söndag 28 februari 2010

Curling är melodin

Heja, blågult! OS-mössan i min version

Idag är jag trött. Inte så konstigt för jag satt ju uppe och tittade på den spännande curlingmatchen i OS. Det gick inte att gå och lägga sig innan upplösningen. Roligt att det blev guld i detta OS också. Curling är en av de få sporter som jag gillar att titta på och livar upp i slaskvädret. Fotboll och ishockey tycker jag är tråkigt, speciellt fotboll. Men curling är roligt. Allt kan hända. Ingen match är vunnen förrän sista stenen är spelad. Nattens finalmatch för damerna var verkligen gastkramande. Jag trodde inte att de skulle klara guldet, men det var härligt att se den gula stenen ligga kvar i boet efter Kanadas försök att slå bort de båda svenska stenarna. Det gick inte lika bra för herrarna, men de är ju inte lika rutinerade som damerna. Nu när det här är över får vi väl vänta fyra år tills nästa gång vi får se curling i TV. Tyvärr är det nästan bara under OS som man visar curling på TV. Annars finns det inte mycket att titta på. melodifestivalen är ingen höjdare för mig. Årets bidrag är inte så bra och artisterna ganska bleka. Har jag för höga krav?

För ett tag sedan pratades mycket om curlingföräldrar. Då menades det inte föräldrar till barn som spelade curling. Det handlade om att föräldrar sopade framför sina barn, att man servade dem med allt de önskade och lade allt tillrätta så att barnen inte behövde anstränga sig. Jag kan hålla med om att det "curlas" alltför mycket ibland. Om man nu ska jämföra barnuppfostran med curlingen så är sopandet viktigt. Det handlar inte bara om att hålla banan ren. Om man sopar rätt, kan man få stenen att "curla", dvs att skruva, och därigenom placera den på rätt ställe. Man kan få den att vika in bakom en annan sten där den ligger skyddad. Men det gäller för spelarna att veta när man ska sopa och när man ska låta bli. Det är nog likdant för föräldrarna. Det gäller att veta vad man vill uppnå med sopandet och när man ska låta bli. Våra barn måste själva komma fram till sin plats i livet, men vi kan underlätta genom att vara bra föräldrar som stöttar när det behövs men låter bli att pusha när det inte behövs.


Skylten för huvudled får illustrera mina tankar om curlingföräldrar och deras barn. Vi vill gärna att barnen ska följa huvudleden i livet. Men även de mindre vägarna kan leda fram till målet. Man måste bara veta vart man är på väg och ha en bra karta eller guide i livet.

Slaskiga spår efter hundar, katter och människor

Våren verkar göra sina första försök att övervinna vintern. Det är blött och slaskigt på alla vägar och stigar. Jag blir blöt om fötterna, när vi är ute på hundpromenaden, för mina kängor läcker. Dags att plocka fram gummistövlarna igen. Det är fuktigt i luften även om det inte regnar jämt. jag blev blöt i ansiktet i alla fall. Snön sjunker ihop och blir tung och blöt. Vid skogsbrynen ser man hur det riktigt ångar om marken. Vid kanalen hade de tjocka snötäcket fått ge sig på ett ställe. En liten pöl av öppet vatten skymtade fram, en förmak på vad som är på gång. Det befaras ju att vi ska får den värsta vårfloden någonsin. Med all snö som fallit verkar det rimligt att anta att vårfloden blir kraftig. Då lär vi inte kunna ta oss över kanalen på flera veckor. Vi får gå andra rundor tills allt vatten letat sig fram till Storån och så småningom runnit ut i Bolmen.

Markdimman stiger i skymningen
Kanalen börjar skymtar under all snö.
Man kan längta efter våren nu när sportlovet är förbi och det blir allt ljusare både på morgonen och när man kommer hem på eftermiddagen. I mitt köksfönster blommar de små minisanktpauliorna i blått och rosa. De får husera i våra gamla kaffekoppar eftersom vi inte dricker kaffe i koppar längre. Det blev fint med blommor i dem i stället. I det andra fönstret växer mina små chiliplantor. När man kan börja så och sätta sticklingar, då är det vår, i alla fall inne.

Vårfint i köksfönstret

onsdag 24 februari 2010

Ett steg tillbaka

Morgon i Rannäs
Efter den senaste snön har man kunnat se många spår i nysnön. Det är spår efter både människor och djur. Rådjuren och katterna följer de uppskottade stigarna. Det är väl för jobbigt att ta sig fram i djupsnön. Det kan jag garantera efter att ha spårat en hel det på sistone. Mössen och andra smådjur har nog lättare att ta sig fram. De springer uppe på snön utan att sjunka igenom för de är så lätta.


Igår hittade jag spår efter en fågel som förmodligen slagit ned på ett tilltänkt byte. Jag kunde se hur de utfällda vingarna gjort märken i snön. Det kan ha varit sparvhöken. För några år sedan satt jag vid köksfönstret och såg hur den slog en talgoxe som satt på marken nedanför vårt fågelbord. Det är ganska spännande att försöka lista ut vad som har hänt med hjälp av naturens spårtecken.


Stackars Takko måste ibland hoppa i drivor som är högre än han själv. Ibland vill han vända och gå tillbaka, men oftast följer han i mina fotspår. Idag gick vi stora hundrundan för första gången på minst en vecka. Det är så jobbigt att pulsa fram med snö upp till knäna eller högre så jag har avstått från den långa rundan. Delar av den går på skogsvägar och stigar som inte plogas. Idag sken solen och jag kände att jag bara måste ut innan jag skulle tillbaka till skolan för kvällskonferens. Jag plockade fram solglasögonen och kopplade hunden. Det var skönt att gå även om det var lite jobbigt på sina ställen.

Takko på den breda vägen

På vägen fanns en massa spår. Det var spår efter bilar och traktorer, skidor och kängor, men också spår efter vind och vatten, kyla och värme. Temperaturen har för det mesta hållit sig under nollan, men ibland tangerat den och kanske krupit upp över. Någon hade stått och stampat på en ganska lång sträcka av vägen. Man kan undra varför spåren av stövlarna såg ut som de gjorde. Personen i fråga måste ha trampat runt lite kors och tvärs på flera ställen.

Den smala stigen
Stigen ur hundperspektiv

Ibland är det upptrampade spåret smalt. I skogen var det långt mellan kliven så man fick ta ut på stegen. Då kan det vara svårt att hålla balansen och inte hamna bredvid i lössnön. ibland som på vägen har man gott om utrymme at ta sig fram på. Så är det i livet också. Ibland krymper utrymmet, ibland kan man ta ut svängarna.


Ni har förstås varit med om att man ibland måste gå tillbaka i sitt eget spår. Det blir för jobbigt när ingen annan gått före eller så märker man att man hamnat fel och måste vända av den anledningen. Så kan det vara i livet också. Vissa vägar är återvändsgränder. De leder bara fram till en plats men inte vidare. Då kan man behöva ta några steg tillbaka för att hitta en väg som kan leda till nya möjligheter.

Man kan gå vilse mitt i alla aktiviteter också. Det har hänt att jag kommer på att jag ska hämta något eller göra något. Jag går till rätt plats, men väl där har jag glömt vad jag skulle hämta eller vad jag skulle göra. Då tycker jag att det bästa är att gå tillbaka dit där jag först tänkte tanken. Oftast kommer den tillbaka då. Det kanske är så i livet också att man kan behöva ta ett steg tillbaka för att komma framåt. Ibland behöver man stanna upp och tänka efter vad det är man håller på med och vart man är på väg. Det är så lätt att bara traska på i samma spår och inte reflektera över om det spåret leder mig dit jag vill. Särskilt viktigt med eftertanke tror jag det är i en grupp människor. Det kan vara ett kompisgäng, en förening, en kyrka eller en grupp arbetskamrater. Det är så lätt att bara följa med strömmen och till slut kanske man hamnar i en  situation som man inte alls känner sig bekväm med. Det ena ledde till det andra och så undrar man hur man hamnade där.

Idag funderade jag på varför vi har så svårt att acceptera olikheter. Den som är annorlunda blir lätt utsatt för mobbning. I vissa faser i livet är det viktigare än i andra att vara som alla andra. Den som inte följer mönstret och går sin egen väg blir utanför. Tanken slog med att vi i skolan kanske bidrar till detta genom att försöka få alla att passa in. Vi försöker slipa av alla kanter och i viss tar vi samtidigt bort olikheterna mellan individerna. En del människor måste kanske få sticka ut utan att någon "rättar till" dem. För vem bestämmer vad som är rätt, vad som är normalt och vad som är accepterat. Egentligen är vi ofta ganska intoleranta mot annorlunda människor. Vi vill helst att alla ska vara lika. det tycker jag är tråkigt. Livet blir mer spännande med olikheter.

Nya upptäckter görs inte av dem som alltid gör på samma sätt utan av dem som vågar göra något på ett annorlunda sätt och som vågar gå sin egen väg. Det betyder inte att man måste vara ensam. Man kan vara annorlunda tillsammans.

söndag 21 februari 2010

Tung vinter


Den här helgen har de flesta säkert ägnat åt snöskottning. Det är inte lite snö som har dalat ner från molnen ovanför oss. Det har inte kommit så mycket på en gång, men det har snöat länge och då växer drivorna.

Snövallarna längs vår väg hade vuxit sig stora redan innan sista snön kom. Så nu fanns det inte plats för mer snö. Den ramlade ut på vägen igen när maken plogade med traktorn. Vi behövde få bort en del vallar och bredda vägen. Det är tur att man har trevliga vänner som har traktor med skopa där fram som vi kunde låna. Maken körde hela eftermiddagen igår. Sedan stannade traktorn mitt på vägen. Vi fick vänta tills i morse innan  vi laddat upp batteriet så vi kunde fortsätta.

Var är våra spår från igår?
Spåren avslöjar vart vi gått.
Höga vallar skymmer sikten

Jag skottade lite kring huset så vi kunde komma in och ut. Sedan ville ju hunden ut en runda. Det blev lilla hundrundan. Förra gången fick vi pulsa fram i nysnö. Nu kunde vi knappt se våra spår. Hunden försökte vänta tillbaka flera gånger, men jag fortsatte att spåra åt honom. På sina ställen gick drivorna upp till knäna. Vi tog oss runt i alla fall. Tiominutersrundan tog åtminstone dubbla tiden.


Skylten sitter när man kör in på vägen mot vår skog. 4 ton, det hoppas jag att jag inte väger även om det kunde kännas så när man pälsat på sig dunjacka och termobyxor m.m. Något som väger en hel del är förstås snö. Konstigt att det som känns så lätt när det singlar ner i form av flingor kan vara så tungt när man ska skotta bort det från trappan. Det är ju mest luft i snön. Man kanske kan överföra det till andra områden i livet. En små bördor kan kännas oerhört tunga om de läggs på hög särskilt om man måste bära dem själv. Det kan vara svårt att lyfta av sig dem ensam. Det går bättre om man hjälps åt, men tungt arbete är det i alla fall.

Lejonöron med snöhätta
Försvinnande spaljé
Det var vackert i eftermiddag innan solen gick ner. Det är oerhört vackert med gnistrande nysnö och en blek vintersol över vita vidder. Kameran fick följa med ut på rundan. I trädgården stiger snötäcket. Snart ser man inte de små rhododendronbuskarna. Bambun sticker upp ur snön liksom en hel del vinterståndare. Jag brukar inte klippa ner dem på hösten för de är så vackra på vintern också. Och så tycker småfåglarna om dem.

Vintern invaderar verandan
Allra skönast är förstås att sitta inomhus, dricka te och kolla lite på OS. Här hos oss är det bara jag som är något intresserad. De andra struntar fullkomligt i OS. Men jag gillar att titta ibland. Men jag gör gärna något annat samtidigt som att lösa korsord, läsa en bok eller virka amigurumi eller något annat. När det blir riktigt spännande som vid dubbeljakten igår kväll kan jag alltid lägga bort prylarna och bara titta. 


Våren är på väg i alla fall i mitt köksfönster. Mina chilifrön har grott och tittat upp med små gröna blad. Jag tänkte att det var bäst att starta tidigt. Förra året hann de bara få några chilifrukter. Snart är det dags att så fler frön och sätta sticklingar till sommarens blomsterprakt. Vi vet ju att det kommer en sommar vad det lider.

fredag 19 februari 2010

Hurra för bloggen!

Idag är en speciell dag. Ja, alla dagar är speciella och kommer aldrig igen. Men den här dagen firar jag något särskilt. Vi har just ätit en budapest för att fira. (Det fina fatet har min mamma målat)


Fira, vadå? Jag antydde ju redan igår att det skulle bli firande idag. Några av er har gissat att det var 25-årig bröllopsdag. Men så var det inte. Det firade vi redan i höstas. Nej, det är en födelsedag vi firar, bloggens födelsedag. Ett fyrfaldigt leve för bloggen, hurra, hurra, hurra, hurra! För exakt ett år sedan knåpade jag ihop det första inlägget. Då visste jag inte riktigt vad jag gav mig in på. Det var en stundens ingivelse att bloggen kom till. Jag har alltid gillat att skriva. I mina lådor fanns små anteckningsböcker och loggböcker från årtionden tillbaka. Men för två sedan slutade jag plötsligt att skriva. Det har väl hänt förut att jag gjort uppehåll, men den här gången ville inte skrivlusten komma tillbaka. Det var då jag plötsligt kom på det - jag kunde starta en blogg! Sagt och gjort. Det var ju ganska enkelt att komma igång, precis som det ska vara. Det första inlägget författades. Det var en alldeles speciell och pirrig känsla i magen, när jag klickade på den orange knappen med texten "Publicera inlägg". Det var för precis ett år och två timmar sedan.

Mycket har hänt sedan dess. En del av er som läser kände jag inte då. Genom min blogg har jag fått nya vänner. Några av er har jag t o m träffat ett par gånger i verkliga livet. Det är så roligt att logga in på bloggen och kolla om någon av er har kommenterat mitt inlägg. Det ger en helt annan feedback än när jag skrev för "byrålådan". Lika roligt är det att kolla läslistan och se att någon av er har skrivit ett nytt inlägg i sin blogg. Genom er har jag också fått kontakt med andra bloggare som har berikat mitt liv. Tack alla underbara vänner! Må vi ha många bloggår framför oss.

I början visste jag inte hur många som var inne på bloggen och kollade. Ibland var det någon som jag träffade som kommenterade något jag skrivit eller bara sa att de hade läst vad jag skrivit. Nu har jag lagt dit en besöksräknare så jag kan se hur många som varit inne. Nästan 1200 sedan 6 januari, det är inte dåligt. Det är mellan 25 och 30 om dagen. Jag vet att kändisarna har tusentals besökare, men det är egentligen inte viktigt att ha många besökare. Det är roligare att ha trogna besökare som återkommer. Roligast är när besökarna också kommenterar. Till er som inte brukar skriva kommentarer vill jag säga: Gör det! jag blir glad för alla kommentarer. Man måste inte hålla med. Det bli så mycket intressantare tankar om man kan se samma sak från olika håll.

I mitt första inlägg skrev jag om tankställen. Bloggen fick ju namnet Ingas tankställe. Jag liknade kyrkan vid ett tankställe där jag får nya tankar. Där kan jag få se med andra ögon på det jag möter i livet. Mitt syfte med bloggen var att dela med mig av mina tankar. Men bloggen har blivit mycket mer. Den har också blivit en mötesplats. Det är tack vare era kommentarer, som vi kan få en dialog och mötas för att utbyta tankar. I vår kyrka har vi en vision som jag har varit med om att arbeta fram. En av punkterna i visionen är att vi vill vara en  öppen mötesplats för människor i vår omgivning. Det är det som kyrkan ska vara, en plats där vi kan göra möten med varandra och Gud.


Jag hoppas ni är med mig även nästa år, mitt andra år med bloggen. Jag kommer att fortsätta dela med mig av mina tankar och ser fram emot att få möta era tankar. Ikväll undrar vi om vi kommer att ta oss ut imorgon eftersom det snöar kraftigt. Hunden och jag var ute för några timmar sedan medan det fortfarande var ljust. Vi pulsade fram i decimeterdjup nysnö. Men så länge vi kommer ut på nätet är vi inte isolerade. Då kan vi mötas i den digitala världen. Välkomna till år 2 med Ingas tankställe!

Dagens skylt då? Det blir en upplysningsskylt som talar om att det finns en annan skylt med information längre fram. Oftast brukar det finnas en karta. Ibland är det klokt att stanna och konsultera denna karta så man hittar rätt. För mig är bibeln livets karta. Jag behöver regelbundet stanna upp och konsultera den för att inte hamna fel i livet.

torsdag 18 februari 2010

Iskallt men hjärtevarmt

Nu kommer det mer snö igen! Man kan tycka att det räcker nu. Vår lilla grusväg är numera kantad av stora snövallar. Det känns som om man kör i en tunnel. Man får ta lite sats när man ska köra hem och sen får man styra rätt annars kommer man inte upp för den sista kullen. Man måste ha styrfart. Stannar man, kommer man knappt igång igen.

Det har varit likadant på stigen över kullen som inledder min hundrunda. För att ta sig ut på skogsvägen har man fått pulsa i snön och kliva i spåren från den som gått där innan. För några dagar sedan rotade maken fram den gamla snöslungan. Efter lite mekande gick den igång och han kunde slunga bort snön från stigen. Så nu är den bred och fin att gå på. Det underlättar förstås hundpromenaderna.

Bakom pannrummet har jag mitt utearbetsbord. Där ovanför hänger de längsta istapparna vi haft på flera år. De är vackra men inget man vill få i huvudet. Det är tur att ingen behöver går under dem. Det skulle vara om nån av katterna skulle smyga förbi där, men det är nog ingen större risk för dem heller.


Igår gjorde jag annan "is". Eftersom det är OS tyckte jag att det passade med blågul dessert. Det blev sorbet av mango och blåbär. Den är så enkelt att göra och både gott och nyttigt. Den riktigt kryllar av nyttiga vitaminer och antioxidanter och allt vad det heter. Om man inte sockrar alltför mycket, blir den inte så kaloririk heller. Vill ni veta hur jag gör? Mangosorbeten gör jag av ett paket frysta mangotärningar och lite havtornsjuice (eller apelsinjuice om man vill det), som jag mixar i matberedaren till lagom konsistens. Det är allt. Blåbärsditon består av frysta blåbär, egenhändigt plockade, lite socker och några skedar turkisk yoghurt. När man mixar dem blir färgen mer rödlila än blå. Men man vet ju att det är blåbär. Sedan slevar man upp de båda sorbeterna i skålar och dekorerar med några hela blåbär. Klart att njuta! Mums!

Det har inte varit så kallt ute på sistone, men elda får man göra ändå. Dagens skyltar hittade jag i pannrummet. Maken hade satt upp dem vid knappen där man växlar över från bara varmvatten till att få värme även i huset.  Hos oss finns det inte alltid bådadera. Det beror på om vi eldat nyligen eller inte. Innan man ställer sig i duschen kan det vara idé att kolla om det finns varmvatten. Det händer att jag duschar kallt ibland om jag inte hinner vänta på varmvattnet. Ibland när jag kommer hem på eftermiddagen kan det vara iskallt i huset. Då har vi glömt att slå över från varmvatten till husvärme innan vi åkte hemifrån. Om det är riktigt kallt ute har det förr om åren hänt att det bara varit 13 grader inomhus. Då blir det till att elda i pannan och tända värmeljus. Det går åt både ved  och ljus i massor. Det är väl tur att vi har egen skog, men veden ska hem också.

Det viktigaste i denna kalla tid är ändå att ha ett varmt hjärta. Förr brukade jag ibland få höra uttrycket "kalla händer - varmt hjärta", när någon hälsade på mig. Jag har som regel kalla händer och kalla fötter, men jag vet inte om det betyder att jag har ett varmt hjärta. Skulle det innebära att jag behåller värmen inom mig och inte delar med mig till andra? Det är väl inte det vi menar med ett varmt hjärta. Människor med varma hjärtan delar gärna med sig till andra och visar stor omtanke om sina medmänniskor. Jag hoppas att det kan sägas om mig. Jag försöker i alla fall att dela med mig både av materiella saker och idéer. Att snåla med medmänsklig omtanke gynnar ingen. Sant som det står: "I ränksmidarens hjärta bor svek, glädje får den som har gott i sinnet." (Ordspr 12:20)

Imorgon är det en speciell dag att fira på något sätt, men det återkommer jag till imorgon.

söndag 14 februari 2010

Alla dessa hjärtan


Alla hjärtans dag - hjärtan överallt - sockrade gelehjärtan - kort med hjärtan - skicka hjärtan på Facebook - Happy Valentine!

Det är bra att vi tänker på varandra och bryr oss om varandra. Jag hoppas bara att det inte stannar med den här dagen utan att varje dag kan bli en hjärtedag. Det kanske är så att världen skulle vara en bra mycket bättre plats att leva på om vi tänkte er på varandra. Johannes är en av mina favoritförfattare i bibeln. Han skriver i sitt första brev: "vi skall älska varandra". Inte alltid så enkelt. Ibland förstår vi inte varandra. Vi tänker på olika sätt. Då är det lätt att antingen säga något dumt och sårande eller att vända ryggen till och ignorera. När vår gemenskapsgrupp träffades i veckan pratade vi om att församlingen är en plats där alla olika människor kan mötas och ändå få vara som de är. Åtminstone hoppas vi att det är så att alla kan känna sig välkomna. Det finns det som förenar oss men vi är ändå väldigt olika. Vi tyckte också att det skulle vara bra tråkigt om alla måste vara lika och stöpas i samma form. Det är väl olikheterna som gör alla livets möten spännande.

Alla hjärtans dag kan lätt uppfattas som ännu ett kommersiellt jippo som köpmännen vill tvinga på oss. Om man nu måste välja ett av alla dessa jippon, så fördrar jag i alla fall Alla hjärtans dag framför Halloween. Det finns en vacker tanke bakom trots allt. Sen behöver man ju inte falla för all reklam. Verklig omtanke behöver inte kosta pengar. Det är snarare den omtanke som bottnar i dåligt samvete som köper sig fri. Johannes fortsätter: "om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom? Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning." (1 Joh 3:11, 17-18)

Det blev några hjärtan här hemma också. Jag hittade ett roligt virkmönster på en blogg så jag har suttit framför TV:n och virkat hjärtan. De passade riktigt bra i tennfatet jag fick på min 25-årsdag av mormor.


Det var ingen som kom hit och hälsade på idag. De som hade gjort det, skulle mötts av ett stort mosshjärta på dörren. Det tillverkade jag för snart 3 år sedan. På hösten plockar jag ny mossa på stenarna och lindar fast den. Jag dekorerar hjärtat lite annorlunda varje år. Sen hänger det där tills våren kommer.

Om någon undrar vart dagens skylt taget vägen. Har jag glömt den? Lugn, om du tittar riktigt noga under mosshjärtat så finns den där. Längst ner sitter ett litet klistermärke med texten: "Varning för katt". Det kan passa så här års. Det är inte mars än, men katterna har redan satt igång med serenaderna. Grannarnas katter sitter utanför och uppvaktar kattfröknarna med skönsång. Det låter säkert vackert för dem, men inte i mina öron. Det hade varit trevligare om de också hade uppvaktat varandra med små hjärtan.

måndag 8 februari 2010

En riktig vinter


De senaste dagarna, ja, veckorna, känns det som om man hamnat på en väg där det inte går att stanna. Almanackan är fullklottrad. Varje dag är något inbokat, som man måste gå på eller göra. Ändå är det så att de flesta av aktiviteterna har jag själv valt. Många av dem är både roliga och givande, när man väl kommer dit. Det är bara startsträckan som är tuff. Vissa aktiviteter, som är inbokade, vill man helst slippa, men man inser att de behövs eller att man behövs. Det kan kännas betungande och tära på krafterna, men man vet aldrig när det vänder och det som tär blir det som ger.


Det som tär handlar ofta om möten med människor. Det finns människor som äter upp en, sa en av mina kollegor nyligen. Då gällde det en elev. Man försöker att ge varje elev det de bäst behöver, men ibland sväljer de inte bara moroten. De kan gnaga på handen som håller den och spotta ut själva moroten. Vad jag menar är att de kan slita på våra krafter utan att ta till sig det vi försöker ge dem som t ex kunskap eller omsorg. Det är i sådana lägen man lätt bränner ut sig. Andra möten kan vara oerhört givande. Det betyder inte att de är lätta. Även svåra möten kan, när man ser tillbaka på dem, vara upplyftande och inspirerande. Man går stärkt ur dem redo att möta nya utmaningar.


Just nu längtar jag till sportlovet nästa vecka. Det lär inte bli så mycket sportande för min del. Jag tänker vila och försöka bli kvitt den envisa förkylning som tärt på min kropp i flera månader. Det känns som om jag aldrig ska bli av med den. Symtomen flyttar runt i kroppen. Ibland är det halsen som känns sträv, ibland är det huvudet som värker. Nästa dag fryser jag konstant och nyser hela tiden. Sedan besväras jag av en envis hosta. Över allt detta ligger en enorm trötthet som en tung, blöt filt. Jag tror att det är där jag måste börja. Om vi vilar, brukar krafterna komma tillbaka.


Det låter som om jag var deprimerad och allmänt less på livet, men det är jag inte. Trots tröttheten är det så mycket som jag tycker är roligt och som jag gärna vill göra. Jag går gärna till jobbet. Jag träffar gärna mina elever. Det är så mycket roligt på gång. Inte minst vårt tema i engelskan, World Tour, är så kul. Eleverna jobbar så intensivt och gör så bra arbeten. Idag filmade vi talkshowintervjuer med kända amerikaner spelade av eleverna själva. Kvaliteten på inspelningen blev sämre än kvaliteten på elevernas framträdanden. Allt går inte utan gnissel. Inte minst tekniken brukar ställa till med problem.


Många klagar på vintern. Det gör inte jag. När vi för en gångs skull har en riktig vinter, måste vi njuta av snön och den härliga luften. Ljuset kan vara helt fantastiskt och solen smeker trädtopparna med sitt bleka rosatonade sken. Hunden och jag har njutit av många rundor i skogen. Många bilder av snöklädda träd har det blivit. Vintern får gärna stanna några veckor till. Efter sportlovet kan det få vända. Det märks redan nu att ljusare tider är på gång. Det ser vi fram emot.

onsdag 3 februari 2010

Vägval



Vilken väg ska vi ta? Har ni varit med om att man kommer till ett vägskäl och snabbt måste bestämma sig för vilken väg man ska ta? Ibland hamnar man fel för att man inte kunde bestämma sig tillräckligt snabbt innan man passerat avfarten på motorvägen eller så valde man fel i korsningen i farten. Det är tur att det oftast går att vända även om det tar ett tag innan man kommer till nästa avfart eller får en chans att vända om.

Det handlar om att bestämma sig, sa mina kollegor idag. De hade varit på en föreläsning igår kväll. Det var någon som arbetat mycket som mental coach åt bl a idrottare. Det räcker inte att försöka. Man måste bestämma sig för vad man ska satsa på. Hon hade varit så tuff att hon sagt åt den som skulle försöka bli nykter att då kunde hon inte hjälpa honom. Han var tvungen att bestämma sig annars kunde hon inte göra något.

Jag tror inte att man kan få allt eller bli allt man vill bara för att man bestämmer sig. Så enkelt är inte livet. Men visst hjälper det till att vara beslutsam. Det innebär att man satsar på det man verkligen vill uppnå. Då har man större chans att nå dit än om man bara ska försöka. Ibland saknar man den där beslutsamheten hos människor idag. Har vi blivit för loja eller vågar vi inte satsa?


Detta gäller även i skolan. Det finns många elever som inte gör sitt bästa, som aldrig satsar utan bara gör det de absolut måste och knappt det. När man presenterar en ny uppgift, får man ibland frågan: "Måste jag göra det?" Som lärare ställs man inför stora utmaningar idag när man ska motivera sina elever till att jobba. Det kan inte bero på att vi saknar mål i skolan. Vi gör inget annat än pratar mål och måluppfyllelse med våra elever i varenda ämne vi undervisar i. Det hör till i en målstyrd skola. Problemet är kanske att det är skolans mål och inte elevernas. Utmaningen för oss blir att göra skolans mål även till elevernas. Först då kan de bestämma sig för att nå målen och sedan kämpa sig igenom svårigheterna för att nå dit.

Det finns många områden i livet som lite beslutsamhet är bra. Det gäller även trons område. En del av oss har ju vuxit in i tron. Den barnatro man hade som liten har gradvis övergått till en medveten tro. Så var det för mig. Ändå tror jag att man behöver komma till en punkt där man bestämmer sig för att tro. Då blir tron också ett medvetet val. Även här kan vi ha svårt att bestämma oss. Vi velar hit och dit. Då växer hindren och det blir allt svårare att fatta ett beslut. Ibland är det bättre att bara bestämma sig och sedan köra på vinst och förlust. Man märker rätt snart om man hamnat fel. Ibland är det svårare och man ser inte om det är rätt förrän man kommer till slutet av vägen.

Tron hör ihop med hoppet. Man kan bara hoppas och tro att man är på rätt väg. Det är inte förrän efteråt man ser om det var rätt. Vi vill gärna veta att något är rätt innan vi prövar, men så fungerar det inte alltid. ibland måste vi pröva för att se.

"Må hoppets Gud fylla er tro med all glädje och frid och ge er ett allt rikare hopp genom den heliga andens kraft." Rom 15.13




Rådjuret hoppades nog att det skulle finnas något att äta. Han vågade i alla fall sig fram för att pröva.