tisdag 30 juni 2015

På toppen av Ålleberg


Min tredagarsresa avslutades med ett besök på ett berg jag länge velat åka upp på. Ålleberg är ju ett av Västergötlands platåberg. jag svängde av från stora vägen och körde i riktning mot berget.


Vid bergets fot fanns en vattenkälla. Det kan man ju förstå att det mmåste rinna vatten från berget. Jag stannade vid vägkanten och gick närmare.


Hokällan hette den. Den kanske fått namnet efter stenhon som samlade upp vattnet. Samma namn hade gömman som fanns i närheten. En liten bit ifrån gick en trappa uppför sluttningen, men jag klättrade upp längre än jag behövde för att logga gömman.


uppe på toppen finns ett flygfält där segelflygare startar. det finns också ett flygmuseum och en resstaurang. jag parkerade på parkeringenoch gick förbi dessa motpilgrimsstigen som korsar berget. Det fanns flera gömmor en bit bort.


På vägen passerade jag en liten staty av en pojke med ett segelflygplan i händerna. Jag kollade inte in den så noggrant men här har man nog ägnat sig åt detta rätt länge.


Även skärmflygare kastar sig utför stupen på Ålleberg. Vid Västhanget fanns en ramp att starta från. Där fanns också en gömma gömd under denna. Det var nästan lite läskigt att ta sig ner vid kanten av rampen för att logga.


Utsikten var helt fantastisk. Gårdarna nedanför såg ut som leksakshus. Åkrarna randades i olika gröna färger. Himlen fylldes av lätta sommarmoln och solen sken på mig. Det var riktigt skönt att vandra här uppe förutom att det blåste rätt bra på de öppna ställena.


Berget blommade rikligt. Här var det blodnävan som bredde ut sig och luste i rödlila färger mot allt det gröna.


Stigen fortsatte sedan in bland de frodiga buskagen. Därinne blev det lite mera lä för vinden. Jag promenerade vidare mot en serie på 5 gömmor där den första kallades Leder ingenstans #1. Det var en lagom sträcka att gå och jag håller väl med om att den inte ledde någonstans. Man kom ut på vägen igen.


Stigen gick över hedarna uppe på kalkplatån. De var bevuxna med lövträd och buskar men också barrträd som enar. Annars var det mycket gräsmarker.


Fåren betade i gräset och på slutet av runda hittade ajg dem. Det fanns både vita, svarta och bruna får. De tittade på mig och gick lite undan för att beta på avstånd när jag gick förbi dem.


Gömmorna var fina och lite annorlunda. Någon var mer traditionell, men de flesta var annorlunda. De var int svåra att hitta och logga.


Någon duva såg jag inte förutom den vid gömman. Däremot fanns många andra fåglar. jag hörde lärkan drilla.


Där jag kom ut på vägen som jag kört på tidigare fanns en liten vattensamling. Den var ganska igenvuxen men jag såg tuvull och näckrosor.


Två tranor stod ute i sankmarken. De hittade nog lite godsaker att äta där. De spatserade runt på sina långa ben och höll samtidigt utkik mot mig och mot bilarna och motorcyklarna som körde förbi på vägen. På andra sidan vägen fanns en gömma som hette Platån. Det var en trevligt kamouflerad burk som jag hittade ganska enkelt.


Vid vägkanten blommade stora ruggar med rödblära, en sorts nejlikväxt som växer vilt i Sverige. Den hade nästan samma färg som blodnävan, kanske lite mer rosa.


De vita prästkragarna lyste fläckvis i det höga gräset som vajade i vinden. Det är också vackra blommor. Jag fortsatte att gå vägen tillbaka mot parkeringen.


Sedan sneddade jag över den klippta gräsmattan som uttgjorde flygfältet. Det syntes inga flygplan den här dagen, men det började samlas lite folk vid parkeringen. Det var både motorcyklister och folk med hundar. Jag satte mig vid ett bord och åt en macka.


Vid restaurangen fanns ytterligare en gömma. Jag hittade en liten stig som ledde mig rakt in i den stora grönskan. Det gick lite nedför och där fanns även några ruiner.


Vid gömman, som hette Stötvis 1, såg jag massor av blåsippsblad. Här har det nog blommar i blått tidigare under våren.


Sen tog jag bilen tillbaka, men jag stannade vid Ållebergs Änne där skulle det finnas ett antal gömmor om man följde stigen norrut mot Predikostolen. Det kanske jag borde ha gjort men jag började bli lite trött.


Jag letade upp den närmaste, Utsikten 4 Ålleberg. Den fanns lite längre ner i skogen på den branta sluttningen. Vid utsikten fanns en liten ramp och en vidunderlig utsikt åt andra hållet.


Vid södra ändan av Ålleberg fanns en annan serie med gömmor som verkade lite roliga. jag parkerade bilen och följde körvägen in i området. Stigen tog så småningom slut och det var mest djurstigar eller traktorspår man kunde följa. Nässlor var det gott om dessutom.


Den vackra nattviolen vägde väl upp lite av de andra besvärligheterna som mötte mig. Det var inte så roligt att gå här i det höga gräset. Gömmorna som var längst bort hoppade jag faktiskt över för klockan började bli mycket och det var hög tid att vända hemåt.


Gräset var ibland meterhögt att pulsa fram i. man ska nog vänta tills höskörden är bärgad om de nu tar hö här. I annat fall kanske man ska vänta tills gräset har vissnat.


Gömmorna var ändå ganska fina och lite annorlunda. Den första gömman i serien var Ållebergs nykomling #1. Jag hittade ettan, tvåan och fyran. De andra prövade jag inte.


Terrängen var lite svårframkomlig som sagt, men annars var serien trevlig. Tröttheten gjorde väl att jag blev lite avog, men om jag varit lite piggare hade jag nog tagit alla.


Längs gärdsgårdar och stenmurar blommade olvonbuskarna. Jag gillar dessa vita blommor, som min farmor brukade kalla midsommarkransar. De växte hemma vid stenmurarna på gården när jag var liten.


De vita blommorna sitter i en krans runt de egentliga blommorna. Visst är de vackra! jag har försökt att plantera i trädgården men de växer långsamt och har svårt att ta sig där.


När jag kom tillbaka till bilen, körde jag nedför berget efter ett gäng motorcyklister som också varit uppe. Sen fortsatte ajg raka vägen hemåt. det blev inga fler gömmor loggade längs vägen. Klockan var strax efter halv nio när jag stannade hemma på gårdsplanen och kunde bära in mitt pick och pack efter tre härliga dagar på Hökensås och i Falbygden.

Tillbaka till 1800-talet - Åsle tå


Då ska jag berätta om näst sita delen på min geocaching tur i Falbygden. Ett av mina mål var att besöka Åsle Tå. Det är Sveriges största samling av backstugor som ligger på sina ursprungliga platser efter tågatan.En tå var en allmänning där man samlade djuren innan man drev dem längs fädreven till utmarkerna för bete. Senare fick tån ett annat användningsområde då fattiga, obesuttna människor uppförde stugor där de kunde bo. Idag är denna tå i Åsle ett upplevlesemuseum.


Jag började med att äta lunch och serverades den sista portionen fläskfilé med stekt potatis, svampsås, grönsaker och sallad. Eftersom jag var riktigt hungrig smkade det alldeles utmärkt. Det var bara jag i restaurangen förutom ett sällskap som skulle äta buffé.


Med nya krafter gav jag mig in längs tågatan för att titta på de gamla husen. grusvägen var kantad av stenmurar eller gärdsgårdar.


I början fanns ett hus med information om Åsle Tå och lite om historien på platsen. Där fanns också lite gamla föremål från förr och en massa bilder och kartor.


Gamla redskap fanns samlade i det här skjulet och en del av dem kände jag förstås igen. Det fanns liknande redskap på många håll och en del finns sparade i hembygdsmuséer.


En av backstugorna kallades Smålänningens och den var jag ju tvungen att kolla in. En grupp amatörkonsträrer från hembygdsföreningen har återbefolkat en del av stugorna med dockor i autentiska kläder. Stugorna är inredda med föremål och möbler från förr.


En del stugor hade halmtäckta tak sär det växte gräs på nocken. En del var omålade , medan andra var rödmålade.


Det var skönt att promnera i sakta mak längs tågatan. Där var en del besökare, mest äldre, men semestrarna har väl inte kommit igång riktigt än. Jag hoppas att även lite yngre personer tar sig tid att besöka ett sådant här ställe för att få inblick i hur man levde förr. Det behöver alla få se, int minst barnen.


Ett par svinhus fanns insprängda i muren. De var inte stora så grisarna hade inte mycket utrymme att röra sig på. Jag tyckte allt att det fortfarande luktade svinstia om dem.


Vid denna lilla stuga fanns en brunn. Förmodligen fungerade den fortfarande, men jag testade inte att få upp något vatten.


Några av stugorna låg lite tätare å båda sidor om tågatan. Här fanns det många olika sorters torparblommor i rabatterna vid husknutarna.


Den vackra vita rosen blommade överdådigt. Kan det kanske vara Finlands vita ros? Den skulle jag gärna vilja ha hemma i trädgården.


Innanför detta hus fanns en demonstrationsbikupa med levande bin som flög ut och in. Flustret var vänt ut mot ängarna och baksidan av kupan mot huset. Där kunde man se aktiviteten genom glaset som utgjorde baksida på kupan. Det fanns också informationsskärmar som berättade om biodling. På en bänk vid husknuten stod två gamla modeller av bikupor, en stubbkupa och en halmkupa. Vid det här huset fanns också den enda geocachen vid Åsle Tå. Jag hittade den ganska snabbt och kunde logga ostört bakom knuten.


Hur många kan göra sådana här björkriskvastar idag? Vi tror att vi har så mycket kunskap i dagens samhälle än vad man hade förr, men mycket kunskap går förlorad också. Jag har aldrig gjort en kvast men vispar har jag tillverkat.


I en stor lada fanns gamla vagnar och jordbruksredskap. Jag kände igen många av dem. Tröskverk, hackelseverk och kvarnar blandades med vagnar och slädar.


Öltunnan var rejäl och rymde nog en hel del av denna brygd. Sen fanns det många redskap som jag aldrig hade sett. Separatorn kände jag i alla fall igen.


En liten lekplats var i ordningställd för barnen med denna varnande skylt. Det kanske gäller vid geocaching också. Det är inte alla som tar det på blodigt allvar. Geocaching kan ses som en lek av många.


Längst bort fanns kvarnen där den lilla ån forsade förbi bakom träden. Efter en snabb visit inne i kvarnen vände jag tillbaka längs tågatan igen.


Vallörten var vanlig längs stenmurarna här och där. Den växte manshög på sina ställen. Många gammaldags växter frodades längs tågatan.


Husen var väl underhållna och trädgårdarna sköttes om. Man tog inträde på 50 kr för att kunna hålla dem i ordning.


Stugorna var fint inredda med tidstypiska saker. Visst kände jag igen stolmodellen. Sådana tillverkades av min farfar och hans bröder hemma på gården. Kökssoffan, symaskinen och den broderade väggbonaden känns väl igen. Här var det dukat för kaffe.


När jag kom ut från tågatan, höll dagens bönder på att flytta sina kor. De är nog större och ger mer mjölk än vad dåtidens mjölkboskap gjorde. Men de måste fortfarande skötas om. jag satte mig i bilen igen för att fortsätta min resa genom Falbygden. Nästa mål var Gudhem, som jag redan berättat om, men sen var det Ålleberg på tur.