lördag 24 juni 2017

Midsommar hos oss


Sommarmolnen seglar över oss på himlen. När jag satt på verandan och njöt av sommaren, upptäckte jag ett litet moln på en tråd. Det såg lite roligt ut. Moln kan ju ha många olika former. Idag har det varit ett lite tätare molntäcke över oss men solen har också skinit på oss. Fast det blåste lite väl kallt för att sitta ute en längre stund. 


Efter de speedade dagarna förra helgen följde förstås ett bakslag. Tröttheten infann sig som ett brev på posten dvs den kom med lite fördröjning. Det fick bli några vilodagar. Kortisontabletternas verkan avtog men cellgifternas inverkan på kroppen tilltog. Det kan vara lite jobbigt ibland men så är läget och jag får leva med det.


I torsdags kväll kom kalmarsonen hem med tåget. Den andre sonen stannade i huvudstadsregionen. Midsommarafton firades mycket enkelt. Jag orkade inte med så mycket. Det blev i alla fall matjessill, nypotatis, gräddfil och gräslök till lunch. Jag hade tänkt baka en kaka men orkade inte. Sonen fixade den i mitt ställe. Så lite senare blev det Schweizernötkaka med grädde och jordgubbar.


Idag mådde jag en aning bättre. Vi hade planerat in en liten tur till Store Mosse om jag orkade med det. Vi packade ned lite fika och åkte till parkeringen vid Andersberg. Därifrån tog vi stigen ner mot Björnakullakärret.


Det gick bra att gå genom skogen ner mot rikkärret där det brukar växa orkidéer. De blommar lite olika tider så vi hoppades att några skulle blomma nu. Tuvullen trivdes i alla fall på den fuktiga marken. Vi kunde ta oss fram torrskodda på spången.


Det fanns gott om blommande orkidéer. Jag tycker det är svårt att artbestämma dem. Det är flera som är ganska lika. Majnycklar påminde denna mest om. Vi såg även några andra sorter.


Vi fortsatte fram till den nya bron. Den var mycket stadigare än den gamla som verkligen hade gjort sitt.


Det fanns inte så mycket kvar av den gamla bron. I ån blommade både vita och gula näckrosor. Det blåste en dem från sjön.


Sen vände vi tillbaka samma väg som vi kom. Takko hade lite problem med att hålla sig på spången. Ibland hamnade han vid sidan av i det blöta. Inne i skogen bar det uppför och då fick jag lite problem. Jag blir fortfarande väldigt andfådd och hjärtat får jobba hårt när jag går uppför, men jag får ta det i min egen takt. Sonen och hunden höll mig sällskap medan maken stövlade på i sin egen takt.


Nu var vi fikasugna så vi tog bilen till Björnakullens utsiktplats. Där har man verkligen en vacker vy över den stora mossen. Några korpar höll till nere i talltopparna med de flög sina lovar över oss och ropade "korrrp" åt oss.


Det smakade gott med lite fika på denna plats. Vi satt där en bra stund och njöt av solen trots att vinden var lite kylig.


Vilken underbar pärla vi har alldeles i närheten. Store Mosse hör till mina favoritplatser. Det finns många olika ställen att besöka och alla har något vackert att visa upp.


När vi fikat klart och var nöjda med pausen, fortsatte vi över Maramö upp till Östra Rocknen. Där har jag en av mina gömmor på Store Mosse och tidigare hade de skrivit i loggarna att loggremsan var fulltecknad. Ändå har många loggat efter det. Jag gissade att någon lagt i en ny remsa. Så ar det, men jag bytte ut de gamla mot en helt ny. Dessutom fixade vi till gömman så att den återställdes nästan i ursprungsskick. Som den var nu, var den betydligt lättare än det var tänkt. Tur jag hade verktygslådan i bilen.


Sen åkte vi hemåt för att förbereda eftermiddagens grillning. Sonen tände grillen och gjorde potatissalladen medan jag fixade en tomatsallad. Jag var ganska trött efter utflykten och det var hunden också.


Köttet hade legat i en marinad sedan igår. Maken och sonen hade hittat en marinad med kaffe och lite annat. Det blev verkligen gott. Jag åt så mycket jag orkade och lite till. Sen vilade jag resten av dagen.

tisdag 20 juni 2017

Speedade dagar och sömnlösa nätter


Ungdjuren i hagen verkar ta det riktigt lugnt. De står där och idisslar medan de glor på oss, när vi går förbi på vägen.


Takko kan också konsten att ta det lugnt. Efter våra promenader brukar han koppla av och sova en runda antingen på filten på verandan eller i soffan. Själv har jag varit lite mer speedad den här helgen. Det kanske beror på medicinerna jag stoppat i mig. I fredags började jag ju med tabletter med cellgifter. Samtidigt måste jag ta kortisontabletter och de sätter verkligen igång mig. Jag blir speedad på dagarna och sömnlös på nätterna. Men igår var sista dagen med tabletter så förhoppningsvis ska det bli lite lugnare resten av veckan. Jag mår i alla fall riktigt bra för tillfället. Blodpåfyllningen i fredags gjorde nog susen för orken.


I söndags kväll gav vi oss ut på en hundpromenad, Takko och jag. Vi gick längre och längre längs hundrundan. Jag kände mig stark och hunden följde snällt med. Till slut hade vi gått hela rundan. Det var ett bra tag sedan.


Ginsten blommade uppe vid Moenvägkrysset. Det blir bara fler och fler buskar för varje år. De lyser verkligen upp skogen där på tallmon.


Solen sken och kastade långa skuggor längs grusvägen. Det är så vackert när solen belyser de raka stammarna och blåbärsriset på marken.


I backen upp mot byn brukar det kunna ta emot lite på hemvägen, men den här gången var det helt okej. Jag var fortfarande inte trött och vi stretade på med god fart.


Plötsligt hajade jag till. Jag kastade en blick ut i hagen bredvid vägen och fick syn på ett gäng vita spiror som stack upp ur gräset. Det var nattvioler. Inte visste jag att vi hade orkidéer i Rannäs. Jag har aldrig sett dem där. Hur kan jag ha missat dem?


När vi fortsatte hemåt, mötte vi maken som kom emot oss på cykel. Han tyckte vi hade varit borta länge så han hade väl blivit lite orolig. Nu tog han med sig Takko och cyklade hem medan jag travade på med mina stavar efter dem. Det var en skön promenad så där på kvällskvisten.


Fotona jag tog på söndagskvällen blev lite suddiga så på måndagen tog jag med hunden på en promenad tillbaka till hagen. Solen sken på de vackra spirorna, men de doftar inte lika mycket på dagen som på kvällen.


Vid vägkanten hittade jag mogna smultron. Det är sommarlovssmaker i munnen. De var inte så många men smaken fanns där.

Idag var det dags att åka in till apoteket och hämta sprutorna som jag ska ta för att stimulera produktionen av röda blodkroppar. De fanns inte i lager så jag fick beställa dem. Jag tog med mig dem upp till Dagsjukvården så att de kunde hjälpa mig att ta den första sprutan. Sen får jag ta dem själv. En gång i veckan i tolv veckor ska jag ge mig själv en injektion. Det ska nog funka bra. Hoppas de gör nytta också.


Sen var jag hungrig. Jag behövde mat och Syltan på Vandalorum serverade pannbiff med lök den här dagen. Det lät gott. Först åkte jag förbi en av mina gömmor och ersatte en burk som försvunnit. Men sen svängde jag av mot Vandalorum. Det var gott med pannbiff och jag kunde äta upp det mesta.


När jag ändå var där kunde jag ju kolla in de nya utställningarna. Det var väl vernissage i helgen tror jag. Dessutom går jag in gratis eftersom jag tillhör Vandalorums Vänner.


Den här stolen kände jag förstås igen. Det fanns många objekt från Eero Aarnios produktion som jag kommer ihåg från förr. Många av dem var häftiga när de kom. Kul att se dem igen.


Den färggladaste utställningen var Fredrik Lindqvists. Bilderna var målade på tygbitar som sytts ihop. De var häftiga med många detaljer.


På väggarna klättrade stora ekoxar av tyg. De var nästan lite läskiga i den storleken. Tur att de inte är så stora i verkligheten även om de är våra största skalbaggar.


Bakom en skärmvägg hittade jag jättelika bilder av gamla människor. Ansiktena var så skarpa i skärpan att man såg minsta hårstrå eller por i huden. Men ansiktena var intressanta. Här var det människor med erfarenhet av livet.

Några andra ställen besöktes också. Jag mötte min syster på Blomsterlandet och pratade en stund med henne medan vi valde blommor. Efter shoppingen var det sen hög tid att åka hemåt.


När jag kom hem, fixade jag till en enkel dessert. Det blev jordgubbar spetsade med lite socker och pressad apelsin. Det är så gott med färska bär. Jag satt ute på verandan och mumsade på bären.


Rosorna börjar visa sina färger. Några har slagit ut, andra är på gång lite senare. Det är roligt när inte alla blommar samtidigt. Då har vi något vackert att titta på under lite längre tid.


jag planterade växterna jag inhandlat i en kruka som sett lite kal och tom ut. Nu ser det bättre ut. Fuchsiorna, dahliorna och begonian kommer fast de fick komma ut alldeles för sent. Kryddorna frodas i burkarna på trappan. Jag kan känna mig ganska nöjd med årets odlingar.

måndag 19 juni 2017

Frälsarkransen: Ut i ökensanden


Efter dopets pärla kommer Ökenpärlan. De var ju så för Jesus att efter att han blivit döpt av Johannes Döparen så fördes han ut i öknen i 40 dagar. Det var en förberedelsetid inför hans kommande uppdrag. Hans uppdrag blev ifrågasatt av djävulen och han frestades att ta den enklare vägen till framgång. Men Jesus lät sig inte luras utan höll fast vid den väg som var utstakad av Gud för honom.


Det finns inte så många öknar i vårt land, men vi har en liten öken några kilometer hemifrån vid Slättö sand. Det är ett flygsandsfält som på senare år har restaurerats. För några år sedan brände man en del områden där man planterat bergtallar. Lite senare besökte vi det. Bilderna i inlägget är bl a från det besöket så de är ett par år gamla.


Vi kan också hamna i öknen. Livet känns torrt och trist. Det händer inte så mycket som stimulerar oss att gå vidare. Då gäller det att ta sig igenom de dagarna för vi vet att på andra sidan öknen finns det gröna skogar och gräsbevuxna ängar där vi kan njuta av vad livet har att ge. Mitt i öknen kan det också finnas oaser där vi kan finna svalka och vatten så att vi kan fortsätta de mödosamma vandringen med förvissning om att Gud ska leda oss genom alla svårigheter.


När jag blev så dålig att jag behövde behandling för min blodcancer i mars förra året så bad jag Gud om att slippa den här jobbiga behandlingen med cellgifter. Vi får be om vad som helst till och med om under. Jesus bad ju också att få slippa korset, men han slapp inte. Han hade ju överlåtit sig åt Guds vilja och bad: "Ske din vilja inte min". På samma sätt bad jag och då upplevde jag hur Gud talade till mig. Inte så att jag hörde en röst, men han talade inom mig och sa: "Jag kommer inte att göra ett under. Under är sällsynta. Du kommer att få ta dig igenom detta. Men jag har inte övergivit dig. Jag kommer att bära dig igenom." De orden har följt mig sedan dess och jag har verkligen inte känt mig övergiven. Jag har upplevt att Gud funnits vid min sida hela tiden.


Under de första århundradena i kyrkans historia var det en del troende som gav sig ut i öknen fr att leva där långt borta från bekvämligheten och gemenskapen i städerna. De drog sig undan för att söka Gud genom bön, studier och fasta. De var ett enkelt liv i fattigdom. Man brukar kalla dem för ökenfäderna. Det fanns också kvinnor, ökenmödrarna, men de kanske inte blev lika kända.

Runt ökenfäderna samlades lärjungar för de ansågs visa. Detta blev ursprunget till klosterrörelsen. Än idag finns det människor som söker sig till ett enklare liv för att kunna be och studera Guds ord. De väljer bort sådant som kan störa kontakten med Gud och väljer att tjäna honom på ett annat sätt än vi andra. För en del innebär det också att tjäna människor i behov.

Vi behöver inte dra oss undan ut i öknen eller gå i kloster för att tjäna Gud. Vi kan tjäna Gud i vår vardag. Gud har en unik plan för var och en av oss. Men alla är vi här för att tjäna Gud och för att tjäna varandra.


Även i öknen kan det grönska under de korta perioder då det kommer regn. Då kan den mest fantastiska blomning visa sig men den tiden är kort. Sen kan det dröja länge till nästa blomningsperiod.

Det är klart att vi vill att livet ska blomstra och utvecklas. Ibland kan vi frestas att ta genvägar för att uppnå framgång. Många försöker hitta kryphål för att tjäna mer pengar eller följer tvivelaktiga rådgivare för att bli berömda, men det leder i längden aldrig till ett gott och tillfredsställande liv. Jag tror att vi måste gå den långa vägen och ibland kanske nöja oss med mindre framgångar än vi önskar för att må bra på riktigt.

Jesus frestades också att ta genvägar till rikedom och ära. Djävulen erbjöd honom mycket om han övergav Guds väg och tillbad honom i stället. Men Jesus föll inte för frestelserna. Han visste att det bara var tomma ord. Djävulen hade egentligen inte den auktoritet som kan ge det han erbjöd. Det är bara Gud som kan. När Jesus höll fast vid Guds väg, lämnades han i fred. Samma sak gäller för oss. Vi får också hålla oss till den plan som Gud har för våra liv och inte ta några genvägar.
.

Ökenpärlan lär oss att livet inte alltid är enkelt. Ibland måste vi ta oss igenom svårigheter som vi möter. Men Gud överger oss inte i de svåra stunderna. Det är då han bär oss och lyfter oss så att vi kan ta oss vidare. Han ger oss styrka och kraft att klara av det som väntar oss.

lördag 17 juni 2017

Lördag med lite av varje

Liten blåklocka
 Idag skulle maken åka till Malmö för att prova ut nya glasögon hos min svåger optikern. Han tog motorcykeln. Det hade varit kul att åka med men för långt för mig i dagsläget. Jag kanske kan åka med på en kortare tur. Mitt mc-ställ sitter nog inte så tight längre vilket är bra. Innan han åkte sa maken att han tyckte jag kunde ta en liten runda om jag orkade och kanske logga någon cache. Vädret var ju bra. Solen sken och inget regn i sikte.

Toppklocka
 På förmiddagen tog jag det lugnt. Jag plockade ihop lite kläder som jag inte längre kan ha. Sen fikade jag och hunden. Sen åkte jag hem till en vän som jag inte träffat på flera år och lämnade kassen med kläder. Hon kan se till att kläderna kommer till användning. Jag handlade lite i affären innan jag åkte hem. Det blev pulled beef och sallad till lunch innan jag vilade en stund. Sen tog jag med hunden på en runda. Så det blev ju faktiskt en hel del gjort även om jag tog det lugnt.


På eftermiddagen tog jag maken på orden och gav mig av på en geocachingtur västerut. Jag hade siktat in mig på en ny gömma av GSK-nisse lite söder om Gislaved. Jag får ju åka en bit om jag ska slippa klättra eller simma. Men så såg jag att det kommit en ny reverse cache i Tranemo i natt. Jag har bara loggat en sådan och lagt ut en egen. De är roliga och denna var fortfarande inte loggad. Visserligen ligger Tranemo nästan dubbelt så långt bort, men vadå? Jag skulle ju åt det hållet.

När man loggar en reverse cache, åker man till olika ställen och sen trycker man på en knapp i appen. Då får man veta hur långt ifrån gömman man är. Om man bara kör trial and error, kan det bli många knapptryck, men jag har hittat ett verktyg i en app som hjälper mig att hitta den på 3-4 knapptryck. Den här cachen var inte lika enkel så jag skickade en fråga till CO som svarade och gav mig en extra hint så att jag kom vidare. Idag fick jag verkligen lära känna Tranemo. Efter ett tag hade jag slutkoordinaterna i min GPS och kunde åka mot gömman.


Cachen var fortfarande inte nätloggad så det fanns en chans till min hundrafemtionde FTF. Lite spännande var det att öppna burken och loggboken. Men visst var loggboken tom. Inte nu längre för där står mitt nick på första plats. Det blev en överraskande FTF som jag absolut inte hade räknat med, men kul att det blev så.


Efter det första fyndet kunde jag ta en liten paus och belöna mig med en kexchoklad och lite vattnen att skölja ned den med. Det var inte fel med lite vätska och energi för det var ganska varmt idag. Tur det finns AC i bilen.


CO till reverse cachen tipsade mig också om en annan av hans gömmor som han var stolt över. Den ingick i en julkalender i Sjuhärad för två år sedan. En vanlig julklapp var namnet.Visst verkade den kul så jag fortsatte mot den. Den var kul men jag lägger inte ut nån bild på den för att inte förstöra nöjet för kommande loggare. I stället blir det en bild på en liten kulle med liljekonvaljer som fanns i närheten. jag bara måste gå dit och lukta på blommorna. Hemma är de nästan överblommade.


Nu var det dags att vända hemåt igen. Något stopp kan det ju bli längs vägen och här fanns en liten bensträckare för geocachare. Det var en gömma som hette NA-NO, NO. Namnet var visst hämtat från en TV-serie på 0- och 80-talet som jag missat, men jag hade kanske ingen TV då.


Cachen var inte svår att hitta men väl att ta sig in i. jag fick ta med den till bilen och använda redskap från min verktygslåda. Mina fingrar var lite för klena och valhänta. Till slut kunde jag få av locket och hitta logglistan och pennan. Det var också en kul gömma. 


Dagens sista gömma blev den som jag först hade planerat in som dagens mål, Treudden Horsamo. Sådana här gömmor gillar jag. De behöver inte vara så svåra. Här är det platsen som är den största behållningen, men burken var inte oäven den heller. Här fanns en treudd med tre resta ändstenar. Det skulle finnas en domarring också, men min vänsterfot hade börjat göra ont så jag koncentrerade mig på att hitta gömman. Domarringen fick vara för den här gången. När loggen signerats, återvände jag till bilen och körde hemåt. Nu fick det vara nog för den här gången. Jag var mer än nöjd med dagens resultat. Vid vägkanten, där bilen var parkerad, hittade jag många fina sommarblommor. Här är några bilder av dem. En del är lite suddiga,men jag var väl lite trött eller så var mobilkameran det.

Vitmåra

Rdklöver

Kråkvicker

Styvmorsviol


När jag kom hem, var jag hungrig så det blev lite mer av lunchens rester. Sen loggade jag gömmorna från dagens tur. Hunden och jag gick ut i trädgården en stund, men det började bli lite kyligt. Jag hann i alla fall plantera några luktärtor som blivit över vid förra gångens plantering. Jag strödde ut några frön och hoppas att de ska ta sig. När vi skulle gå in, hörde vi motorcykelmuller. Det var förstås maken som kom hem från sin malmötripp. Allt hade gått bra på resan.

Ikväll har jag dessutom gjort klart min islandströja. Den blir varm och god kalla sommarkvällar. Fast vi kan knappt vara ute här då p g a alla knott. Det är irriterande. Nu är det dags att krypa till kojs efter en innehållsrik dag då jag skulle ta det lite lugnt. Så det kan bli.