onsdag 24 maj 2017

Härlig försommar på verandan


Nu har  det varit underbara dagar då jag har kunnat sitta ute på verandan och njuta av solen, blommorna och fågelsången. Liljekonvaljerna blommar på kullen. Jag fick komma hem lagom till det.


Jag tar lite korta promenader i trädgården men snart är det väl dags att utvidga turerna och ge sig av utanför trädgården. Jag är fortfarande lite svag och vinglig men det är bara att träna på. För övrigt mår jag ganska bra nu.


Nu blommar äppelträden alldeles överdådigt. Det är så vackert med de rosavita blommorna som fyller hela trädkronan. Idag snöade det vita kronblad från det gamla äppelträdet så snart är väl blomningen över.


Den vita rhododendron är också vacker  nu. Den blommar först av av alla rhododendronbuskarna. Snart kommer den röda och de vanliga lila också.


Vi har suttit mycket ute på verandan. Hela förmiddagarna brukar vi hålla till där. Ibland kommer katterna och gör oss sällskap. Bofinkarna håller konsert, koltrastarna och stararna har uppvisning på gräsmattan och svalorna har sin flyguppvisning framför våra ögon. Kajorna och skatorna är inte lika uppskattade.


Takko håller mig också sällskap. Han ligger antingen på en filt eller ute på gräsmattan i solen. Han njuter nog också av livet just nu.


Det har blivit en hel del utemat också. Igår lagade jag en kycklinggryta med ris alldeles själv. Det går om man bara är envis och har en stol att sitta på emellanåt.


Jag har kommit igång med stickningen igen. Båda ärmarna är klara och nu har jag börjat på bålen. Det är roligt när man ser hur arbetet växer även om det går sakta framåt.


Nederkanten blir likadan som ärmarnas nederkant. Nu stickar jag enfärgat grått en bra bit innan det är dags att sätta ihop allt och sticka det mönstrade oket. Idag renritade jag mönstret och målade det efter de färger jag valt. Det blir lite lättare att följa då. Men än jag inte där.


På kvällarna har maken och hans syster idkat trädgårdsarbete. Min gamla köksträdgård, som legat i träda ganska många år, har fått några nygrävda grönsaksland med lite jordgubbar, lök, purjolök och kål. Själv satt jag på en stol och tittade på.


Det blommade i gräsmattan också. De här små söta violerna hittade jag. Jag slängde mig ned på marken för att fota dem, men sen behövde jag hjälp med att ta mig upp igen. Jag glömde att jag inte var så stadig på benen.


Vi hittade också blommande jordgubbsplantor som överlevt åren i träda. En del av dem grävdes upp och planerades i de nya landen. Det kanske kan bli några goda gubbar framöver.


Idag kom Katrin på besök. Det var trevligt att träffa henne och prata en stund. Hon hade med sig en fin solros i kruka och goda hallon som vi smaskade på medan vi satt på verandan och pratade. Nu har jag varit hemma en vecka.Det börjar väl bli dags att ge sig ut på lite utflykter även om det så bara blir en liten biltur. Jag längtar efter att se lite andra vyer.


När Katrin åkt hem, gick jag en liten runda i trädgården för att se vad som blommar. Maskrosorna har börjat gå i frö. De är vackra men kanske inte så uppskattade. Bland buskarna hittade jag blommande Allium. De lila bollarna på höga stänglar är vackra.


Vid portalen har klematisen börjat blomma. Där har vi satt ett insektshotell. jag hoppas det kommer lite hyresgäster som vill checka in.


Klematisblommorna är riktigt fina. I år är de ljusare blå än de brukar vara tycker jag. Men de verkar trivas i alla fall.


Jag har ett helt land med rosor och mellan dem kommer det aklejor. De är bara små plantor än, men på södergaveln hiittade jag vita aklejor som blommade för fullt. Det måste ha drivit på bra där.


Ute idet höga gräset där vi inte klipper hittade jag dessa vackra vita klockor. De ser ut som någon sorts porslinshyacint men jag kommer inte ihåg vad de kallas.


Dammen är ett försummat område, men det blommade lite ändå vid kanterna. Förhoppningsvis lever näckrosorna. Det finns blad i alla fall.


Det var nära jag missade doftolvonets blomning. Blommorna hade börjat bli lite bruna men de doftade fortfarande helt underbart. Det var en liten rapport från min försummade trädgård. Nu blir det långhelg och det har ju lovats fint väder. Pojkarna kommer hem, en imorgon kväll och den andre när han jobbat klart på fredag. Det ser jag fram  emot.

fredag 19 maj 2017

Hemma till sommarvärmen


Det känns som om jag missat våren och hamnat mitt i sommaren. Jag kom hem i onsdags eftermiddag. Maken hämtade mig. Det fick bli rullstol ut till bilen. Mina ben var som gelé efter tre veckor på sjukhus.


Takko blev förstås glad när han väl förstod att matte var hemma igen. Han buffade och gnydde medan svansen viftade för fullt.


Det var varmt och skönt att sitta på verandan. Det har jag längtat efter. Maken passade på att idka lite trädgårdsarbete.


Sen fixade han mat till oss. Det är härligt när man kan äta middag ute i värmen på verandan med lite lagom fläktar så det inte blir för varmt.


Det blev korv med pasta. Skönt att slippa alla kokta potatisar som jag ätit på sjukhuset. En gång fick jag ris till köttgrytan men annars var det kokt potatis.


Igår och idag har jag haft egen kock som lagat lunch till mig. Maken hade ringt sin syster och bett henne titta till mig. Jag är ju själv på dagarna här hemma. Hon fixade lunch till mig av vad som fanns i kylskåpet.


Igår blev det soppa och idag gjorde vi en pastapytt. Jag försöker äta mer och mer men det är svårt ibland. Jag blir inte hungrig och magen blir fort mätt. Men jag gör vissa framsteg. Jag försöker också röra på mig mer, men jag kan fortfarande känna gelébenen, när jag reser mig. Ibland rinner all ork ur mig och jag måste sätta mig ner eller till och med lägga mig en stund. Det var likadant i höstas efter den långa sjukhusvistelsen. Då tog det ett par veckor att någorlunda komma igen..


Idag har det varit för varmt för min smak. Jag blir alldeles orkeslös när värmen når 25 grader och idag var det nog en bit över. Det fläktade inte heller så mycket. Maken fixade hem isglassar så jag kan kyla ner mig. Det palliativa teamet var och hälsade på mitt på dagen. Nu hittar de hit. De kommer tillbaka när det blir dags för provtagning.

På kvällen var det lite svalare på verandan. Då var det skönt att sitta där. Katterna var väldigt intresserade av gräsklipparen som smög runt på gräsmattan.


Det hände mycket idag. Lönnen hade bara blommor på morgonen men nu är löven gröna. Ekarna har också slagit ut sin blad. Det är bara asken kvar som alltid är sist att visa sina blad. Fåglarna underhöll. Jag hörde flera bofinkar som tävlade i skönsång. Koltrasten och staren hoppade runt på gräsmattan och pickade. Nu blommar häggen och den bästa tiden är här.

tisdag 16 maj 2017

En helg på sjukhuset


Nu har jag varit tre veckor här på sjukhuset. Det känns som en evighet. Förhoppningsvis får jag åka hem imorgon, om blodproverna inte visar på för låga värden. Nu har de varit bra.

En sak som jag längtat efter är att få känna doften av liljekonvaljer. Nu kan jag nog komma hem medan de blommar på kullen bakom huset. I fredags kväll ganska sent dök min syster från Malmö upp. Hon hade en kasse med sig med insmugglade dofter. De hade gjort sig stort besvär med att hitta några utslagna liljekonvaljer att ta med till mig. Det är syskonkärlek.


Egentligen får man ju inte ha med sig blommor till sjukhuset, men det var bara för en kort stund. Jag kunde inte behålla dem. På söndagseftermiddagen var det fullt hus hos mig. Först kom maken och sonen. Sen fick jag lukta en stund till på liljekonvaljerna, när min syster tittade in på vägen hem till Malmö. Därefter kom min andra syster. Då räckte inte stolarna till.

Igår träffade jag infektionsläkaren, som plockade bort nästan all antibiotika. Nu har jag bara en sort i tablettform och den kommer jag att få fortsätta med. Det var skönt att bli av med nålarna i armarna och alla sprutor och dropp. Det har varit riktigt jobbigt när de sticker. Mina armar är alldeles sönderstuckna och fulla av blåmärken, men det kommer väl att läka så småningom. Idag var de tvungna att sätta en nål i alla fall eftersom jag skulle få medicin för ryggen i dropp.


Utanför mitt fönster flyger fåglarna omkring. Idag kom tre små blåmesar och satte sig precis utanför fönstret. En mås har byggt bo och ligger och ruvar på taket. Den skymtar lite på bilden. Lite händer det här, men nu vill jag hem till riktig natur och frisk vårluft.

fredag 12 maj 2017

Comeback


Våren gör alltid comeback trots många kalla bakslag. Det verkar som jag också gör comeback. Jag har varit feberfri några dagar och mina värden går åt rätt håll. De vita blodkropparna är nästan uppe på normalnivå. Jag mår också mycket bättre och ser friskare ut, säger de.


Det som är jobbigt, är den envisa slemhostan. Det är väl där infektionen sitter. En sjukgymnast kom hit och gav mig en liten leksak, en gul ubåt, att träna andning med. Jag får erkänna att jag inte varit så flitig.


Ikväll kom maken och kalmarsonen på besök. Det är roligt när de kommer och hälsar på. Det finns ju inte så mycket att göra annars på dagarna. Jag får stanna kvar på sjukhuset över helgen. På måndag ska jag träffa infektionsläkaren och höra vad han har planerat. Förhoppningsvis kan jag komma hem snart.

Tack alla som skickat hälsningar, kramar och böner på olika sätt! Jag orkade inte svara er då, men de muntrade upp. Jag har också fått några vackra vykort som jag kan titta på. De medföljande hälsningarna gladde mig mycket.

tisdag 9 maj 2017

Jag missade vårexplosionen


Plötsligt händer det och jag missade det. När jag tittade ut genom sjukhusfönstret, upptäckte jag att träden blivit härligt vårgröna. Det har visst skett en vårexplosion och den missade jag. Nu lär det vara kallare ute. Våren kommer igen.

Jag är kvar på sjukhuset. Två veckor har den envisa infektionen hållit i sig. Den vill inte ge sig, men läkarna klurar på vad som kan bita. Nu har jag fem olika antibiotika. De flesta får jag i dropp. Så det är en hel del tid jag är uppkopplad med slangar.

Mitt immunförsvar är verkligen inte något att hurra för. De vita blodkropparna är fortfarande väldigt få även om de har ökat något. Mina andra blodvärden är hyfsade tack vare några påsar blod och en påse trombozyter. Provtagningarna är jobbiga, när de måste sticka i mina sönderstuckna armar. Min ena arm är alldeles blå. Men det är bara att bita ihop och kämpa på.

Det är inte bara jag som har det tufft nu. Det kan vara väl så tufft för de närstående. Maken kämpar vid min sida. Han jobbar på dagarna och sen hälsar han på mig en stund. I förra veckan träffade han min läkare för att få veta hur läget är. Det var tunga besked. Hon sa, att om jag klarar den här infektionen, kan jag ändå bara räkna med ett par månader. Jag svarar inte på cellgiftsbehandlingen så den avslutas. Jag har sagt att jag inte vill ha mer cellgifter och de hjälper ju inte längre. Någon gång kommer man till vägs ände och jag närmar mig den platsen.


Trots allt jobbigt får man försöka glädjas åt de små sakerna som alltid finns om man bara tittar åt rätt håll. Man får ta vara på den tid man har och göra det man kan. I den hemliga trädgården utanför mitt fönster har det blivit grönare. Jag gillar den här tiden på året när naturen spritter av liv. Härifrån mitt fönster kan jag se en del, men jag kan inte höra, lukta eller känna.

Förhoppningsvis ger sig den envisa infektionen snart. Jag hoppas jag kan komma hem och få lukta på liljekonvaljerna när de kommer. Fram till dess kämpar jag på här i mitt lilla rum på sjukhuset. De tar väl hand om mig här.