måndag 27 februari 2017

Tack, mamma!


Efter några intensiva dagar i helgen har jag mest vilat här hemma. Jag blev väldigt trött efter lördagens begravningsgudstjänst och minnesstund för mamma. Benen blev alldeles darriga och tyngdkraften kändes extra stark. Den drog mig ner till horisontalläge både igår och idag. Sakta men säkert får jag försöka återhämta mig för imorgon är det dags för nytt sjukhusbesök.


Vi åkte hemifrån strax före kl. 11:00 i lördags. Alla mina grabbar hade finkostymerna på sig. Det är inte så ofta man får se dem i den stassen. När vi kom fram till Horda Frikyrka, var begravningsentreprenören redan på plats och vi kunde hjälpa till med att bära in kistan på plats. Blomsterarrangemangen anlände och alla detaljer kunde ordnas i god tid. Mamma hade önskat vita liljor på kistan tillsammans med hennes konfirmationsbibel och ett ljus. Vi valde en ljusstake som mamma målat. I festvåningen höll man på att ställa i ordning inför middagen.


I kyrksalen hördes stilla musik från högtalarna medan gästerna anlände. Det var många anmälda till minnesstunden. Det var släktingar från när och fjärran, församlingsmedlemmar och vänner. Elisabet inledde gudstjänsten med att spela Aftonklockorna. Det är ett musikstycke som jag kom ihåg att mamma brukade spela.


Helén sjöng sedan Lydia Lithells sång "Det enda som bär" innan vi alla stämde in i psalmen "Hur ljuvligt att få vara en ton från himmelen". Mamma hade själv valt sånger som hon tyckte om. Vi har bara satt ihop dem till ett program.


Officiant var Göran Ahlander, en av pastorerna i kyrkan, som höll ett varmt tal och överlämnade mamma i Guds händer. Sen sjöng Helén "Härlighetens morgon". Innan avskedet i kyrkan sjöng vi unisont "Gud är trofast".


Eftersom mamma ska kremeras skedde avskedet i kyrkan. Vi gick fram i grupper och lämnade våra blommor i en korg. Sedan avslutade Göran samlingen med välsignelsen. När Elisabet spelat "Jag har hört om en stad", var samlingen slut i kyrksalen. Därefter fortsatte vi en trappa ned.


I festvåningen var det dukat för middag. Vi bjöds på slottsstek med potatisgratäng och grönsaker. Det var gott och som vanligt blev jag fort mätt.


Efter en liten paus var det dags för dem som ville lämna några minnesord eller sjunga en sång. Det var många som hade varma ord att säga om mamma. Min mamma ville aldrig framhäva sig själv, men för en gångs skull fick hon stå i centrum. Mamma var inte de stora ordens kvinna utan hon var handlingens kvinna. Hon sa aldrig så mycket om vad vi betydde för henne, men hon visade det i sina handlingar. Hennes omtanke om andra människor och hennes ödmjukhet kom fram i alla talen. Vi kände alla en stor tacksamhet för mamma och vi saknar henne mycket.


Sedan serverades kaffe och tårta. Min syster Lis-Marie hade bakat sådana marängtårtor som mamma brukade göra. På ett sätt kändes mammas närvaro under hela dagen. På borden hade vi dekorerat med ljusstakar som hon hade målat. Mamma var intresserad av mission och kände speciellt för utsatta barn. Därför hade vi valt att låta minnesgåvan gå till en flickskola i Pakistan.


När minnesstunden av slut och alla gäster gått, samlades vi i kyrksalen för att följa mamma den sista biten ut till bilen. Ute var det mörkt och det hade börjat snöa. Det var kallt i luften och snöflingorna yrde omkring.


Innan vi vände färden hemåt åkte vi upp till kyrkogården med alla blommorna för att lägga dem på pappas grav. Det dröjer ett tag innan mamma kommer att urnsättas där, men blommorna kunde vi lägga dit. Jag hade med ett ljus som vi tände i lyktan.

Det blev en lång och intensiv dag. Jag var totalt slut efter den. Igår orkade jag inte mycket. Sönerna skulle åka ganska tidigt. Stockholmssonen lagade en tidig middag innan vi åkte in till stan med dem. Han skulle åka med kusinen upp till huvudstaden och lite senare skulle kalmarsonen ta tåget till sin destination. För mig blev det en tidig kväll. Även idag har jag mest vilat hela dagen. Det blev bara en lite runda med hunden. Det tog verkligen på krafterna. Nu får jag försöka återhämta mig. Imorgon ska jag ju in till sjukhuset igen.

fredag 24 februari 2017

Indiana Johansson på jakt efter Mjölner


Denna fredag har varit en härligt solig vårvinterdag. Den här veckan var fredagen inbokad för ett sjukhusbesök och lite annat. Så det har varit fullt upp. På förmiddagen åkte jag in för att få en spruta. Det gick snabbt på 10 minuter. Därmed hade jag tid att ta en kopp kaffe och en fralla i cafeterian innan frissan skulle snygga till min kalufs. Håret växer sakta men säkert ut igen och det spretade lite här och där. Sen handlade jag lite mat innan färden gick hem till Rannäs.


Solen strålade och lockade till utomhusvistelse. Mitt alter ego Indiana Johansson blev väldigt sugen på att ge sig på en geocache som jag tittat på lite då och då. Det har inte blivit av att jag gett mig på den förut. Det är en Wherigo av en typ som kallas Reverse Cache. Det innebär att man åker till en plats och trycker på en knapp i appen i mobilen för att få fram avståndet till gömman. Jag hade lite funderingar på hur man skulle kunna minimera antalet knapptryckningar som behövdes. För några dagar sedan tog jag tag i det ytterligare och hade som det visade sig en bra teori.

Jag gav mig av mot Svanaholm. Det syntes varken svanar eller gäss på ängarna vid Storåns mynning i Bolmen, men det kanske är lite tidigt trots att jag både sett och hört fågelsträck här hemma. Eftersom jag förberett mig så väl och hade bra verktyg i mobilen kunde jag få fram slutkoordinater efter bara tre knapptryckningar. Jag var dessutom nästan spot on. Det var bara en siffra fel och det var den sista på N-koo som var +1. Helt oväsentligt egentligen.


Thor hade ännu inte hittat sin Mjölner. Det var ju tur för mig. Jag hittade gömstället. Cachen heter Hvor er Mjølner? och är utlagd av vår danska cachingkompis Krusander. Därav namnet på danska. 


Loggremsan kunde signeras utan problem. Gömman återställdes innan jag vände hemåt igen. Indiana Johansson var mycket nöjd med dagens geocachingäventyr. Min teori fungerade bra även i praktiken. Nu kan jag ge mig på fler Reversecacher för nu har jag ju ett bra koncept.


Hemma igen var det dags att fixa lite mat. Idag blev det en enkel fisksoppa med macka. Soppan kan enkelt värmas när resten av familjen kommer hem. Sen hann jag vila lite innan Stockholmssonen ringde och sa att han var i stan. Kalmarsonen meddelade att han kom med tåget en stund senare. Jag hoppade in i bilen och åkte till Biltema för att hämta upp den ene. Sen åkte vi upp till stationen. Efter en stund dök maken upp och tog med sig båda sönerna hem. Själv fortsatte jag ut till Horda för hjälpa till med att ställa i ordning i kyrkan inför morgondagens begravning.

Det kommer att bli en både sorglig och ljus dag imorgon. Saknaden efter mamma finns där, men vi har många ljusa minnen att dela med oss av. Det är roligt att det kommer så många släktingar och vänner för att dela stunden med oss. Det är vi tacksamma för.

onsdag 22 februari 2017

Växlande väder = vår?


De senaste dagarna har det verkligen varit växlande väder. Det har varit både sol, regn, snö, blåst, dimma och nästan allt annat. Det är väl så det brukar vara när det är vår, men egentligen har vi inte vår enligt meteorologerna. Då måste vi ha en medeltemperatur över 0 grader i minst 7 dagar i följd. Där är vi inte än även om andra delar av landet är där. Våren kommer tidigt i år.

I måndags tog vi hela hundrundan Takko och jag. Det var härligt väder trots allt och det kändes skönt att klara hela turen även om jag var trött efteråt. Det var lite dimmigt och luftfuktigheten var hög. Många droppar hängde på greenar och kvistar och väntade på att falla ned på oss och blöta ned oss. men vi klarade oss bra.


Hörde att andra hade hittat snödroppar i trädgårdarna och var tvungen att kolla mina. Visst blommade det under buskarna vid potatiskällaren. De måste ha väckts av solen som tittat fram då och då. Snödroppar blir man glad av. De påminner oss om att vinter kommer att besegras av våren.


Igår var det tisdag och dags att få den första sprutan i den tredje kuren ed cellgifter. I måndags började jag med kapslarna igen. Därför var vi ute tidigt längs hundrundan, men det blev inte hela spåret. Det hann vi inte med och Takko var nog lika glad för det. Men vi kunde höra det första fågelsträcket som passerade över huvudet på oss. Vi såg två fåglar men det fanns fler ovanför i molnen som hängde lågt. Vi hörde dem i alla fall. Det måste vara tidig ankomst.


En spruta tar inte så lång tid att få så jag var färdig snabbt. Sen hittade jag min läkare och kunde ställa en viktig fråga till henne. Jag fick ett positivt svar. Sen gick jag till apoteket och hämtade ut lite fler piller till mitt hemmaapotek.

Det fanns sedan fler ärenden på min dagordning. Mina glasögon hade tappar en litenskriv och skalmen hängde lite oroväckande snett. Så jag hade plockat fram mina gamla glasögon de funkade nästan lika bra. Men optikern fixade en ny skriva och skruvade åt de andra så att jag kunde använda de rätta igen. Det var skönt.


Idag var världen vit igen när vi vaknade. Maken sa att det börjat snöa strax före sex. Det föll stora vita flingor från ovan nr vi kom ner vid halv sju. Maken åkte till jobbet lite tidigare ifall det var halt eller moddigt. Vi andra åt frukost i godan ro innan vi vilade en stund till. Sen gav vi oss ut längs spåret vid halv nio men Takko ville gå så långt. Han frös nog.


Snön hade redan börjat smälta. Under träden var snötäcket perforerat av vattendropparna som föll från grenarna. Vi anade att snön snart skulle har tinat bort och vi fick rätt. Efter lunch kunde vi konstatera att vi hade barmark igen.


Solen tittade fram bakom molnen och gladde oss. Det är härligt när den kommer fram även om det bara är för en kort stund.


Plötsligt kastade den sina strålar på marken framför oss och trädstammar lyste av. Vi fick skynda oss hem för jag hade planer på att besöka mina arbetsplats om en liten stund. Hunden fick stanna hemma förstås.


Jag har inte varit på skolan sen innan jul. Det beror mest på att jag varit så förkyld och för att det brukar florera en hel del infektioner i skolans värld. Så här efter sportlovet brukar det ha lugnat ner sig när eleverna i buntats ihop med så många andra elever. Jag träffade inte många elever utan besökte mest personalrummet och mina trevliga kollegor. Jag berättade om läget och att jag kommit fram till att jag nog inte kommer att kunna återvända till jobbet i varje fall inte i vår.

Chefen fick en kopia på min fortsatta sjukskrivning. Nu har jag snart varit sjukskriven i ett år. Då måste jag skicka in en ansökan till Försäkringskassan och fortsatt sjukskrivning. Det blir allt lite spännande att se vad de kommer fram till. Man hör om så många som får den ersättning de är berättigade till därför att Försäkringskassan inte gör samma bedömning som läkarna. Jag hoppas förstås på fortsatt ersättning. De har i alla fall tagit emot min ansökan.

Resten av dagen ägnades åt städning. Det kändes bra att få sanerat där jag tillbringar större delen av dagen när jag är hemma. Imorgon ska jag försöka sanera sovrummet och tvätta lite. Så får vi se om jag orkar något mer. Det ska ju regna och det har redan börjat. Det blåser bra runt knuten. Då är det gott att sitta inne i stugvärmen och mysa.

lördag 18 februari 2017

Frälsarkransen: Tystnad - Paus

Förra veckans hundrunda
 Imorgon är det precis 8 år sedan jag började blogga. Då var det ett behov av att återkomma till skrivandet som var anledningen till bloggandet. Jag hade haft en paus i skrivandet i flera år. Genom åren har bloggen haft lite olika fokus. Från början var den tänkt som en plats att dela mina tankar. Sen har den periodvis handlat mest om jobbet i skolan eller geocachingäventyr. Det senaste året har jag mest berättat om min sjukdom och hur jag tillbringar mina dagar. Egentligen vill jag att bloggen ska innehålla lite av varje. Det är ju så livet är - en blandning.

Vår på bordet
En anledning till att jag inte skrivit lika mycket om mina tankar på senare tid är kanske att jag har haft svårt att samla ihop dem. Jag skyller det på medicinerna. När jag slutade med de starka värktabletterna, blev det lättare att formulera sig, men orken har inte varit så stor alla dagar.

Samma sak har det varit med läsandet. Jag har haft svårt att orka ta till mig det tryckta ordet, men det lossnade innan jul. Det är ju ofta inspirationen att skriva kan komma genom något man läser.


Ibland har jag försökt formulera mig i dikt form, men det var längesen nu. Idéer har funnit men inte alltid orken att fullfölja. En av mina inspirationskällor den senaste tiden har varit Frälsarkransen. Den följde med mig under sjukhusvistelserna och var till stöd och tröst i svåra stunder. Jag har hela tiden sedan dess velat skriva om mina tankar utifrån pärlorna i Frälsarkransen. Det kommer säkert att ta sin tid, men då och då hoppas jag att det ska dyka upp ett inlägg på det temat.

Den första pärlan kallas Gudspärlan. Den skrev jag om när jag var på sjukhuset i Jönköping. Nu har mina tankar handlat om de sex avlånga pärlorna som finns mellan de andra med egna namn. De kallas Tystnadspärlorna och vill få oss att lugna ner oss och stilla oss. Vi får ta en paus och lyssna in i tystnaden. Det handlar den här dikten om.

Paus

Jag tar en paus
och låter tystnaden tala.

Tystnad är inte avsaknad av ord
för i tystnaden finns alla ord.

Mitt i vardagens brus
har orden svårt att komma till tals, 
men i tystnaden faller de på plats.
Orden radar upp sig till meningar,
meningar med ett innehåll.

I tystnaden hör jag livets puls.
Den dunkar på i stadig takt.
Orden adderas till livets rytm
och jag hör hur de viskar:
Du är älskad, du är älskad...

Oavbrutet hamras orden in
och livet får en mening.


På dagens hundrunda
Idag tog hunden och jag en lång runda i gråvädret. Vi gick hela hundrundan. Det var inte igår vi gjorde det senast. På vägen mötte vi några grannar som också var ute och promenerade. Vi fick en liten pratstund. Deras barn är i samma ålder som våra och jag har haft dem i skolan. Det är roligt att höra vad de hittar på idag.

Sen lagade sonen och jag middag. Jag gjorde sallad och potatismos medan han panerade och stekte spättafiléer. Vi lyckades bra med det. Det var riktigt gott.

torsdag 16 februari 2017

Ut på isen, in till kulturen


Idag är det grått och mulet även om morgon uppvisade lite sol. Annat var det igår. Då sken solen från klarblå himmel utan moln. Sonen och jag planerade in en liten tur. Eftersom vi visste att vädret skulle bli annorlunda, tänkte vi utnyttja denna soliga vårvinterdag till lite geocaching.

Jag satt vid datorn och höll på att ladda ned en PQ till min GPS. Då upptäckte jag att det kommit en ny gömma signerad 1000sjöar. Det var en ögömma så först trodde jag den var på Bolmsö, men när jag kollade beskrivningen förstod jag att den var på en liten ö i Eskilstorpasjön. Det var ju inte så långt bort.


Vi kastade om våra planer. Sonen tog ut hunden en runda. Vi ville inte ta med honom eftersom vi skulle till stan efteråt. Jag packade ryggan och startade GPS:en. Sen gav vi oss av mot Eskilstorp. Vi hittade en liten parkeringsplats bland träden. Sen rotade vi fram isdubbarna ur bagaget och greppade stavarna för att ge oss ut på isen.


Det var inte alls långt att gå, men som vanligt var det lite brant första steget ner på isen. Skuggorna var långa trots att det var mitt på dagen. Solen kommer inte så högt på himlen än.


Isen var tjock och stabil. Men man vet ju aldrig. Sånt kan ändras fort. Isen var täckt av en tunt snölager utom närmast ön där det såg ut att vara blankis. Det fanns gott om spår som korsade isen. Harar och andra djur hade varit ute på sjön eller kanske tagit en genväg till andra sidan. Vi såg ett spår av kängor som gick rakt mot den lilla ön. Samma kängor hade sedan tagit sig tillbaka. Vi undrade förstås om det var CO:s spår eller om någon redan FTF:at gömman.


Vi kom fram till den lilla ön med små och stora tallar. Jag lyckades ta mig upp där det var lite flackare. Sen började vi förstås att leta efter den lilla kamouflerade burken som skulle finnas här.


Eftersom ön inte var så stor, kunde vi snabbt spana runt bland träden. Några kliv och så var vi på andra sidan.


Det var en vacker dag att ge sig ut bland öarna, men det behövdes solglasögon för oss som är känsliga för starkt ljus. Det är nästan så man får ont i huvudet ibland.


Det tog nog 5-10 minuters sökande innan sonen plötsligt hojtar till. Då förstår jag att han hittat burken. Han kunde håva in den till mig för signering av loggen. Nu var det lite spännande. Skulle loggremsan vara tom?


Så var det och vi kunde logga en FTF. Det var längesen sist. Förutom de gömmor loggats med ett eventsgäng så får jag gå tillbaka ett helt år och en dag för att hitta en FTF. Detta var också första loggen i den här månaden. Jag har inte geocachat på drygt en månad. Dessutom blev det en ny D/T-kombination för mig. Detta gav ju lite mersmak så framöver får jag försöka ge mig ut lite mer.


Det är förstås lättare när man har medhjälpare. Jag hade nog inte åkt på den här gömman om inte sonen varit hemma och följt med. Det är också roligare att göra saker tillsammans.


Efter loggning gav vi oss ut på isen igen för att gå tillbaka mot land. Där låg en brygga uppdragen på land som vi kunde sätta oss på och fira vår FTF med en clementin. Vi satt i solskenet och njöt.


Det passerade några bilar ute på vägen medan vi var ute på sjön. Nu hörde vi en bil sakta in och parkera längs vägkanten lite längre bort. Någon hoppade ur bilen och kom emot oss. Det var Hembygden som var ute efter den nya gömman. Han frågade om vi hade varit ute och det hade vi ju.


Han gav sig av ut på isen i våra fotspår. Vi såg hur han letade och ropade lite glada tillrop till honom. Det var ju inte längre bort än att det gick kommunicera över isen. Han hittade burken och kunde logga som STF.


Vi packade ihop våra prylar och lastade in dem i bilen. På andra sidan vägen fick jag syn på en spännande sten. Det såg ut att vara en grindstolpe snarare än en milsten eller runsten. På kanten såg man att stenen var skiktad i olika lager men det var ju inte skiffer. Man hittar mycket spännande ute på rundorna.


Vi sa hejdå både till ön och Hembygden, vände bilen och begav oss mot stan. Ett av dagens mål var att besöka Vandalorum. Utanför museet möttes vi av en installation av marchallhållare som såg ut som hatthängare. Alla var draperade med halsdukar i olika färger med texten VEMS.


Det fanns fyra nya utställningar att titta på. I Lada 1 var verk av Carl Fredrik Reuterswärd utställda. Det var några bronsstatyer men mest stora färgglada målningar på väggarna och teckningar på ett bord i mitten av rummet. På de färgglada målningarna fanns många kända namn. Det var ju namnet på tavlan som gav den dess värde, hade konstnären sagt. Det här kanske var hans sätt att driva lite med vår kändishysteri.


Det var ganska mycket folk som gick runt bland konstverken. Det märktes att det var sportlov. Några barn var där med en äldre generation. Även i foajén fanns det aktiviteter för barn.


Lada 2 innehöll verk av Jonas Bohlin. Det var många spännande möbler som han designat. Plötsligt blev det mörkt och musik strömmade ur högtalarna. Bilder projicerades på hela kortväggen.


Jag gillade de här borden med glasskivor i grönt. Sen fanns det några roliga lampor som jag också tyckte om. Efteråt förstod jag att hatthängarna ingick i Bohlins utställning.


I den nya tredje ladan fanns två olika utställningar. Den första bestod av tavlor och keramik av Sara Möller. Kanske inte något som tilltalade mig men smaken är ju olika.


Den sista utställningen var verk av Ann Margret Dahlquist Ljungberg. Hennes bilder hade ett budskap, men de krävde nog att man tog sig tid att studera dem. Det orkade jag inte riktigt. Efter att ha vandrat runt en stund, började jag få lite ont i ryggen. Då är det svårare att koncentrera sig.

Vi var nöjda med besöket och vände hemåt igen. Nu var vi hungriga.


När vi kom hem, gjorde vi en kycklingpaj. Vi hade färdiggrillad kyckling och smördeg så då gick det snabbare. Till pajen stekte vi kantareller som jag hittat i frysen. Det är bara sonen och jag som gillar kantareller. Vi får passa på att njuta när han är hemma.


Det blev en riktigt trevlig dag med både utevistelse i solen och lite kultur. Men jag var ganska trött när det var dags att gå och lägga sig. Ändå tog det lite tid att somna. Det brukar det göra. Jag har alltid haft svårt att somna, men när jag väl somnat så sover jag bra.

Idag har jag tagit det lite lugnare. Jag var till affären och handlade inför helgen. Sen lagade jag kalops som smakade alldeles utmärkt. Den fick puttra länge på spisen. Då blir den god.