torsdag 31 december 2009

Gott Nytt År!


År 2009 e Kr går mot sitt slut. Det är bara några timmar kvar för oss. För andra har det nya året redan börjat. Vi är ju aldrig först. För 10 år sedan var det ett nytt millennium vi vakade in. Nu har det redan gått ett decennium. Tiden går snabbare och snabbare känns det som. Det kanske är för att vi har fler och fler år att relatera till. Framtiden blir kortare och dåtiden allt längre. Ändå är det ju så att ingendera finns annat än i vår tanke. Det är bara nuet som är verkligt.


Det är ju vanligt att man summerar året som gått. Det finns årskrönikor i varenda tidning och i nästan alla TV-kanalerna. Det kan handla om sportåret, året med kungafamiljen, lokala årskrönikor m.m. vad skulle min årskrönika handla om?

2009 innebar inga stora förändringar för mig. Jag har inte flyttat och inte bytt jobb. Livet flyter just nu på i sina vanliga banor. Annat blir det kanske nästa år. Vi kan ju ana att yngste sonen då inte bor hemma längre. Han tar studenten till sommaren och kommer troligen att studera på annan ort. Det blir en ny epok i vår familjs historia.


Ändå har det hänt en hel del under 2009, när man tänker efter. Jag har tagit steget ut i bloggvärlden och fått nya vänner, som jag hoppas vill fortsätta med de möten och kontakter vi har. Dessutom har jag upptäckt att Facebook är bra om man vill uppdatera sig i släktens förehavanden. Många släktingar har anslutit sig till min vänlista, både syskon och syskonbarn som jag träffar då och då, och kusiner och vänner till släkten som jag inte haft mer än sporadiska kontakter med. Det är positivt.

Vänner är bland det viktigaste vi har i livet. Det är alltid tråkigt när man tappar kontakten med tidigare vänner. Det kan bero på olika orsaker, men oftast för att man helt enkelt bara glider ifrån varann och kontakterna blir alltmer sällsynta för att till slut upphöra. Desto roligare är det att träffa nya vänner. Det är alltid spännande att lära känna nya människor. Ofta upptäcker man då även nya sidor hos sig själv. Vänner kan lyfta fram de bästa sidorna hos oss. Mina bloggvänner är sådana vänner.

I vår församling startade vi i början av året flera nya gemenskapsgrupper utöver de som redan fanns. Nu har vi träffats ett helt år och i vår grupp har vi det riktigt trevligt. Vi fikar tillsammans. Sedan samtalar vi om något utifrån en bok som vi läser ett kapitel ur till varje gång. Den heter "Tillsammans- nitton livsviktiga saker kristna gör när de möts" och är skriven av Emmanuel Bäckryd. Vi avslutar med att be tillsammans. Då delar vi både tacksägelseämnen och böneämnen med varann. Det stämmer bra att delad glädje blir dubbel och delad sorg blir halv.


Nyårsafton har vi inga speciella traditioner att ta hänsyn till. Jag började med att gå ut på hundpromenaden i bitande kyla. Sedan var jag i stan och hämtade sonen som kom från Malmö med tåget. Det var så vackert i stan med all rimfrost i träden och snön som gnistrade i solskenet. Jag ångrade att jag inte tog med kameran, men jag ville inte att den skulle ligga i bilen medan vi handlade. I stället gick jag ut en kort runda när jag kom hem. Det blev några fina bilder i alla fall.


När vi är hemma på nyårsafton brukar vi laga en trerätters nyårssupé. Vi hjälps åt och så dukar vi fint i stora rummet. Efterrätten är redan klar. Den står i kylskåpet. Det blir chokladpannacotta. Köttet håller på att möras och ta smak av alla goda kryddor vi klappade in i det. Resten fixar vi om en stund.

Nu vill jag önska alla mina vänner och övriga som läser detta ett riktigt gott nytt år. Vi möts på ett eller annat sätt även under 2010.

onsdag 30 december 2009

Fryst verklighet

Ännu en lovdag randades. Jag pälsade på mig de varma kläderna och de grova kängorna innan jag gav mig ut på en morgonpromenad. Det var bistert kallt i luften men så vackert när solens strålar lyste på trädens toppar medan resten av landskapet ännu låg i skugga. Vi var nog ute drygt en timma, hunden och jag, innan vi återvände in till värmen och en god frukost.

Vid kanalen låg isen med ett tunt lager nysnö ovanpå. Spåren avslöjade att Bambi hade varit ute på hal is. Synd att vi missade den föreställningen.


Jag har nog sagt det förut, men jag hör till de som älskar skogen. Det är där jag känner mig hemma. Det är där jag trivs bäst, inte i de öppna landskapen. Sorry, Lundell, jag håller inte med. För mig är skogen så vacker och omväxlande. Där finns de stora, grandiosa träden. Där finns också de små, intressanta lavarna, mossorna, svamparna, blommorna och allt däremellan. Det händer att man möter de stora praktfulla älgarna, men ännu oftare skogens små invånare, myrorna, skalbaggarna, fåglarna, ekorrarna och allt däremellan. Det finns så mycket att se och så många ljud att lyssna till. Man hittar ständigt nya vackra motiv.


På tal om motiv, så har jag idag slagit till och införskaffat en ny kamera. Min lilla digitalkamera har ju fått sina törnar. Halva skärmen är svart. Men den har varit en trotjänare och gett mig många fina minnesbilder. Det blev en digital systemkamera av märket Nikon som fick följa med hem från affären. Så nu återstår det roliga jobbet att lära sig hur den fungerar. Först måste batteriet laddas och handboken studeras. Sedan kan de första bilderna knäppas.

Att fotografera är att frysa verkligheten. Varje bild sparar ett ögonblick. Men kameran kan bara frysa en liten del av helheten. I vårt minne kan vi frysa så mycket mer av våra upplevelser, inte bara en bild, utan också ljud, lukter och smaker, tankar och känslor. Tänk så fantastisk vår hjärna är. Visst går många minnen förlorade med åren. Men det gör kamerans foton också. Med åren förlorar fotona sin fräschör. Färgerna bleknar. En del foton försvinner av olika anledningar på vägen. Minnets bilder förändras också på gott och ont. Jag ser det mest som positivt. Jag vill inte att min hjärna ska belamras av för många gamla bilder. Det måste finnas plats för många nya spännande intryck.

tisdag 29 december 2009

Spårsnö, snöglopp och skare



Snö kan se ut och kännas på många olika sätt. Det sägs ju att inuiterna har 70 olika ord för snö. Vi har ganska många i svenskan också. De senaste dagarna har det varit lite varanndagsväder, mildgrader och snöslask omväxlande med is och lite kallare i luften.

För ett par dagar sedan blev man blöt om fötterna när man plaskade fram i snösörjan. Idag var det lite fler minusgrader när hunden och jag tog den vanliga promenaden. Det var ändå inte så kallt utan det var riktigt skönt i luften. Det bet bara lite i kinderna. Lite jobbigt kan det vara att gå, när stigar och hjulspår har fruset till knagglig is som man lätt kanar på. Det är bara att inse att man måste plocka fram broddarna. Bredvid spåret var skaren stundom så hård att den höll att gå på och stundom tunn så att man sjönk igenom. Det krasade varje gång man satte ner kängorna i marken. Hunden skuttade glatt bredvid snitslande sin vanliga gula runda.


Vi ser många spår när vi går våra rundor. Rådjuren går ända fram till trappan här hemma på nätterna när vi sover. Katterna sätter sina spår i snön. Småfåglar och lite större har hoppat lite kors och tvärs. ibland kan man se spår efter möss och andra smådjurs tassar och svansar. Uppe i skogen håller ekorrarna till. Vi har kunnat se spåren efter deras julkalas under granarna.

Djuren har det alltid lite svårare att hitta mat när skaren lägger sitt lock över marken. Där jag sitter har jag utsikt över hagtornsträdet med fågelfrömataren jag vann på missionsauktionen och talgbollshållaren i pil, som jag gjorde på en pilflätningskurs för några år sedan. Talgoxar, entitor och nötväckor är flitiga besökare. Ibland kommer nötskrikorna fram och skrämmer bort de andra fåglarna. Idag såg jag en koltrast på en av grenarna i trädet. Han hoppade runt en stund och plockade korn på marken ända tills nötskrikan kom och körde bort honom. Om det blir lite kallare kanske domherrarna tittar fram. De är så vackra med sina röda bröst.

När jag bläddrade i mina anteckningsböcker, hittade jag en liten dikt om spår som jag skrev för 10 år sedan. Då var det nog spåren efter rådjurets klövar i sanden som inspirerade. Men spår hittar vi lite överallt.

Spårstämplar

Spår av klövar i sanden
Ett avtryck av närvaro
"Jag var här, följ mitt spår"

Spår av Gud i historien
Ett avtryck av hans hand
Han var här, följ det spåret

Spår av Gud i naturen
Ett avtryck av Gud i mig
Han är här, följ honom

Foto: Inga M Johansson, Fågelrstaurangen, Rådjursspår, Gnagspår från ekorrarna, Koltrasten

lördag 26 december 2009

En annan dag med snö

Igår regnade det så jag förväntade mig nästan att snön skulle vara borta när jag vaknade i morse. Men det var den inte. Tvärtom, det snöade. Igår blev jag blöt om fötterna när jag var ute och gick. Idag kunde jag ta en skön promenad till skogen medan de vita flingorna dalade ner mot marken. Det är vackert. Jag var tvungen att samla ihop en del av mina bilder på snön i december och göra en liten film av dem.


För övrigt har detta varit en slappardag. Det brukar annandagen vara. Efter två dagars intensivt julfirande med familj och övrig släkt är det skönt att inte göra så mycket utan bara vara. Man behöver inte laga mat för det finns rester från julbordet att äta. Godisbordet står där och lockar liksom böcker och tidningar. Om inte de passar, kan man alltid slötitta på TV.

Juldagen brukar vi alltid äta lutfisk. Det är inte någon av mina favoriter på julbordet, men en liten bit brukar jag äta. Det är ju trots allt bara en gång om året. Däremot finns det flera i släkten som gillar lutfisken. Maken och en av sönerna är några av dem. Dessutom brukar vi bjuda in min svärfar och min mamma. De tycker att lutfisken är en delikatess. Min syster tar också gärna av lutfisken men svågern avstod helt. Det fanns ju en hel del annat att välja på. Vi dukade upp alla rester från julaftonen på bänken i köket. Sedan kunde var och en välja sina favoriter. Som efterrätt blev det ris a la malta med blåbärskompott och en fruktsallad som sonen fixat till. Vi blev mätta den dagen också.

Vi såg många spår i snön när vi var ute och gick. Andra hundar och framför allt rådjur hade lämnat sina avtryck. Dock såg jag inga vargspår. Annars har en varg varit synlig här i närheten för bara några dagar sedan. En del människor hetsar upp sig och blir oroliga bara de hör ordet varg. Men vargar är ju skygga djur och håller sig undan från människor. Om jag hade haft får, kanske jag varit oroligare för dem. Nu tycker jag att det är vackra djur som också bör få ha en plats i vår fauna.

Vi lämnade också spår efter oss där vi gick fram. Ibland är de spår vi lämnar efter oss tydliga, ibland blir de suddigare och otydligare. Så småningom kommer spåren efter oss att försvinna. Så är det i våra liv också. Vi lämnar alla spår efter oss, en del tydliga, andra mer otydliga. Med tiden bleknar spåren efter oss, men de finns kvar i minnet hos de som mött oss. En del människor som vi möter på livets vandring gör djupa intryck, andra går mer spårlöst förbi. ibland undrar jag vilket intryck jag gör och hur många av de som jag möter som kommer att minnas mig. Alla vill vi väl lämna något spår efter oss.

Spår kan följas av andra. Alla har vi säkert några ledstjärnor som vi följer. Det kan vara människor vi mött personligen eller sådana som vi mött genom litteraturen eller andra medier. Det finns många som ropar: Följ mig! Det är inte alla som är värda vår uppmärksamhet. Men för mig finns det en som verkligen gjort djupa avtryck. Jag menar förstås Jesus. Ingen annan har lämnat så djupa avtryck som han. Han sa också: Följ mig! Det har många gjort och gör än idag.


torsdag 24 december 2009

Julen är här


Nu är julen här. Även jag har klätt granen. Det är ingen stor gran och ingen naturgran heller. Vi brukade alltid ha det förr, men de blev fulare och konstigare för varje år. Det var tydligen svårt att hitta en vacker gran. Några år var vi utan gran. Sedan bestämde jag mig för att köpa en som jag kan spara och ta fram när jag vill ha gran. I år blev det dekorationer i vitt och guld.


Dagen började med en promenad med hunden. Nu hoppar han och skuttar som vanligt i snön. Det var skönt i luften, runt nollan, men lite halt i hjulspåren. Igår låg det ett tjockt lager snö på träd och buskar. Rönnbärsklasarna hade en vit luva, men idag var luvan borta.

Förmiddagen ägnades åt diverse matförberedelser. strax före elva hämtar vi en kopp kaffe och saffransbröd. I år blev det inga nötkakor och inte heller någon drömtårta. Det blev biscotti i stället. Sedan finns ju alltid godisbordet uppdukat hela helgen. Sedan bänkar vi oss framför tv:n för att se och höra när Åbo utlyser julfreden.

När svärfar kommit doppar vi i grytan och hugger in på julbordet. Vi åt förstås skinka, sillsallad, rödkål, köttbullar och prinskorvar, janzons frestelse, ägghalvor och lax, tre sorters sill, två sorters senap och kalvsylta. Det skulle ha blivit julkorv också, men den glömde jag sätta fram. Efteråt delade vi julklappar med varandra.

På eftermiddagen åkte vi sedan till Växjö för att fira med min bror och övrig släkt. Ja, utom min andre bror som jobbar i helgen. Hoppas det inte var så många som behövde åka ambulans. Vi var 20 personer samlade. Vi åt julmat igen som vi alla bidragit med. Sedan läste vi julevangeliet tillsammans och sjöng några julsånger tillsammans. Därefter var det dags för julklappsleken. I år var det en lykta och en radiostyrd helikopter som var populärast. Jag åkte i alla fall hem med en hopfällbar puff som jag kan ha som fotpall och förvaring av saker. Yngste sonen tog hem helikoptern. Han testade den här hemma när vi kom hem. Jo, den flög.

När jag summerar dagen, anser jag att det har varit en bra julafton. God mat, gemenskap med släkt och vänner, julens budskap med önskan om fred, julsång och julevangelium, alltså en riktig jul. Man får inte heller glömma en annan julklassiker. Kalle Anka kan jag hoppa över, men Karl-Bertil Jonsson. Vissa repliker kan vi alla utantill och vi läser dem högt i kör. "Jag har närt en kommunist vid min barm."

Nu när dagens sista minuter håller på att gå till ända, får vi inte glömma varför vi firat hela dagen. "Ty ett barn har fötts, en son är oss given." (Jes 9:6)
"Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket. Idag ahr en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren." (Luk 2:10-11)

Vi har ingen julotta. Vår julsamling var igår kväll. Då lästes båda dessa bibelställen, som det hör till på julen.

onsdag 23 december 2009

Julklappar och julabad


Vi är äntligen hemma igen efter en utflykt till den stora staden med äventyrsbadet och köpcentrat. Det tog lite längre tid att köra hem än det brukar. Det snöade hela vägen och inga plogbilar vad vi kunde se.

Vi åkte vid tvåtiden, när jag hade klarat av skolavslutningen och personalfikat efteråt. Det var som vanligt en vacker avslutning i kyrkan. Eleverna sjöng så taket ville lyfta. Efteråt var det julmys i klassrummen med film och kalenderöppning och högläsning. När eleverna åkt hem, samlas alltid personalen och äter smörgåstårta. Det roligaste är sedan julklappsleken. Alla tar med en julklapp för en femtilapp som vi lägger i en vagn. I år var vi 17 stycken som var med i leken. Alla drar ett nummer och den som har nr 1 börjar välja julklapp att öppna. Julklappen måste visas upp för alla för sedan har nr 3 två möjligheter. Antingen att välja ett nytt paket eller att ta den julklapp som nr 1 öppnat. I så fall får nr 1 välja ett nytt paket. Så fortsätter det. Den som är på tur kan fritt välja bland
alla öppnade julklappar eller ta ett nytt paket. Vissa julklappar blir förstås populärare än andra och
kan valsa runt många varv. Så var det även i år. Populärast var en gullig tomte, några vackra
änglar, en huvudmassagegrej och ett stort svart ljus. Den som hade nr 17 har mycket att välja på. Jag hade nr 15 och ett ganska bra läge alltså. Men man vet aldrig vad man kommer med förrän sista paketet är taget. Det är en rolig lek i alla fall och en bra tradition. Vi har samma tradition numera på julafton tillsammans med min släkt.


Varje år åker vi i vår familj och julbadar. På senare år har det blivit Rosenlundsbadet i Jönköping. Först brukar vi handla julklappar. Jag tycker att det blir färre klappar att handla för varje år. På ett sätt är det tråkigt för jag gillar att tänka ut passande julklappar till mina nära och kära. Samtidigt blir det allt svårare att komma på något. De önskar sig inget speciellt eller så kostar sakerna på önskelistan mer än vad min kassa tillåter. Det är inte lika roligt att ge pengar, men ibland är det bättre att de får ett bidrag till något som de både vill ha och behöver. Annars köper jag mest kläder för det köper de inte själva förrän deras egna paltor är helt utslitna. Präktigt, men praktiskt. Då har de något snyggt att ta på sig i helgen. Nu har jag slagit in alla mina paket och rimmat på dem. Det tycker jag också är roligt. Fast det brukar bara vara jag som rimmar.


Det var skönt att bada och simma lite. Jag brukar simma en liten runda. idag var det bra fart i strömvirvlarna i äventyrsbadet. Jag fick ta i lite när jag hamnade motströms. jag simmade ut i utomhusbassängen där vattnet rök av kylan i luften. Man stannar inte ute så länge även om vattnet är varmt. bastun var i alla fall skönt varm. Så nu är jag ren inför julen.

Det är roligt att hålla fast vid sådana här traditioner som julabadet. Vi började med det för över 20 år sedan. Då var det ett sätt att sysselsätta pojkarna så att vi kunde handla julklappar. Nu är det en trevlig utflykt och ett avbrott i julstöket. Ibland har någon kompis till pojkarna också varit med men inte i år.


Imorgon måste vi ut och skotta snö. Hoppas traktorn startar så att vi kan ploga vägen. Vi vill ju inte bli insnöade. Takko var ute och pulsade en liten runda i nysnön, när vi kom hem. Han är piggare nu när han har fått en salva för öronproblemen. Nästan som vanligt.

Nu återstår bara det roliga pyntandet inför julen. Jag klär inte granen förrän dan före dopparedan. Så det ska jag göra imorgon. Då kommer juldukarna på och några julsaker fram, men de blir också färre för varje år. Numera tar jag bara fram det pynt som jag verkligen gillar. Sedan händer det förstås ibland att någon annan sätter fram något som jag tycker är mindre vackert. Men det får man ta. Jag bor ju inte här själv. De andra har också rätt att bidra till vårt julfirande. Julen är ju trots allt en familjehögtid.


Den första julen blev början för den familj som brukar kallas den heliga familjen. De firade den under enkla förhållanden i ett stall och inte som vi i ett överflöd av saker. Den första julen var jesusbarnet i centrum. Idag är det ofta barnen som står i centrum. Många av våra familjetraditioner finns där för att barnen ska få en fin upplevelse. Julen är barnens högtid. Men Jesus kom för oss alla. Oavsett om vi är barn eller vuxna, om vi har familj eller är ensamma. Alla får vi ta emot Guds gåva till oss.

måndag 21 december 2009

Nu vänder det


Idag var det årets kortaste dag sägs det. Jag märkte det för solen gick ner bakom trädtopparna redan vid tretiden. Vi åkte iväg till stan för att handla julmaten och lite annat då. När vi kom hem strax efter fem var det redan kolmörkt. Månens lilla skära förmådde inte lysa upp vår värld särskilt mycket. Det var tur att vi tog en liten promenad innan vi åkte hunden och jag. Det var vackert med den vita snön och solen som dalade från himlen. Men nu vänder det. Dagarna kommer att bli längre och ljusare för varje dag. Vi kan ana en vår bortom den vinter som nyss börjat.

En annan ska som vänt idag är hundens tillstånd. I helgen mådde han inte bra. Han ville mest ligga i fåtöljen eller i sin korg. Inte åt han så mycket. Han bara låg där och skakade till ibland. Jag blev riktigt orolig för honom. Man befarar ju alltid det värsta . I morse bestämde jag mig för att ringa till veterinären. Vi har distriktsveterinärerna här i Forsheda så det är nära. jag fick ringa på deras telefontid precis innan första lektionen började. De ville att hunden skulle komma in så jag fick skicka dit maken med honom. Sedan fick jag ett SMS att jag skulle ringa när jag kunde. Det var inte så farligt. Han har lite problem med trånga örongångar och behövde en salva mot skräpet som samlats där. Nu verkar han må lite bättre. Han har till och med jagat en och annan katt och skällt på dem.

Naturens vändningar kan vi inte göra så mycket åt. Vi kan förstås försöka leva så klimatsmart som möjligt, men naturen har sin gång. Mycket i livet kan vi inte påverka. Då är det onödigt att hänga upp sig på det. Det skapar bara frustration och känslan av att inte räcka till. Det gäller att välja sina strider.

Andra saker kan vi påverka. Vissa saker borde vi försöka göra mer för att förändra till det bättre, men även små förändringar kan betyda mycket. Ibland tror vi inte att våra val betyder något eller att vi har något val egentligen. Vi tror att vi måste handla på ett sätt, tänka och tycka på samma sätt som vi alltid har gjort. Jag tror att vi alltid har ett val. Vi kan göra som vi alltid har gjort eller som andra tycker att vi ska göra, men det är också ett val, valet att inte förändra eller förändras. Vi brukar säga att vi inte kan förändra någon annan bara oss själva. Så är det nog. Men det krävs mod att våga förändras och förnyas. ibland skulle det vara skönt och bara säga till någon som de gör i Go´kväll: Gör om mig. Det kanske går bra till det yttre. Den inre förändringen kan vi bara göra själva. Ett av mina favoritställen hos Paulus finns i Rom 12:2. "Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt."

söndag 20 december 2009

Julfrid mitt i julbrådskan


Julen närmar sig med stormsteg. Äldste sonen kom hem igår kväll. Så nu är hela familjen samlad. Imorgon och på tisdag är det bara jag som går till jobbet. De andra kan njuta av ledigheten.

När det som i år bara är en ledig dag innan julafton, skulle man kunna stressa runt och försöka hinna med julstök och allt man brukar göra så här års. Men konstigt nog så känner jag inte någon stress. I vanliga fall brukar jag göra listor på allt som ska göras och allt som ska köpas. Inte i år. Jag tar dan som den kommer. Visst har jag planer för de dagar som ligger närmast framför mig, men det jag inte hinner får vi vara utan eller fixa senare.
Imorgon ska jag åka och handla mat efter jobbet. Jag måste nog göra en inköpslista trots allt. Annars får jag väl plocka fram en gammal från min julpärm. Ja, jag har en sådan. Där finns recept och pyssel och lite av varje. Egentligen skulle jag behöva skaffa en större pärm för det börjar bli trångt i den, men det blir inte av.

På tisdag ska vi försöka hinna med vårt traditionella julbad i familjen. Varje år sedan pojkarna var små, alltså i drygt 20 år, har vi åkt till simhallen och badat. Då brukade en vara med grabbarna i simhallen och den andre gå på stan och köpa julklappar. Vi hade fika med oss och sedan byttes vi av. På senare år har pojkarna hellre åkt till Rosenlundsbadet i Jönköping. Fast nu för tiden handlar alla julklappar först och sedan badar alla. Så blir det kanske i år också.
Onsdag blir min stora julmatsdag. Då ska jag fixa skinkan och hacka alla ingredienserna till min fantastiska sillsallad. Den är så god. En janzon måste jag ha också. Förr när vi alltid doppade i grytan hos svärmor, brukade vi ha ett litet julbord här hemma på kvällen före dopparedagen. Men nu doppar vi i grytan hos oss på julaftonen tillsammans med svärfar. På kvällen ska vi på knytis med min del av släkten. Som ni märker, har jag rätt bra koll på läget.

Idag har jag hunnit med mycket. Den hemgjorda senapen är snart slut. Två nya omgångar har jag rört ihop, en grov med honung och en slät med apelsinsmak. Jag har bakat saffransbiscotti och en ny omgång av mitt goda julbröd med saffran. Sedan kokade jag knäck och de blev jättefina. Ikväll har jag gjort mozartkulor. Det brukar jag göra varje år, även om det bara är jag som gillar dem. De påminner mig om åren på 70-talet då jag bodde i Österrike. Med åren har jag förenklat
tillverkningen. Nu rullar jag kulor med nougat med mandelmassa runt. Sedan smälter jag mörk choklad och häller en liten tesked i botten på formar. Jag trycker ner kulan i chokladen och vrider lite på den så att chokladen åker upp längs sidorna. Därefter öser jag lite mer choklad på kulornas ovansidor så att hela kulan täcks av choklad. Om jag har så dekorerar jag dem med silverkulor eller något annat. Så är det klart. De får stå i skafferiet och stelna tills det är dags att duka upp godisbordet.

I kväll var vi också på gudstjänst. jag hade lovat att spela orgel till psalmerna för organisten var upptagen. Annars slutade jag som organist för ett år sedan. Ungdomarna spelade och sjöng jättebra. Vår förre ungdomsledare Johannes, numera pastor i Törestorp, predikade om två kvinnor i bibeln, Maria och Rut. Båda hörde till de små i landet som ingen lade märke till, men båda vågade lämna sin invanda undanskymda vrå och ta klivet ut i det okända. När de sa ja till Guds tilltal, stängdes en del vägar för dem, men det öppnades andra. Så är det för oss också. När vi säger ja till något, innebär det kanske att avstå från något, men också att bejaka något annat. När man ser tillbaka på saker som hänt, ser man tydligare att ett visst val som man gjorde någon gång påverkade hur livet utvecklade sig. Om jag inte hade valt att ta det steget, hade aldrig det andra hänt. Ibland kan man undra var man hade varit idag om man inte hade gjort de val som man gjort. Vi kan aldrig börja om. Vi får leva med de val vi gör. Det var så här livet blev. Visst finns det val som jag ångrar, men i stort sett är jag ändå nöjd med det liv jag levt hittills. Så mycket jag har fått vara med om. Så mycket som finns kvar att göra och uppleva för livet går vidare. En dag kanske jag också blir nöjd på livet som min mormor blev. Men hon levde tills hon var 101 år. Om jag blir så gammal, kanske jag också blir mätt på livet och känner att jag har gjort mitt. Det är fortfarande spännande att leva och möta nya dagar med nya upplevelser.


fredag 18 december 2009

Vindpinad kind och varma bullar


Nu är vintern verkligen här. Vi som klagade på att november månad var alldeles för varm och grå får smaka på kyla och snålblåst. Det bet i kinderna när jag var ute och rastvaktade idag. Kylan kändes genom byxorna och duffeln. Det är dags att plocka fram termobrallorna.


Dagens bilder har någon annan tagit med min kamera. Jag hittade dem när jag skulle ladda över andra bilder till datorn. Katterna verkade ha haft kul i snön.


Den finns en kyla som är värre än vinterkylan ute. Det är den kyla som kan finnas mellan människor. Frostiga relationer förtar alla glädje. Värme och och omtänksamhet däremot ger glädje och kan göra så att människor tinar upp. När jag kom hem från skolan idag, möttes jag av en välbekant doft. Det luktade nybakta bullar i huset. Maken är ju hemma nu för tiden medan han söker nytt jobb. Då hinner han baka bullar. Sådant värmer också.

Än är inte höstterminen slut för oss. Jag hörde att en del skolor har avslutning imorgon. Det har inte vi. På tisdag slutar vi. I år blir det inte så långt mellan julavslutningen och julafton. Man kunde ju stressa runt bara av tanken på allt man ska hinna med. Men jag har bestämt mig för att ta julen som den kommer. Det jag inte hinner det hinner jag inte. Det jag inte hinner göra själv får jag väl köpa eller avstå från.

Det finns förstås saker vi inte vill avstå från. Min hemlagade senap till skinkan och sillsallad efter mammas recept måste vi ha. Vi vill nog inte heller avstå från vårt traditionella julabad. Vi får väl se vad vi hinner.
Julkort måste jag i alla fall göra. Jag brukar alltid göra mina egna och en ny modell varje år. Förra året var det origamiinspirerade granar. I år blev det en "tagbook" med "tags" i form av ljus. Jag fick idéen till dem när vi gjorde julkort i vårt etwinningprojekt i skolan. Fast då gjorde vi stora julkort att skicka till andra skolor i Europa. Mina egna julkort blev lite mindre. Jag gillar att pyssla med lite av varje, eller "basteln" som de kallade det i Österrike, när jag bodde där. "Scrappa" har jag inte gjort så mycket, men det verkar kul och det finns många bloggar att bli inspirerad av. Jag hittade massor av roliga scrappsaker i affärerna. Det får nog bli lite mer "scrapping" framöver. Jag ska i alla fall göra en beskrivning av julkorten och lägga in lite fler foton på min pysselblogg när jag hinner. Nu är det dags att knyta sig.

fredag 11 december 2009

Mitt inre lugn


Varje dag i skolan är en påminnelse om vilken stressig tid vi lever i. Ja, det inte bara decemberstressen jag tänker på. Hela livet verkar nu för tiden vara ett evigt skyndande från det ena till det andra. När vi precis lärt oss en sak så kommer det något nytt. Jag gillar när det händer saker, när inte varje dag är sig lik, när vi går framåt och utvecklas. Men ibland tycker jag inte att vi har hunnit landa det som vi påbörjade för ett tag sedan.

Det är nog så det är för våra elever också. De kastas hela tiden mellan olika arbetsuppgifter. Först är det matte, en stund senare engelska. Många blir aldrig riktigt klara med det de håller på med. Och nästa gång är det något nytt som introduceras. Arbetena samlas på hög precis som på mitt skrivbord i skolan. jag kan förstå om eleverna blir stressade och oroliga av detta. Det är kanske därför som vi många gånger upplever att de inte kan slappna av och fokusera på sin uppgift.
För att kunna fokusera krävs att man kan sålla bort ovidkommande intryck, att man kan avskärma sig. Det är inte alla som kan. Man måste ha koll på allt som händer, allt som sägs och vad alla andra gör. Då kastas man hit och dit mellan olika intryck. Den som kan sålla bland intrycken, har lärt sig något oerhört värdefullt. Då kan man fokusera och till och med uppslukas av en uppgift. Det är samtidigt skönt att se att många elever kan bli helt uppslukade av en bra bok till exempel. Det här läsåret läser vi varje dag ungefär 20 minuter. Det är skönt att sitta och känna hur lugnet lägger sig. Det är tyst. Bara bladen som vänds prasslar. För en bokälskare är det ett underbart ljud.

Själv har jag inte haft samma lust att läsa den här hösten som jag brukar ha. Visst har jag läst böcker, men inte så många romaner och deckare. Det har mest blivit andra intressanta böcker. Förr kunde jag ligga och läsa inpå småtimmarna. Det orkar jag inte just nu. även om hösten inbjuder till mysiga lässtunder, är det kanske på sommarlovet jag plöjer flest titlar.

Jag har nog alltid uppfattats som en lugn person. Det är jag väl också. Jag hetsar inte upp mig i första taget. jag kan tänka att det mesta ordnar sig om inte till det bästa så till det näst bästa. Varifrån kommer mitt lugn? Jag tror att det kommer inifrån. Mitt inre lugn kommer nog från den trygghet jag kunnat känna i livet ända sedan jag var liten. Jag hade en trygg uppväxt som gav mig tilltro till människor och till livet. Det fanns människor som såg mig och brydde sig om mig. Det fanns de som trodde på mig. Det fanns en barnatro som fick växa till en medveten tro. Den har följt mig genom både de ljusa stunderna och de mörka och jobbiga. Den har burit mig igenom allt.

Jag tror att man kan öva sig i att hitta sitt inre lugn. En del söker det genom yoga och andra tekniker, men det har aldrig lockat mig. Jag har redan att sätt att slappna av och lugna ner mig som på sätt och vis påminner om yoga och meditation. Det är bönen. När jag ber kan jag stänga ute ovidkommande intryck och fokusera på kontakten med Gud. När jag stänger för den fysiska världen runt omkring mig, kan jag öppna min inre värld för den himmelska verkligheten. Det är så jag möter Gud.

"Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus." Fil 4.6-7

Foto: Inga M Johansson, Kökskatten, Lugnet vid vägkanten, Takko

söndag 6 december 2009

Julstämning i Apladalen


Jag hade inte riktigt landat i advent innan den här helgen. Det kanske beror på att det mest liknar höst ute. Vi hade lite rimfrost några dagar, men den försvann snabbt och det varma vädret återkom. Det är knappt man behöver mössa och vantar när man promenerar i skogen. Det skulle vara för blåstens skull.

Julkonserterna har väl hjälpt till att skapa julstämningen. Det är alldeles speciellt att sjunga de vackra julsångerna. Vi har ju övat dem ett bra tag, men det är inte förrän man sätter ihop allt i programmet som man ser helheten. Jag tycker att vi fick ihop det bra i år. Det var både en bra inledning och en härlig avslutning på konserten. Vi började med trummor som avlöstes av elpianot och texter ur bibeln. Sedan kom kören in i ett rivigt arrangemang av "Hark the herald angels sing." Resten av programmet innehöll en blandning av julsånger på svenska och engelska, solosånger och körsånger, barnkör och dansare. I avslutningen sjöng vi en riktig gospellåt, "The king" skriven av Jonas Sellin som ledde kören i år. Det sista numret var "Så stor är vår Gud", en riktigt stark lovsång där sångens budskap förstärktes av dansarnas rörelser. Flera av sångerna har jag gått och nynnat på hela dagen. De sätter sig i huvudet och man blir inte av med dem. För mig får de gärna sitta där året ut.

Idag sov jag länge. Sedan gick hunden och jag en lång runda i skogen. Det var riktigt skönt att promenera i rask takt. eftersom jag åt frukost ganska sent, var det lagom att ta en fika innan vi åkte till stan. Middagen fick komma lite senare.

Först åkte vi till Blå Huset i Alandsryd. Där håller konstnärsfamiljen Bennedahl hus. Det var roligt att träffa dem. Christine hade som vanligt underbara tavlor att visa. Jag fastnade mest för några små som hon kallade "Mossa" och några underbara målningar av rosor. Stefans gubbar är också härliga. Claude visade en rolig film som han gjort. Man kände igen hans stil även om det är några år sedan han och hans syster gick hos mig på mellanstadiet. Tyvärr var varken Claude eller marie där när vi var där. Det hade varit roligt att träffa dem.

Efter Blå Huset fortsatte vi till Apladalen. Det började bli mörkt och alla marschallerna lyste och kantade vägarna mellan bodarna. Det fanns mycket att titta på, mycket att både smaka och köpa. Jag köpte inte så mycket. Det blev lite lingarn från Eks lilla bod som ska bli stickade disktrasor. Sedan kunde jag inte motstå en liten ängel som man kan hänga i ett halsband. Det fanns en liten kabinhake att sätta fast den med. Annars gick jag mest och tittade. Många av föremålen kan man hämta inspiration av till att göra egna alster. Mosstomtarna att sätta utanför dörren kan jag tänka mig att göra en variant av.
Imorgon ska vi pyssla i skolan. Vi ska stöpa ljus och göra figurer av cernitlera. Slöjdlärarna har varsin station som de ansvarar för. Jag och några till ska ta hand om lite blandat pyssel. Det blir julkort, ljuslyktor och tändsticksaskar. Dessutom kan eleverna få göra pärlhjärtan som man kan sätta som dekoration i blomkrukor. När jag undersökte ståltrådarna och pärlorna i fredags insåg jag att det krävdes starka nypor för att klara det. Därför har jag engagerat min man i tillverkningen. Han har inget jobb just nu så han kan vara med och böja tråd. Idag har vi gjort några prototyper och en fixtur, tror jag det heter. Det är en sorts form som man använder för att böja till tråden till ett hjärta. Jag hoppas det ska funka imorgon när 95 elever i trean till sexan ska pyssla. efter de tre pysselpassen kommer vi säkert att vara helt slut. Det är tur att vi inte ska ha pyssel på scouterna på kvällen som vi hade planerat. Vi bytte dag när vi insåg att scouterna skulle pyssla hela dagen i skolan. Scoutpysslet var förra veckan.

Jag brukar älska att julpyssla och julpynta, men i år har jag inte riktigt orkat engagera mig. Visst har jag plockat fram en del här hemma men inte alls så mycket som andra år. Det får bli så den här gången. Advent och jul finns inte bara i allt yttre. Det är egentligen viktigare att ha dem inombords, i tanke och hjärta. Det är viktigare att kunna glädja andra med julsånger än att julstäda hela huset eller baka allt julbröd själv och göra köttbullar. Men min egen senap och min egen sillsallad vill jag inte vara utan. I år firar vi jul hos min bror och svägerska i Växjö. Det blir knytkalas och jag har fått listan på vad vi ska ha med. Det blir säkert ett bra julbord i år också. Det viktigaste är ändå att få träffa släkten och fira Jesu födelses fest. Höjdpunkten är inte maten, inte heller julklapparna, utan julevangeliet som vi brukar läsa tillsammans. Det är då vi förflyttas tillbaka i tiden till Betlehem en vinternatt för 2000 år sedan, till stallet och herdarna på ängen och hela himlen full av änglar.

Foto: Inga M Johansson, Hyacint och Pärlhjärtan

lördag 5 december 2009

Julen är gul


Vi är inne i adventstiden, men ibland känns det inte som om jag är framme där än. Så var det verkligen idag. Hunden och jag gick vår vanliga skogspromenad. Himlen var grå men luften var mild. Det kändes mer som höst än vinter. Plötsligt fick jag syn på dem. Två lysande gula kantareller inbäddade i mossan vid vägkanten. Det är inte vad man förväntar sig att kunna plocka i december. Jag läste om några som hade blommande ringblommor i sin trädgård. Snart slår väl tussilagona ut också. Julen är gul i år.
Igår var jag i stan efter jobbet. Det är vissa saker man måste ta sig till stan för att inhandla. När jag stod i kön fram till kassan, fick jag syn på en annan sak som var gul. Det fanns ett helt ställ med muggar i olika färger. Varje mugg var tänkt för en yrkeskategori. Jag letade förstås efter muggen oss lärare. Den var gul med texten "Livet handlar om drömmar, en lärare får det att hända". Förhoppningsvis är det så. jag vill gärna tro att vi är med och förverkligar våra elevers drömmar om livet. Men det finns nog drömmar hos eleverna som slocknat på grund av andra människors ord. Om man aldrig duger, om det jag gör aldrig räcker till, slocknar både drömmar och vilja. Detta gäller inte bara i relationen mellan lärare och elev. Det gäller i alla relationer. Vi måste låta människor få ha sina drömmar. En dag kan de förverkligas. kanske kan vi vara en del av det.

Det har varit två intensiva dagar, fredagen och lördagen, med tre julkonserter. Man blir trött att stå så länge, men också av att ge ut så mycket i sångerna. Det har varit ett fantastiskt gäng som genomfört det här projektet. Vi har övat tillsammans och haft roligt. Vi har fått sjunga både gamla och nya julsånger i ett underbart program med många solister, dansare och inte minst en fantastisk barnkör. Ca 400 personer lyssnade på vårt program. De flesta stannade kvar och fikade efteråt. Det är en del av gemenskapen att sitta ner vid kaffeborden och prata med varandra.
Nu är konserterna slut, men den fantastiska julstämningen och glädjen får vi ta med oss hem ut i vardagen. Den räcker längre än bara 80 minuter. När änglarna kom till herdarna ute på ängarna utanför Betlehem, var det mitt i deras vardag på jobbet. Plötsligt fick de besök av en ängel som berättade om en stor glädje därför att Jesus hade fötts. Julen kommer till oss också mitt i vår vardag. Den bryter vardagens vanliga lunk och berättar för oss om den stora glädjen. Livet behöver inte vara grått och trist. Glädjen finns inte nödvändigtvis i de stora slotten. Den föds också i ett stall. Den kan födas i våra hjärtan. Då blir julen bara början på ett fantastiskt liv i glädje.

För mig känns det inte främmande med en gul jul. Annars är väl julens färger mest rött, vitt och möjligen grönt. Det röda förknippar vi väl med tomten, det vita med snön och änglarna, det gröna med granen som vi pyntar med ljus och mycket annat. Men visst kan vi ha en gul jul. Gult förknippar jag med glädje och värme. Gult finns i ljusens låga och i saffransbrödet. Det hör också till julen. Så ha en riktigt kul gul jul!

Imorgon ska jag sova ut och ta det lugnt på förmiddagen. På eftermiddagen tänker jag åka till Blå huset och till julmarknaden i Apladalen.

Foto: Inga M Johansson, Decemberkantareller, Muggvisdom och Julkonsertprogramblad

torsdag 3 december 2009

Höstens återkomst på Vintergatan


Efter några dagar med felra minusgrader började temperaturen stiga över nollan idag. Jag märkte förändringarna ganska tydligt när jag gick ut på min rastvakt efter lunchen. På morgonen var det kallt och bilrutorna lite isiga. strax innan lunch såg vi ut och då kom det några snöflingor dalande, men bara någon timme senare var det nästan ljummet i luften.



Varje år brukar vi ha en "julkalender" i skolan. Klasserna har sina egna traditioner. I femman vill de alltid skriva positiva omdömen om sina kompisar. Det kan ta lite tid eftersom de är 30 elever i klassen. I år har omdömena blivit lite bättre formulerade och varierade. Språket utvecklas. Omdömena stoppas i ett kuvert som göms bakom en "lucka" med nummer. Det är färgade papper som vi satt upp på anslagstavlan. Nytt för i år är dagens påhitt. På baksidan av pappret har vi skrivit någon som ska gälla den dagen. Första dagen i måndags fick de extra lång rast på eftermiddagen. I tisdags fick bara flickorna svara på frågor. Idag lovade min kollega att vara med på snöbollskrig på rasten. Hon hade varit lite nervös de senaste kalla dagarna. Tänk om det kommer snö. När vi skrev påhitten verkade snön avlägsen. Eleverna beklagade nog att det bara fanns lite rimfrost på marken idag. De hade älskat snöbollskrig. I stället åkte de kana på alla isfläckar de hittade och kom in både blöta och smutsiga om byxorna.

Ytterligare en grej som är ny för i år är vår gata kantad av hus som eleverna gjort av olika förpackningar. De har verkligen gått in för att dekorera sina hus. Husen numrerades och placerades längs Vintergatan som den döptes till. Varje dag drar vi några nummer. De som har de husnumren får hämta sina hus och äta upp det godis som de har gömt i huset. Alla fick ta med lite godis för en maxsumma att gömma i huset. Tidigare år gömde de godiset i toarullar, som blev smällkarameller och hängdes uppi taket.

På tisdag ska jag medverka i tvåans kalender. De har en annan tradition. Varje dag kommer det någon och knackar på dörren. Det kan vara någon av personalen men många föräldrar har också medverkat. De kanske har med sig något eller berättar för eleverna om något de varit med om. Några ordnar lekar eller frågesport, läser en saga eller visar en film. Ett år kom ett helt gäng föräldrar och lussade för sina barn på luciadagen. Det här är också uppskattat av
eleverna och spännande. Vem är det som kommer idag? vad har de
med sig? Jag berättar längre fram om vad jag ska göra.

Det finns så många traditioner kring jul och advent. Vi brukar också ha "julmys" i klassen. Då tänder vi ljus och läser högt ur någon bok. När mina pojkar var yngre, brukade vi också göra det. Vi har läst många böcker tillsammans. Det kanske är därför som de båda fortfarande läser mycket både på engelska och svenska. När de blev äldre, tappade vi den där mysstunden. Då läste de helst själva.

Den här hösten har jag inte läst lika mycket som tidigare. På kvällarna är jag för trött. Jag har liksom tappat lusten att läsa. Då kan man ha hur många intressanta böcker som helst på lager. De blir inte öppnade ändå. Förmodligen kommer läslusten tillbaka så småningom. Kanske kommer den på jullovet om jag får någon trevlig bok i julklapp.

Husen i skolan är vackert pyntade. Hemma hos mig är det inte så mycket pynt än och inte har jag städat eller förberett för julen som jag brukar. Förr brukade jag göra en lång lista och skriva upp vad jag skulle göra för varje dag. Det finns väl tid än, men jag har en känsla av att i år går jag nog på känn. Allt kanske inte blir gjort som vi brukar, men traditioner är bara bra om de är roliga. De får inte vara måsten som tynger ner och pressar oss. Vad gör det om inte alla juldekorationer kommer fram och alla fönster inte är putsade. Vid advent och jul ska man njuta och tänka på julens budskap, fred och frid. Då ska vi ha fred med varandra och frid med oss själva och Gud. idag hittade jag en liten Haiku-dikt på Facebook. Där finns en grupp som heter "Vi som firar jul till minne av Jesu födelse". Här är dikten skriven av Marianne Sellin:

Vem står i centrum
Kalle Anka och tomten
Långt borta ett stall

Foto: Inga M Johansson, Husen längs Vintergatan

tisdag 1 december 2009

Förväntan vid Första Advent


Första Advent! Det är något speciellt med denna helgen. Vi plockar fram alla adventsljusstakar och adventsstjärnor. Vi kanske köper några hyacinter och en julstjärna. Vi äter hembakade saffransbröd och pepparkakor, köpta. Vi tänder det första ljuset i adventsljusstaken. Vi går till kyrkan och sjunger adventspsalmerna.

Vi tjuvstartade adventsfirandet med skolan. Hela skolan tågade iväg till Svenska kyrkan för en adventssamling redan i fredags. Det var deras tur i år. Förra året var vi i Missionskyrkan. Det brukar vara en trevlig samling.

Det var mycket som skulle hända den gångna helgen. Vår värdgrupp skulle städa Missionskyrkan på lördag förmiddag. Eftersom det var just den här helgen måste vi utöver den vanliga städningen även plocka fram alla ljusstakar och nya dukar m.m. Sedan var vi mötesvärdar vid söndagens adventsgudstjänst, tog upp kollekt och hade vi hand om kyrkkaffet. Jag var nog inte hemma förrän kvart i ett när vi väl diskat klart. Klockan två skulle jag vara tillbaka i kyrkan för körövning. Det var sista övningen innan julkonserterna. Den tog fem timmar. Man blir trött av sådant.

I lördags hann vi dessutom med en förlovningsfest. Min syster har nyligen gift sig. Hon var den sista i vår generation. Nu börjar nästa generation förlova sig. Först ut blev min andra systers äldsta dotter. Det blir väl bröllop med så småningom. Ett tag var vi bjudna på många bröllop, men sedan tog det slut. Nu kanske det börjar en ny period. I så fall har vi en trevlig tid att se fram emot.

Innan festen hann jag sätta upp mina ljusslingor i äppelträdet och lägga ut ljusnäten över buskarna. Det blir så fint när man tänder dem. Det lyset så vackert i kolmörkret här ute på landet. Jag längtar alltid till den här tiden när alla ljusen tänds. Men jag vill inte tjuvstarta. Tidigast på fredagen innan första advent tänder jag dem. Och det ska vara ofärgade ljusslingor. Kulörta passar bättre på tivoli.

Advent innehåller så mycket av förväntan. Vi räknar ner eller trappar upp inför julfirandet. Oftast har vi alldeles för mycket att göra för att njuta av adventstiden. Så är det i år också. Arbetet hopar sig och engagemang på fritiden tar också mycket tid. Då är det lätt att glömma vad advent egentligen handlar om, att förbereda sig för att ta emot Jesus som Guds gåva till oss människor. Ibland tror jag att vi är alltför upptagna med att köpa saker som vi ska ge bort att vi missar att ta emot den gåva som ges till oss. jag håller inte helt med om att "det är saligare att ge än att få". Det kan finnas glädje både i att ge och att få. Den som ger, ger något av sig själv i gåvan. Förhoppningsvis kan den som tar emot se inte bara själva gåvan utan också den som ligger bakom den, givaren.

Foto: Inga M Johansson, Adventsljuset och Vita rosor och vide