Igår var det lite jobbigt på eftermiddagen. Då hade alla prover tagits och jag hade boat in mig på mitt rum. Vid middagen gick jag bort till matsalen i stället för att äta här. Där fanns några fler patienter. Det var väl när jag såg dem som jag blev lite ledsen. En av dem, en yngre kvinna, pratade mig mig. Hon såg väl att jag var ledsen. Det hjälpte att någon såg. Hon hade varit här många gånger och den här omgången hade varat sex veckor. Det var ju inte så uppmuntrande. Men all behandling är individuell för vi är ju alla olika och behöver egna behandlingsplaner. Det var nog också ovissheten som gjorde mig deppig. Jag visste inte vad som skulle hända.
På kvällen höll jag mig sedan på rummet. Jag orkade inte gå till dagrummet. Men jag fick en del uppmuntrande mail och sms. Jag kunde ringa och prata om jag ville. Det går bra att nå mig på min mobil som vanligt. Under kvällen kom sedan en del loggar från mitt geocachingevent på Chaplin. De verkade ha haft det trevligt även utan mig. Gömmorna publicerades och hittades så det kan inte ha varit helt galna koordinater. Det var både roligt och lite sorgligt att läsa loggarna. Jag hade ju velat vara med.
Det är klart att tårarna har kommit. Som min medpatient sa till mig så måste man ibland ta en dag för att gråta. Här gäller det att inte tänka ut detaljerade planer utan att ta en dag i taget. Det har jag i och för sig fått göra även under hösten när jag jobbat. Men nu är det ännu viktigare att leva i nuet. Framåt kvällen lugnade jag väl ner mig. Jag kom att tänka på ett uttryck från Bibeln: "Han skall torka alla tårar från deras ögon". Gud tar inte alltid bort tårarna, men han finns där för att torka bort dem när gråten tar slut. Jag är inte ensam. Den tanken hjälpte mig att kunna somna igår kväll.
Idag har så behandlingen börjat. Om du inte vill läsa om den, så hoppa till nästa stycke. Alla gillar inte sprutor och mediciner. Det gör väl inte jag heller, men det är bara att stå ut. Läkaren berättade att jag kommer behandlas efter de senaste rönen som inte behöver vara de jobbigaste. Jag har redan fått den första sprutan med cytostatika, alltså cellgifter. Jag får också lite tabletter mot biverkningar och dessutom cortisontabletter. Det blir fyra månadslånga kurer under våren. I varje kur får jag två sprutor med en veckas mellanrum. Resten av medicinerna ges i tablettform. Just nu får jag min sjätte påse med dropp för att skölja genom njurarna. De kan ta mycket stryk annars.
Eftermiddagen ägnade jag mest åt att slumra lite i sängen. Det är tröttande att bara vara här. Men jag har också suttit i dagrummet en stund och pratat med några av de andra. Kvinnan, som jag berättade om innan, skulle få åka hem idag men fortsätta sin behandling här varje dag. En annan kvinna var kanske halvvägs på sin resa och jag har precis börjat min. Det går att se ett slut, men mycket hänger på hur jag svarar på behandlingen. Om det går riktigt bra, kanske jag kan få åka hemåt till helgen och fortsätta medicineringen hemma och på sjukhuset i Värnamo. Jag hoppas förstås på det. Men jag har en lång resa framför mig.
