måndag 16 januari 2017

Krassligt hos oss


Det har inte hänt så mycket på senaste tiden. Mest beror det på att jag har fått kämpa vidare mot förkylningen. Provsvaren visar inte på någon infektion, men i helgen har jag varit rätt däckad. Maken har fått en släng också. I fredags åkte han till jobbet, men han fick ge upp och åka hem igen.


Idag skulle jag påbörjat en ny kur med cellgifter, men den får vi skjuta på. Jag ringde in till hematologen och berättade läget. Då ställde de in sprutan som jag skulle fått imorgon. Det blir en vecka till med uppehåll. Förhoppningsvis har jag blivit lite bättre då. Nu är det mest hostmedicin som gäller.

Vi är ju inne i influensaperioden nu. För mig innebär det nog att jag får hålla mig hemma och inte träffa andra människor. Det är tråkigt men nödvändigt. Det betyder väl att det inte händer så mycket så jag inte mycket att skriva om. Bilderna är gamla för jag har inte varit ute med kameran på ett tag. Kanske kan jag gå lite rundor med hunden i alla fall.

onsdag 11 januari 2017

På tur med Indiana Johansson innan snökaoset


Vintern har kommit tillbaka. På förmiddagen började de vita flingorna falla. Sen har de fortsatt hela dagen. Det blir ju rätt vackert när snön täcker över fulheter och försummelser, men det lockade inte till utevistelser.


Hunden fick bara gå ut i trädgården några korta stunder. Det var han inte riktigt nöjd med. Jag höll mig inomhus lite trött efter gårdagens eskapader. Mer om dem sen.


Lite soffmys är inte fel när vinden viner och snön faller på tvären. Snöovädret tilltog mer och mer. Det varnades för snökaos i länet. Problemet med häftiga snöfall är att parabolen blir översnöad och då går inga signaler från satelliterna fram. Resultatet blir ingen TV. I stället bakade jag en kaka, chokladbotten med toscatäcke. Den blev rätt god med grädde till. Sen satte jag in laxen i ugnen och kokade lite pasta.


När vi vilat en stund, hade det börjat skymma, men fortfarande föll en del stora feta flingor. Nu var vi tvungna att gå ut en runda. Det blev en kort sådan ner till postlådan och hem igen. Det räckte för mig. Det var lite tungt att klampa runt i kramsnön och bana väg. Takko skuttade glatt runt i snön. Han hade kul trots att han inte ser så mycket av den.


Maken tog sig hem utan problem. Han gav sig upp och borstade av parabolen. Sen kom signalerna fram så nu kan se på de program vi vill. Tyvärr fanns det inte mycket att titta på av intresse. Det finns så mycket skräp som sänds. Man får vaska fram guldkornen men de är sällsynta.


Snön kommer nog att försvinna snart igen. Temperaturen är inte långt under nollan, snarare prick på. Det blir nog mest blask av det hela. Vi får se hur det ser ut när vi slår upp de blå imorgon. Dagen är ledig, inget är inbokat. Vi kan ta dagen som den kommer.


Igår var det helt annat väder. Först hade jag en tid inbokad med läkaren på Hematologen i Värnamo. De tog lite prover och gav mig ett stärkande dropp för skelettet. Det verkar inte som om jag har någon infektion i kroppen som kräver antibiotika. Det är nog bara en vanlig förkylning. Lite olika hostmediciner fick jag med mig hem så jag kan hosta upp slemmet. Innan jag åkte från sjukhuset satsade jag på en fika i cafeterian så jag skulle orka med en liten geocachingtur.

Mitt alter ego Indiana Johansson var riktigt sugen på ett litet äventyr. Vi drog söderut längs Vidösterns östra sida mot Hjälshammar. Där fanns några ologgade cacher på temat fobier. Några av dem var lite mer krävande i terrängen. Jag tyckte det kunde vara en bra idé att utmana sig för att se vad jag egentligen orkar med. Jag känner mig mycket piggare trots förkylningen.


Vid första gömman stod en parkerad bil och en man med motorsåg var i farten. Han verkade röja lite bland de mindre träden i den täta skogen ovanför slänten. Jag gav mig av uppför slänten och tog mig med visst besvär fram mot gömman Paraskevidekatriafobi. Där blev det större problem. Någon stubbe med burk lokaliserades inte. Den enda stubben i närheten var demolerad. Jag undersökte ett större område utan att hitta burken. Så det blev till att DNF:a och ta sig tillbaka till bilen.


Bättre tur hade vi på nästa gömma. Först tänkte jag hoppa över den eftersom den fanns nästan 200 meter in i skogen. Men Indiana Johansson övertalade mig att försöka. Det fanns en framkomlig väg även grisarna varit i farten och bökat upp den här och där. En gammal skog var det med intressanta former på träden. Här kunde man tagit en paus på den inbyggda bänken.


Gamla hjältar kan falla, men nya generationer tar vid. Snart var vi framme vid Cibofobi. Här hittade jag burken direkt, men den hade fått ett hål i sidan som nog kommer att läcka in vatten. Än så länge var loggremsan fullt skrivbar.

Det blev samma väg tillbaka till bilen och sedan vidare mot en tredje fobigömma. Grusvägen upp till Ulås var lite hal i kurvorna. Det svängde allt lite extra på några ställen. Den sista fobigömman, Triskaidekafobi, var den enklaste att hitta och snart var den också loggad.


Nu var vi uppe vid RV27. Där svängde vi höger mot Bor. På andra sidan Bor hade jag ett par gömmor som var ologgade. Den första hette lämpligt nog XXVII. Det var en myst som jag kollade in när den kom, men det var lite för mycket okända element och jag hade annat för mig då. För ett tag sedan pratade jag med Katrin om den. Hon hade löst och loggat den så jag fick lite hjälp. Snart hade även jag grönt ljus. Nu skulle jag leta upp själva burken.

Det tog ett tag att hitta den. Det fanns ingen ledtråd och jag visste inte vad jag letade efter. Jag anade att den kunde var lik en annan av samma CO som jag loggat. Det stämde rätt bra skulle det visa sig. Efter en stund skickade jag ett nödrop till Katrin och sen kunde jag snart skriva mitt namn på loggremsan.


Dagens sista gömma hade jag besökt tidigare på min väg hem till mamma, men då var jag lite mindre rörlig och fick avbryta sökandet. Den här gången gick det betydligt bättre att hitta Åråbro 8/12. Jag fann den fina burken direkt. Det kändes bra att ha lyckats hitta fyra av fem gömmor. Nu är jag på gång igen. Indiana Johansson is back.


Årån känner jag ganska bra. Förr paddlade jag delar av den vid olika tillfällen. Den är rätt stenig och ibland forsar det bra. Borta vid bron på RV27 har jag dessutom en egen gömma. Här kan man se strömstaren när den tiden är inne. Dit längtar vi väl lite till mans.


Nu var det dags att vända tillbaka hemåt och avsluta dagens äventyr. Jag började bli hungrig och hemma väntade en kassler på att bli tillagad. Det blev kassler med päron och ädelostsås och till det ris. Sen behövdes det lite vila innan nätloggningen.


Nu kan jag visa en bild från Torpet Nyalund, min senaste gömma. Den publicerades idag. Platsen ser nog lite annorlunda ut ikväll med all snö. Det dröjde lite innan den loggades, men nu är den hittad på bra koordinater och med en hjälpande ledtråd.

Det var allt för den här gången. Imorgon är den annan dag och då ska jag slänga ut julen.

måndag 9 januari 2017

Plus, minus och lite service


Efter några kalla dagar har vi åter hamnat på plussidan. Annars var det oftast riktigt skönt att vara ute och gå i kylan. Det kändes inte så kallt för det blåste inte. Det är nästan jobbigare nu, när luften är fylld av små små regndroppar som fastnar på glasögonen. Jag hade hoppats på några minusgrader så att sjöarna fryser till. 


På minussidan just nu finns den förhatliga förkylningen som håller i sig. Jobbigast är det på kvällen när man ska sova. Då verkar slemproduktionen ta fart. Jag hostar och fräser. Magmusklerna har fått jobba sig starka.


Nu när pojkarna har gett sig av, måste jag själv ta ut Takko på promenad. Ibland blir det en lite längre sträcka, ibland blir det bara en kort tur. Båda behöver vi frisk luft och motion.


I lördags var vi i stan och maken köpte sig en ny telefon. Han blev väl inspirerad av min nya apparat. När vi kom hem visade det sig att SIM-kortet var för stort så det gick inte bara flytta över som säljaren sa till oss. Jag lovade att fixa det åt maken idag.


Däremellan var det en söndag. Jag hade tänkt åka till gudstjänsten, men på morgonen var jag väldigt risig i luftvägarna. Det fick bli en lat söndag här hemma i stället. Vi lagade till en het gulaschsoppa som värmde gott och mättade bra.


Idag gav jag mig så av in till stan. På vägen stannade jag för att underhålla en av mina gömmor. Mössen hade tuggat ordentligt på korken. Jag bytte ut hela burken och hoppas den får vara i fred nu. Jag såg en liten mus som kilade iväg på marken vid gömman.


Inne i stan fixade jag till ett nytt förstasteg till en fotomyst innan jag besökte telefonbutiken och fick ett nytt SIM-kort till makens telefon. Sen satsade jag på en gofika på Espresso House. Det kan vara skönt att sätta sig ner en stund i lugn och ro innan man fortsätter.


På hemvägen stannade jag på en plats som jag spanat in när vi åkt förbi ute på RV27. Jag tog en trevlig promenad bland enebackar och fornlämningar. Det finns så många spännande platser inte alls långt hemifrån. Jag kan inte berätta så mycket mer här eftersom jag också tappade en burk en bit ifrån platsen där bilderna är tagna. Det kommer snart en ny gömma. Jag väntar bara på att reviewerna ska godkänna den.


Det kanske kan bli fler gömmor i området längre fram. Förra året lade jag ut en mystgömma varje månad, en i år har jag inget sådant mål. Jag har inte bestämt mig för om jag ska satsa på en gömma i månaden eller inte. Januari månad är i alla fall fixad och det blev en vanlig tradd.


Innan jag åkte till affären och handlade, tittade jag till mitt TB-hotell i Forsheda. Det var längesen  hotellet hade några gäster. Efter mellandagseventet fanns det en hel hop med resekryp som ville åka vidare ut på nya äventyr i världen. Jag checkade in dem i hotellet och hoppas att någon kommer förbi och tar med dem på resande fot igen.


Den här lilla kaninens tjeckiska ägare hörde av sig till mig när jag loggat at jag tagit den från eventet. Hon var glad att den rörde på sig igen. Ibland blir en del resekryp liggande länge hemma hos den geocachare som tagit med sig dem. Det gillar inte ägarna. Därför var det dags att skicka dem vidare nu.


TB-hotellet var i fint skick. Skogshuggarna hade ju sparat halva trädet det satt på när de avverkade i området. Det får man vara tacksam för. Här hemma har vi fortfarande inget ADSL. Jag får köra på det mobila bredbandet och det är lite slött. Jag hoppas verkligen att de inte stänger ner kopparnätet här innan de fixat bättre uppkoppling än bara ett mobilnät med tvivelaktig täckning. Det är många på landet som drabbats av aktörernas bristande samordning och dåliga kundservice. Än är vi inte där, men det närmar sig nog.

Imorgon åker jag än en gång in till stan. Då ska jag träffa läkaren igen och få veta hur vi ska gå vidare i behandlingen.

torsdag 5 januari 2017

Ibland är det förkylt


Redan i mellandagarna kände jag hur förkylningen kom smygande på mig. Även om jag försökt hålla mig undan från dem som hostat och snorat, så kan man inte alltid värja sig mot virusangreppen. Det blev till att hosta upp slem ett tag. Sen kröp förkylningen upp i de övre luftvägarna och täppte igen alla gångarna. När jag skulle försöka somna, pep det så om andningen att det var svårt att få ro. Det lät antingen som en flock flygande gäss eller en gnällande trädgårdsgrind. Det är tur det finns nässpray och hostmedicin. Men feber har jag inte haft så ont av. Nu gäller det bara att ta sig igenom eländet. Det går ju över så småningom.


Igår var det så dag satt lämna lite blodprover igen inför nästa veckas läkarbesök. Jag bestämde mig för att åka in till Dagsjukvården i stället för Vårdcentralen. Jag gissar att det är många snoriga och rossliga personer som söker sig till vårdcentralen nu i influensatiderna. Jag ville inte sitta i väntrummet och bli smittad av ytterligare virus. På dagsjukvården kan jag gå direkt till ett eget rum.

När vi skulle åka iväg, spärrades vår lilla väg av en skogsmaskin som höll på att köra ut virke och trava upp det i högar. Vi väntade på att han skulle bli klar så vi skulle kunna åka iväg. Det var då det hände en malör. Maskinen trasslade in sig i vår telefonledning. Där rök nog vår uppkoppling, sa jag. Det visade sig att jag hade rätt. Både telefonen och Internet var stendöda när vi kom hem. Det fick bli felanmälan. Nu får vi bara vänta på att felet ska åtgärdas. Tur att vi har ett mobilt bredband också.


Sonen följde med in till stan. Eftersom det var lunchtid och vi var hungriga så åkte vi först till Vandalorum för att äta rapsgris. Det var riktigt gott och fint kött. Vi blev snabbt mätta och nöjda.


Sen tog vi en titt på utställningarna också. Snart ska de inviga den tredje ladan, men vi kollade in vad som fanns i de båda gamla ladorna. I den första visades verk av Ingegerd Råman, keramiker och glasdesigner. Hon hade många fina skapelser att visa upp. Jag gillade bäst de grårandiga vaserna.


I lada två fanns det färgsprakande tavlor av Roger Svensson. Hans bilder var detaljrika och spännande. Det är sådana tavlor man blir glad av. Det kanske gäller speciellt det solgula verket nedan. Solen sken faktiskt lite, när vi gick därifrån. Det var lite kyligare nu än i helgen. Vintern har kommit.


Provtagningen gick snabbt och vi kunde fortsätta hemåt till hunden och katterna. Rådjuren välkomnade oss nere på ängarna. Och Internet var dött.


I morse var det ännu kallare. När vi satte oss i bilen vid halvelvatiden, visade instrumentpanelen att det var minus 11 grader ute. Det kändes inte så kallt trots allt. Maken och jag åkte till Dannäs för att vara med på en begravning. Det var makens ingifta faster som gått bort precis innan jul.


Kyrkoherden var officiant och berättade om Sonjas engagemang. Jag minns henne mest som en trevlig person som verkligen kunde hålla igång ett samtal vid släktkalasen och som fick alla att känna sig delaktiga. Det är en konst att göra det utan att ta över föreställningen. Det kunde Sonja.


Det var inte många jag kände igen. Vi fick en klassisk söndagsmiddag med stek, sås, potatis och grönsaker. Det var gott och samvaron vid borden var trevlig. I vår ålder är det oftast just vid begravningar man träffar sina släktingar. Det var många kusiner som hade en hel del att prata om. Ljudnivån steg allt eftersom. Några grannar spelade några musikstycken på fiol och piano innan det var dags för kaffe och frukttårta. Det var precis en sådan tårta maken gillar. Sen var jag ganska så trött. Vi åkte hem och vilade.


Ikväll skulle sonen ge sig av mot Kalmar. Tågen var inställda så han skulle få åka ersättningsbuss. Det var ännu kallare när vi skjutsade in honom till stan. Det kommer nog att bli en riktigt kall natt. Vid stationen fick vi vänta en bra stund på bussen. Den kom en halvtimma efter utsatt tid. Ingen information fanns att tillgå så det var bara att sitta i bilen och vänta tills den kom. Nu är väl sonen på väg. Förhoppningsvis är allt okej i hans lya. Det har ju varit storm och översvämningar i Kalmar de senaste dagarna. Nu har det nog lugnat ner sig.

Det blir tomt när de ger sig av. Allt återgår till det normala. Julen är över, men först har vi trettonhelgen. Nästa vecka ska jag rensa ut julen. I helgen tar vi det lugnt och försöker bli av med förkylningen.

söndag 1 januari 2017

Indiana Johansson i Marieholmsskogen


Nyårsdagen brukar bli en dag med en sen start. Det kan vara skönt att vila ut lite efter nattens firande. Efter en sen frukost blev det lite stickning framför TV:n medan Wienerfilharmonikerna gav oss sin nyårskonsert. Det finns ju många traditioner att leva upp till denna dag, men jag hoppade över Ivanhoe och backhoppningen.


I stället var jag sugen på att ge mig ut i naturen på en liten runda. Jag lyckades övertala resten av den hemmavarande familjen att följa med. Vi packade ner lite kaffe och överblivna prinskorvar i ryggsäcken och gav oss av norrut mot Marieholmsskogen.


Där fanns det en fin liten väg fram till rastplatsen, men resten av skogen var ganska svårframkomlig. Tydligen ska det röjas lite stigar under året och det kan det nog behövas. Maken fick i uppdrag att sätta igång brasan vid grillplatsen.


Ett av dagens mål var förstås att logga årets första gömma. Indiana Johansson var riktigt sugen på att leta geocacher. Här fanns en fältmyst signerad 1000sjöar. Man vet aldrig vad sådana kan innehålla. Egentligen gillar jag bättre att kunna lösa mystarna hemma och bara leta upp burken på platsen. Sonen och jag hittade första steget ganska lätt, men sen gällde det att klura lite. Hjärnan var väl inte riktigt med mig den här dagen. Så efter ett litet tag ringde jag en livlina för att få lite skjuts framåt i tänket. Sen fixade jag allt på nolltid.


Gömmans loggbok var finfin och kunde snart signeras av mig som nummer ett på detta nya år. Denna geocache måste verkligen rekommenderas. Både för gömmans utförandes skull och för platsen den fanns på. Det var en vacker plats vi kommit till. Förhoppningsvis kan det komma fler gömmor i närheten. Det kanske kan bli en runda runt sjön om de röjer stigen runt.


Brasan sprakade på eldstaden medan det sakta men säkert skymde. Sjön låg spegelblank mitt i skogen. Det var helt vindstilla och fyra plusgrader så ingen behövde frysa trots att det är mitt i vintern.


Snart kunde vi plocka fram korvarna och svärta ner dem lite. Det är alltid mysigt att grilla ute i skogen. Extra skönt att kunna börja det nya året på detta sätt. Jag hoppas det kan bli många fler naturupplevelser under resten av året.


Snart hade vi ätit upp de grillade korvarna. Takko fick några han också. Vi kunde plocka ihop våra prylar och bege oss hemåt igen. Snart skulle mörkret sänka sig över sjön i skogen, men då var vi redan hemma.


Några korvar räckte ju inte som middag. Så väl hemma igen plockade vi fram ingredienserna till en fisksoppa och fixade till denna. Det var gott med lite varm soppa. Till efterrätt blev det kall glassbomb som var över från gårdagens meny. Sen räcker det med aktiviteter den här dagen. Nu blir det nog mest soffhäng tills det är dags att gå och lägga sig.


Gott slut - God början


Årets sista dag och inte många timmar kvar på det gamla året. Det har varit ett jobbigt år som jag helst vill lägga långt bakom mig. Men alla år har sina utmaningar. Jag kan se bakåt på alla jobbiga dagar, men jag kan också se att steg för steg så tog jag mig igenom svårigheterna och det gick framåt igen om än bara med styrfart. 

De senaste dagarna har jag inte orkat göra så mycket och ändå har jag gjort en del. Jag har varit lite förkyld och åkt på en urjobbig slemhosta. Som tur är har jag inte feber i alla fall. Cellgiftskapslarna ställer till det för magen som kommer i uppror. Så de senaste dagarna har jag fått göra uppehåll. Igår träffade jag läkaren igen vid sprutbesöket. Hon skrev ett nytt recept med en lägre dos som jag får hämta ut på måndag. De här medicinerna finns ju inte i lager på apoteket.


När jag inte vilat, har jag stickat på en ny top/väst eller läst lite roliga böcker. Hela det här året har det varit svårt att läsa med behållning. Men nu har jag redan läst ut två böcker efter jul. Den senaste var en mysdeckare i frikyrkomiljö. Den var kul och tänkvärd på samma gång. Det finns en fortsättning som jag ska ge mig på med en gång.

Den andra boken var Tomas Sjödins senaste, som jag önskade mig i julklapp. Han är alltid tänkvärd. Igår var han vinterpratare i radion. Jag lyssnade på programmet idag i efterhand och kände igen mycket av det han sa från boken. Hans program handlade om att se ljuset i mörkret. Det finns så mycket mörker i världen. Det är lätt att förskansa sig, men då kommer vi aldrig framåt. Det enda rätta att göra är att gå mot sina drömmar, mot det håll man vill komma, hur små steg vi än tar. Vi kommer inte närmare målet om vi inte börjar att gå.

Ungefär samma sak hörde jag på kvällens nyårsbön. Varje år har vi en ekumenisk samling i Forsheda. I år var det i Missionskyrkan och då var det kyrkoherden som predikade. Han talade också om att göra skillnad.


Efter bönen åkte jag hem till de andra som stannat hemma. Vi brukar ju ha ett eget litet nyårsfirande, maken, sonen och jag. Yngste sonen är i Stockholm, men den äldste är hemma hos far och mor. Kvällen brukar innehålla soffmys och en trerätters middag. En del kan man ju förbereda i god tid. På förmiddagen fixade jag till förrätten, Hummerpannacotta toppad med en asiatiskt kryddad skaldjurssallad.


Vi provade hummerpannacottan med ett vitlöksbröd och den smakade ändå rätt bra. Vi hade nog föredragit den som varm soppa. Receptet kan justeras lite för den var lite väl salt tyckte vi. Jag använde creme fraiche med saffran och tomat och några matskedar hummerfond, som värmdes på spisen. Trots att det inte stod i receptet tillsatte jag lite vatten. Annars hade den nog varit ännu saltare. För övrigt var det hackad dill och lite cayennepeppar också. Några gelatinblad fick smälta ned i den varma soppan innan jag blandade i hackade kräftstjärtar. Jag tog den billigare varianten i stället för att köpa dyr hummer. Sen fick pannacottan vila i kylskåpet.

Skaldjurssalladen bestod av resten av kräftstjärtarna och lite finstrimlad purjolök toppad  den med dressing med asiatiska smaker. Finhackad chili, lite riven ingefära och en vitlöksklyfta, en tesked honung och saft från en lime, lite fisksås och olja. Innan serveringen skedade jag salladen över pannacottan. Salladen var riktigt god. Den kan vi göra fler gånger. Det var första delen av kvällens supé.


När vi vilat en stund, hade förrätten sjunkit ner och då var det dags att sätta igång med varmrätten. I år hade vi valt oxfile´ black and white. Maken och sonen hade fått tag i en fin bit kött. Jag brynte den runtom och sedan fick den gå klart i ugnen tillsammans med klyftpotatis och champinjonhattar fyllda med vitlöks-och persiljesmör. Sonen blandade en god sallad åt oss. Rödvinssåsen och bearnaisesåsen var bara att värma. Dem köpte jag klara från Jensens Böfhus. Ibland kan man göra det enkelt för sig.

Maten serverades och det blev nästan tyst för alla njöt av det möra köttet. Det var nog det bästa vi har ätit på nyårsafton. Alla var riktigt nöjda med huvudrätten. Nu är det bara efterrätten kvar, men den kommer lite närmare tolvslaget.


Takko var inte så intresserad av att fira nyår. Han verkade mest uttråkad och sen lade han sig på soffan och sov. Det såg rätt skönt ut. Han var ute på en långpromenad med maken tidigare idag. Så motion har han fått i alla fall.


Det här året blev vi lite sena med desserten. Den fick vänta till efter tolvslaget. Men när vi lyssnat på Tennyson läst av Pernilla August, var det dags för glassbomben i portionsformat med tre smaker. Till denna bomb passade det bra med några skivor melon. Det blev en god avslutning på nyårssupén.


Vid tolvslaget kunde vi titta på grannarnas fyrverkeri. Tur att inte vår hund är skotträdd. Han låg kvar i soffan och sov. Bilden kommer dock från Malmö. Jag lånade den från syrran.


Då har vi överlevt ett år till. Vi kan se fram emot ett nytt år med nya utmaningar. Vi vet inte vad vi kommer att möta, men det blir säkert både goda och dåliga dagar, motgångar, medgångar och framgångar. Så gott nytt år, alla vänner!