tisdag 30 juni 2009

Dammigt vid dammen


De senaste veckorna har dammen varit omgiven av en djungel. Nu var det dags att ta fram "macheten" och hugga i. Det vackra vädret har gjort ogräsrensningen svettig och jobbig. Därför har jag startat tidigt de senaste dagarna. "It´s the early bird that catches the worm." Framåt tio har det blivit olidligt varmt i solen och då har jag känt mig förtjänt av en latte i skuggan. Men idag var solskenet varvat med molnskugga. Jag grep mig an verket med stor energi och hann bli klar med hela dammdjungeln som jag räknat med skulle ta tre dagar. Dammig och svettig kunde jag pusta ut i skuggan.


I dammen har jag planterat en näckros. Jag har sett att den skickat upp en stor knopp till ytan. Idag såg jag när den slog ut. Först var den ihopslagen, sedan öppnade den sig lite. När jag tittade nästa gång var den nästan helt utslagen. Den är rosaröd och jättevacker. Framåt kvällen tittade jag till den igen. Då hade den knutit ihop sig igen. Men jag upptäckte att den hade en kompis. Det kommer att bli minst två blommor iår.


Det finns fler levande innevånare i dammen. Det bor en groda där också. Den brukar hålla till vid stenarna vid ena kanten. När jag närmar mig brukar jag höra ett plask när den dyker i vattnet. Ibland kan jag se den simma. Den hittar säkert något gott att äta i dammen. Där finns många olika sorters insekter. Mygglarverna får den gärna kalasa på. Vi trodde att vi skulle få fler myggor som jagar oss efter att vi gjort i ordning dammen, men så har det inte blivit. Det kanske är grodans förtjänst. Alla har vi vår uppgift i livet. Min groda kallar jag Gusten och hans uppgift är att äta upp alla läskiga larver.


Det finns en uppgift för oss alla. Det gäller bara att hitta den, att hitta vad man är bra på och vad man tycker om att göra. Alla kan inte göra samma sak och tycka om samma saker. Då skulle världen bli bra tråkig. Fram för mångfalden. Ibland verkar mångfald bara handla om vårt ursprung, ibland handlar det om bilogisk mångfald. Intressant och viktigt båda. Men det finns många fler områden som är mångfaldiga. Det pratas inte lika mycket om att åsiktsmångfald är något bra. Det är väl något bra att vi tycker olika. Annars skulle ju alltid mina saker vara slut i affären. Fast om alla tyckte lika skulle det kanske bara finnas en av varje sort och färre sorter.


Det finns ensak till som är bra med mångfald. Eftersom vi är olika kan vi olika saker olika bra. Därför behöver vi varandra. Även om vi är bra på mycket kan vi inte allt. Det finns alltid något som vi behöver ta hjälp av någon annan för att göra det bra. Ibland har vi svårt att be om hjälp med något. Vi vill klara allt själva. Det gör vi inte. Det är lika bra att inse. Jag är inget universalgeni. Men jag är bra ändå. Åtminstone på en del saker. Faktiskt ganska mycket.


Paulus skriver om det här med mångfald i Första korintierbrevet. Han liknar församlingen vid en kropp, där alla kroppsdelar har olika uppgifter. Ändå hör alla ihop. Så är det med oss också. Vi har olika uppgifter, men vi hör ihop. Du kan läsa om detta i kapitel 12.


Imorgon ska jag träffa mina bloggkompisar för första gången. Det ser jag fram emot.

fredag 26 juni 2009

Sommarmoln


När vi åkte hemåt idag från Skåne till Småland, var himlen fylld av små lätta sommarmoln. Ni vet, de där som ser ut som små bomullstussar utspridda över den ljusblå himlen. Det blåste friskt så molnen gled sakta men säkert framåt.


Förr kunde vi ligga på gräsmattan och titta på molnen som gled fram över oss. Molnen liknade olika figurer som kaniner eller häst och vagn. Vi försökte berätta för varandra vilka former och figurer vi kunde se i molnen, men de ändrade sig hela tiden. Om det blåste mycket, ändrade de sig snabbt till nya formationer. Livet kan förändras ganska fort som en molnformation. Ena minuten ser den ut på ett sätt, i nästa är allt annorlunda. Ibland kan det vara svårt att tolka molnen vi möter i livet. Det kan vara svårt att förstå saker som händer oss. Vi vill att det ska finnas en mening med allt, men ibland bara händer saker. Som igår, när jag tappade min väska och trodde att jag blivit av med plånbok, kamera och allt. Varför hände detta just mig mitt i Malmö? Några minuter senare kommer det en kille och frågar om det är jag som är Inga Johansson. Han hade sett när väskan föll ur bilen och plockat upp den. Vilken lättnad, allt fanns kvar. Tack, snälla du, jag tror jag tackade dig, men tack än en gång! Synd bara att skärmen på kameran blev skadad i fallet.


När som helst kan molnen ändra karaktär. De kan bli mörka och torna upp sig flera kilometer upp i atmosfären. Plötsligt kan de skjuta blixtar mot marken eller mot varandra. De mullrar så att det rungar över nejden. En del människor blir livrädda när det åskar, men det blir inte jag. jag har alltid fascinerats av himlens fyrverkerier. När jag var barn, kommer jag ihåg att vi brukade tassa ner i köket och titta på blixtarnas skådespel. En gång antände de en ladugård några kilometer bort. Vi såg eldskenet på himlen strax ovanför trädtopparna. Brandbilarna körde förbi och efter dem alla nyfikna i sina bilar. På morgonen var ladugården nerbrunnen. Naturens krafter rår vi inte alltid på. Det är mer i livet än byggnader som kan försvinna över en natt. Orosmolnen kan hopa sig vid horisonten. Ibland drabbas vi av sådant som vi inte kan göra något åt. Då får vi göra det vi kan. Som kristen kan jag känna en grundtrygghet i livet. Vad som än händer, så kan jag knäppa mina händer och be. Oftast löser sig problemen och oron försvinner.


Ikväll gick jag som vanligt min skogspromenad med hunden. Han blev förstås glad när jag kom hem och tog med honom på promenad. Sommarmolnen fanns där även om de inte var lika många som över de skånska slätterna. Jag upptäckte att hösträngarna jag såg innan vi åkte hade förvandlats till stora vita "ufoägg". De låg utspridda på åkrarna. Dagens barn får sällan vara med om ett rktigt hölass, som vi fick när vi var små. Det kan inte vara lika skönt att åka hem på ett "ufoägg". Det kanske inte kliar lika mycket efteråt som höet gör, men det kan inte vara lika mjukt som löshöet att ligga i och titta upp på molnen. Förresten, man kör ju inte ens hem dem. De bara staplas upp i ett hörn av åkern och hämtas hem en och en när de behövs som foder åt djuren. En del saker var bättre förr. Åtminstone för oss som var med då.


Nu njuter vi av sol och värme. Ikväll stekte jag de första kantarellerna i smör och lite flingsalt. Sedan åt jag dem med andakt. Om några dagar tror jag att jag kan njuta av de första blåbären. jag såg några som skiftat i blått, men de var inte riktigt mogna än. Blåbär med mjölk, det är en riktig sommarefterrätt det.


Foto: Inga M Johansson, Sommarmoln över ufoägg

onsdag 24 juni 2009

Sömntutor och hödoft



Sömntutorna har tittat fram. Jag menar förstås Eschscholzia californica, den lysande orange lilla blomman som öppnar sig när solen lyser. I år har jag inte sått några sömntutor, så de här exemplaren måste ha frösått sig själva. Jag gillar den lilla blomman. En gång hade jag röda sömntutor, men de verkar inte titta fram.


Ni kanske trodde att jag menade mig själv, när jag skrev om sömntutan. Visserligen är jag ingen morgonmänniska, snarare kvällsdito. Men ibland stiger jag faktiskt upp ganska tidigt även om jag har semester och skulle kunna ligga och dra mig till framåt förmiddagen som sönerna gör. När det är så här varmt väder, tycker jag att det är skönast att joba på morgonen eller på kvällen. Mitt på dagen sitter jag gärna i skuggan med en god bok eller ett sudoku och något kallt i ett glas. Framåt kvällen hann jag både måla klart verandan och gjuta betong. Det ska bli spännande att se resultatet när vi kommer hem från Malmö. Grabbarna och jag åker dit imorgon. Vi ska titta till lägenheten, uträtta en del ärenden och hälsa på min syster. Vi åker nog och kollar in huset som hon och blivande maken har köpt.


Ikväll var jag som vanligt ute en runda med hunden. Han blir alldeles till sig så fort jag hämtar kopplet och säger "ut och gå". Vi gick vår vanliga runda längs grusvägen upp mot skogen. Det kändes verkligen att det är sommar för det doftade hö. Tur att man inte har hösnuva. Gräset låg i strängar och torkade i de ljumma vindarna. Den doften minns jag tydligt från min barndom. Vi åkte hölass. Fast först måste vi lasta det. Jag fick ofta styra traktorn medan mamma och pappa lastade höbalarna. Sen bar det hem till höskullen. Där fick jag sköta hissen eller packa in höet längst in. Därefter gick höfläktarna. Överallt i byn hörde man dem.


Vi hade ofta folk som hjälpte till i höskörden. Ibland kom de inte hem till elvakaffet. Då fick vi packa kaffekorgen med kaffe och citrondricka, bullar och pepparkakor. Mamma gjorde alltid citrondricka på sommaren. Det var läskande i värmen. Hon brukade också baka en stor sats pepparkakor innan slåttern för sen hann hon inte göra sådant. Slåttern var en jäktig tid för bönderna. Efter slättern kunde vi kanske ta ledigt några dagar, om någon granne kunde se till djuren. Då kunde vi åka bort några dagar. En sommar åkte vi till Danmark och tältade i fyra dagar. Det var den längsta semester vi hade både i tid och i resväg. Det är annat idag. Nu njuter jag för fullt av mina 32 semesterdagar.

Alla behöver vila och avkoppling. I arbetslivet är tempot högt uppskruvat. man ska göra så mycket på så kort tid som möjligt. Då är man effektiv tror man. men vi behöver vila och koppla av från allt betungande arbete. Det var nog därför som människorna drogs till Jesus. han sa ju: "Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag ska skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt." (Matt 1:28-30) Vi har så lätt för att lägga på både oss själva och varandra bördor. Men Jesus vill ge vila och ro för själen. Tänk om vi kunde förstå hur viktigt det är. Kristendomen handlar inte om en massa måsten, som så många tror. Alla måsten kommer oftast från oss själva. Jesus kom för att befria människor från de tunga bördorna.

När jag var i Italien en sommar, vilade vi varje dag mellan tolv och fyra. Det var helt enkelt för varmt för att jobba då. Vi satt under vinrankorna i pergolan och berättade historier. En kille från England läste högt ur "Winnie the Pooh". Därför tycker jag mycket om Nalle Puh. Det är inte helt fel att ta en liten tupplur varje dag. Det gjorde min morfar. Han kom hem från fabriken och middag varje dag. Efter maten la han sig på sängen och sa: "Jag ska bara titta i huvudet en stund." Sedan sov han i 20 minuter innan har återvände till fabriken. En "powernap" behöver vi alla, eller en "siesta".

Powernap

"Jag ska bara titta i huvudet en stund",
sa morfar
när han varje dag
tog en tupplur
efter maten.

Han slöt ögonen
och den inre drömmen
blev mer verklig
än den yttre.

En kort stund av vila,
då han lämnade
den yttre verkligheten
för den inre.

Foto: Inga M JOhansson, Eschscholzia californica och Höskörd

måndag 22 juni 2009

"Denna dagen - ett liv"

Idag var maken och jag ute på en promenad. Han behövde röra på sig. Det är inte bra att bara sitta still när man har ont i ryggen. Själv går jag alltid en liten skogspromenad med hunden varenda morgon. Det är så skönt att lyssna på naturens morgonljud och känna alla dofter. Tänk om man hade varit hund, vilka dofter man skulle känna då. Alla dofter är förstås inte angenäma, men många är det.

En sak som jag skulle vilja lära min hund är att lukta sig fram till skogens kantarellerna. Jag hittade de allra första idag, sex små knubbiga kantarellbarn. Jag älskar kantareller, smörstekta med lite salt. Som tur är är det inte så många i familjen som gillar dem. Det är bara äldste sonen och jag. Nu börjar den underbara bär- och kantarellplockartiden. Vid midsommar brukar jag börja titta efter dem. Förra året hittade jag de första på midsommardagen. Jag tror att man måste ha en speciell blick för kantareller. Annars ser man dem inte. Det har jag och sonen, men inte maken. Man går där och strosar på stigen, kastar ett öga åt olika håll. Plötsligt är de bara där. De lyser gult mot mig bland mossan och gräset, herr kantarell och hans familj. Jag plockar andra svampar också, kremlor, soppar och trattisar. Men den godaste är den gula kantarellen.

Det finns många små saker i livet, som kan gå oss förbi, om vi inte har blick för det. Vi kanske lever med blicken riktad åt andra håll. Ibland ser vi för mycket bakåt. Vi gräver ner oss i det som har varit och som aldrig kan komma tillbaka. Ibland lever vi bara för framtiden. Vi gör upp planer och organiserar, men glömmer att leva i nuet och njuta av det vi har. När vi nått en sak, kastar vi oss över nästa projekt. I sommar tänker jag njuta av varje dag, en dag i taget. Som farbror Melker uttryckte det så fint i Saltkråkan: "Denna dagen - ett liv." Jag tror han menade att vi ska njuta av varje dag som om den vore den enda vi har. Vi vet ju inte om vi får några fler. I Predikaren står det: "Ljuvligt är ljuset, det är skönt för ögonen att se solen. Om människan lever i många år skall hon glädja sig åt dem alla." (Pred 11:7-8)

Förutom skogspromenader och kantarellplockning har jag idag njutit av ogräsrensning. Det låter inte så kul, men jag njuter faktiskt när jag ligger i landen och rensar. Mest njuter jag av resultatet. Det blir så vackert efteråt. Jag har grävt klart min prennrabatt på södergaveln, delat plantorna och flyttat om dem. Några nya blev det också, mest sådana som jag drivit upp i mitt lilla växthus. Nu kunde jag plantera ut dem. Det var varmt och gassigt i solen. Jag hoppas plantorna ska trivas där, precis som jag trivs där jag är just nu. När vi trivs med livet, kan vi sprida trivsel och glädje omkring oss. Det gäller både för blommor och människor.


Imorgon ska jag fortsätta ogräsrensningen. Det finns fler rabatter som behöver ansas. Inte minst runt dammen har ogräsdjungeln brett ut sig. Igår upptäckte jag att näckrosen har en knopp och rosorna har börjat slå ut. Jag varvar trädgårdsarbetet med målning och betonggjutning. Nu ska det bli fler krukor att fylla med växter och annat trevligt.
Foto: Inga M Johansson, Kantarellbarn, Rosa gallica, Stjärnflocka i solsken

lördag 20 juni 2009

Söta kattungar och ensamhet

För några veckor sedan vaknade jag en morgon av att Takko krafsade på dörren till min garderob. Det brukar han inte göra så det var bäst att kolla varför. Det var då jag hittade dem - tre små nyfödda kattungar och deras mamma. Hon hade krupit in i en väska som stod på golvet. Där var det skönt för ungarna.


Ungefär vid samma tid hittade vi två kattungar till. De var lite äldre när vi fann dem. Åter igen var det hunden som nosade upp dem. Han hade flera gånger krupit in under några plåtar som låg på ladugårdsplanen. Där brukade han skälla och krafsa. Den här dagen tittade jag in under plåtarna och såg en av våra katter ligga där. Jag sade till maken att det förmodligen fanns kattungar där under. han lyfte undan alla plåtarna och mycket riktigt - där var de.

Nu har det gått ett par veckor och kattungarna är som sötast. De börjar röra på sig och rymmer gärna från sin låda. Frågan är vad vi ska göra med alla söta kattungar. Någon som vill ha en katt om några veckor? Vi har redan för många katter, tycker jag. Tyvärr är det alltid jag som får ta hand om dem. Övriga i familjen älskar katter och gosar gärna med dem. Men om man ska ha husdjur, måste man ta ansvar för dem. Då kan man inte ha hur många katter som helst. De slutar bara med att de blir förvildade och dyker upp lite då och då för att hälsa på.

Även om katter är självständiga djur, måste de ha någon som tar hand om dem. En katt hör till familjen. Den behöver ett hem, mat och vatten, någon som älskar den. Det är precis som med oss människor. Vi behöver också ett hem och någon som älskar oss. De allra flesta av oss har väl ett hem att bo i. Det finns inte så många uteliggare, i varje fall inte i våra trakter. Många av oss har väl också vänner att umgås med. Men det finns många som sitter ensamma, särskilt vid de större helgerna. De kanske bara har sin katt att umgås med.

Idag var jag och hälsade på min mamma. Midsommarhelgen brukar hon vara ensam hemma. Vanliga dagar är det alltid någon som tittar in till henne. Min syster och hennes familj bor i huset bredvid. Mina bröder tittar förbi ibland. Vi ringer varandra och pratar. Men midsommar är det många som firar på annat håll. Då sitter hon där ensam hela helgen. Jag brukar åka dit någon av dagarna för vi är sällan borta vid midsommar.

Man kan känna sig ensam även om man har många vänneroch bekanta. Ibland är ensamheten något man själv söker upp. Ibland är det något som drabbas oss. På engelska finns det två ord för ensamhet, loneliness och solitude. De är synonymer, men devisar på två sidor av ensamheten. Så här skrev jag om detta för några år sedan.


"Loneliness and solitude"
Ibland är jag ensam
Utan vänner
Utanför

Det är "Loneliness"

Ibland är jag ensam
Med mig själv
Innanför

Det är "Solitude"

Den goda ensamheten är den jag väljer själv.
Där är jag inte ensam på riktigt
för där möter jag mig själv.
Där möter jag Gud.

Matt 6:6

Foto: Inga M Johansson, Söta kattungar till salu

fredag 19 juni 2009

Magisk, mysig, mumsig midsommar

Det är något magiskt över midsommaraftonen. Egentligen är det ju inte den rätta dagen idag. Ska man vara noga så firar man midsommar i veckan som kommer. Hedniskt känns det väl också. Det finns många riter förknippade med midsommar. Den som de flesta känner till är väl den att plocka sju sorters blommor (eller nio säger en del) och lägga dem under kudden för då kommer man att drömma om sin tillkommande. Jag vet inte att jag drömde om någon, men det ordnade sig ändå. Jag brukar plocka betydligt fler än sju sorters blommor. Om man räknar med alla olika sorters gräs, blir det säkert mer än tjugo. Blåklockor, rödklöver och smörblommor är ett måste. De andra blommorna varier från år till år. I år ser min bukett ut så här. Jag plockade den i morse, när hunden och jag var ute och gick.



I trädgården frodas ogräset och jag har inte hunnit hålla efter det. Nu, när både skolan och lägret är över, ska det bli rensa av. Jag får väl varva med köksrenovering. Fast en del tid måste jag reservera för att bara vara. Jag gick en runda i trädgården efter regnet. Då plockade jag två av mina favoriter, toppklockor och jättedaggkåpa. Jag älskar kombinationen av mörkt blått och lime. Det blir så vackert att sätta ihop dem till en bukett. I bakgrunden skymtar vårt nya köksgolv. Det är inte klart än. Vi har bara satt ihop några plattor för att se hur det kommer att bli.



Med tanke på vädret får man väl mysa inomhus i midsommar. Mumsigt kan det ju bli i alla fall. Sill och ny potatis hör till. Alla gillar inte sill, så det får väl bli något mer. Vid midsommar måste man bara ha en riktig jordgubbstårta. Tyvärr kunde jag inte baka den själv i år. Jag har ju ingen ugn för tillfället. Snart ska vi sätta tänderna i den.

Det fanns väl inga jordgubbar på Johannes Döparens tid. Han åt ju gräshoppor och vildhonung. Det är hans dag vi firar i kyrkan vid midsommar. Jag undrar hur han var som person. Han predikade i öknen. Konstigt ställe att predika på. Men det kom folk för att lyssna och han samlade lärjungar omkring sig. Han hymlade inte utan gick rakt på sak. Undrar vad han skulle ha satt fingret på hos oss idag. På sin tid gick han hårt åt makthavarna och det religiösa etablissemanget. Inte konstigt att de gjorde sig av med honom. Han hade en bra egenskap till. Han var en kändis, men han var inte någon diva. Han var ödmjuk. När Jesus kom och samlade lärjungar omkring sig, steg han tillbaka. Han visste att han hade gjort sitt. Han höll sig inte krampaktigt kvar i rampljuset. Nu var tiden inne för Jesus. Jag hoppas att jag också har vett träda tillbaka, när det blir dags för mig att släppa fram någon annan.


Foto: Inga M Johansson, Midsommarbukett, Toppklockor och daggkåpa, Jordgubbar och violer

måndag 15 juni 2009

Ingen sommar utan läger...

Markoolio får ursäkta, men jag kan inte låta bli att travestera hans låt. Reggae kan jag vara utan, men det blir ingen riktig sommar utan ett scoutläger. I år kan jag bara vara med två dagar. Det var nu i helgen.

Vi startade lägret i lördags med att bygga upp vår by. Vi byggde matbord under tak av presenningar, spisar med arbetsytor mellan, en bänk för vattendunkar, grävde en slaskgrop m.m. Det tar hela första dagen att bygga. Även om scouterna hjälper till en del, är det ledarna som gör det mesta jobbet. Vädret var perfekt att jobba i, uppehåll, inte för varmt och inte för kallt.

Så kommer den första natten på lägret. Vi kryper in i våra militärtält och tänder fotogenkaminerna. För min patrull var det deras allra första läger. Tidigare år har de bara varit på besök på dagtid. Det gick bra att komma till ro och till slut somna i sovsäckarna.

Andra dagen börjar med solsken. Vår by låg i en lugn svacka skyddad från vinden. Vår patrull hade hand om mat och disk den här dagen. Som ledare innebär det att stiga upp och tända i spisarna, hämta mat, plocka fram och förbereda matlagningen, kalla ihop de som ska hjälpa till, helt enkelt organisera "restaurangen" så att ca 40 personer hade mat på utsatt tid. Det skulle vara frukost, fika, middag, kvällsmat och nattamat. Många bullar går det åt. Och kaffe till ledarna och en och annan scout som lärt sig tycka om denna dryck.

Mat är viktigt för att ett läger ska fungera bra, men det finns andra viktiga programpunkter också. En sådan är vår förmiddagssamling med bibeldrama och efterföljande patrullsamtal. Det är då vi kan prata med scouterna om viktiga saker. I år utgår samlingarna från vår scoutbön. Första delen lyder "Gud, min fader, du är nära, vart jag går så är du med." Temat för dramat och samtalet var "Trygg med Gud". Vi pratade om rädslor och trygghet. Scouterna har många kloka tankar om detta.

Vi gör förstås mycket annat på ett läger. Turneringar, kanoting, kioskbesök, bad,spårning, marknad, bykamp, en och annan överraskning och så självklart ett lägerbål varje kväll. Eftersom jag skulle jobba på måndagen, var jag tvungen att åka hem på söndagskvällen. Så jag hann inte vara med på hela lägerbålet. jag hoppas de fick en rolig samling. Trött var jag men jag hade hellre stannat på lägret än jobbat. Det är konstigt. Hur motigt den än kan kännas när man tänker på scoutlägret innan man åker iväg, så vill man ändå inte vara utan det när man väl är där.
Nästa år är det 50 år sedan jag började i UV-scout. Jag tänker åtminstone fortsätta till dess.
Foto: Inga M Johansson, Lägerliv, Bullfatet, Kaffehurran och Primitiv matlagning

fredag 12 juni 2009

Grinden

Nu är min stig tillfälligt avstängd med två grindar. Det brukar vara så några gånger varje sommar. Grannen har släppt in sina ungdjur på betesmarken som stigen passerar. Så nu får Takko och jag ta en annan väg när vi går våra promenader. Jag vet att det inte varar mer högst en vecka, men lite irriterande är det ändå.

Så kan det vara i livet också. Ibland stängs vissa vägar igen och man får ta en annan väg genom livet. Ibland tänker jag på vissa händelser i mitt liv, som gjorde att jag valde en annan riktning i livet. Var hade jag varit idag, om jag inte inte gjort det? Inte här i alla fall.

ibland tror jag att det är bra att man kommer till en grind. Då får man stanna upp och tänka till. Det är så lätt att bara gå på i samma riktning hela tiden utan att tänka. Livet löper på utan att vi reflekterar över vad vi håller på med. Då kan det vara skönt att stanna upp ett tag. Ibland tar jag en dag då jag gör ingenting. Jag bara är. Det blir som en retreat på egen hand. Efteråt kan jag ofta ta itu med saker på ett helt annat sätt och med en helt ny energi. Jag behövde stanna upp och ladda.
Grindar kan stoppa, men grindar är också öppningar. Det finns alltid något bakom dem. På andra sidan grinden finns en stig eller en väg eller en kanske trädgård. När vi kommer till grindar i livet, är det lätt att bara se den där grinden och inte det som finns bakom den. Vi ser svårigheterna och inte möjligheterna.

Det finns alltid olika möjligheter. Vi kan välja att gå tillbaka, ta en annan väg eller att ta oss förbi grinden på något sätt. Ibland kan man öppna den, ibland får man klättra. Det är inte alltid man orkar ta den kämpiga vägen. Hur vi än gör, så gör vi ett vägval. Det vägvalet får vi leva med resten av våra liv.
Jag gjorde ett av mina viktigaste val i livet när jag bara var tolv. Det var då jag gjorde ett medvetet val. Jag växte upp i ett kristet hem, gick i söndagsskolan och följde med mina föräldrar på möten. jag hade en barnatro. Men vid det tillfället insåg jag att jag måste välja själv. Jag valde att fortsätta som kristen. Genom åren som gått har jag gjort samma val många gånger. Jag väljer varje dag om jag vill fortsätta eller inte. Att tro handlar mer om att välja och pröva än att förstå och veta. Det kan verka osäkert och svårt, men det är som med alla svåra val. Det är det första steget som är det svåraste. Att våga kasta sig ut i det okända utan att veta om det bär, kan innebära att man landar i en öppen famn och det känns som om man kommit hem.
Foto: Inga M Johansson, Grinden, Taklöken blommar i tråget

måndag 8 juni 2009

Huset brinner!!!

Nu har huset brunnit upp. Ja, inte mitt hus, utan huset som jag och eleverna byggde av kartonger. Vi började bygga det för över ett år sedan. Det blev fantastiska rum, sovrum, vardagsrum, kök, badrum och garage, ett tvåvåningshus med 16 olika rum. Alla var så kreativa. Vi satte in belysning, drog sladdar, fixade strömbrytare och byggde en elcentral av batterier på vinden. Vi hade roligt när vi jobbade med projektet. Nu är huset borta. För några dagar sedan satte vi eld på det.

Branden var förstås planerad. Inte så att jag planerade den från början. Förslaget kom från eleverna, när jag frågade vad vi skulle göra med huset. Vi pratade om att dela upp det så att de kunde få sina rum. De kunde dra lott om vem som skulle ha det. Då var det en kille som sa att vi kunde elda upp det. De trodde nog inte att jag skulle gå med på det, men det gjorde jag. Vi skulle ha gjort det förut, men då har det varit lite för blåsigt. Men nu har det blivit av. På mindre än tio minuter fanns det bara en liten hög med grå aska kvar efter vårt fina hus.
Att bygga upp tar tid, att rasera och förstöra går på nolltid. Ett litet förfluget ord kan förstöra en vänskap som varat i åratal. Det kanske vi inte tänker på, när vi låter orden flöda fritt. Ett litet misstag, kan bli ödesdigert. Någon blir sårad och vi kan inte spola tillbaka bandet hur gärna vi än vill. Varför blir det så svårt att rätta till misstagen?
Alla har rätt att uttrycka sig och säga vad man tycker. Alla har rätt till sina känslor. Det är inte det som är felet, att vi talat fritt eller att vi har känslor. Felet är kanske att vi inte tar ansvar för konsekvenserna. Jag menar att råkar man säga något som sårar någon, har vi skyldighet att försöka förstå den andre. Blir vi sårade av något som någon sagt eller gjort, har vi skyldighet att ta itu med våra känslor, att bearbeta och lägga dem bakom sig, inte kapsla in dem och låta bitterheten gro. Vi måste ta ansvar både för våra ord, handlingar och känslor.
Det behövs så lite för att förstöra så mycket. En liten gnista kan orsaka en stor skogsbrand. oftast är det så små saker som vi blir osams om, men de växer till olösliga konflikter. Så är det i våra vardagsrelationer. Så är det i relationerna mellan folkgrupper och länder. Så är det egentligen i de flesta konflikter, också religiösa konflikter. För bara några generationer sedan bröt man sig ur en församling och bildade en ny, om man inte kom överens. idag håller man på att hitta tillbaka till varandra. På många håll går församlingar ihop igen. Det är inte lätt, men om det finns en vilja att förstå och gå varandra till mötes, att ge och ta, kan man lyckas. Det är nog svårast för de äldre som vuxit upp med skillnaderna. Ungdomar idag ser inte så mycket på vad som skiljer. De ser mer vad vi har gemensamt. Där kan vi lära av dem.
När Jesus bad för sina lärjungar sa han: "Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro att du har sänt mig." (Joh 17:20-21) Vår trovärdighet som lärjungar hänger på vår enhet. Jag tror inte att det betyder att vi måste tycka likadant eller göra likadant. Livet blir så tråkigt utan olikheter och variation. Enheten handlar mer om gemenskap och respekt för varandra. Det är det jag känner när jag tänker på församlingen - gemenskap med alla som vill tro på Jesus, en öppen famn som omfamnar alla som vill bli omfamnade.
Foto. Inga M Johansson, Huset brinner!!!

tisdag 2 juni 2009

Grässtrån och brännässlor

Alla blommor är inte lika iögonfallande. En del är ganska intetsägande. De kan vara små eller ha en färg som smälter in i omgivningen så att man inte lägger märke till dem. Men om man tittar lite närmare kan de vara riktigt vackra. Så kan det vara med människor också.


I rätt ljus kan till och med nässlorna vara vackra. Annars är de inte så tilltalande. Det svider om man kommer i närheten av dem med bar hud. Det märkte jag när jag rensade ogräs. Jag har råkat få in dem på ett ställe i mitt grönsaksland. De är svåra att bli av med. Egentligen är det ganska ståtliga växter. De reser sig stolt upp över de andra plantorna. Det finns förstås en anledning till att de bränns. Det är ju deras sätt att försvara sig. Nässlor är ju riktigt nyttiga och goda. Nässelsoppa med ägghalvor är en riktig vårfavorit.

Människor kan ibland vara som nässlor. De försvarar sig genom att göra andra illa. Om de själva blir sårade, kan de att bita tillbaka med hårda och sårande ord, som svider inom en. Men om de får växa i rätt miljö, kan de bli ståtliga och goda människor. De döljer sina goda sidor och det kan vara svårt att upptäcka dem på grund av deras taggighet.

Andra växter som man sällan lägger märke till är våra olika grässlag. På senare år har det blivit vanligare med gräs som inslag i rabatterna i våra trädgårdar. Man har upptäckt hur dekorativa de är. Det är inte bara i gräsmattan som de passar. Gräs är så vanligt att vi inte tänker på det. Det bara finns där överallt. Det täcker stora områden. Tänk bara på hur vacker en böljande grässlätt kan vara. Ibland kan det torka bort och bli brunt och torrt, men kommer det ett regn så grönskar det snart igen.


En del människor är som grässtrån. Man lägger inte märke till de enskilda grässtråna. Det finns så många och alla ser de likadana ut. Ändå är alla individer som ser olika ut. Det är mängden grässtrån som gör gräsmattan frodig och skön, men ändå är varje grässtrå viktigt. Vi människor kan känna att vi ibland drunknar i mängden, men alla är vi viktiga. Om inte du fanns, skulle det fattas en del. Vi är inte oersättliga men viktiga.
Om det blir torka, vissnar gräset. Det kan människor också göra om de inte får den uppskattning de behöver för att växa. Men om de får rätt näring och uppmuntran, kan de växa och bli till nytta och glädje för många. Tänk bara på hur skönt det är att ligga på en frodig gräsäng. Jag kan tänka mig att det är skönare att spela fotboll på en mjuk gräsmatta än på en dammig grusplan. Människor kan verka torra och trista, men om vi ger dem en bra miljö kan de förvandlas till glada och trevliga vänner.
I växter finns en enorm potential för tillväxt och mognad, glädje och nytta. Det gör det i människor också.Kursiv
"Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära."
(Ps 23:1-3)
Foto: Inga M Johansson