onsdag 30 november 2011

Livat på Navet

 Idag var det dags för resan till Borås. Vid halv nio åkte vi från Forsheda med alla tvåorna och femmorna, en praoelev från nian tre lärare och en resurspedagog, som tillsammans fyllde en stor buss. Det var livat i bussen på vägen dit. Det var långt tyckte eleverna. Men vi var framme i god tid. Vi vinkade åt Pinocchio och sen var vi vid Navet.
Vi hann mumsa i oss en banan innan vi fick komma in.
Sedan fick vi träffa några spännande personer....
... som vi fick hjälpa att lösa ett problem.
Sedan fick vi pröva alla spel som till exempel Rush Hour.
Vi fick handla i affären.
Det stora tornet i Hanoi var roligt.
Vi prövade lyckan på lyckohjulet.
Pentago var ett klurigt och roligt femiradspel.
Vi byggde fina mönster.
Efter 90 minuter i Mattepalatset funderade vi som avslutning på vad allt detta hade med matte att göra.
Innan vi satte oss i bussen igen, åt vi kycklingsallad som skolköket skickat med oss.
Sedan var det lika långt hem och ljudnivån var ännu högre i bussen på hemvägen. Men alla var glada och nöjda med besöket. Nu har vi mycket att skriva och berätta om när vi kommer tillbaka till skolan igen.

Vi hade aldrig kunnat göra det här besöket med hela skolan om vi inte fått projektpengar från Skolverket. Igår var F-klassen och ettorna där och nästa vecka åker treor, fyror och sexor. För de yngre handlade det om om lite blandade matteövningar. De äldre jobbar med det nya temat Geometri. Idag följde jag tvåorna. Nästa vecka ska jag följa med sexorna. På så sätt får jag se båda lektionerna.

Man kan fundera på om det är värt både pengarna och tiden vi får sätta av till detta. En sådan här dag tar på krafterna både hos elever och pedagoger. Vi har ett stort ansvar när vi åker så långt med så många barn. Sedan gäller det att följa upp lektionen vi fick så att det inte bara blir ett jippo, en rolig stund. Även om syftet i första hand var att väcka intresse och skapa en positiv inställning till matematik, så kan man få ut så mycket mer om man följer upp och tar vara på upplevelsen.

Vi har köpt in mattelådor från Navet som också kostade en massa pengar. Nu gäller det att vi verkligen använder dem och utnyttjar dem på ett bra sätt. Det är så lätt att den här typen av material hamnar på en hylla och samlar damm när den första entusiasmen lagt sig. Vi kommer också att göra egna lådor. Då utgår vi från NCM:s Strävor och de aktiviteter som beskrivs där. Just nu håller jag på att göra inköpslistor på material som vi vill ha i alla klassrum och som vi behöver för att bygga upp vår matteverkstad. Jag har ju 10% av min tjänst avsatt för matteprojektet.

De största problemen som vi lärare upplever i skolan idag har med resurser att göra. Det handlar både om rsurser i form av pengar och i form av tid. I och med projektet har vi gott om pengar, men vi har fortfarande ont om tid. För samtidigt som vi ska driva ett stort tvåårsprojekt så ska vi klara av undervisningen som vanligt, fortbilda oss och implementera alla nya styrdokument. Den här hösten har varit makalöst full av möten och nätverksträffar. Ändå har vi inte lyckats få in några träffar för oss som deltar i projektet så att vi kan avsluta vår studiecirkel kring en bok. Om två veckor har äntligen planerat in en träff.

Som lärare ska vi jobba 45 timmar i veckan under terminerna. De flesta av oss har jobbat mer och många timmar att plocka ut i förskjuten arbetstid. Vi får ju inte kalla det övertid. Vår stora fråga är när vi ska kunna få tillbaka den tiden när all tid fylls med obligatoriska aktiviteter. Nästa fråga är hur länge vi orkar ha det så här. Vi hoppas att vårterminen kan bli en lugnare termin då vi kan få tid att reflektera och pröva. En läroplan sätter sig inte på några månader hur gärna våra politiker vill det. Det tar tid att vända en skuta och ännu mer tid att vända ett hangarfartyg såsom den svenska skolan.

söndag 27 november 2011

När första ljuset brinner...

Det är första söndagen i Advent. Alla har vi väl våra traditioner en sådan här dag. Vår dag börjar med de vanliga morgonbestyren som frukost och hundrastning. Sedan var det dags att ge sig av till adventsgudstjänsten i missionskyrkan för att sjunga de välkända adventspsalmerna och lyssna till de välkända bibelorden. Men det hör till den här dagen. För en gångs skull satt jag i bänken och lyssnade när kören sjöng. Barnen i Äventyret sjöng också några sånger. Pastorn predikade om Jesus. Efter gudstjänsten var det adventskaffe. 
 Ikväll är det gott att sitta inomhus och mysa med tända ljus. Hunden sover i sin hörna och jag har ringt till pojkarna som jag brukar på söndagskvällarna. Huset är adventspyntat och vi har smakat på saffransbrödet. Allt är som det brukar vara.
 Ute regnar det och blåser. Stormen Berit drar förbi. Jag tyckte inte det blåste så mycket när hunden och jag tog en skogspromenad under en paus i regnandet. Men när vi kom ut på öppen mark, blev vi varse vinden. Den tog tag i oss och kändes på kinderna. De stora furorna uppe i skogen svajade betänkligt. Deras stödjande kamrater avverkades nyligen och ligger i travar längs skogsvägen. Jag hoppas de klarar sig utan att knäckas. Vi vill inte uppleva en Gudrun igen.
Inga strömavbrott i alla fall. Vi hör rapporter från andra delar av landet där man inte kan ta sig fram på grund av nedfallna träd. På Twitter läser jag om snöfall uppåt landet. Tiden är ju inne, men vi lär inte få någon snö i natt. Skönt tycker många. Jag har lite blandade känslor. Jag vill ha kyla innan snön kommer för jag gillar inte blask. När snön kommer ska den lägga sig som ett duntäcke på marken och inte som en våt filt.
Gulliver har hittat ett nytt sovställe. Gårdagens kasse var kanske inte så bekväm i längden. Min plåtbricka passade tydligen bra att sova på. De stackars hyacinterna som stod på den knuffades undan i kanten men de klarade sig. Jag hann inte plantera dem igår så det fick bli kvällens lilla pyssel. Några glasskålar och lite mossa och så var det fixat. Vill ni se hur, får ni besöka min pysselblogg
Vi rundar av dagen med en mugg te och ett knäckebröd. Sedan kryper vi ner i sängen med en god bok. Imorgon är det en ny vecka med många nya, spännande aktiviteter inplanerade. Men det får ni veta mer om sen.

Advent är här

Gulliver sover i kassen
 Äntligen har vi fått hänga upp adventsstjärnorna och tända adventsljusstakarna i fönstren. Genast blir det lite ljusare. Här ute på landet är det kolmörkt på kvällarna. Inte ens på dagarna är det riktigt ljust, bara grått och disigt. Då hjälper det inte att det är varmt och skönt. Mörkret är det bara ljuset rår på.

Igår var det adventssamling för hela skolan. Vi tågar klassvis till Svenska kyrkan och sjunger adventspsalmer och lyssnar till kyrkoherden som berättar om adventsfirandet i kyrkan. På en del håll får man inte ha adventssamlingar i kyrkorna. Hos oss har det aldrig varit något problem. Nu har det dessutom kommit riktlinjer från skolverket som ger oss rätt att besöka kyrkan bara det inte förekommer bön eller välsignelse över deltagarna. Advent hör till våra svenska traditioner och dem får vi berätta om.
Adventsbak
Jag har en tradition här hemma. Det är att baka en omgång Drottning Kristinas julkaka till advent. Det blev tre kakor på plåten. Medan degen jäste bakade jag saffransbiscotti och pepparkaksstänger. Pepparkaksdegen köper jag. Maken var lite orolig att hela degen gått åt, men jag sparade lite till honom. Han gillar att äta den som den är.

På förmiddagen åkte jag till affären och handlade lite. Det är alltid några lampor som inte fungerar och måste ersättas. Nu lyser alla stjärnorna och ljusstakarna i fönstren. Jag var också inne hos Ida i blomsteraffären och kompletterade med lite fler adventsblommor. Hon hade så fina lyktor utanför. Jag har letat efter en stor lykta att ha utanför dörren. Så jag köpte en av dem. Den står nu vid min trappa, men det var lite för mörkt och regnigt så jag jag gick inte ut och fotograferade den ikväll.
Adventsblommor
Annars har dagen mest ägnats åt städning. Det behövdes verkligen. De senaste veckorna har det inte blivit så mycket städat. Förkylning, utvecklingssamtal, möten och kurser har krympt både tid och ork. När man kommer hem efter fullspäckade dagar, vill man helst bara äta, vila och sedan gå och sova. Hunden måste förstås få sina rundor. Annars skulle det inte bli så mycket motion heller. Idag var vi ute en lång runda på förmiddagen och en kortare på eftermiddagen. Katterna föredrog att sova på soffan eller som Gulliver i en kasse.

Det skulle visst bli storm den här helgen. Kvällstidningarna har stora rubriker. Visst blåser det och regnar också, men inte så som vid Gudrun eller Per. Vi som var med vid de stormarna är kanske lite luttrade. Då var det nio dagar utan ström. Det lär inte hända igen. Men det är gott att kura inomhus, när det viner utanför. 

Imorgon - eller idag, ja - är det första advent. Vi ska förstås fira advent i kyrkan. I år ska jag inte vara med i kören. Jag har inte känt mig tillräckligt kry för det. Så för en gångs skull får jag bara lyssna. Ett nytt kyrkoår börjar. Så gott nytt kyrkoår på er!

torsdag 24 november 2011

Långsam fortbildning

 I tisdags trodde jag att jag skulle vara med på en studiedag i Värnamo. Så blev det inte. Jag vaknade med världens huvudvärk och kunde knappt ta mig ur sängen. Jag fick återvända till denna omedelbart och dra något mörkt över huvudet. Först hoppades jag att det skulle gå över så att jag kunde få vara med på eftermiddagen, men när jag vaknade nästa gång dunkade det fortfarande i knoppen bara lite mindre. Framåt kvällen gick det att göra lite, men jag är fortfarande trött. Det kan bero på att jag sovit dåligt den senaste veckan. Förkylningen vill inte släppa greppet och idag fick jag en kallelse till medicinmottagningen och nya provtagningar.
 Nog om krämpor. Idag var det i alla fall dags för lite utbildning. Även om jag missade föreläsningarna om entreprenöriellt lärande och om språket i alla ämnen, så har jag ändå försökt hänga med. Det finns mycket på nätet som man kan både läsa och se och lyssna på. Tiden är förbi då all fortbildning skedde på studiedagarna. Man kan fundera på varför det heter "fortbildning". Eftersom vi ständigt behöver mer av varan, kan det ju inte handla om snabbutbildning och sen är det klart, men kanske att fortbildningen måste fortgå. Det är inte konstigt att många elever, för att inte tala om invandrare, blir konfunderade över ord och uttryck i svenska språket. Jag tror långsam fortbildning med fokus på en sak under en längre period är bättre än de snabbfixarföreläsningar i en mängd olika pedagogiska modetrender vi ofta får ta dela av på våra studiedagar.

 Idag var det min tur att "föreläsa". Det var dags för steg 2 i NTA-utbildningen i temat Mönster & Algebra. Hela eftermiddagen mellan ett och fem ägnade vi oss åt denna. Förra gången var det en heldag. Då gick vi igenom de första sju uppdragen. Idag repeterade vi och delade med oss av erfarenheter av det praktiska arbetet i klasserna. Sedan tittade vi på tre nya uppdrag. Vi byggde kuber och trappor av multilinkkuber. Sedan dokumenterade vi i tabeller och diskuterade oss fram till algebraiska uttryck och formler. Det finns många begrepp som kan vara svåra att greppa. Ta bara hur vi använder ordet sida i en kvadrat respektive en kub. Sidan i en kvadrat är en sträcka medan sidan i en kub är en kvadrat. Rörigt, eller hur? Visst är språket viktigt i alla ämnen. Vi behöver "glosförhör" även i matte.
 Det är spännande att jobba med detta material. Algebra anses ofta vara svårt. I vår lärarenkät svarade hälften av lärarna att algebra var det svåraste momentet i matematikundervisningen. Däremot var det få som tyckte att tal och tals användning, alltså taluppfattning och aritmetik, var svårt att undervisa i. Ändå visar alla undersökningar att resultaten sjunker på dessa områden. Min reflektion kring detta är att lärarna själva känner att de behärskar talen och räknesätten bättre än algebran. Det är betydligt lättare att undervisa i något som man känner att man behärskar. Det betyder däremot inte att vår undervisning om tal och tals användning är bra. I så fall borde väl fler elever klara målen i dessa områden.
Det blev en lång dag på jobbet. Den började på morgonen med ett litet NO-prov i trean, som handlade om växter. Vi har jobbat med temat Från frö till frö. Det ska bli spännande att se hur mycket eleverna har lärt sig. Under tiden åkte mina kollegor på mellanstadiet med år 4-6 till Ishallen i stan. Det var vår årliga bad- och skridskodag. Jag hann med att vara där en liten stund innan de packade ihop hockeytrunkarna och begav sig till simhallen i byggnaden bredvid. Då lämnade jag dem och åkte för äta lunch innan det var hög tid att förbereda för eftermiddagens kurs.

Kurslokalerna fanns på Campus i gamla gummifabriken. Det var fina lokaler och bra utrustade. Några av mina kollegor går en annan kurs om läsinlärning. Deras föreläsning hölls i salen bredvid så vi sågs vid fikat. Då fick jag höra att det skett en olycka i simhallen. En elev i fyran blev skadad och fick hämtas med ambulans. Han hoppade från hopptornet. När han kom upp ur vattnet, kom näste man och hoppade rakt på honom. Han hade inte väntat på lärarens signal att det var fritt i vattnet. Det var förstås en dramatisk händelse. Vi får hoppas att det gick bra för alla som var med.

Innan jag åkte hem tog jag vägen förbi Blomsterlandet och inhandlade lite adventsblommor. Imorgon ska det städas och pyntas till advent här hemma. Jag plockar inte fram alla julsakerna redan, men lite ljusstakar och adventsstjärnor i fönstren och några blommor brukar det bli. Vi får se om jag hinner baka saffransbröd också. Det beror på hur länge orken varar.

söndag 20 november 2011

Åter till brottsplatsen

Milsten  vid den gamla vägen
 Nu är det snart fyra månader sedan jag halkade och bröt armen. Jag har fortfarande ont ibland och klarar inte av att bära för tunga saker. Det hela hände vid Kvarnagården utanför Forsheda när jag var ute och geocachade. Idag tyckte jag att det var dags för revansch.

Egentligen hade jag tänkt gå på gudstjänst på förmiddagen, men jag försov mig och vaknade precis när den började. Maken jobbade så det var alldeles tyst i huset. Jag vaknade tidigt på morgonen av att Takko hade en massa ljud för sig. Det visade sig att en av katterna hade gömt sig i min garderob. När jag släppt ut katten, återvände jag till sängen och somnade lätt om.

På eftermiddagen gav jag mig ut på en liten cachingrunda i grådasket. Innan jag gav mig kast med olyckscachen, tänkte jag ladda upp med att leta reda på en multicache ute vid väg 27. Jag har varit där en gång förut, men då blev det för mörkt och GPS:n irrade runt. Idag gick det bättre och efter en liten stund kunde jag plita ner min kråka i loggboken.
Hala klippor, jo, jag vet
 Nu kände jag mig redo att återvända till brottsplatsen. Det var med lite blandade känslor, viss spänning och stor försiktighet som jag närmade mig de hala klipporna där jag åkte kana och landade på armen i somras. Det visade sig att jag varit bara någon meter ifrån cachen när det hände. Det gick mycket bättre idag och nu finns mitt namn i loggboken.
Kvarnen vid Storån
 Bilderna från kvarnen och Kvarnagården tog jag i somras på väg till brottsplatsen. Då var det både ljusare och grönare än idag. Maken kom just hem och tittade på bilderna. Här lekte han mycket som barn. Hans bästa kompis bodde här. De brukade klättra vid kvarndammen. Roligt men livsfarligt.
Kvarnagården från i somras
 Efter mitt andra fynd för dagen fortsatte jag promenera längs cykelvägen mot Forsheda. Här skulle det finnas ytterligare en multicache gömd. Båda multicacherna har lagts ut under hösten och fanns inte när jag letade här i somras. Jag hade ju inga multicacher i min statistik. Vi hittade några när vi var på FAD i floda men de var ju bara delsteg till sektorsfinalen och syns inte i statistiken. En multicache består av flera steg. Vi får koordinaterna till första steget, som sedan tar oss vidare till nästa. ibland är det många steg innan man slutligen når finalsteget där loggboken finns. De här båda är tänkta för nybörjare och innehåller bara två steg.
Här brann det
 Cachen heter "Tänt var det här!" och finns i ett område vid cykelvägen där det brann våren 2011. Därför är träden svarta av sot. Jag blev lite sotig om händerna när jag letade efter första steget.
Brända marker
 Vid första steget hittade jag koordinaterna till slutsteget. Det var alldeles i närheten. Jag knappade in koordinaterna i GPS:n och gick i pilens riktning. Plötsligt pep GPS:n till. Det betyder att jag är 10 meter från gömman. Det var jag inte. Jag stod precis bredvid den. Den skymtade bakom grenarna och kunde loggas med en gång.
Vem bor här?
 På väg till gömman stötte jag på detta gömsle. Från gömslet hade man utsikt över våtmarkerna ner mot Storån som slingrar sig fram genom skogen en bit bort. Jag gissar att det är jägarna som byggt gömslet. Jag fick passa mig vid fotograferingen för bakom mig stupade det brant neråt.
Dimman började stiga upp ur Storån
 Efter tre lyckade loggningar vände jag tillbaka mot Kvarnagården där jag parkerat bilen på andra sidan ån. Vid Storån började dimman stiga och snart skulle mörkret falla. Det var riktigt skönt att komma ut på en runda i friska luften.
Vägen tillbaka mot Kvarnagården
När jag kom hem var jag hungrig och lagade mat. Det blev torsk med bacon och ris. Det var riktigt gott. Både jag, maken och hunden uppskattade rätten. Det blev inget kvar till katterna. Ikväll ska vi bara vila. Det blir möjligen en vända ut till pannan. Jag började elda när jag kom hem. Men jag kanske kan överlåta den rundan till maken.

Det känns riktigt bra att ha klarat av den här geocachen som indirekt var orsaken till min olycka. Ibland måste man ta tjuren vid hornen. Det är så när man varit med om något obehagligt. Det kan vara svårt att återvända till platsen där det hände eller möta den personen som var orsaken till obehaget. Någon gång måste man utmana sig själv och oftast går det mycket lättare än man trodde. Ibland kan det vara bra att ta någon med sig som stöd. Men jag är glad att jag klarade detta själv. Nu har jag loggat alla geocacher i Forsheda och Rannäs också. Nästa cache som publiceras kanske blir min letterbox, som jag berättade om igår. Det drar ihop sig till den.


lördag 19 november 2011

Lördagspyssel

Hasselbusken har stora hängen
Lördagar är sköna för då kan man oftast sova ut. Maken jobbade så när han gett sig av var det tyst i huset. Hunden och jag somnade om och sov länge. Det var skönt efter arbetsveckan med lektioner, möten och utvecklingssamtal. Samtalen är roliga men samtidigt kräver de energi. Dessutom suger förkylningen kraft. Nu är det tre veckor sedan jag blev förkyld. Så länge ska den inte vara. Men idag har jag ändå haft mer ork än på länge. 
Trollhasseln också
Efter frukost tog vi en lång promenad, hunden och jag.  I veckorna blir det oftast bara kortare rundor, men på helgerna kan vi gå lite längre sträckor. Det var grått överallt. Ingen sol, bra duggregn i luften. När vi kom hem, fick jag tända lamporna för att kunna se. Då var klockan bara 12.00. Jag bryggde en kopp kaffe innan jag åkte och handlade. 
Lite pynt utanför dörren
 När jag ändå var inne i samhället, passade jag på att reka lite inför en geocache som jag ska lägga ut. Det ska bli en letterbox som eleverna ska kunna leta efter. Jag har historien klar. Nu gick jag rundan som cachejägarna får gå för att hitta den och noterade lite koordinater och andra landmärken. Vi har pratat om geocaching i klassen och många blev intresserade. Jag hoppas att vi snart ska hitta tillfällen att ge oss ut på skattjakt. Det kommer förmodligen fler rapporter om detta längre fram.
Nu kommer ljusens tid
 När jag kom hem igen, ar det dags att tända i pannan och bära in ved. Vi pyntade lite utanför dörren. Mest jag för hunden rusade runt och jagade löv och katter. Jag tjuvstartade lite med en ljusslinga en en gammal trådkorg, som jag tidigare fyllt med kvistar från idegran och andra buskar. Jag älskar att plocka fram ljusslingorna. Det blir så mycket vänligare och trevligare när det lyser överallt. Det är likadant inomhus. Jag vill ha många lampor, men maken går runt och släcker. Han sitter gärna och kurar i mörkret med bara TV:n som ljuskälla.
På dörren hänger kransen
Det blev bakad potatis och räkröra till den sena lunchen, enkelt och gott. Sedan fick jag massor av energi. Jag satte igång att tvätta och städa. Nu finns det mycket att göra, så det är lika bra att sätta igång och städa hela huset. Då kanske jag kan bli klar till nästa helg då adventspyntet ska fram. I måttliga mängder förstås. På lovet började jag plocka och sortera ut en del på övervåningen. Man samlar på sig saker som man inte längre behöver. Nu har jag kastat en del. Garderoben är också gallrad. Det finns en hel säck att skicka iväg.  Jag har städat av sovrummet och bytt lakan. Så det ska bli skönt att krypa ner mellan rena lakan ikväll.  Resten av huset får vänta tills nästa gång inspirationen kommer. Man vet aldrig när man får ett ryck.
Japanstjärna
Vika papper till fina dekorationer är kul. Min kollega lärde mig att vika en japansk stjärna igår. Hon skulle visa eleverna på bildlektionen. Det är roligt att dekorera klassrummet lite inför advent. När jag kom hem igår, plockade jag fram mina origamipapper och satte igång med en egen stjärna. Det var lätt att vika, men svårare att sätta ihop den så att den blev helt rund i mitten. Det krävs nog lite övning. Sedan provade jag att dela pappret i fyra mindre kvadrater. De gick bra att göra mindre stjärnor också. Det är lagom pyssel för en förkyld tant.

onsdag 16 november 2011

Lekutrymme

Mina gamla lekkamrater

Vart tog vårt lekutrymme vägen? Jag satte mig att kolla några andra bloggar och fastnade hos Ann-Marie Körling som idag skriver om lekutrymme. Det var ett så härligt ord. Alla behöver vi leka och då behöver vi också lekutrymme. Vi säger ibland att barn behöver leken och de behöver utrymmen att leka på. Men jag tror det gäller även oss vuxna. Vi behöver våra lekutrymmen.

En del förfasar sig över att dagens barn inte leker som vi gjorde. De leker inte indianer och cowboys eller Röda och Vita Rosen. Det må vara hänt. De har andra lekar och framför allt andra referensramar. Indianerna och cowboysarna har förvandlats till något annat som vi vuxna inte förstår. Vi rör oss inte på samma områden. Vi spelar inte de spel som barnen gör. Jag satt och pratade med några killar i sexan i matsalen idag. De pratade om sina spel som de laddade ner på datorn och spelade med varandra online. De är ingen större skillnad mer än att vi fick mycket mer frisk luft när vi lekte. Därför är det kul att se lekarna på skolgården. Där förekommer fortfarande dunkgömme varenda rast.

Det som bekymrar mig mer är att vi vuxna får vårt lekutrymme mer och mer begränsat. Jag hör fler och fler kollegor som säger att de roliga bitarna av jobbet blir allt färre och de tråkiga blir fler och fler. Samtidigt som vi ska vara mer tid bland eleverna (= ha fler lektioner) så ska vi göra mer pappersjobb. Det rimmar dåligt i mina öron. Tiden är ju densamma och man kan inte fylla ett redan fullt glas.

Det känns inte som att det längre finns utrymme för lekfullhet, kreativitet och människor som vågar pröva utan att vara säkra på att lyckas. Numera ska allt dokumenteras och diarieföras. För ett tag sedan sa en kollega att hon hade tänkt skriva ett brev hem till klassens föräldrar, men det gjorde hon inte. Hon pratade med dem vid utvecklingssamtalen i stället eller ringde hem. För än så länge behöver vi inte banda våra samtal och diarieföra dem.

Lärarjobbet har mer och mer blivit ett administrativt jobb. Visst behöver man dokumentera sitt arbete. Jag har inget emot att skriva ner mina planeringar. Det har jag alltid gjort och efter drygt 30 år känner jag mig ganska duktig på det. Jag har hittat en modell som dessutom stämde väldigt väl med Skolverkets allmänna råd. Men hur själva pappret skulle se ut avgjorde jag själv. För några år sedan tog vi fram en blankett tillsammans i vårt område. Alla var med och tänkte till men jag och en kollega på en annan skola tog fram slutprodukten. Jag tror vi kände att vi hade gjort ett bra arbete och fått ett redskap som fungerade för oss. Så i höstas fick vi nya direktiv. Nu fanns en standardiserad mall på Fronter som alla skulle använda i hela kommunen. Den såg i stort sett likadan ut som vår mall. Den var bara anpassad till de nya styrdokumenten.  Men genast försvann glädjen med att skriva ner mina planeringar. Det var inte längre mitt dokument, mitt arbetsredskap. Det hade förvandlats till ett formulär.

Det finns säkert många fördelar med gemensamma mallar och formulär, men vi måste vara medvetna om att allt som standardiseras begränsar mångfalden och skapar utrymme för utanförskap. Det kommer alltid att finnas det som inte passar in i mallen eller formuläret. Så är det ibland när vi ska fylla i blanketter. Jag kan reta mig på att i vissa formulär särskilt online måste man fylla i sin gatuadress och sitt gatunummer. Vi då, som inte bor på någon gata eller har något gatunummer på vårt hus? På alla områden kommer det alltid att finnas det som inte passar in i det fyrkantiga hålet. Det gäller inte minst när det handlar om människor och det är människor vi jobbar med i skolan även om de är små.

Jag räknar mig till de kreativa och flexibla människorna, som alltid letar efter de optimala lösningarna. Men det utrymme jag behöver för att kunna vara kreativ och flexibel minskar hela tiden. Allt stramas upp mer och mer, men nu räcker det. Det måste finnas ett litet utrymme kvar för personliga val. Då menar jag inte bara rätten att få välja elleverantör eller pensionsförvaltare. Jag vill ha lite större frihet än så.  Det behöver jag för att kunna andas.

En anledning till denna ökade reglering på alla områden i samhället tror beror på rädslan för att göra misstag. Det får inte bli fel. Vi måste följa reglerna och vi måste dokumentera allt vi gör ifall någon ifrågasätter våra insatser om tio år. Misstag kommer alltid att göras. Det kan bli fel även om vi följer alla regler som finns. Vi är människor och människor gör misstag. Det är ingen katastrof. Om vi gör fel, är det bara en sak att göra. Vi får erkänna, be om ursäkt och försöka ställa tillrätta så långt det går. Vissa fel är svåra att ställa tillrätta men de flesta går att rätta till om bara viljan finns. Det största hindret för detta är nog vår rädsla för att avslöja att vi inte är ofelbara. Ingen är ofelbar, inte ens påven. Den dagen vi inte längre gör några fel har vi förvandlats från människor till robotar. Då har vi också förlorat vår medmänsklighet.

Jag tror inte i behöver fler regler, fler dokument, fler mallar och standardiserade formulär i vårt samhälle idag.  Vi behöver fler medmänniskor. Vi behöver vara varandras medmänniskor. Vi behöver se varandras behov och bejaka dem. Det är inte bara jag som funderar över detta. Läs gärna min bloggkompis och lärarkollega Femfemmans inlägg. Vi är inte färdiga. Vi blir aldrig färdiga. Fortsättning lär följa.

lördag 12 november 2011

Novembermarknad

 Alla gamla traditioner kan behöva lite förnyelse ibland. I många år har vår församling anordnat en missionsauktion i november. Det är ett sätt att få in pengar till församlingens missionsarbete. Vi stöder missionärer som arbetar i Ryssland och i Mocambique. De som haft hand om auktionen ville inte längre ha det ansvaret. I stället tillsattes en grupp kom med lite nya förslag. Så i år blev det en höstmarknad som avslutades med en auktion.
 Vaarje värdgrupp i församlingen fick i uppdrag att ordna ett bord med saker till försäljning eller lotterier. Det blev många bord med många olika saker. I vår grupp bestämde vi oss för att ordna ljusstakar till advent. Vi sålde en del men inte alla. Vi fick många saker över. Några såldes på auktionen men alla fick inte följa med dit. Det var tillräckligt ändå.
 Det som går bäst är det som går att äta. Man kan fundera på vad det säger om oss som köper. Chokladhjulet rullade hela tiden. Godisstrutar och kakburkar försvann snabbt. Det var svårare att sälja andra saker. Ibland tror jag att vi är så mätta på att köpa prylar hur vackra de än är. Så vi väljer att lägga pengarna bara sådant som försvinner. Då slipper vi hysa dem på hyllor och i skåp och lådor. Vi har redan fullt i våra hem.
 Det roliga med höstmarknaden kanske inte är alla saker utan själva upplevelsen. Det finns de som tycker att vi lika gärna kunde lägga pengarna i kollekten och strunta i prylarna. Men jag tror att den här typen av samlingar ger oss en chans att se andra sidor hos varandra. Vi kan plötsligt upptäcka hur duktiga en del är på att pyssla eller sticka eller baka eller arrangera blommor eller snickra eller...
 Under tiden som marknaden pågick kunde vi köpa fika och umgås kring kaffebordet också. Ungefär en och en halv timma varade marknadsdelen. Sedan tog auktionsdelen vid. Då såldes en del saker som blivit över men också många andra grejer som julgransmattor, ostkakor och stickade strumpor. Jag tror det var lika mycket till försäljning som det brukar vara när vi har missionsauktion. För min del tyckte jag det var lite för mycket. De mindre sakerna kunde sålts vid marknadsborden i stället. En del människor gillar att bjuda och ropa in saker. Jag hör inte till dem. Det känns lite märkligt när man glatt ger 200 kr för saker som inte ville ge 50 kr för en halvtimme innan. Då tror jag det handlar mer om att man gillar själva ropandet.
 På en del saker fanns det lottnummer och man kunde köpa vanliga lotter och vinna fina saker. Dragningen skedde också vid auktionen. De lyckliga vinnarna kunde hämta presentkort på smörgåstårta eller fika hemma hos någon, biljett till en 3-rättersmiddag eller en hink med godsaker. Middagen kunde man också köpa biljetter till. Det var inte lika många upplevelseaktiviteter i år. Ibland har man kunnat köpa en upplevelse som till exempel aktivitetsdag för män. Det kan ju vara en lämplig present till män vi känner så här vid fars dag. Men vi kanske inte hinner med sådant nuförtiden. Vi är för upptagna eller vill inte boka upp oss på något långt i förväg.
Kvällen avslutades med en andakt av pastorn. Han talade om att det fanns människor i bibeln som också ropade högt. Det fanns en blind man som ropade på Jesus när han behövde hjälp. Det får vi också göra.

Jag var ganska trött och hungrig när vi packade ihop vad vi köpt. Det var inte så mycket, en minigran i en glasvas, en fågelholk, några julkärvar och en brödkaka. Vi hann aldrig laga middag innan vi åkte så det var gott med grillad korv innan vi åkte hem. Några stod utanför och grillade korv som man kunde köpa till kvällsmat.  Det fick bli förrätten. Maken fixade lite mer mat när vi väl var hemma igen.