com. När vi var ute hade den inte kommit ut och ikväll har jag haft täta kontakter med reviewern. Nu är det bara de sista koordinaterna som måste stämma och han har inte svarat än.

På väg mot geocachen

En Letterbox är ju inte den vanligaste geocachen, men det funkade bra att börja med en sådan. Från startpunkten följde vi i den gamle kommissariens fotspår fram till gömman som bestod av en plastlåda. Den skulle föreställa en stulen kassalåda. Steg för steg tog vi oss fram i berättelsen. Jag placerade ut lådan på morgonen. Egentligen skulle jag ha gjort det i helgen, men jag orkade inte ta tag i det då. Nu ångrade jag lite att jag inte tagit mig i kragen för fotspåren syntes lätt i snön. Därför gick jag en lite annorlunda runda fram till gömstället, men där måste jag ju gå.

Vi hittade den!

Eleverna följde kommissariens väg och efter en stund kunde en av killarna plocka fram lådan. Vi öppnade den och tittade på innehållet. Sedan stämplade vi våra egna loggböcker med den stämpel som fanns i lådan. Varje elev hade med sig en liten anteckningsbok som vi ska använda som loggbok. Sedan skrev vi i lådans loggbok och satte våra tumavtryck där. Lådan placerades tillbaka och gömdes innan vi traskade mot skolan igen. Eftersom vi hittade den innan publiceringen blir det ingen FTF för teamen i klassen. Jag tycker att det är schysstare att den får gå till en som loggar på vanligt sätt efter publiceringen. Vi får hoppas att cachen kommer ut snart, gärna imorgon. På onsdag ska nästa team få ut och leta. Kan man få önska lite lite snö till över våra fotspår? Bara lite.

Eleverna gillade geocachingen, även de som kanske inte var så intresserade när jag berättade vad det handlar om för hela klassen för någon vecka sedan. En av killarna i dagens skattletarteam är väldigt intresserad och har redan skaffat sig ett egen konto. Han hade letat flera gånger efter en cache ute i Torskinge men inte hittat den. När jag berättade för klassen att man aldrig avslöjar för någon annan var en cache finns men att man kan ge lite tips, så kom han fram till mig efteråt och bad om ett tips. Vist fick han en liten extra ledtråd av mig. Han kanske har hittat den nu. En av tjejerna i ett annat team har geocachat med sin familj. De testade lite i somras när jag berättat för hennes mamma om geocaching.

Nu är vi alltså igång med geocachingen i skolan. Vi får väl se när jag kan geocacha nästa gång för egen del. Det blir svårare nu med snö, is, kyla och mörker. Några mer ska det väl kunna bli innan året är slut. Dessutom har jag en ny cache på gång som jag vill lägga ut de närmsta dagarna.

Musik och fika

2011-12-04T23:12:00.001+01:00

Redan andra söndagen i Advent och ingen julstämning utomhus. Det är mest regn och blåst även om det kom några flingor i luften igår. Så fort de nådde marken försvann de. Kvar blev bara mera vatten. Idag hade det visst haglat inne i Forsheda, men inte här i Rannäs som jag märkte av i alla fall.

Den här helgen brukar vi ha julkonsert i Missionskyrkan. Förra året var det julbord med konsert. Tidigare har vi spelat musikal eller en vanlig konsert. Men i år kände vi tidigt att vi inte riktigt orkade med ett sådant projekt. Vi bestämde oss för att göra en paus. Ibland vill man mer än man orkar. då är det dags att pausa för att kunna komma igen. Det kan gälla för stora projekt likaväl som för enskilda individer. Jag hade nog inte kunnat vara med i alla fall. Jag besväras av hosta igen. Ni blir väl lika trötta på att jag tjatar om min hosta som jag blir på att hosta mig igenom både dagar och nätter. Det är mycket som blir jobbigt när man inte kan sova ostört åtminstone några timmar varje natt.

Helt utan julmusik ville vi ju inte vara. Så när vi inte själva kunde bjuda på detta, bjöd vi in några gäster. I eftermiddags var det trots allt dags för årets julkonsert. Det blev bara en föreställning och inte lika många biljetter sålda som tidigare år. Medverkande var Musikkåren från Hillerstorp och en sånggrupp/kör som kallar sig Team Lillemor. De var riktigt duktiga och sjöng både kända och mindre kända julsånger, en del riktigt svåra. Det är roligt att få lyssna till andra musiker och sångare. Jag tror alla besökarna på konserten var nöjda och glada, både stora och små, gamla som unga.

Efter själva konserten bjöd vi på fika som ingick i biljettpriset. Eftersom det var vår värdgrupp som tjänstgjorde denna helgen, fick vi ordna inte bara med städning utan också fika. Maken jobbade så jag fick representera Johanssons på egen hand. Vi städade och dukade i lördags förmiddag. Sedan tog vi en koppa kaffe och några pepparkakor. Jag stannade kvar när de andra åkte hem. Julia och jag skulle fixa med lite dekorationer på scenen och i foajén. Det blev några turer till Bredaryd och Värnamo innan vi fått fram det vi behövde. Idag fortsatte vi på förmiddagen med att sätta upp dem. Vi fick lite hjälp med stegen av de som monterade körtrappan. Sen lämnade vi allt och åkte hem för en paus innan nästa pass skulle börja.

Jag tog en kort promenad med hunden och lagade lite soppa. Det kändes som lagom mat idag. Sen åkte jag tillbaka till kyrkan. Allt funkade som det skulle. Folket kom och fyllde kyrksalen. Vi delade ut programblad. Sedan kunde vi njuta av musiken och sången en stund innan det verkliga jobbet tog vid. Vi serverade kaffe med saffransbröd och pepparkakor. Lite stressigt blev det ett tag. Alla verkade i alla fall ha trevligt och en del satt kvar länge. Vi plockade ut disken, diskade och bar undan stolar och bord. Till slut kunde vi lämna kyrkan i god ordning och åka hem. Nu lämnar vi över till nästa värdgrupp. Vi har gjort vårt för ett tag och återkommer om nio veckor.

Jag tänker på alla som inte kan komma ut på konserter eller andra evenemang. Ibland beror det på den egna oförmågan att ta sig för något, men ibland beror det på att de inte har någon som hjälper dem. På konserten var vi många som jobbade ideellt. Hela musikkåren och kören spelade och sjöng utan att ta betalt. De ville bara ha en fika som motprestation. Vi i värdgruppen gör vår del helt ideellt. Det skulle inte funka annars om alla skulle få betalt för allt jobb man lägger ner. För min del handlade det om ca 10 timmar den här helgen. Det fanns ännu fler som hjälpte andra helt ideellt. Det var flera besökare som satt i rullstol och som hämtades till konserten av medlemmar som gör det ideellt. Det finns förstås de som har detta som jobb. Maken kör ju färdtjänst och ibland får han skjutsa kunder till konserter, gudstjänster eller matcher. Men det förslår inte. Utan alla ideellt arbetande människor skulle många aldrig komma utanför de egna väggarna. Därför blev jag glad när jag såg alla som besökte konserten idag. Det var en brokig blandning människor precis som samhället är.

Imorgon är det jobbet som gäller. Även om vi ibland känner att vi jobbar en del ideellt även i skolan, så har vi trots allt lön. Så därför är det ett jobb. Det betyder inte att vi är mindre engagerade, bara att vi inte alltid kan välja vad vi ska göra. Vi kan bli beordade och vissa uppgifter måste vi bara göra vad vi än tycker om dem.

Välja bort och välja nytt

2011-12-01T21:31:00.001+01:00

Det känns väl lite lättare att stiga upp nu när ljusstakar och adventsstjärnor lyser upp i mörkret. Det är inte lika roligt om timern inte har gjort sitt och det är beckmörkt i trappan. Tänk vad lite ljus kan göra. Dessutom gör jag allt jag kan för att leva upp till andra delen av skyltens budskap. Det finns adventsljusstakar på flera ställen i huset. Det är så mysigt med tända stearinljus. Men jag har inte slutat använda de elektriska. Så någon ström lär jag inte spara.

En kväll när hunden och jag tog en sen promenad innan sängdags, lyste hela himlen av stjärnor och ett och annat flygplan. När det inte finns några gatlyktor, ser man stjärnorna lättare. Åt ena hållet såg vi Orion korsas av åtminstone tre flygande maskiner. Åt andra hållet hittade vi Karlavagnen och Polstjärnan. Över oss glimmade Vintergatans myriader. Det var vackert och vi kände oss riktigt små. Åtminstone jag. Takko är lite mer jordnära och brydde sig mer om lukterna nere på jorden.

Dagens första lektion byggde vi broar av papper. Alla klarade inte att bära upp lika mycket. Det påminde mig om en uppmaning jag fått i ett nyhetsbrev som jag prenumererar på. "Välj bort det som inte fungerar!" Ofta kör vi på som vanligt utan att reflektera. Vi borde ställa oss tre frågor: Vad gör vi? Vad fungerar? Vad fungerar inte? Sedan borde vi göra mer av det som fungerar och sluta göra det som inte fungerar. Det är då vi utvecklas och blir framgångsrika.

Torsdagar är jag rastvakt på lilla skolgården där sexåringarna och ettorna håller till. Idag hände det en hel del. Det var intressant att studera dem men inte lika roligt att behöva både förmana och trösta. Vissa barn får alltid klagomål från andra oavsett vad de gör. Det är oftast pojkar. Andra barn klagar alltid på andra när de leker. Det är oftast flickor. Än en gång fick jag konstatera att vi talar olika språk och vanorna kommer tidigt. Än en gång påminns jag om hur viktigt det är att vi lär våra barn att säga nej på rätt sätt och att respektera ett nej när man får det. Om alla kunde lära sig den enkla regeln, skulle världen bli bra mycket bättre.

Efter lektionerna idag fick jag rusa iväg för att hinna till sjukhuset i tid för ett läkarbesök, den här gången på medicinmottagningen. Det var överläkaren som kom och hämtade mig i väntrummet. Vi pratade en del om hur jag bröt armen somras. Det var ute i skogen, sa jag. Han undrade om det var när jag plockade svamp. nej, sa jag, jag geocachade. Men det står ju att det kan vara farligt att geocacha, svarade han. Då förstod jag att här hade vi en annan geocachare. Sedan pratade vi geocaching en bra stund. De andra patienterna fick väl vänta ett tag. Jag fick i alla fall redan på en del om alla de blodprov som tagits. Jag ska få en remiss till röntgen så att de kan ta bilder på hela mitt skelett. Sedan blir det återbesök om ett par månader.

När jag kom hem kollade jag posten som jag plockar upp på vägen hem. Idag handlade Lärarnas tidning om IT. Jag konstaterade att jag som lärare är långt ifrån ensam om att inte ha en egen jobbdator. Sverige ska ju vara så långt framme på det här området, men inte inom skolans värld. För mig innebar detta att jag idag inte har hunnit logga in på någon av skolans datorer och därmed inte kunnat kolla min mejl. I morse var arbetsrummets dator upptagen och sedan var mitt schema fullbokat med andra aktiviteter. Alltså har jag fått kolla mejlen ikväll här hemma. Det var ju tur att det inte var något som krävde ett snabbt svar. Ibland känns det som om vi hamnat i en återvändsgränd och ändå blir vi uppmanade att gasa på. Innan man kör måste man bygga vägen. Jag är beredd att gasa bara jag får redskapen.

Eftersom jag stack direkt från skolan, missade jag dagens nätverksträff, som var en uppföljning av föreläsningen om entreprenöriellt lärande på studiedagen. Det var inget jag var ledsen över, men det var nog inte så många som var där. Flera var på kurs och några var sjuka. Det börjar verkligen bli trångt i kalendern. Dags att rensa bland uppgifterna. Det tyckte även några kommunala företrädare som skrev en artikel på Lärarnas Nyheter på webben: "Under senare år har det också förts fram att nya ämnen ska införas eller vissa av de befintliga ämnena utökas. Men ingen pratar om vad som ska tas bort eller minskas. Elevernas kunskaper påverkas inte i positiv riktning av att allt mer, av i och för sig viktiga kurser, ska föras in i den befintliga ramen."
Det var annat i artikeln som jag inte fick att gå ihop, men detta var första gången jag sett någon från det hållet nämna att vi måste ta bort uppgifter när vi läggs på nya. Artikeln hade rubriken "Korta ned sommarlovet". 40 h/vecka och 5 veckors semester förespråkades. Då vill jag påpeka att jag har 32 dagars semester redan nu. Tyvärr får jag inte välja när jag ska ta ut dem. Med semestertjänster kanske det blir möjligt. Jag ser i så fall stora förändringar i skolans organisation. Om eleverna ska ha sommarlov när föräldrarna har semester, vilket menades om jag förstod artikeln rätt, då kommer de att vara borta vid olika tider. Grattis alla skolledare som ska organisera verksamheten så att alla får sin garanterade undervisningstid i alla ämnen och sina semesterdagar. Det lär inte innebära några besparingar som jag tror artikelförfattarna egentligen är ute efter. Jag tror det skulle kräva nyanställningar. Undrar om detta nånsin kommer att införas. Tror inte det under min yrkesverksamma tid i alla fall och som pensionär tänker jag inte bry mig. Det kanske bara blir ännu en återvändsgränd.

Imorgon är det fredag igen. Det var ju bara några dagar sedan sist. Veckan går fort. Mina planer är att försöka få ut några geocacher till och kanske hitta en och annan också. Bäst att passa på innan snön kommer.

Livat på Navet

2011-11-30T23:06:00.001+01:00

Idag var det dags för resan till Borås. Vid halv nio åkte vi från Forsheda med alla tvåorna och femmorna, en praoelev från nian tre lärare och en resurspedagog, som tillsammans fyllde en stor buss. Det var livat i bussen på vägen dit. Det var långt tyckte eleverna. Men vi var framme i god tid. Vi vinkade åt Pinocchio och sen var vi vid Navet.

Vi hann mumsa i oss en banan innan vi fick komma in.

Sedan fick vi träffa några spännande personer....

... som vi fick hjälpa att lösa ett problem.

Sedan fick vi pröva alla spel som till exempel Rush Hour.

Vi fick handla i affären.

Det stora tornet i Hanoi var roligt.

Vi prövade lyckan på lyckohjulet.

Pentago var ett klurigt och roligt femiradspel.

Vi byggde fina mönster.

Efter 90 minuter i Mattepalatset funderade vi som avslutning på vad allt detta hade med matte att göra.

Innan vi satte oss i bussen igen, åt vi kycklingsallad som skolköket skickat med oss.

Sedan var det lika långt hem och ljudnivån var ännu högre i bussen på hemvägen. Men alla var glada och nöjda med besöket. Nu har vi mycket att skriva och berätta om när vi kommer tillbaka till skolan igen.

Vi hade aldrig kunnat göra det här besöket med hela skolan om vi inte fått projektpengar från Skolverket. Igår var F-klassen och ettorna där och nästa vecka åker treor, fyror och sexor. För de yngre handlade det om om lite blandade matteövningar. De äldre jobbar med det nya temat Geometri. Idag följde jag tvåorna. Nästa vecka ska jag följa med sexorna. På så sätt får jag se båda lektionerna.

Man kan fundera på om det är värt både pengarna och tiden vi får sätta av till detta. En sådan här dag tar på krafterna både hos elever och pedagoger. Vi har ett stort ansvar när vi åker så långt med så många barn. Sedan gäller det att följa upp lektionen vi fick så att det inte bara blir ett jippo, en rolig stund. Även om syftet i första hand var att väcka intresse och skapa en positiv inställning till matematik, så kan man få ut så mycket mer om man följer upp och tar vara på upplevelsen.

Vi har köpt in mattelådor från Navet som också kostade en massa pengar. Nu gäller det att vi verkligen använder dem och utnyttjar dem på ett bra sätt. Det är så lätt att den här typen av material hamnar på en hylla och samlar damm när den första entusiasmen lagt sig. Vi kommer också att göra egna lådor. Då utgår vi från NCM:s Strävor och de aktiviteter som beskrivs där. Just nu håller jag på att göra inköpslistor på material som vi vill ha i alla klassrum och som vi behöver för att bygga upp vår matteverkstad. Jag har ju 10% av min tjänst avsatt för matteprojektet.

De största problemen som vi lärare upplever i skolan idag har med resurser att göra. Det handlar både om rsurser i form av pengar och i form av tid. I och med projektet har vi gott om pengar, men vi har fortfarande ont om tid. För samtidigt som vi ska driva ett stort tvåårsprojekt så ska vi klara av undervisningen som vanligt, fortbilda oss och implementera alla nya styrdokument. Den här hösten har varit makalöst full av möten och nätverksträffar. Ändå har vi inte lyckats få in några träffar för oss som deltar i projektet så att vi kan avsluta vår studiecirkel kring en bok. Om två veckor har äntligen planerat in en träff.

Som lärare ska vi jobba 45 timmar i veckan under terminerna. De flesta av oss har jobbat mer och många timmar att plocka ut i förskjuten arbetstid. Vi får ju inte kalla det övertid. Vår stora fråga är när vi ska kunna få tillbaka den tiden när all tid fylls med obligatoriska aktiviteter. Nästa fråga är hur länge vi orkar ha det så här. Vi hoppas att vårterminen kan bli en lugnare termin då vi kan få tid att reflektera och pröva. En läroplan sätter sig inte på några månader hur gärna våra politiker vill det. Det tar tid att vända en skuta och ännu mer tid att vända ett hangarfartyg såsom den svenska skolan.

När första ljuset brinner...

2011-11-27T22:30:00.001+01:00

Det är första söndagen i Advent. Alla har vi väl våra traditioner en sådan här dag. Vår dag börjar med de vanliga morgonbestyren som frukost och hundrastning. Sedan var det dags att ge sig av till adventsgudstjänsten i missionskyrkan för att sjunga de välkända adventspsalmerna och lyssna till de välkända bibelorden. Men det hör till den här dagen. För en gångs skull satt jag i bänken och lyssnade när kören sjöng. Barnen i Äventyret sjöng också några sånger. Pastorn predikade om Jesus. Efter gudstjänsten var det adventskaffe.

Ikväll är det gott att sitta inomhus och mysa med tända ljus. Hunden sover i sin hörna och jag har ringt till pojkarna som jag brukar på söndagskvällarna. Huset är adventspyntat och vi har smakat på saffransbrödet. Allt är som det brukar vara.

Ute regnar det och blåser. Stormen Berit drar förbi. Jag tyckte inte det blåste så mycket när hunden och jag tog en skogspromenad under en paus i regnandet. Men när vi kom ut på öppen mark, blev vi varse vinden. Den tog tag i oss och kändes på kinderna. De stora furorna uppe i skogen svajade betänkligt. Deras stödjande kamrater avverkades nyligen och ligger i travar längs skogsvägen. Jag hoppas de klarar sig utan att knäckas. Vi vill inte uppleva en Gudrun igen.

Inga strömavbrott i alla fall. Vi hör rapporter från andra delar av landet där man inte kan ta sig fram på grund av nedfallna träd. På Twitter läser jag om snöfall uppåt landet. Tiden är ju inne, men vi lär inte få någon snö i natt. Skönt tycker många. Jag har lite blandade känslor. Jag vill ha kyla innan snön kommer för jag gillar inte blask. När snön kommer ska den lägga sig som ett duntäcke på marken och inte som en våt filt.

Gulliver har hittat ett nytt sovställe. Gårdagens kasse var kanske inte så bekväm i längden. Min plåtbricka passade tydligen bra att sova på. De stackars hyacinterna som stod på den knuffades undan i kanten men de klarade sig. Jag hann inte plantera dem igår så det fick bli kvällens lilla pyssel. Några glasskålar och lite mossa och så var det fixat. Vill ni se hur, får ni besöka min pysselblogg.

Vi rundar av dagen med en mugg te och ett knäckebröd. Sedan kryper vi ner i sängen med en god bok. Imorgon är det en ny vecka med många nya, spännande aktiviteter inplanerade. Men det får ni veta mer om sen.

Advent är här

2011-11-27T00:28:00.001+01:00

Gulliver sover i kassen

Äntligen har vi fått hänga upp adventsstjärnorna och tända adventsljusstakarna i fönstren. Genast blir det lite ljusare. Här ute på landet är det kolmörkt på kvällarna. Inte ens på dagarna är det riktigt ljust, bara grått och disigt. Då hjälper det inte att det är varmt och skönt. Mörkret är det bara ljuset rår på.

Igår var det adventssamling för hela skolan. Vi tågar klassvis till Svenska kyrkan och sjunger adventspsalmer och lyssnar till kyrkoherden som berättar om adventsfirandet i kyrkan. På en del håll får man inte ha adventssamlingar i kyrkorna. Hos oss har det aldrig varit något problem. Nu har det dessutom kommit riktlinjer från skolverket som ger oss rätt att besöka kyrkan bara det inte förekommer bön eller välsignelse över deltagarna. Advent hör till våra svenska traditioner och dem får vi berätta om.

Adventsbak

Jag har en tradition här hemma. Det är att baka en omgång Drottning Kristinas julkaka till advent. Det blev tre kakor på plåten. Medan degen jäste bakade jag saffransbiscotti och pepparkaksstänger. Pepparkaksdegen köper jag. Maken var lite orolig att hela degen gått åt, men jag sparade lite till honom. Han gillar att äta den som den är.

På förmiddagen åkte jag till affären och handlade lite. Det är alltid några lampor som inte fungerar och måste ersättas. Nu lyser alla stjärnorna och ljusstakarna i fönstren. Jag var också inne hos Ida i blomsteraffären och kompletterade med lite fler adventsblommor. Hon hade så fina lyktor utanför. Jag har letat efter en stor lykta att ha utanför dörren. Så jag köpte en av dem. Den står nu vid min trappa, men det var lite för mörkt och regnigt så jag jag gick inte ut och fotograferade den ikväll.

Adventsblommor

Annars har dagen mest ägnats åt städning. Det behövdes verkligen. De senaste veckorna har det inte blivit så mycket städat. Förkylning, utvecklingssamtal, möten och kurser har krympt både tid och ork. När man kommer hem efter fullspäckade dagar, vill man helst bara äta, vila och sedan gå och sova. Hunden måste förstås få sina rundor. Annars skulle det inte bli så mycket motion heller. Idag var vi ute en lång runda på förmiddagen och en kortare på eftermiddagen. Katterna föredrog att sova på soffan eller som Gulliver i en kasse.

Det skulle visst bli storm den här helgen. Kvällstidningarna har stora rubriker. Visst blåser det och regnar också, men inte så som vid Gudrun eller Per. Vi som var med vid de stormarna är kanske lite luttrade. Då var det nio dagar utan ström. Det lär inte hända igen. Men det är gott att kura inomhus, när det viner utanför.

Imorgon - eller idag, ja - är det första advent. Vi ska förstås fira advent i kyrkan. I år ska jag inte vara med i kören. Jag har inte känt mig tillräckligt kry för det. Så för en gångs skull får jag bara lyssna. Ett nytt kyrkoår börjar. Så gott nytt kyrkoår på er!

Långsam fortbildning

2011-11-24T20:36:00.001+01:00

I tisdags trodde jag att jag skulle vara med på en studiedag i Värnamo. Så blev det inte. Jag vaknade med världens huvudvärk och kunde knappt ta mig ur sängen. Jag fick återvända till denna omedelbart och dra något mörkt över huvudet. Först hoppades jag att det skulle gå över så att jag kunde få vara med på eftermiddagen, men när jag vaknade nästa gång dunkade det fortfarande i knoppen bara lite mindre. Framåt kvällen gick det att göra lite, men jag är fortfarande trött. Det kan bero på att jag sovit dåligt den senaste veckan. Förkylningen vill inte släppa greppet och idag fick jag en kallelse till medicinmottagningen och nya provtagningar.

Nog om krämpor. Idag var det i alla fall dags för lite utbildning. Även om jag missade föreläsningarna om entreprenöriellt lärande och om språket i alla ämnen, så har jag ändå försökt hänga med. Det finns mycket på nätet som man kan både läsa och se och lyssna på. Tiden är förbi då all fortbildning skedde på studiedagarna. Man kan fundera på varför det heter "fortbildning". Eftersom vi ständigt behöver mer av varan, kan det ju inte handla om snabbutbildning och sen är det klart, men kanske att fortbildningen måste fortgå. Det är inte konstigt att många elever, för att inte tala om invandrare, blir konfunderade över ord och uttryck i svenska språket. Jag tror långsam fortbildning med fokus på en sak under en längre period är bättre än de snabbfixarföreläsningar i en mängd olika pedagogiska modetrender vi ofta får ta dela av på våra studiedagar.

Idag var det min tur att "föreläsa". Det var dags för steg 2 i NTA-utbildningen i temat Mönster & Algebra. Hela eftermiddagen mellan ett och fem ägnade vi oss åt denna. Förra gången var det en heldag. Då gick vi igenom de första sju uppdragen. Idag repeterade vi och delade med oss av erfarenheter av det praktiska arbetet i klasserna. Sedan tittade vi på tre nya uppdrag. Vi byggde kuber och trappor av multilinkkuber. Sedan dokumenterade vi i tabeller och diskuterade oss fram till algebraiska uttryck och formler. Det finns många begrepp som kan vara svåra att greppa. Ta bara hur vi använder ordet sida i en kvadrat respektive en kub. Sidan i en kvadrat är en sträcka medan sidan i en kub är en kvadrat. Rörigt, eller hur? Visst är språket viktigt i alla ämnen. Vi behöver "glosförhör" även i matte.

Det är spännande att jobba med detta material. Algebra anses ofta vara svårt. I vår lärarenkät svarade hälften av lärarna att algebra var det svåraste momentet i matematikundervisningen. Däremot var det få som tyckte att tal och tals användning, alltså taluppfattning och aritmetik, var svårt att undervisa i. Ändå visar alla undersökningar att resultaten sjunker på dessa områden. Min reflektion kring detta är att lärarna själva känner att de behärskar talen och räknesätten bättre än algebran. Det är betydligt lättare att undervisa i något som man känner att man behärskar. Det betyder däremot inte att vår undervisning om tal och tals användning är bra. I så fall borde väl fler elever klara målen i dessa områden.

Det blev en lång dag på jobbet. Den började på morgonen med ett litet NO-prov i trean, som handlade om växter. Vi har jobbat med temat Från frö till frö. Det ska bli spännande att se hur mycket eleverna har lärt sig. Under tiden åkte mina kollegor på mellanstadiet med år 4-6 till Ishallen i stan. Det var vår årliga bad- och skridskodag. Jag hann med att vara där en liten stund innan de packade ihop hockeytrunkarna och begav sig till simhallen i byggnaden bredvid. Då lämnade jag dem och åkte för äta lunch innan det var hög tid att förbereda för eftermiddagens kurs.

Kurslokalerna fanns på Campus i gamla gummifabriken. Det var fina lokaler och bra utrustade. Några av mina kollegor går en annan kurs om läsinlärning. Deras föreläsning hölls i salen bredvid så vi sågs vid fikat. Då fick jag höra att det skett en olycka i simhallen. En elev i fyran blev skadad och fick hämtas med ambulans. Han hoppade från hopptornet. När han kom upp ur vattnet, kom näste man och hoppade rakt på honom. Han hade inte väntat på lärarens signal att det var fritt i vattnet. Det var förstås en dramatisk händelse. Vi får hoppas att det gick bra för alla som var med.

Innan jag åkte hem tog jag vägen förbi Blomsterlandet och inhandlade lite adventsblommor. Imorgon ska det städas och pyntas till advent här hemma. Jag plockar inte fram alla julsakerna redan, men lite ljusstakar och adventsstjärnor i fönstren och några blommor brukar det bli. Vi får se om jag hinner baka saffransbröd också. Det beror på hur länge orken varar.

Åter till brottsplatsen

2011-11-20T17:59:00.001+01:00

Milsten vid den gamla vägen

Nu är det snart fyra månader sedan jag halkade och bröt armen. Jag har fortfarande ont ibland och klarar inte av att bära för tunga saker. Det hela hände vid Kvarnagården utanför Forsheda när jag var ute och geocachade. Idag tyckte jag att det var dags för revansch.

Egentligen hade jag tänkt gå på gudstjänst på förmiddagen, men jag försov mig och vaknade precis när den började. Maken jobbade så det var alldeles tyst i huset. Jag vaknade tidigt på morgonen av att Takko hade en massa ljud för sig. Det visade sig att en av katterna hade gömt sig i min garderob. När jag släppt ut katten, återvände jag till sängen och somnade lätt om.

På eftermiddagen gav jag mig ut på en liten cachingrunda i grådasket. Innan jag gav mig kast med olyckscachen, tänkte jag ladda upp med att leta reda på en multicache ute vid väg 27. Jag har varit där en gång förut, men då blev det för mörkt och GPS:n irrade runt. Idag gick det bättre och efter en liten stund kunde jag plita ner min kråka i loggboken.

Hala klippor, jo, jag vet

Nu kände jag mig redo att återvända till brottsplatsen. Det var med lite blandade känslor, viss spänning och stor försiktighet som jag närmade mig de hala klipporna där jag åkte kana och landade på armen i somras. Det visade sig att jag varit bara någon meter ifrån cachen när det hände. Det gick mycket bättre idag och nu finns mitt namn i loggboken.

Kvarnen vid Storån

Bilderna från kvarnen och Kvarnagården tog jag i somras på väg till brottsplatsen. Då var det både ljusare och grönare än idag. Maken kom just hem och tittade på bilderna. Här lekte han mycket som barn. Hans bästa kompis bodde här. De brukade klättra vid kvarndammen. Roligt men livsfarligt.

Kvarnagården från i somras

Efter mitt andra fynd för dagen fortsatte jag promenera längs cykelvägen mot Forsheda. Här skulle det finnas ytterligare en multicache gömd. Båda multicacherna har lagts ut under hösten och fanns inte när jag letade här i somras. Jag hade ju inga multicacher i min statistik. Vi hittade några när vi var på FAD i floda men de var ju bara delsteg till sektorsfinalen och syns inte i statistiken. En multicache består av flera steg. Vi får koordinaterna till första steget, som sedan tar oss vidare till nästa. ibland är det många steg innan man slutligen når finalsteget där loggboken finns. De här båda är tänkta för nybörjare och innehåller bara två steg.

Här brann det

Cachen heter "Tänt var det här!" och finns i ett område vid cykelvägen där det brann våren 2011. Därför är träden svarta av sot. Jag blev lite sotig om händerna när jag letade efter första steget.

Brända marker

Vid första steget hittade jag koordinaterna till slutsteget. Det var alldeles i närheten. Jag knappade in koordinaterna i GPS:n och gick i pilens riktning. Plötsligt pep GPS:n till. Det betyder att jag är 10 meter från gömman. Det var jag inte. Jag stod precis bredvid den. Den skymtade bakom grenarna och kunde loggas med en gång.

Vem bor här?

På väg till gömman stötte jag på detta gömsle. Från gömslet hade man utsikt över våtmarkerna ner mot Storån som slingrar sig fram genom skogen en bit bort. Jag gissar att det är jägarna som byggt gömslet. Jag fick passa mig vid fotograferingen för bakom mig stupade det brant neråt.

Dimman började stiga upp ur Storån

Efter tre lyckade loggningar vände jag tillbaka mot Kvarnagården där jag parkerat bilen på andra sidan ån. Vid Storån började dimman stiga och snart skulle mörkret falla. Det var riktigt skönt att komma ut på en runda i friska luften.

Vägen tillbaka mot Kvarnagården

När jag kom hem var jag hungrig och lagade mat. Det blev torsk med bacon och ris. Det var riktigt gott. Både jag, maken och hunden uppskattade rätten. Det blev inget kvar till katterna. Ikväll ska vi bara vila. Det blir möjligen en vända ut till pannan. Jag började elda när jag kom hem. Men jag kanske kan överlåta den rundan till maken.

Det känns riktigt bra att ha klarat av den här geocachen som indirekt var orsaken till min olycka. Ibland måste man ta tjuren vid hornen. Det är så när man varit med om något obehagligt. Det kan vara svårt att återvända till platsen där det hände eller möta den personen som var orsaken till obehaget. Någon gång måste man utmana sig själv och oftast går det mycket lättare än man trodde. Ibland kan det vara bra att ta någon med sig som stöd. Men jag är glad att jag klarade detta själv. Nu har jag loggat alla geocacher i Forsheda och Rannäs också. Nästa cache som publiceras kanske blir min letterbox, som jag berättade om igår. Det drar ihop sig till den.

Lördagspyssel

2011-11-19T21:12:00.001+01:00

Hasselbusken har stora hängen

Lördagar är sköna för då kan man oftast sova ut. Maken jobbade så när han gett sig av var det tyst i huset. Hunden och jag somnade om och sov länge. Det var skönt efter arbetsveckan med lektioner, möten och utvecklingssamtal. Samtalen är roliga men samtidigt kräver de energi. Dessutom suger förkylningen kraft. Nu är det tre veckor sedan jag blev förkyld. Så länge ska den inte vara. Men idag har jag ändå haft mer ork än på länge.

Trollhasseln också

Efter frukost tog vi en lång promenad, hunden och jag. I veckorna blir det oftast bara kortare rundor, men på helgerna kan vi gå lite längre sträckor. Det var grått överallt. Ingen sol, bra duggregn i luften. När vi kom hem, fick jag tända lamporna för att kunna se. Då var klockan bara 12.00. Jag bryggde en kopp kaffe innan jag åkte och handlade.

Lite pynt utanför dörren

När jag ändå var inne i samhället, passade jag på att reka lite inför en geocache som jag ska lägga ut. Det ska bli en letterbox som eleverna ska kunna leta efter. Jag har historien klar. Nu gick jag rundan som cachejägarna får gå för att hitta den och noterade lite koordinater och andra landmärken. Vi har pratat om geocaching i klassen och många blev intresserade. Jag hoppas att vi snart ska hitta tillfällen att ge oss ut på skattjakt. Det kommer förmodligen fler rapporter om detta längre fram.

Nu kommer ljusens tid

När jag kom hem igen, ar det dags att tända i pannan och bära in ved. Vi pyntade lite utanför dörren. Mest jag för hunden rusade runt och jagade löv och katter. Jag tjuvstartade lite med en ljusslinga en en gammal trådkorg, som jag tidigare fyllt med kvistar från idegran och andra buskar. Jag älskar att plocka fram ljusslingorna. Det blir så mycket vänligare och trevligare när det lyser överallt. Det är likadant inomhus. Jag vill ha många lampor, men maken går runt och släcker. Han sitter gärna och kurar i mörkret med bara TV:n som ljuskälla.

På dörren hänger kransen

Det blev bakad potatis och räkröra till den sena lunchen, enkelt och gott. Sedan fick jag massor av energi. Jag satte igång att tvätta och städa. Nu finns det mycket att göra, så det är lika bra att sätta igång och städa hela huset. Då kanske jag kan bli klar till nästa helg då adventspyntet ska fram. I måttliga mängder förstås. På lovet började jag plocka och sortera ut en del på övervåningen. Man samlar på sig saker som man inte längre behöver. Nu har jag kastat en del. Garderoben är också gallrad. Det finns en hel säck att skicka iväg. Jag har städat av sovrummet och bytt lakan. Så det ska bli skönt att krypa ner mellan rena lakan ikväll. Resten av huset får vänta tills nästa gång inspirationen kommer. Man vet aldrig när man får ett ryck.

Japanstjärna

Vika papper till fina dekorationer är kul. Min kollega lärde mig att vika en japansk stjärna igår. Hon skulle visa eleverna på bildlektionen. Det är roligt att dekorera klassrummet lite inför advent. När jag kom hem igår, plockade jag fram mina origamipapper och satte igång med en egen stjärna. Det var lätt att vika, men svårare att sätta ihop den så att den blev helt rund i mitten. Det krävs nog lite övning. Sedan provade jag att dela pappret i fyra mindre kvadrater. De gick bra att göra mindre stjärnor också. Det är lagom pyssel för en förkyld tant.

Lekutrymme

2011-11-16T22:17:00.001+01:00

Mina gamla lekkamrater

Vart tog vårt lekutrymme vägen? Jag satte mig att kolla några andra bloggar och fastnade hos Ann-Marie Körling som idag skriver om lekutrymme. Det var ett så härligt ord. Alla behöver vi leka och då behöver vi också lekutrymme. Vi säger ibland att barn behöver leken och de behöver utrymmen att leka på. Men jag tror det gäller även oss vuxna. Vi behöver våra lekutrymmen.

En del förfasar sig över att dagens barn inte leker som vi gjorde. De leker inte indianer och cowboys eller Röda och Vita Rosen. Det må vara hänt. De har andra lekar och framför allt andra referensramar. Indianerna och cowboysarna har förvandlats till något annat som vi vuxna inte förstår. Vi rör oss inte på samma områden. Vi spelar inte de spel som barnen gör. Jag satt och pratade med några killar i sexan i matsalen idag. De pratade om sina spel som de laddade ner på datorn och spelade med varandra online. De är ingen större skillnad mer än att vi fick mycket mer frisk luft när vi lekte. Därför är det kul att se lekarna på skolgården. Där förekommer fortfarande dunkgömme varenda rast.

Det som bekymrar mig mer är att vi vuxna får vårt lekutrymme mer och mer begränsat. Jag hör fler och fler kollegor som säger att de roliga bitarna av jobbet blir allt färre och de tråkiga blir fler och fler. Samtidigt som vi ska vara mer tid bland eleverna (= ha fler lektioner) så ska vi göra mer pappersjobb. Det rimmar dåligt i mina öron. Tiden är ju densamma och man kan inte fylla ett redan fullt glas.

Det känns inte som att det längre finns utrymme för lekfullhet, kreativitet och människor som vågar pröva utan att vara säkra på att lyckas. Numera ska allt dokumenteras och diarieföras. För ett tag sedan sa en kollega att hon hade tänkt skriva ett brev hem till klassens föräldrar, men det gjorde hon inte. Hon pratade med dem vid utvecklingssamtalen i stället eller ringde hem. För än så länge behöver vi inte banda våra samtal och diarieföra dem.

Lärarjobbet har mer och mer blivit ett administrativt jobb. Visst behöver man dokumentera sitt arbete. Jag har inget emot att skriva ner mina planeringar. Det har jag alltid gjort och efter drygt 30 år känner jag mig ganska duktig på det. Jag har hittat en modell som dessutom stämde väldigt väl med Skolverkets allmänna råd. Men hur själva pappret skulle se ut avgjorde jag själv. För några år sedan tog vi fram en blankett tillsammans i vårt område. Alla var med och tänkte till men jag och en kollega på en annan skola tog fram slutprodukten. Jag tror vi kände att vi hade gjort ett bra arbete och fått ett redskap som fungerade för oss. Så i höstas fick vi nya direktiv. Nu fanns en standardiserad mall på Fronter som alla skulle använda i hela kommunen. Den såg i stort sett likadan ut som vår mall. Den var bara anpassad till de nya styrdokumenten. Men genast försvann glädjen med att skriva ner mina planeringar. Det var inte längre mitt dokument, mitt arbetsredskap. Det hade förvandlats till ett formulär.

Det finns säkert många fördelar med gemensamma mallar och formulär, men vi måste vara medvetna om att allt som standardiseras begränsar mångfalden och skapar utrymme för utanförskap. Det kommer alltid att finnas det som inte passar in i mallen eller formuläret. Så är det ibland när vi ska fylla i blanketter. Jag kan reta mig på att i vissa formulär särskilt online måste man fylla i sin gatuadress och sitt gatunummer. Vi då, som inte bor på någon gata eller har något gatunummer på vårt hus? På alla områden kommer det alltid att finnas det som inte passar in i det fyrkantiga hålet. Det gäller inte minst när det handlar om människor och det är människor vi jobbar med i skolan även om de är små.

Jag räknar mig till de kreativa och flexibla människorna, som alltid letar efter de optimala lösningarna. Men det utrymme jag behöver för att kunna vara kreativ och flexibel minskar hela tiden. Allt stramas upp mer och mer, men nu räcker det. Det måste finnas ett litet utrymme kvar för personliga val. Då menar jag inte bara rätten att få välja elleverantör eller pensionsförvaltare. Jag vill ha lite större frihet än så. Det behöver jag för att kunna andas.

En anledning till denna ökade reglering på alla områden i samhället tror beror på rädslan för att göra misstag. Det får inte bli fel. Vi måste följa reglerna och vi måste dokumentera allt vi gör ifall någon ifrågasätter våra insatser om tio år. Misstag kommer alltid att göras. Det kan bli fel även om vi följer alla regler som finns. Vi är människor och människor gör misstag. Det är ingen katastrof. Om vi gör fel, är det bara en sak att göra. Vi får erkänna, be om ursäkt och försöka ställa tillrätta så långt det går. Vissa fel är svåra att ställa tillrätta men de flesta går att rätta till om bara viljan finns. Det största hindret för detta är nog vår rädsla för att avslöja att vi inte är ofelbara. Ingen är ofelbar, inte ens påven. Den dagen vi inte längre gör några fel har vi förvandlats från människor till robotar. Då har vi också förlorat vår medmänsklighet.

Jag tror inte i behöver fler regler, fler dokument, fler mallar och standardiserade formulär i vårt samhälle idag. Vi behöver fler medmänniskor. Vi behöver vara varandras medmänniskor. Vi behöver se varandras behov och bejaka dem. Det är inte bara jag som funderar över detta. Läs gärna min bloggkompis och lärarkollega Femfemmans inlägg. Vi är inte färdiga. Vi blir aldrig färdiga. Fortsättning lär följa.

Novembermarknad

2011-11-12T23:16:00.001+01:00

Alla gamla traditioner kan behöva lite förnyelse ibland. I många år har vår församling anordnat en missionsauktion i november. Det är ett sätt att få in pengar till församlingens missionsarbete. Vi stöder missionärer som arbetar i Ryssland och i Mocambique. De som haft hand om auktionen ville inte längre ha det ansvaret. I stället tillsattes en grupp kom med lite nya förslag. Så i år blev det en höstmarknad som avslutades med en auktion.

Vaarje värdgrupp i församlingen fick i uppdrag att ordna ett bord med saker till försäljning eller lotterier. Det blev många bord med många olika saker. I vår grupp bestämde vi oss för att ordna ljusstakar till advent. Vi sålde en del men inte alla. Vi fick många saker över. Några såldes på auktionen men alla fick inte följa med dit. Det var tillräckligt ändå.

Det som går bäst är det som går att äta. Man kan fundera på vad det säger om oss som köper. Chokladhjulet rullade hela tiden. Godisstrutar och kakburkar försvann snabbt. Det var svårare att sälja andra saker. Ibland tror jag att vi är så mätta på att köpa prylar hur vackra de än är. Så vi väljer att lägga pengarna bara sådant som försvinner. Då slipper vi hysa dem på hyllor och i skåp och lådor. Vi har redan fullt i våra hem.

Det roliga med höstmarknaden kanske inte är alla saker utan själva upplevelsen. Det finns de som tycker att vi lika gärna kunde lägga pengarna i kollekten och strunta i prylarna. Men jag tror att den här typen av samlingar ger oss en chans att se andra sidor hos varandra. Vi kan plötsligt upptäcka hur duktiga en del är på att pyssla eller sticka eller baka eller arrangera blommor eller snickra eller...

Under tiden som marknaden pågick kunde vi köpa fika och umgås kring kaffebordet också. Ungefär en och en halv timma varade marknadsdelen. Sedan tog auktionsdelen vid. Då såldes en del saker som blivit över men också många andra grejer som julgransmattor, ostkakor och stickade strumpor. Jag tror det var lika mycket till försäljning som det brukar vara när vi har missionsauktion. För min del tyckte jag det var lite för mycket. De mindre sakerna kunde sålts vid marknadsborden i stället. En del människor gillar att bjuda och ropa in saker. Jag hör inte till dem. Det känns lite märkligt när man glatt ger 200 kr för saker som inte ville ge 50 kr för en halvtimme innan. Då tror jag det handlar mer om att man gillar själva ropandet.

På en del saker fanns det lottnummer och man kunde köpa vanliga lotter och vinna fina saker. Dragningen skedde också vid auktionen. De lyckliga vinnarna kunde hämta presentkort på smörgåstårta eller fika hemma hos någon, biljett till en 3-rättersmiddag eller en hink med godsaker. Middagen kunde man också köpa biljetter till. Det var inte lika många upplevelseaktiviteter i år. Ibland har man kunnat köpa en upplevelse som till exempel aktivitetsdag för män. Det kan ju vara en lämplig present till män vi känner så här vid fars dag. Men vi kanske inte hinner med sådant nuförtiden. Vi är för upptagna eller vill inte boka upp oss på något långt i förväg.

Kvällen avslutades med en andakt av pastorn. Han talade om att det fanns människor i bibeln som också ropade högt. Det fanns en blind man som ropade på Jesus när han behövde hjälp. Det får vi också göra.

Jag var ganska trött och hungrig när vi packade ihop vad vi köpt. Det var inte så mycket, en minigran i en glasvas, en fågelholk, några julkärvar och en brödkaka. Vi hann aldrig laga middag innan vi åkte så det var gott med grillad korv innan vi åkte hem. Några stod utanför och grillade korv som man kunde köpa till kvällsmat. Det fick bli förrätten. Maken fixade lite mer mat när vi väl var hemma igen.

111111

2011-11-11T23:01:00.001+01:00

Simskolan was here!

Denna dag med ett alldeles speciellt datum började och slutade på samma sätt - med en FTF-jakt! Det blev inte så många bilder under dagen men desto fler upplevelser.

Början på veckan fortsatte som förra veckan i förkylningens tecken. Det blev till att stanna hemma två dagar extra innan jag kunde återvända till min lärargärning. Kvällarna var också fulltecknade i almanackan men det fick jag stryka. I onsdags var jag jättetrött efter några timmar på jobbet och sov hela kvällen nästan. Men igår kändes det bättre. På eftermiddagen skulle vi ha nätverksträff men i min grupp var vi bara två och min kollega var borta på kurs. Så det blev inte så mycket nätverkande. Jag kunde åka hem och vila så jag orkade faktiskt ge mig iväg på tjejträff i stan. Det var trevligt som vanligt att träffas och prata. På hemvägen passade jag på att logga en geocache som gäckat mig ett tag. Men jag hade utbytt lite tips och den här gången hittade jag den. Glad åkte jag hem övertygad om att jag rensat stan på geocacher. När jag kom hem fick jag veta att den publicerats en ny cache i stan samma kväll. Någon FTF-jakt orkade jag inte med men jag satte klockan på en timme tidigare än vanligt.

I morse steg jag upp när maken åkte till jobbet. Han hade tidiga passet. När alla morgonrutiner klarats av, satte jag mig i bilen och åkte för att leta efter den nya cachen. Den var ju fortfarande ologgad. Den här gången var det min tur att hinna 20 minuter före och kunna logga min tredje FTF. Sedan susade jag tillbaka till skolan och hade mina lektioner som vanligt.

Månsken över Hjortsjö kvarndamm

På fredagar slutar jag lite tidigare och kunde åka hem och hämta hunden. Vi åkte till stan i några ärenden och fortsatte sen mot mina hemtrakter. Innan vi åkte till mamma stannade jag och bytte burk på en av mina cacher. Vi åkte också över Rydaholm och letade reda på fyra cacher där. Vi sparade dem som finns inne i samhället och tog dem som fanns vid Häggas och Sjöholmen. En fanns vid badplatsen som jag har vissa minnen av från min barndom. Där gick vi i simskola varje sommar. Vi frös varenda dag och blev brunprickiga av vattnet. En sommar lyckades min bror få diplom för flitigt deltagande fast han inte var i vattnet en enda dag på hela simskolan. Idag låg sjön spegelblank i skymningen.

Nästa cache trodde jag var borta eftersom jag hittade en burk på marken, men det fanns en annan burk i gömman. Vid den platsen har jag varit på många scoutläger. Det blev allt mörkare och vid Hjortsjö kvarn gick solen ner och månen speglade sig i kvarndammens vatten. Gömman hittades ganska enkelt. Jag parkerade sju meter ifrån den enligt min GPS. Sedan fick det räcka för stunden. Vi åkte hem till mamma och fikade en stund. Jag fick min födelsedagsblomma som jag inte kunnat hämta förrän nu på grund av förkylning med mera. På hemvägen letade jag reda på en cache som heter Välkommen till Horda. Det var för väl att jag hittade den. Annars hade jag väl aldrig känt mig välkommen tillbaka dit där jag en gång började skolan.

Hemma igen mötte jag maken i dörren. Han skulle till tonårssamlingen i kyrkan. Jag kollade om det kommit ut någon nattcache som min geocachinggranne i Bredaryd lovat. Jovisst, den hade precis publicerats. Det kändes inte riktigt så lockande att traska runt i vegetationen själv så jag ringde vännerna i Lanna. De stod just beredda med stövlarna och ficklamporna i händerna. Vi kom överens om att träffas vid startpunkten. När jag kom dit väntade cacheägaren tillsammans med dem på mig. Så gav vi oss ut på en promenad bortåt Heligsjö. Ibland var det lite svårt att hitta nästa reflex men vi lyckades med gemensamma ansträngningar komma i mål. Där fick vi koordinaterna till gömman och med hjälp av ledtråden löste vi den enkelt. Loggboken var tom och vi kunde dela på en FTF alla tre. Cachevovven Tess brydde sig inte om FTF eller loggar. Hon ville fortsätta promenaden. Det gjorde vi också. Vi tog en annan väg tillbaka till bilarna där vi tackade cacheägaren för gömman och gjorde upp lite nya planer på kommande turer.

Väl hemma igen var det gott med en kopp te och en macka. Man blir både hungrig och trött av att traska runt i skogarna och leta burkar. Man märker det knappt medan man är ute. Men när man kommer hem infinner dig tröttheten. Det ska bli skönt att krypa till kojs och sova skönhetssömnen utan att behöva ställa klockan. Det är lördag imorgon tack och lov.

Ingas tankställe

En dag på Rannäsasjön

Fyra öar och en udde

Kraftpaket

Värme i kylan

På hal is

Smått och gott

Backar och kurvor på vägen

Så var det vitt igen

Lugna veckan

Januarisöndag

Som vanligt igen

Tid för det som är viktigt

16 burkar och en punka

Söka och finna

Tomt hus - full dag

Slutet gott, allting gott!

Bara vanligt vatten i massor

Lata dagar

Julafton med traditioner

Jul i vårt hus

Fler julänglar och jullov

Mer snö och änglar

Mera julstök och snö

Julstök och katter

Fyndiga dagar

Lucior och pyssel

Alla årstider på en gång

Nobelfirande

Bygga kunskap

Vitt och brett

Premiärer i vitt

Musik och fika

Välja bort och välja nytt

Livat på Navet

När första ljuset brinner...

Advent är här

Långsam fortbildning

Åter till brottsplatsen

Lördagspyssel

Lekutrymme

Novembermarknad

*11*11*11*

111111