fredag 19 maj 2017

Hemma till sommarvärmen


Det känns som om jag missat våren och hamnat mitt i sommaren. Jag kom hem i onsdags eftermiddag. Maken hämtade mig. Det fick bli rullstol ut till bilen. Mina ben var som gelé efter tre veckor på sjukhus.


Takko blev förstås glad när han väl förstod att matte var hemma igen. Han buffade och gnydde medan svansen viftade för fullt.


Det var varmt och skönt att sitta på verandan. Det har jag längtat efter. Maken passade på att idka lite trädgårdsarbete.


Sen fixade han mat till oss. Det är härligt när man kan äta middag ute i värmen på verandan med lite lagom fläktar så det inte blir för varmt.


Det blev korv med pasta. Skönt att slippa alla kokta potatisar som jag ätit på sjukhuset. En gång fick jag ris till köttgrytan men annars var det kokt potatis.


Igår och idag har jag haft egen kock som lagat lunch till mig. Maken hade ringt sin syster och bett henne titta till mig. Jag är ju själv på dagarna här hemma. Hon fixade lunch till mig av vad som fanns i kylskåpet.


Igår blev det soppa och idag gjorde vi en pastapytt. Jag försöker äta mer och mer men det är svårt ibland. Jag blir inte hungrig och magen blir fort mätt. Men jag gör vissa framsteg. Jag försöker också röra på mig mer, men jag kan fortfarande känna gelébenen, när jag reser mig. Ibland rinner all ork ur mig och jag måste sätta mig ner eller till och med lägga mig en stund. Det var likadant i höstas efter den långa sjukhusvistelsen. Då tog det ett par veckor att någorlunda komma igen..


Idag har det varit för varmt för min smak. Jag blir alldeles orkeslös när värmen når 25 grader och idag var det nog en bit över. Det fläktade inte heller så mycket. Maken fixade hem isglassar så jag kan kyla ner mig. Det palliativa teamet var och hälsade på mitt på dagen. Nu hittar de hit. De kommer tillbaka när det blir dags för provtagning.

På kvällen var det lite svalare på verandan. Då var det skönt att sitta där. Katterna var väldigt intresserade av gräsklipparen som smög runt på gräsmattan.


Det hände mycket idag. Lönnen hade bara blommor på morgonen men nu är löven gröna. Ekarna har också slagit ut sin blad. Det är bara asken kvar som alltid är sist att visa sina blad. Fåglarna underhöll. Jag hörde flera bofinkar som tävlade i skönsång. Koltrasten och staren hoppade runt på gräsmattan och pickade. Nu blommar häggen och den bästa tiden är här.

tisdag 16 maj 2017

En helg på sjukhuset


Nu har jag varit tre veckor här på sjukhuset. Det känns som en evighet. Förhoppningsvis får jag åka hem imorgon, om blodproverna inte visar på för låga värden. Nu har de varit bra.

En sak som jag längtat efter är att få känna doften av liljekonvaljer. Nu kan jag nog komma hem medan de blommar på kullen bakom huset. I fredags kväll ganska sent dök min syster från Malmö upp. Hon hade en kasse med sig med insmugglade dofter. De hade gjort sig stort besvär med att hitta några utslagna liljekonvaljer att ta med till mig. Det är syskonkärlek.


Egentligen får man ju inte ha med sig blommor till sjukhuset, men det var bara för en kort stund. Jag kunde inte behålla dem. På söndagseftermiddagen var det fullt hus hos mig. Först kom maken och sonen. Sen fick jag lukta en stund till på liljekonvaljerna, när min syster tittade in på vägen hem till Malmö. Därefter kom min andra syster. Då räckte inte stolarna till.

Igår träffade jag infektionsläkaren, som plockade bort nästan all antibiotika. Nu har jag bara en sort i tablettform och den kommer jag att få fortsätta med. Det var skönt att bli av med nålarna i armarna och alla sprutor och dropp. Det har varit riktigt jobbigt när de sticker. Mina armar är alldeles sönderstuckna och fulla av blåmärken, men det kommer väl att läka så småningom. Idag var de tvungna att sätta en nål i alla fall eftersom jag skulle få medicin för ryggen i dropp.


Utanför mitt fönster flyger fåglarna omkring. Idag kom tre små blåmesar och satte sig precis utanför fönstret. En mås har byggt bo och ligger och ruvar på taket. Den skymtar lite på bilden. Lite händer det här, men nu vill jag hem till riktig natur och frisk vårluft.

fredag 12 maj 2017

Comeback


Våren gör alltid comeback trots många kalla bakslag. Det verkar som jag också gör comeback. Jag har varit feberfri några dagar och mina värden går åt rätt håll. De vita blodkropparna är nästan uppe på normalnivå. Jag mår också mycket bättre och ser friskare ut, säger de.


Det som är jobbigt, är den envisa slemhostan. Det är väl där infektionen sitter. En sjukgymnast kom hit och gav mig en liten leksak, en gul ubåt, att träna andning med. Jag får erkänna att jag inte varit så flitig.


Ikväll kom maken och kalmarsonen på besök. Det är roligt när de kommer och hälsar på. Det finns ju inte så mycket att göra annars på dagarna. Jag får stanna kvar på sjukhuset över helgen. På måndag ska jag träffa infektionsläkaren och höra vad han har planerat. Förhoppningsvis kan jag komma hem snart.

Tack alla som skickat hälsningar, kramar och böner på olika sätt! Jag orkade inte svara er då, men de muntrade upp. Jag har också fått några vackra vykort som jag kan titta på. De medföljande hälsningarna gladde mig mycket.

tisdag 9 maj 2017

Jag missade vårexplosionen


Plötsligt händer det och jag missade det. När jag tittade ut genom sjukhusfönstret, upptäckte jag att träden blivit härligt vårgröna. Det har visst skett en vårexplosion och den missade jag. Nu lär det vara kallare ute. Våren kommer igen.

Jag är kvar på sjukhuset. Två veckor har den envisa infektionen hållit i sig. Den vill inte ge sig, men läkarna klurar på vad som kan bita. Nu har jag fem olika antibiotika. De flesta får jag i dropp. Så det är en hel del tid jag är uppkopplad med slangar.

Mitt immunförsvar är verkligen inte något att hurra för. De vita blodkropparna är fortfarande väldigt få även om de har ökat något. Mina andra blodvärden är hyfsade tack vare några påsar blod och en påse trombozyter. Provtagningarna är jobbiga, när de måste sticka i mina sönderstuckna armar. Min ena arm är alldeles blå. Men det är bara att bita ihop och kämpa på.

Det är inte bara jag som har det tufft nu. Det kan vara väl så tufft för de närstående. Maken kämpar vid min sida. Han jobbar på dagarna och sen hälsar han på mig en stund. I förra veckan träffade han min läkare för att få veta hur läget är. Det var tunga besked. Hon sa, att om jag klarar den här infektionen, kan jag ändå bara räkna med ett par månader. Jag svarar inte på cellgiftsbehandlingen så den avslutas. Jag har sagt att jag inte vill ha mer cellgifter och de hjälper ju inte längre. Någon gång kommer man till vägs ände och jag närmar mig den platsen.


Trots allt jobbigt får man försöka glädjas åt de små sakerna som alltid finns om man bara tittar åt rätt håll. Man får ta vara på den tid man har och göra det man kan. I den hemliga trädgården utanför mitt fönster har det blivit grönare. Jag gillar den här tiden på året när naturen spritter av liv. Härifrån mitt fönster kan jag se en del, men jag kan inte höra, lukta eller känna.

Förhoppningsvis ger sig den envisa infektionen snart. Jag hoppas jag kan komma hem och få lukta på liljekonvaljerna när de kommer. Fram till dess kämpar jag på här i mitt lilla rum på sjukhuset. De tar väl hand om mig här.

fredag 28 april 2017

Isande regn och brännande feber



Efter i stort sett en vecka med trötthet var jag lite piggare i måndags. Det var tur det eftersom vi skulle träffas på förmiddagen och urnsätta mamma på Rydaholms kyrkogård. Jag ville inte köra hela vägen dit ut själv, så jag bestämde med min bror att samåka från stan. Maken hade feber och var rejält förkyld så han var hemma. Han erbjöd sig att skjutsa in mig så jag slapp köra alls.


Vädret uppvisade isande kallt regnande hela vägen. Då är det inte så skönt att stå ute på en blåsig kyrkogård. Vi samlades i vapenhuset och höll det mesta av vår lilla samling där. Vi sjöng en av de psalmer mamma valt till begravningsgudstjänsten. Pastor Göran läste några bibelord och bad.


Sen gick vi ut i regnet och samlades runt graven där urnan sänktes ned. Vi sjöng en sång till och bad välsignelsen innan vi tog avsked med att lämna påskliljor i vaserna. Sen var vi alldeles nedkylda och ville helst in i värmen. Det blev inga bilder utifrån graven. Fingrarna var som isbitar trots att jag hade vantar.


Efteråt åkte vi alla till Rydaholms värdshus för att äta lunch tillsammans. De serverade oxbringa med potatis och pepparrotssås. Det var gott men jag orkade ju förstås bara en bråkdel av portionen.


Vi satt kvar en bra stund och pratade. Det är ju trevligt att träffa sina syskon med respektive även om det inte alltid blir så ofta. Vi bestämde lite om när vi ska träffas och ta hand om mammas saker. Vi är tacksamma att hon delat ut så mycket redan som presenter. Vi har ju redan alla fullt i våra hus.


I veckan har vi haft besök hemma i Rannäs. Fyra älgar passerade över åkrar och ängar med stora kliv en kväll. Maken rusade in efter min kamera. Igårkväll var det fyra andra älgar bland annat en liten kalv som maken stötte på när han och hunden var ute. De var visst var i morse också.


Själv har jag missat alla besök av skogens konung. I onsdags var det dags för provtagning igen efter första nya behandlingen. Maken följde med och kunde skjutsa upp mig i en rullstol. Jag var fortfarande matt och trött. Det visade sig att jag hade feber och väldigt låga blodvärden till följd av cellgifterna. Nedgången var väl förväntad men feber gjorde att de ville kolla upp mig. Så jag fick ta prover och röntga lungorna innan de lade in mig på avdelningen.


Det har ju varit lite dåligt med aptiten på sistone, men här kan man beställa vad man vill ha. Och det är all inclusive. Någon pannkaka lyckades jag klämma ner. Maten är god och kommer ofta. Jag får ofta soppa till förrätt och det är gott. Gradvis har jag kunnat äta mer och mer. Idag åt jag hela lunchportionen modell liten.


Maken har börjat jobba igen men han har kommit på kvällarna. Takko har fått besök på dagarna av Sakari som gått ut med honom. Igår kom Katrin på besök och lämnade en liten kompis kvar på rummet. Han lyser och blinkar i mörkret. Det är trevligt med lite besök då och då. Igår fick jag blodtransfusioner och sprutor för att stimulera produktionen av vita blodkroppar. Jag kanske ska få trombozyter också. Men känner jag mig mycket bättre. Jag orkar mer, men jag får stanna över helgen tills de vita blodkroppar börjat stiga i antal. Jag är förstås infektionskänslig. Det blir säkert lite segt och tråkigt.


I morse var det grått och regnigt utanför fönstret. Den lilla hemliga trädgården nedanför mitt fönster blir säkert blöt idag. Jag hoppas att värmen kommer tillbaka. Det är ju snart valborgsmässoafton, men då kan det vara jättekallt ibland. Jag lär missa året upplaga. Men jag kanske kommer hem till första maj eller i alla fall den andra.

fredag 21 april 2017

Ny match inledd med tur till Jönköping


Nu börjar det äntligen lysa lite vitt i våra hagar också. Vitsipporna stannade upp när det blev lite kallare. Idag var det blåsigt men trots allt lite sol och det är det som räknas. Det blev en liten bukett plockad efter hundrundan mitt på dagen.


Igår tog maken ledigt för att följa med mig på första behandlingen i Jönköping. Man kan väl säga att cancern vann den förra matchen. Cancercellerna hittade väl ett sätt att skydda sig mot de cellgifter som ingick i kurerna. Nästa match är inledd och första ronden har kommit igång.

Vi anlände strax före tio och blev insläppta på ett eget rum av en sköterska som skulle ta hand om behandlingen. Sen skickade hon meddelande till apoteket att de kunde blanda till cellgiftet som jag skulle få som dropp. Det har väldigt kort hållbarhet så därför måste det ges snabbt efter blandningen. Men först fick jag ett läkemedel mot illamående i droppet. Sen var det dags för cellgiftet. Till sist spolade de igenom mina blodkärl med en påse koksaltlösning. Sen var vi klara förutom en tablett kortison och en ny tid inbokad om fyra veckor.

Jag kände mig ganska pigg igår i jämförelse med tidigare i veckan. Kanske hjälpte koksaltslösningen till att förbättra vätskebalansen i kroppen. jag misstänker att jag varit lite uttorkad. Jag har inte orkat hälla i mig så mycket vätska som egentligen behövs.

Efteråt hade maken några ärenden till Jula, men jag satt kvar i bilen. Vi åt lunch på IKEA, men det var verkligen ingen höjdare. Det brukar faktiskt vara rätt så gott, men inte den här gången. Det blev en mindre positiv recension av dagens lunch. Sen satte jag mig i en fåtölj och väntade medan maken rusade runt efter lite kompletteringar till kökslådornas innehåll. Inga stora inköp men ibland räcker det lilla. Ingen idé att köpa på sig saker i onödan. Vi vände hemåt och gjorde matinköpen hemma i Forsheda.

Resten av dagen och kvällen mådde jag riktigt bra och var rätt så pigg, när jag väl vilat en stund efter att vi kommit hem. Som vanligt gick det inte att sova på natten. Det är kortisonets fel. Men nu ska jag bara ta en tablett i veckan i alla fall.


På förmiddagen idag var jag lite ttrött efter en sömnlös natt, men jag ägnade mig åt lite spaupplevelser på hemmaplan. Först drack jag en frukostsmoothie gjord på banan, kiwi, spirulina, kefir och lite apelsinjuice. Sen blev det fotvård och lite annan kroppsvård innan jag klädde på mig dagens outfit. Takko och jag tog en liten fika innan det var dags för dagens promenad.

När vi går stigen över kullen och snart är ute vid grusvägen mot skogen, finns en stor sten med en lodrät sida som har så vackra lavar. Lavar kan verkligen utgöra konstverk på stenar. Det finns så många olika sorter. Alla bidrar till helheten. Ibland liknar de kartor över länder och områden. Tillsammans blir det vackert.


Hunden och jag gick vidare och idag orkade vi gå ända till raststugan. Jag satte mig och vilade en stund medan hunden nosade runt bland dofterna i gruset och gräset utanför.


Det var skönt att sitta därinne och slippa blåsten därute. I skogen är det mera lä men ute på de öppna fälten var riktigt blåsigt. I natt blåste det också bra. Det vajar fortfarande i träden utanför huset.


Myrorna var i full fart i solskenet vid vägkanten. Mitt bland myrornas stickor och barr stack det upp några gröna spjut. Det såg ut som liljekonvaljeblad, men det måste vara alldeles för tidigt för dem. Vi får vänta länge innan blommorna kommer. Myrorna hade i alla fall bråttom på sitt vanliga sätt. Vi skyndade oss hemåt till dagens lunch som blev potatis- och purjolökssoppa.


Eftermiddagen tog jag det lugnt. Ögonen ville gärna ramla ihop lite. Det berodde nog på den dåliga sömnen men i natt ska jag sova som en stock. Nu ska det bli en macka med lite äggröra på.

måndag 17 april 2017

Stillsam påskhelg


Stilla veckan brukar man ju kalla veckan mellan palmsöndagen och påsken. För mig har påskhelgen verkligen varit stillsam. Jag hade tänkt att gå på gudstjänsten i kyrkan på långfredagens kväll, men så blev det inte. Maken hade hand om ljuden och kalmarsonen skulle anlända samma tid till stationen i stan. Det blev alltså jag som fick åka och hämta honom.


Vid stationen hade magnoliaträden börjat slå ut som blommor. Än är de inte översållade men det fanns några utslagna exemplar. De är så vackra.


Nr vi kom hem, fixade vi fram lite påskmat. Det blev inte så märkvärdigt. Ägg, sill och omelett bland annat. Tyvärr klarade inte min mage av påskmaten. Det blev nog en för konstig blandning som den inte var van vid. Resten av helgen har jag fått ta det lugnt. Orken har inte velat infinna sig. Det var tråkigt nu när sonen ar hemma.


Han åkte tillbaka till Kalmar i söndags kväll. Vi andra har vilat och tittat lite ppå TV emellanåt. Så mycket mer har jag inte orkat. Dessutom har jag insett att jag nog måste ställa in nästa helgs resa. Vi hade bokat boende vid Kinnekulle för att vara med på Läckö-Kinnekulleeventen, men det blir nog svårt eftersom jag ska till Jönköping på torsdag för behandling. Jättetråkigt, men man måste inse sin begränsning. Imorgon blir det provtagning i stan. Sen hoppas jag att jag piggnar till och orkar lite mera den här veckan.

fredag 14 april 2017

Påskfika i Rannässkogen


Skärtorsdagen började i lathetens tecken. Jag tog det lugnt hela förmiddagen. Ute regnade det för att lite senare övergå till snöblandat regn. Efter en stund tog det slut. Då gav vi oss ut på en liten promenad, hunden och jag. Påskliljorna blommar intill stigen. Vi har lite lökar här och där på gården. Det är alltid lika roligt när de tittar upp och slår ut. Det lyser upp tillvaron.


På eftermiddagen packade jag ihop alla saker som skulle med till mitt lilla event Påskfika vid raststugan uppe i skogen. Jag lastade bilen och i god tid gav jag mig av till eventsplatsen. Det kom några stänk regn när jag gick ut till bilen, men uppe i skogen var det uppehåll, till att börja med i alla fall. En cyklist var först att anlända. Det var 1000sjöar. Sen rullade det in bil efter bil.


Det var tur vi hade tak att gå in under för senare började det dugga alltmer, men det blev inga större mängder vatten som droppade ned på oss. Marken behöver betydligt mer. Det kan nog bli allvarliga problem med vattenbrist framöver, om inte regnet kommer i lite större mängder.


Fika brukar sitta bra när man är ute i skogen. Mina påskbakelser var uppskattade. Katrin kom lite senare ch hade med sig supergoda kolasnittar. Sen fanns det förstås lite påskgodis också.


De yngre geocacharna satte sig utomhus. De hade gott om spring i benen och ville hitta flera gömmor som fanns i området. Den närmsta fanns bakom knuten och fick ett antal loggar den här dagen.


Zack hade roligt. Det fanns ju många som kunde kasta bollen åt honom. Han flög runt i terrängen och fångade lyror. Så småningom droppade fler och fler av. Det var dags att packa ihop eventet och åka hem och fira påsk. Vi var nog ett tjugotal som besökte eventet. Det var inte dåligt mitt ute i skogen.


Det blev några bakelser över som jag kunde ta hem till maken. Dagens förmiddagsfika innehöll både bullar och bakelser. Vi visste inte om och när sönerna tänkte dyka upp, men det blev inte igår. Kalmarsonen anländer ikväll, men Stockholmssonen stannar däruppe.


Dagens event gav en ny digital souvenir till samlingen. Det var väl en av anledningarna till att många ville åka på event. Sen är det ju så trevligt att träffas också. Dönerstag är en företeelse bland tyska geocachare. Döner är ett namn för kebab. Torsdag heter Donnerstag på tyska och torsdagar har blivit kebabdagen. Då samlas man vid ett kebabställe. Jag tyckte det var lite svårt att hitta ett bra kebabställe i närheten så det fick bli Påskfika i stället. Men det dög lika bra.


I samband med Dönerstag släpptes också en ny landssouvenir för hela Tyskland. Tidigare har det funnits en souvenir för varje förbundsstat. Jag fick Mecklenburg-Vorpommern för två år sedan då vi loggade ett par cacher där i samband med Polenresan. Därför fick jag också Tysklandssouveniren. Belöningar är ju alltid trevligt att få.

tisdag 11 april 2017

Våren går framåt med stormsteg


Det är härligt när man kan ge sig ut i solen och upptäcka nya vårtecken. Våren kommer ju mer och mer. Efter en jobbig vecka, den förra, var det skönt att kroppen rättade till sig någorlunda och vi kunde ge oss ut på lite längre promenader. Fast någon värme är det inte i luften. Det har blåst en hel del och då kan det bli isande kallt. Takko har varit nöjd med de korta rundorna.


Vid husknuten står min magnoliabuske. Förra veckan började de knubbiga knopparna visa lite vitt. Om solen värmer den i hörnan, kan den då slå ut ganska fort.


Idag hade en av knopparna börjat veckla ut sig. Lite bruna frostskador fanns det men jag ser fram emot att få lukta på de underbara blommorna.


Nu har jag också kommit igång med min islandströja. Jag köpte ju garn förra veckan, men det tog några dagar innan jag började. Egentligen ville jag sticka uppifrån och ner, men mönstret var traditionellt nedifrån och upp. Jag funderade på att försöka vända på det, men sen valde jag att köra som det står. Jag började med en ärm. Då är det inte så många maskor att repa upp om det skulle bli något fel. Sen ser man om mönstret fungerar. Det går ganska fort att sticka på och det är roligt.


Idag var det dags för ett stadsbesök igen. Läkaren tog emot och berättade läget på sjukfronten. Sen fick jag dropp för att stärka skelettet innan jag kunde gå därifrån. Då var jag ganska hungrig, så det blev en hamburgare så jag skulle orka inköpsrundan i affären också.


Läkarens besked var inte så positivt. Nu är jag rätt van vid att få negativa besked så jag är beredd. Jag trodde förstås att en ny cellgiftskur skulle börja på måndag. Den här veckan är det uppehåll. Men proverna visade att mina värden var skyhöga igen. Alltså verkar inte kurerna bita längre. Läkaren hade pratat med läkaren i Linköping, som föreslog en annan behandling. Det är samma cellgift som jag fick i samband med stamcellstransplantationen. Då fick jag en kraftig dos som skulle radera mitt immunförsvar. Nu är meningen att jag ska få en svagare dos en gång i månaden. Det ges som dropp. Tyvärr kan de inte ge det i Värnamo. Det är väldigt kort hållbarhet på det. Men Jönköping kan förhoppningsvis ordna det. Jag ska få mer besked från min läkare när hon vet lite mer.


På ett sätt kan det vara skönt att slippa sprutorna och kapslarna som tagit, men det finns ju biverkningar med alla cellgifter. Det viktigaste är ändå att det fungerar och kan hålla cancercellerna i schack. Jag vet att jag inte blir av med dem, men de får gärna vara så få som möjligt. Samtidigt vill jag kunna fungera och må hyfsat bra. Det är inte alltid så lätt med cellgifter i kroppen. Förhoppningsvis går det att hitta en bra balans.


Jag var trött och lite ledsen när jag åkte hemåt från stan. Då fick jag syn på de häftiga molnen på himlen. De såg nästan lite sommarlika ut och fick mig på lite bättre humör. Solen sken dessutom. Jag kom hem med mina kassar och kunde packa upp dem. Sen fick jag vila en stund. Jag var ganska så trött efter dagens utflykt.


Imorgon har jag tänkt att baka. På torsdag har jag lovat att bjuda ett gäng geocachare på påskfika. Då ska det bli ett enkelt event här uppe i skogen. Det blir inga sju sorters kakor, men något ska jag väl kunna knåpa ihop. Sen kanske jag kan förbereda lite inför påskhelgen också. Förhoppningsvis kommer sönerna hem till oss. För övrigt tänker jag ta det lugnt.