söndag 29 januari 2017

Till hembygden


Dagens utflykt gick till mina hemtrakter i Horda. Vi åkte till gudstjänsten i Horda Frikyrka där det skulle bli parentation för min mamma. Jag har inte varit i kyrkan där sedan den renoverats klart och byggts till. Det var roligt att se hur annorlunda den blivit.

Alla mina syskon med respektive och några av syskonbarnen var också med. Det var en fin gudstjänst. Göran Ahlander, som ska vara officiant vid begravningen, predikade om när Jesus gick på vattnet. Petrus var modig att ta steget ut mot Jesus, men när han började sjunka fanns Jesus där och räckte ut handen. Det är så det är. När vi börjar sjunka, finns han där och det är han som sträcker ut sin hand och tar tag i oss.

Efter gudstjänsten var det kyrkkaffe. Jag mådde inte så bra så jag avstod från fikat. Magen var lite orolig. Lite illamående kom i vågor. Då blev jag matt och knäsvag. Vi samlades också för att prata med pastorn om begravningen. Det är ju en hel del som ska fixas och bestämmas. Sen åkte vi hemåt och jag fick vila hela eftermiddagen. Framåt kvällen kunde jag stiga upp och försöka få i mig lite mat. Det får nog bli en tidig kväll den här söndagen.


I veckan har det varit ganska lugnt annars. Vi har tagit promenader i rimfrostlandskapet, hunden och jag. Det är vackert med rimfrost i buskar och träd. Det har inte varit så kallt trots allt. Men det är skönt att komma in i värmen efter promenaden.


I måndags började den andra cellgiftskuren. I tisdags åkte jag in för den första sprutan. På fredagen var det dags för nästa. Två dagar i veckan får jag sprutor. Samtidigt får jag stoppa i mig kapslar med cellgift varje dag. Nästa vecka blir det samma program.


Under veckan kunde man lämna in begagnade kläder i vår kyrka. Igår skulle det vara klädbytardag. Jag hade ju en hel del kläder som blivit lite för stora. Så jag passade på att prova igenom min garderob och det blev två stora kassar med kläder att skänka bort. Det känns bara bra om de kan komma till nytta.


På kvällarna blir det mest soffmys nuförtiden. Jag har försökt att hålla mig undan för att inte bli smittad i dessa förkylningstider. Min månadslånga förkylning verkar lätta lite. Förhoppningsvis blir jag snart av med den. Men jag saknar kontakten med andra människor. Man blir lite isolerad.  Det gäller bara att hålla ut.

måndag 23 januari 2017

Till skogs


Det har varit en intensiv helg. Lördagen blev lång och vi hade mycket att prata om inför mötet med begravningsentreprenören. Igår var maken och jag bjudna på middag hos hans syster och svåger. Det blev en klassisk söndagsmiddag med stek precis som svärmor brukade bjuda på. Till efterrätt fick vi mullbär med glass. Mullbär var en spännande bekantskap. Sen åkte vi direkt till begravningsbyrån i stan där vi mötte de andra syskonen. Det är mycket att bestämma inför begravningen, men mamma hade ju skrivit ned några saker. Det är också mycket som ska klaffa, många som ska hinna hem. Så begravningen blir inte förrän lördagen 25 februari kl. 13.00 i Horda Frikyrka.


Nu är det vardag igen och livet går vidare. Trots en viss trötthet steg jag upp ganska tidigt för att vara mig. Idag påbörjade jag nästa cellgiftskur. På förmiddagen tog Takko och jag vår promenad upp till skogen. Det var ganska skönt väder och det gick lätt att gå så vi gick hela hundrundan. Det var bara vid kanalen som det var mycket is på vägen. Annars var det mest barmark.


Skogshuggarna har travat vårt timmer i stora högar uppe i skogen. Det ska väl hämtas så småningom. Sista biten på rundan var jag ganska trött, men det fick bli en tur in till affären innan jag lagade mat. Sen kunde vi vila en stund. Dagarna går rätt fort så här års.


Förra veckan var det omväxlande väder. Ena dagen kom det snö. Marken täcktes av nån centimeter av den vita varan. Då blev inte promenaden så lång.


Men hunden var trött ändå efter den lilla rundan. Han ville helst ligga i knät och ha det skönt.


Nästa dag var det mesta av snön borta. Det var bara på de skuggiga ställena det låg kvar lite rester av den. Annars har dagarna varit grå och disiga den senaste tiden. Ibland har sikten begränsats rejält av dimslöjorna. Då kan man känna sig lite isolerad, när resten av världen försvinner i ett grått töcken. I lördags fick jag i alla fall tillbaka uppkopplingen på nätet. Det var inte reparatörerna som kom och fixade det trots att det är flera veckor sedan vi felanmälde. De vill nog inte reparera. Förmodligen tänker de snart släcka ned det fasta nätet. Det maken som fixade en provisorisk lagning, men den funkade.



Vid en av våra promenader upptäckte jag att skogsarbetarna hade öppnat upp stängslet in till våra marker. Hunden och jag blev nyfikna och följde i skogsmaskinerna spår. Det måste varit stora maskiner för spåren var breda och det var dessutom brett mellan dem. 


Vi har en liten åkerlapp som inte brukats på länge mer än som betesvall. På andra sidan om den ner mot kanalen var det avverkat. Det fanns bara några frötallar kvar.


Det finns en körväg som går från vår ladugård genom skogen och hit. Förr fanns det en vacker enebacke utanför ingången till åkern. Nu stod bara två gröna enbuskar kvar vid ingången, en på var sida som två gröna vakter. Alla de andra hade dött och det fanns bara skelettet kvar av dem. Granskogen hade tagit över och kvävt dem. Det gjorde mig lite ledsen eftersom jag gillade den här platsen. Jag har inte varit här på länge. Nu ser den dessutom helt annorlunda ut med spåren efter avverkningen. Vi följde spåren och såg var de avverkat och gallrat i beståndet.


Sen vände vi hemåt igen. Vi tog inte körvägen även om den hade varit genare. Den har alltid varit gropig och svår att ta sig fram på. I stället gick vi samma väg tillbaka som vi kom.


När vi kom hem, blev det en värmande soppa med quesadillas. Man tager vad man haver och gör en liten måltid av det.

Imorgon är det dags för en spruta igen. Så då får jag ta en tur in till stan.

lördag 21 januari 2017

Till mammas minne


Den här dagen blev en lång dag, både sorglig och fin. Inatt fick mamma somna in helt lugnt och stilla i sömnen. Hon fick ett långt liv. För några dagar sedan fyllde hon 91 år. Livet är inte alltid enkelt och hon har haft sin del av krämpor och svårigheter. Nu har hon kämpat färdigt. Hon var färdig och längtade efter att få flytta hem. 

Det var strax före fyra i morse som jag vaknade av en telefonsignal. Min syster berättade att mamma fått sluta. Visst blev jag ledsen, men samtidigt var det förväntat. Vår tid på jorden är begränsad och en dag tar den slut. Vid halv sex samlades vi på den vårdavdelning mamma vistats på sedan några dagar tillbaka. Alla hade vi inte nått, men vi var fyra syskon samlade med några respektive. På mammas rum hade de gjort i ordning så fint med tända ljus. Vi satt en stund hos mamma. Sen sjöng vi hennes älsklingssång, Blott en dag ett ögonblick i sänder. Min svåger Sören läste Psalm 23 om att Herren är vår herde och bad tillsammans med oss. Till slut sjöng vi Stor är din trofasthet. 

Det är svårt att ta farväl, men vi måste släppa taget nån gång. Det blev en fin stund tillsammans. Det kändes också bra att jag kunde besöka henne trots allt i torsdags när jag varit inne på provtagning. Det blev en kort stund, men jag fick träffa mamma en gång till. Vårt hopp är att vi ska få ses igen en dag. 

Efteråt hade personalen dukat fram kaffe och smörgåsar i dagrummet. Vi kunde sitta kvar en stund och samtala innan vi åkte hem. Jag vilade en stund men redan på eftermiddagen träffades vi igen hemma i Kolvarp för att planera lite inför begravningen. Då var alla syskon med. Mamma hade skrivit ned sina önskemål. Det känns bra att försöka följa hennes sista vilja. Resten får vi bestämma tillsammans. Det är mycket att ordna med, men vi är ju några stycken som kan hjälpas åt. 

Vi hade många minnen att dela med varandra. Vi har också många att dela sorgen och saknaden med. Nu är alla i mammas generation borta ur släkten. Nu är det vi som får ta över. Livet går vidare för oss som är kvar. Jag åkte hem på hala vägar i mörker och dimma, men inom mig finns ljusa minnen.




måndag 16 januari 2017

Krassligt hos oss


Det har inte hänt så mycket på senaste tiden. Mest beror det på att jag har fått kämpa vidare mot förkylningen. Provsvaren visar inte på någon infektion, men i helgen har jag varit rätt däckad. Maken har fått en släng också. I fredags åkte han till jobbet, men han fick ge upp och åka hem igen.


Idag skulle jag påbörjat en ny kur med cellgifter, men den får vi skjuta på. Jag ringde in till hematologen och berättade läget. Då ställde de in sprutan som jag skulle fått imorgon. Det blir en vecka till med uppehåll. Förhoppningsvis har jag blivit lite bättre då. Nu är det mest hostmedicin som gäller.

Vi är ju inne i influensaperioden nu. För mig innebär det nog att jag får hålla mig hemma och inte träffa andra människor. Det är tråkigt men nödvändigt. Det betyder väl att det inte händer så mycket så jag inte mycket att skriva om. Bilderna är gamla för jag har inte varit ute med kameran på ett tag. Kanske kan jag gå lite rundor med hunden i alla fall.

onsdag 11 januari 2017

På tur med Indiana Johansson innan snökaoset


Vintern har kommit tillbaka. På förmiddagen började de vita flingorna falla. Sen har de fortsatt hela dagen. Det blir ju rätt vackert när snön täcker över fulheter och försummelser, men det lockade inte till utevistelser.


Hunden fick bara gå ut i trädgården några korta stunder. Det var han inte riktigt nöjd med. Jag höll mig inomhus lite trött efter gårdagens eskapader. Mer om dem sen.


Lite soffmys är inte fel när vinden viner och snön faller på tvären. Snöovädret tilltog mer och mer. Det varnades för snökaos i länet. Problemet med häftiga snöfall är att parabolen blir översnöad och då går inga signaler från satelliterna fram. Resultatet blir ingen TV. I stället bakade jag en kaka, chokladbotten med toscatäcke. Den blev rätt god med grädde till. Sen satte jag in laxen i ugnen och kokade lite pasta.


När vi vilat en stund, hade det börjat skymma, men fortfarande föll en del stora feta flingor. Nu var vi tvungna att gå ut en runda. Det blev en kort sådan ner till postlådan och hem igen. Det räckte för mig. Det var lite tungt att klampa runt i kramsnön och bana väg. Takko skuttade glatt runt i snön. Han hade kul trots att han inte ser så mycket av den.


Maken tog sig hem utan problem. Han gav sig upp och borstade av parabolen. Sen kom signalerna fram så nu kan se på de program vi vill. Tyvärr fanns det inte mycket att titta på av intresse. Det finns så mycket skräp som sänds. Man får vaska fram guldkornen men de är sällsynta.


Snön kommer nog att försvinna snart igen. Temperaturen är inte långt under nollan, snarare prick på. Det blir nog mest blask av det hela. Vi får se hur det ser ut när vi slår upp de blå imorgon. Dagen är ledig, inget är inbokat. Vi kan ta dagen som den kommer.


Igår var det helt annat väder. Först hade jag en tid inbokad med läkaren på Hematologen i Värnamo. De tog lite prover och gav mig ett stärkande dropp för skelettet. Det verkar inte som om jag har någon infektion i kroppen som kräver antibiotika. Det är nog bara en vanlig förkylning. Lite olika hostmediciner fick jag med mig hem så jag kan hosta upp slemmet. Innan jag åkte från sjukhuset satsade jag på en fika i cafeterian så jag skulle orka med en liten geocachingtur.

Mitt alter ego Indiana Johansson var riktigt sugen på ett litet äventyr. Vi drog söderut längs Vidösterns östra sida mot Hjälshammar. Där fanns några ologgade cacher på temat fobier. Några av dem var lite mer krävande i terrängen. Jag tyckte det kunde vara en bra idé att utmana sig för att se vad jag egentligen orkar med. Jag känner mig mycket piggare trots förkylningen.


Vid första gömman stod en parkerad bil och en man med motorsåg var i farten. Han verkade röja lite bland de mindre träden i den täta skogen ovanför slänten. Jag gav mig av uppför slänten och tog mig med visst besvär fram mot gömman Paraskevidekatriafobi. Där blev det större problem. Någon stubbe med burk lokaliserades inte. Den enda stubben i närheten var demolerad. Jag undersökte ett större område utan att hitta burken. Så det blev till att DNF:a och ta sig tillbaka till bilen.


Bättre tur hade vi på nästa gömma. Först tänkte jag hoppa över den eftersom den fanns nästan 200 meter in i skogen. Men Indiana Johansson övertalade mig att försöka. Det fanns en framkomlig väg även grisarna varit i farten och bökat upp den här och där. En gammal skog var det med intressanta former på träden. Här kunde man tagit en paus på den inbyggda bänken.


Gamla hjältar kan falla, men nya generationer tar vid. Snart var vi framme vid Cibofobi. Här hittade jag burken direkt, men den hade fått ett hål i sidan som nog kommer att läcka in vatten. Än så länge var loggremsan fullt skrivbar.

Det blev samma väg tillbaka till bilen och sedan vidare mot en tredje fobigömma. Grusvägen upp till Ulås var lite hal i kurvorna. Det svängde allt lite extra på några ställen. Den sista fobigömman, Triskaidekafobi, var den enklaste att hitta och snart var den också loggad.


Nu var vi uppe vid RV27. Där svängde vi höger mot Bor. På andra sidan Bor hade jag ett par gömmor som var ologgade. Den första hette lämpligt nog XXVII. Det var en myst som jag kollade in när den kom, men det var lite för mycket okända element och jag hade annat för mig då. För ett tag sedan pratade jag med Katrin om den. Hon hade löst och loggat den så jag fick lite hjälp. Snart hade även jag grönt ljus. Nu skulle jag leta upp själva burken.

Det tog ett tag att hitta den. Det fanns ingen ledtråd och jag visste inte vad jag letade efter. Jag anade att den kunde var lik en annan av samma CO som jag loggat. Det stämde rätt bra skulle det visa sig. Efter en stund skickade jag ett nödrop till Katrin och sen kunde jag snart skriva mitt namn på loggremsan.


Dagens sista gömma hade jag besökt tidigare på min väg hem till mamma, men då var jag lite mindre rörlig och fick avbryta sökandet. Den här gången gick det betydligt bättre att hitta Åråbro 8/12. Jag fann den fina burken direkt. Det kändes bra att ha lyckats hitta fyra av fem gömmor. Nu är jag på gång igen. Indiana Johansson is back.


Årån känner jag ganska bra. Förr paddlade jag delar av den vid olika tillfällen. Den är rätt stenig och ibland forsar det bra. Borta vid bron på RV27 har jag dessutom en egen gömma. Här kan man se strömstaren när den tiden är inne. Dit längtar vi väl lite till mans.


Nu var det dags att vända tillbaka hemåt och avsluta dagens äventyr. Jag började bli hungrig och hemma väntade en kassler på att bli tillagad. Det blev kassler med päron och ädelostsås och till det ris. Sen behövdes det lite vila innan nätloggningen.


Nu kan jag visa en bild från Torpet Nyalund, min senaste gömma. Den publicerades idag. Platsen ser nog lite annorlunda ut ikväll med all snö. Det dröjde lite innan den loggades, men nu är den hittad på bra koordinater och med en hjälpande ledtråd.

Det var allt för den här gången. Imorgon är den annan dag och då ska jag slänga ut julen.

måndag 9 januari 2017

Plus, minus och lite service


Efter några kalla dagar har vi åter hamnat på plussidan. Annars var det oftast riktigt skönt att vara ute och gå i kylan. Det kändes inte så kallt för det blåste inte. Det är nästan jobbigare nu, när luften är fylld av små små regndroppar som fastnar på glasögonen. Jag hade hoppats på några minusgrader så att sjöarna fryser till. 


På minussidan just nu finns den förhatliga förkylningen som håller i sig. Jobbigast är det på kvällen när man ska sova. Då verkar slemproduktionen ta fart. Jag hostar och fräser. Magmusklerna har fått jobba sig starka.


Nu när pojkarna har gett sig av, måste jag själv ta ut Takko på promenad. Ibland blir det en lite längre sträcka, ibland blir det bara en kort tur. Båda behöver vi frisk luft och motion.


I lördags var vi i stan och maken köpte sig en ny telefon. Han blev väl inspirerad av min nya apparat. När vi kom hem visade det sig att SIM-kortet var för stort så det gick inte bara flytta över som säljaren sa till oss. Jag lovade att fixa det åt maken idag.


Däremellan var det en söndag. Jag hade tänkt åka till gudstjänsten, men på morgonen var jag väldigt risig i luftvägarna. Det fick bli en lat söndag här hemma i stället. Vi lagade till en het gulaschsoppa som värmde gott och mättade bra.


Idag gav jag mig så av in till stan. På vägen stannade jag för att underhålla en av mina gömmor. Mössen hade tuggat ordentligt på korken. Jag bytte ut hela burken och hoppas den får vara i fred nu. Jag såg en liten mus som kilade iväg på marken vid gömman.


Inne i stan fixade jag till ett nytt förstasteg till en fotomyst innan jag besökte telefonbutiken och fick ett nytt SIM-kort till makens telefon. Sen satsade jag på en gofika på Espresso House. Det kan vara skönt att sätta sig ner en stund i lugn och ro innan man fortsätter.


På hemvägen stannade jag på en plats som jag spanat in när vi åkt förbi ute på RV27. Jag tog en trevlig promenad bland enebackar och fornlämningar. Det finns så många spännande platser inte alls långt hemifrån. Jag kan inte berätta så mycket mer här eftersom jag också tappade en burk en bit ifrån platsen där bilderna är tagna. Det kommer snart en ny gömma. Jag väntar bara på att reviewerna ska godkänna den.


Det kanske kan bli fler gömmor i området längre fram. Förra året lade jag ut en mystgömma varje månad, en i år har jag inget sådant mål. Jag har inte bestämt mig för om jag ska satsa på en gömma i månaden eller inte. Januari månad är i alla fall fixad och det blev en vanlig tradd.


Innan jag åkte till affären och handlade, tittade jag till mitt TB-hotell i Forsheda. Det var längesen  hotellet hade några gäster. Efter mellandagseventet fanns det en hel hop med resekryp som ville åka vidare ut på nya äventyr i världen. Jag checkade in dem i hotellet och hoppas att någon kommer förbi och tar med dem på resande fot igen.


Den här lilla kaninens tjeckiska ägare hörde av sig till mig när jag loggat at jag tagit den från eventet. Hon var glad att den rörde på sig igen. Ibland blir en del resekryp liggande länge hemma hos den geocachare som tagit med sig dem. Det gillar inte ägarna. Därför var det dags att skicka dem vidare nu.


TB-hotellet var i fint skick. Skogshuggarna hade ju sparat halva trädet det satt på när de avverkade i området. Det får man vara tacksam för. Här hemma har vi fortfarande inget ADSL. Jag får köra på det mobila bredbandet och det är lite slött. Jag hoppas verkligen att de inte stänger ner kopparnätet här innan de fixat bättre uppkoppling än bara ett mobilnät med tvivelaktig täckning. Det är många på landet som drabbats av aktörernas bristande samordning och dåliga kundservice. Än är vi inte där, men det närmar sig nog.

Imorgon åker jag än en gång in till stan. Då ska jag träffa läkaren igen och få veta hur vi ska gå vidare i behandlingen.

torsdag 5 januari 2017

Ibland är det förkylt


Redan i mellandagarna kände jag hur förkylningen kom smygande på mig. Även om jag försökt hålla mig undan från dem som hostat och snorat, så kan man inte alltid värja sig mot virusangreppen. Det blev till att hosta upp slem ett tag. Sen kröp förkylningen upp i de övre luftvägarna och täppte igen alla gångarna. När jag skulle försöka somna, pep det så om andningen att det var svårt att få ro. Det lät antingen som en flock flygande gäss eller en gnällande trädgårdsgrind. Det är tur det finns nässpray och hostmedicin. Men feber har jag inte haft så ont av. Nu gäller det bara att ta sig igenom eländet. Det går ju över så småningom.


Igår var det så dag satt lämna lite blodprover igen inför nästa veckas läkarbesök. Jag bestämde mig för att åka in till Dagsjukvården i stället för Vårdcentralen. Jag gissar att det är många snoriga och rossliga personer som söker sig till vårdcentralen nu i influensatiderna. Jag ville inte sitta i väntrummet och bli smittad av ytterligare virus. På dagsjukvården kan jag gå direkt till ett eget rum.

När vi skulle åka iväg, spärrades vår lilla väg av en skogsmaskin som höll på att köra ut virke och trava upp det i högar. Vi väntade på att han skulle bli klar så vi skulle kunna åka iväg. Det var då det hände en malör. Maskinen trasslade in sig i vår telefonledning. Där rök nog vår uppkoppling, sa jag. Det visade sig att jag hade rätt. Både telefonen och Internet var stendöda när vi kom hem. Det fick bli felanmälan. Nu får vi bara vänta på att felet ska åtgärdas. Tur att vi har ett mobilt bredband också.


Sonen följde med in till stan. Eftersom det var lunchtid och vi var hungriga så åkte vi först till Vandalorum för att äta rapsgris. Det var riktigt gott och fint kött. Vi blev snabbt mätta och nöjda.


Sen tog vi en titt på utställningarna också. Snart ska de inviga den tredje ladan, men vi kollade in vad som fanns i de båda gamla ladorna. I den första visades verk av Ingegerd Råman, keramiker och glasdesigner. Hon hade många fina skapelser att visa upp. Jag gillade bäst de grårandiga vaserna.


I lada två fanns det färgsprakande tavlor av Roger Svensson. Hans bilder var detaljrika och spännande. Det är sådana tavlor man blir glad av. Det kanske gäller speciellt det solgula verket nedan. Solen sken faktiskt lite, när vi gick därifrån. Det var lite kyligare nu än i helgen. Vintern har kommit.


Provtagningen gick snabbt och vi kunde fortsätta hemåt till hunden och katterna. Rådjuren välkomnade oss nere på ängarna. Och Internet var dött.


I morse var det ännu kallare. När vi satte oss i bilen vid halvelvatiden, visade instrumentpanelen att det var minus 11 grader ute. Det kändes inte så kallt trots allt. Maken och jag åkte till Dannäs för att vara med på en begravning. Det var makens ingifta faster som gått bort precis innan jul.


Kyrkoherden var officiant och berättade om Sonjas engagemang. Jag minns henne mest som en trevlig person som verkligen kunde hålla igång ett samtal vid släktkalasen och som fick alla att känna sig delaktiga. Det är en konst att göra det utan att ta över föreställningen. Det kunde Sonja.


Det var inte många jag kände igen. Vi fick en klassisk söndagsmiddag med stek, sås, potatis och grönsaker. Det var gott och samvaron vid borden var trevlig. I vår ålder är det oftast just vid begravningar man träffar sina släktingar. Det var många kusiner som hade en hel del att prata om. Ljudnivån steg allt eftersom. Några grannar spelade några musikstycken på fiol och piano innan det var dags för kaffe och frukttårta. Det var precis en sådan tårta maken gillar. Sen var jag ganska så trött. Vi åkte hem och vilade.


Ikväll skulle sonen ge sig av mot Kalmar. Tågen var inställda så han skulle få åka ersättningsbuss. Det var ännu kallare när vi skjutsade in honom till stan. Det kommer nog att bli en riktigt kall natt. Vid stationen fick vi vänta en bra stund på bussen. Den kom en halvtimma efter utsatt tid. Ingen information fanns att tillgå så det var bara att sitta i bilen och vänta tills den kom. Nu är väl sonen på väg. Förhoppningsvis är allt okej i hans lya. Det har ju varit storm och översvämningar i Kalmar de senaste dagarna. Nu har det nog lugnat ner sig.

Det blir tomt när de ger sig av. Allt återgår till det normala. Julen är över, men först har vi trettonhelgen. Nästa vecka ska jag rensa ut julen. I helgen tar vi det lugnt och försöker bli av med förkylningen.