tisdag 30 november 2010

Kylan stängde skolan

Igår gick vi omkring i skolan och huttrade med jackorna på. Det var kallt både ute och inne. Värmen fungerade inte som den skulle. Det hade tydligen börjat redan i fredags eftermiddag, sa de på fritids. Temperaturen sjönk förstås rejält under helgen. Beslut fattades att stänga skolan. Eleverna fick ledigt idag och arbetslagen fick bestämma hur man skulle jobba. I mitt arbetslag jobbade vi hemifrån idag. Det blev bara ett möte i eftermiddag som jag fick gå på. Det förlades som tur var till högstadieskolan som hade fungerande värmesystem. För övrigt har jag varit hemma och planerat det kommande arbetet.

Mitt på dagen åkte jag in till sjukhuset för att skanna bihålorna. Jag hoppas svaret kommer snart. Det är tröttsamt att hosta hela tiden. I morse vaknade jag med huvudvärk. Då var det skönt att slippa stiga upp. Jag kunde ligga kvar en stund och dra mig. Maken var ledig idag också. Han ska jobba torsdag till söndag.

Imorgon har vi studiedag och då ska vi vara i Värnamo hela dagen. Vi ska informeras om den nya ledningsorganisationen och våra nya styrdokument. Många blir vi för alla är ditkommenderade. Vi ska bli bjudna på kaffe och lunch.
Julgran av det större formatet
Snart är det dags för vår julkonsert. Vi har sista övningen innan genrepet imorgon kväll. Ikväll har jag "snickrat ihop" powerpointen med texterna som ska visas för kören på en skärm. Jag hoppas det gått bra för dem som möblerat om hela kyrkan ikväll. Alla kyrkbänkar skulle bäras ner i festvåningen. I kyrksalen skulle dukas med bord och stolar. Det blir nämligen ingen vanlig julkonsert i år. Det blir ett julbord med julsånger. Det finns en kock i Forsheda som har en cateringfirma, Sälta heter den. Han brukar låna porslin i missionskyrkan när han behöver lite mer av den varan. Som tack lagar han maten till julbordet. Vi får stå för servering och program. Det är där kören kommer in. Det ska bli kul att se hur det går. Det blir inte så många sånger i år. Men vi får i alla fall sjunga en del av de härliga julsångerna, både gamla och nya.

Snart är det jul. Det går så fort den här tiden fram till julen. Idag är det Anders-dagen och den braskar. Undrar om julen ska slaska då. Talesättet säger ju så. Det återstår att se.

Natten är svart

Solnedgång över Rannäs
Det är svart som natten utanför fönstret. Så här sent hjälper inte ens snön till att lysa upp i mörkret. Ibland kan det kännas så även i livet. Det är mörkt och inget finns som lyser upp tillvaron. Ändå vet vi att efter varje natt kommer det en morgon. Solen ska stiga upp över horisonten och lysa över jorden igen. För några timmar sedan dalade den och försvann bakom skogsranden i väster. Om några timmar kommer den att resa sig i öster. Det är inte säkert att vi kommer att se den. Himlen kanske är grå och mulen, men vi vet att solen ändå finns där bakom allt det grå. Soluppgången kommer. Vi kan t o m räkna ut när den ska ske. I livet är det inte alltid lika lätt att räkna ut när det ljusnar igen. Vi kan bara lita på att det kommer att ske en ljusning.

Jag har tidigare skrivit att jag inte tror att det finns en mening med allt som sker. Det finns händelser som vi möter i livet som är helt meningslösa. Gud vill inte allt som sker. Om han ville det, skulle han inte vara den kärleksfulle guden som jag känner. En del av det som sker orsakar vi faktiskt själva med våra handlingar. Andra saker kan vi inte styra över. Det är andra människor eller naturens krafter som ligger bakom. Vi vill gärna ha total kontroll över våra liv, men det kan vi aldrig få. Men jag tror att Gud kan använda varje situation vi hamnar i. Mitt i all bedrövelse finns han där och kan trösta och styrka. Långt senare kanske vi kan se att vi gick starkare ut ur situationen. Det kom ändå något gott ur det hemska.

Det är också i de svåra stunderna som vi kan se var vi har våra vänner, vilka vi kan lita på, vilka det är som finns där vad som än händer. Jag hoppas att jag ska kunna vara tillräckligt stark att finnas kvar när mina vänner behöver mig. precis som jag hoppas de ska finnas där för mig när jag har det svårt.

Varför denna dystra krönika? Allt kan jag inte berätta, men jag har fått veta saker, som jag önskar aldrig hade hänt. Det är inget som går att göras ogjort. Nu gäller det att ta sig igenom. Så mycket sorg och oro, ja till och med ilska, kan uppfylla ens tankar. Men allt har sin tid. Även om natten nu är kolsvart så vet vi att det kommer en soluppgång. Morgonen ska gry igen.

Men när solen går upp imorgon, kommer det dagen inte att vara som alla andra. Skolan är stängd imorgon. Idag satt vi med jackorna på och huttrade oss genom skoldagen. Värmen slutade visst fungera i fredags eftermiddag. Det jobbades idag på att få igång den igen, men tydligen var det lättare sagt än gjort. Därför får eleverna stanna hemma imorgon. Jag ska jobba hemma, men på eftermiddagen får jag åka in till skolan för ett möte. Högstadieskolan har som tur är fungerande värme.

Nu är det dags att krypa ner i sin varma säng. Här hemma är det i alla fall varmt och skönt. Det har jag sett till att det blir genom att bära in ved och elda för fullt i pannan. Det behövs nu när temperaturen kryper längre och längre ner på skalan.

söndag 28 november 2010

Advent är mörker och kyla

Morgonen bjöd på knarr under kängorna och gnistrande snö i solskenet. Alltså en underbar dag för skogspromenad. Hunden var förstås med på noterna. Enda nackdelen var temperaturen. Det sved om kinderna efter ett tag ute trots att det inte blåste särskilt mycket. Övriga kroppsdelar var ganska varma påbyltade som de var. Termobyxor, dunjacka, mössa, halsduk raggsockar i vinterkängorna och så kameran runt halsen redo för alla vackra motiv.



Fåglarna mumsar glatt i sig alla solrosfrön och annat som vi stoppar i fågelmatarma. Idag var det många småfåglar som besökte trädet utanför mitt fönster. Talgoxar, blåmesar och entitr samsades om maten. Sedan kom de stora feta nötskrikorna. De pickade i sig de frön som hamnat på marken, men de skrämde upp småfåglarna i toppen på trädet. Efter ett tag jag syn på en annan fågel i objektivet. Det var den vackra koltrasten som satte sig på en gren. jag gillar koltrasten för den sjunger så vackert. Fast det gör den inte nu. Nu satt den bara och burrade upp sig i solskenet.


Imorgon får jag gå själv till adventsgudstjänsten för maken jobbar. Adventskaffet kommer att avnjutas tillsammans med de andra gudstjänstbesökarna i missionskyrkan. Sen får jag se om det blir någon julskyltning för min del. Det är inte lika roligt att gå själv på den. Fast jag skulle stöta på många som jag känner. Mina elever ska sälja hembakat.

Advent i fönstret
Det blir både roligare och ljusare i advent, ljusare för att alla tänder sina ljusslingor och ljusstakar, roligare för att det händer så mycket och det finns en sådan förväntan hos de flesta. Barnen har sina förväntningar, sin längtan. Vi vuxna har våra förväntningar. Jag ser fram emot att snart få hem pojkarna. Än får jag nöja mig med att höra deras röster när jag ringer dem. Än har jag inte plockar fram attgöralistan inför julen, men numera sitter den nog lika bra i huvudet som i julpärmen. Den har varit med ett tag för vi har ju våra traditioner. Det finns vissa saker vi inte vill missa, men de senaste åren har listan blivit en aning kortare för varje år. Det blir den nog i år också.

"Advent är mörker och kyla.
Vi tänder ett ljus och ber:
Förbarma dig Gud över jorden,
all nöd, all förtvivlan du ser.


Advent är väntan på Kristus:
Kom Herre, kom hit i tid.
Och lär oss ta hand om varandra
 och leva tillsammans i frid."

tisdag 23 november 2010

Hög puls

"Snöängel" vid min dörr
Ikväll är jag glad att jag är hemma igen. Man ser och hör om så många som fastnar i diket och måste få hjälp att ta sig därifrån. Maken var ute i morse med traktorn och öppnade vår lilla väg. Nu har den drivit igen. Den gör gärna det när det blåser.

Nordöstan kändes i kinden när vi tog eftermiddagspromenaden, hunden och jag. Den har legat på ett tag. Alla trädstammar var vita på den sidan. Sammanlagt har det kommit en hel del snö. Lite åt gången under lång tid ger några decimeter i alla fall. Hunden fick hoppa på den oplogade vägen för snön gick upp till magen på honom. Högt pulsande med hög puls. Konditionen är inte vad den har varit efter höstens hostbekämpning. Men vi tog oss runt i alla fall.

Maken hade personalmöte ikväll. Han har inte kommit hem än. Det är typiskt att det infaller just den kväll när jag inte kan få igång fläkten till pannan.Temperaturen sjunker både ute och inne. Men man får väl glädja sig åt att han  tillhör personalen någonstans och att det finns varmt te, stearinsljus och dunjackor.

Nu kom han visst hem. Det är alltid skönt när familjen är hemma särskilt i sådant här väder. Katterna håller sig hemma också. Snöflingorna dalar fortfarande ner. Snön lägger sig tung på buskarna. Det är vintern som är här. Återstår att se om det blir en vargavinter eller inte.

Pulsen kan vara hög på många håll. Livet är hektiskt och alla går på högvarv. Så har det varit ett tag nu på jobbet. En del av oss har varit sjuka. Då får andra jobba mera. Andra är aldrig borta. Det blir de som drabbas. Förr hörde jag till dem, men inte nu längre. Egentligen är det väl skönt att man är en vanlig dödlig människa och ingen superhjälte. Fast ibland beter vi oss som om vi vore det. Min kollega gick hem idag. Hon är sjukskriven på halvtid fram till jul. Det tycker jag är helt rätt av henne. Hon har kämpat länge och kan behöva ta det lugnare ett tag. Jag återvänder till Tomas Sjödins ord: "Livet rymmer inte allt." Ibland kan det vara jobbet som inte får plats. Ibland är det något annat vi måste välja bort. Det vi inte får välja bort är oss själva.

måndag 22 november 2010

Lyckan att vara

I morse vaknade vi till en vacker värld. Det hade snöat och snön täckte både mark och vegetation. Jag har inget emot den här vita vintriga världen. Fast egentligen är det bättre när det är lite kallare. Nu blir man blöt om fötter när kramsnön övergår i blötsnö framåt dagen.

Takko hoppade glatt ut i allt det vita och skuttade runt överallt. Vi gick vår lilla morgontur innan jag var tvungen att åka till skolan. Maken hade redan gett sig av till det nya jobbet. Han har tillbringat dagen ute på vägarna i södra Sverige. Det blev väl både längre och kortare transporter. Jag höll mig på en plats.

I helgen hängde jag upp frömatarna till alla småfåglar. Det har inte blivit av förrän nu,  men fåglarna hittade dem snabbt och började kalasa på solrosfrön och jordnötter. Det var mest talgoxar och entitor. De andra hittar nog hit så småningom. En som var intresserad av alla fåglarna var Gulliver. Han klättrade upp i trädet för att kunna nå dem lite lättare. Men fåglarna är smarta och höll sig undan så länge han satt i grenklykan. När han hoppade ner igen, kom de tillbaka. De är så rogivande att sitta här vid skrivbordet och studera dem.


På vår skola är vi Grön Flagg- certifierade. Vi har jobbat med temat Konsumtion och nu var det dags att redovisa. Det har jag suttit med i eftermiddag. Vi har hittat på en hel del roliga saker när man ser tillbaka. Tidigare jobbade vi i två omgångar med Livsstil och hälsa och därefter med kretslopp. Nu när Konsumtionstemat är redovisat är det dags att se framåt och välja ett nytt tema. Det kanske blir Närmiljö för det funderade vi på tidigare men valde Konsumtion i stället.

Konsumtion, inte minst överkonsumtion, är inne. Såg på Facebook att det är "Var rädd om maten-veckan" nu. Vi kastar alldeles för mycket mat, inte bara i skolan utan också hemma. Många kastar riktig mat bara för att bäst före-datumet har gått ut. Det behöver man inte göra. Om det inte luktar och inte smakar illa, kan man fortfarande äta den. Vi måste börja lita mer på våra sinnen än på siffrorna på förpackningen.

När man inte har så mycket i plånboken, får man tänka efter lite mer innan man öppnar den. Det är inte alla som gör. Jag har tittat på Lyxfällan på trean några gånger. Tänk vad statusjakt och shoppingkickar kan ställa till det. Man blir inte lyckligare av prylar. Med en av oss arbetslös så har inte vår ekonomi varit den bästa ett tag. Nu hoppas jag att den ska rätta till sig när mannen fått jobb igen. Det kommer säkert att ta ett tag innan vi kan unna oss några extravaganser. Men vi brukar inte lägga pengarna på dyra statusprylar eller semesterresor.  Det finns mycket som är gratis och det finns mycket som aldrig kan köpas för pengar. Lycka är en sådan sak.  Det är säkert som Tomas Sjödin sa att vi tar miste. Att vara lycklig är inte samma sak som att vara lyckad dvs framgångsrik. Även framgångsrika personer kan vara olyckliga. Lyckan är svårfångad. Den sitter mer i att vara än i att göra eller ha.

För en del kan lycka vara att få sova en hel natt. Det börjar bli bättre med det nu för min del också. Hostan är inte lika besvärande på kvällarna längre även om den finns kvar. Det börjar bli hög tid att inta horisontalläge så att jag orkar upp i morgon. Det kanske blir en lika vit dag då. Chansen finns för det snöar lätt utanför fönstret.

"Lyckan kommer, lyckan går,
Du förbliver Fader vår"

lördag 20 november 2010

Lite bättre, trots allt

Missionsauktion! En lördag i november är det alltid missionsauktion i Missionskyrkan här i Forsheda. Det har det varit alla år som jag har bott här, alltså 26 år. Traditionen är förstås äldre än så. Förr hade varje liten byförsamling sin egen missionsauktion. När jag var liten kunde det hända att vi var på tre olika missionsauktioner. Den roligaste var nog den hemma i Kolvarps by. Det varmt och trångt i missionshuset.

Delar av julkrubban
Varmt var det ikväll också, inte lika trångt, men en hel del folk hade mött upp. Som vanligt fanns det många fina saker att lägga sitt bud på. Jag skänkte min virkade julkrubba. I stället fick jag med mig hem ett saffransbröd och ett antal receptböcker. "Hjärtliga recept" är en receptsamling som många har bidragit till med sina bästa recept. Några av mina bästa finns också med där. Det allra bästa med den här typen av receptböcker är att det väl utprövade recept som finns med. Man kan lita på att de funkar och oftast är de dessutom goda.

Jag förstår att ni undrar hur det är med mig. Om jag fortsätter att hosta och om röntgenbilderna visade något. Ja, jag fortsätter att hosta. Nej, mina lungor är helt OK. Ändå måste det vara något som orsakar allt detta slem som jag måste hosta upp. Men lite bättre har det trots allt blivit.

I tisdags fick jag huvudvärk som allt eftersom blev värre och värre. Trots det jobbade jag. Jag hade mina lektioner och ett stort antal möten. Det var fler möten än vanligt, utvecklingssamtal med åtgärdsprogram och akuta möten kring elever som bekymrar oss. I torsdags skulle vi ha kvällskonferens till klockan 19, men det innebar lite väl mycket övertid så jag slapp. Jag gick hem strax innan halv sex med en blixtrande huvudvärk. Det värkte bakom pannan och bihålorna var ömma. Det blev till att ta en tablett och krypa ner i sängen.

På fredag morgon åkte jag till skolan som vanligt, men insåg att jag inte skulle klara av att jobba. Jag samlade ihop mina papper som jag spridit ut dan innan och hunnit sortera klart för att jag blev avbruten. Sen fick mina kollegor ta över och jag åkte hem. Hemma ringde jag till vårdcentralen och fick komma in för att träffa doktorn igen. Väl där fick jag beskedet att det inte fanns något anmärkningsvärt på röntgenbilderna av mina lungor. Eftersom inte hostan vill ge sig, fick jag ett recept på en inhalator. Värken i bihålorna ska jag bekämpa med nässprayen som jag redan använder. En ny remiss till radiologen ska ge mig tid för att skanna bihålorna. Jag hoppas bara det hjälper för inhalatorn var svindyr. Jag fick nästan hicka när jag såg priset. Tack och lov reducerades priset något innan jag skulle betala, men 750 kr är häftigt för min plånbok just nu.

Det tär på plånboken när det bara är jag som har regelbunden inkomst i familjen. Men på måndag börjar maken jobba igen. Han har äntligen fått sin taxilegitimation och kan börja köra. Nästa vecka ska han åka med och lära sig rutinerna. Det känns skönt att han äntligen kan börja jobba igen.

Sotis älskar brödkorgen jag flätade av pil
Jag hör hur det droppar från taket. I morse var det mer än en dm kramsnö på marken när jag vaknade. Jag gillar att snön lyser upp novembermörkret, men jag gillar inte när det är blötsnö som nu. Det blir så slaskigt på vägen när vi ska ut och gå, hunden och jag. Vi gick i alla fall två lite längre rundor idag. Sedan hängde jag upp fågelmatarna i hagtornsträdet. Så nu kan jag sitta vid datorn och se på när fåglarna mumsar på solrosfrön och jordnötter.

söndag 14 november 2010

På hostfronten intet nytt

Det har inte blivit någon uppdatering här på flera dagar. Det beror mest på att det inte hänt så mycket. Saker som jag skulle göra blev inte av, fick ställas in för min del, därför att hälsan inte är med mig riktigt än. Visserligen har jag jobbat den senaste veckan. Men så mycket mer har det inte blivit, i varje fall inte i helgen. Just nu håller jag dessutom helst tyst. Jag har inte så ont i halsen men mitt hesa kraxande gör ingen glad, allra minst mig själv.

I fredags var jag inne på radiologen och röntgade lungorna. Svar emotses snarast. Redan imorgon vore bra. Jag vet inte vilket var jag helst vill ha. Om det finns något konstigt på bilderna, hoppas jag att det är ofarligt och att det finns medicin mot det. Om det inte finns något då? Efter åtta veckors konstanta hostande vill jag veta varför och hur. Hur blir jag av med det. Nu är jag rejält trött på att hosta. Men vad är väl lite hosta. Det finns värre saker att drabbas av.

Vi vill ju gärna ha svar på våra frågor. Vi vill att det ska finnas en mening med allt. Ibland försöker vi trösta varandra med att vi en dag ska få svar på alla frågor. När vi kommer till himlen.  Nu är jag inte så säker på att vi, när vi väl är där, behöver ha svar på allt. Jag tror inte heller att det finns en mening med precis allt. En orsak, ja, men inte alltid en mening. Det finns saker som händer som är helt meningslösa. Jag tror att alla har mött meningslösheten i en eller annan form. Det finns de som säger att Gud har en mening med allt som händer oss. Det tror inte jag för det skulle innebära att han vill att det ska hända. Däremot tror jag att Gud kan ge det meningslösa en mening. Han kan använda det till något positivt. Oftast ser vi inte hur han jobbar med oss förrän långt senare. Då kan vi se tillbaka och konstatera att han var med oss mitt i allt det meningslösa. Det var det som gav livet mening.

Imorgon är det jobbet igen. Jag hoppas rösten bär under mina två lektioner. Mitt schema är sådant att jag bara har lektioner på förmiddagen på måndagar. På eftermiddagen jobbar jag med vårt matteprojekt. Det kräver inte alltid röstresurser. Så jag ska nog klara det också.

tisdag 9 november 2010

Vita vidder

Jaha, nu är vintern här. För en stund i alla fall. Vi vakande i morse upp till ett snötäckt landskap. Meteorologerna hade ju förvarnat så det var ingen stor överraskning. Jag tillhör inte vinterhatarna även om jag inte är så förtjust i snöslask och hellre vill ha det lite kallare. Om det nu ska vara snö på marken, föredrar jag knarr under skorna.

Eleverna blir förstås glada. Som vanligt uppstår det situationer på första rasten. Även om vi går igenom vilka regler som gäller, är det alltid några som inte klarar av att följa dem. Alltid är det någon som får lite mer snö på sig än han tål och börjar gråta. Men de allra flesta har bara roligt. Det blir genast lite mer att hitta på än när det småregnar och blåser kallt.

Idag var första dagen på ett par veckor som jag träffade eleverna i en undervisningssituation. Några har jag träffat på lovet men de flesta var ganska länge sedan jag såg. Jag fick förstås luska reda på vad de hade gjort när jag var borta och sedan kasta mig in i nästa genomgång. Femmorna räknar ut arean av rektanglar. Idag räknade vi ut arean av våra handflator. Livet återgår till den vanliga lunken. Ingen större skillnad mot innan. jag hostar fortfarande men är inte riktigt lika trött.


Maken är inte hemma så det är jag som får hålla "skutan flytande" eller rättare sagt huset varmt. En rejäl laddning ved i pannan lite då och då så ska vi nog klara den här natten också. Imorgon kommer han hem igen. Fast då ska jag iväg på tjejträff. Vi hinner nog ses innan  hoppas jag.

Ikväll var jag på styrelsemöte i Missionskyrkan. Vi har bestämt att vi ska träffas en timme tidigare för bön innan det ordinarie mötet börjar. Vi tror att det är viktigt att be tillsammans så att vi kan fatta de rätta besluten.  Det är så lätt att vi bara pratar och diskuterar en massa frågor. Bönen både skärper tanken och kan få oss att prioritera rätt.

Nu är det dags att be aftonbönen och krypa till kojs. Det är en lång dag imorgon också.

söndag 7 november 2010

Himlen har landat

Is på vattenpölarna
Så är höstlovet slut. Det blev ju två veckor för min del. Inte för att jag hade tänkt så eller ens ville det. Jag kan inte säga att jag har frisknat till. Enda skillnaden är att jag känner mig mer utvilad nu. Jag undrar förstås lite hur det ska bli när jag börjar jobba igen. Eftersom jag fortfarande hostar rejält då och då, speciellt när jag ska sova, kan jag befara att sömnen inte blir bättre. Men det är bara att ta tjuren vid hornen och köra.

Idag var det min tur att leda gudstjänsten i Missionskyrkan. Det var många som skulle medverka med olika inslag. Jag kunde ge dem instruktioner om när de skulle gå fram så jag behövde inte bara nicka lite åt dem. Då behövde jag inte prata så mycket. Det räckte med att hälsa välkommen och föreslå psalmerna. Hostan höll sig borta ända till på slutet. Då kom den, fast inte den värsta och skrälligaste sorten.

Himmel i ljusblått och rosa

Allhelgonahelgen sjunger vi gärna sånger om himlen. Vi tänder ljus och tänker på dem som gått före. I år var det ingen av församlingens medlemmar som lämnat oss. Det borde innebära att vi ökat medlemsantalet eftersom vi haft flera medlemsintagningar. Inledningsordet hämtades från Predikaren. "Allt har sin tid", säger predikaren. Det är sant. Alla har vi år tid att leva, vårt liv att leva. Det rymmer olika faser, olika tider. Ibland går vi in i nya faser och lämnar det gamla bakom oss. Det är åtminstone så det ska vara. En dag lämnar vi jordelivet och går in i nästa fas. Den vet vi inte så mycket om. Men bibeln ger en ljus och vacker bild av ett paradis som väntar och en himmel där vi får ses igen. Idag fick vi höra en sång som löd så här i refrängen: "Då ska glädjen bryta fram när vi alla är tillsammans och vi sjunger nya sången hemma hos vår Far. Och det bästa utav allt är att vi får möta Jesus, då ska vi få dela glädjen hemma hos vår Far." Det kan inte vara lätt att beskriva något som man inte sett. Berndt Gustafsson liknade att komma till himlen vid "att vakna första morgonen på sommarlovet". Det är säkert en bra liknelse. Det som slår mig är att alla dessa liknelser om himlen inte handlar så mycket om hur där ser ut utan mer om känslan att komma dit. Det säger mig att himlen i första hand är ett tillstånd och i andra hand en plats. "Himlen har landat", heter en av Bo Setterlinds diktböcker. Den landade i ett stall för längesen. Men den kan också landa i våra hjärtan.

Frost på sten och löv

Efter gudstjänsten bjöd vi hem Ambjörn på fika och middag. Takko och jag gick en skogspromenad efter maten. Vi gick en kortare runda på morgonen. Då var det bistert och kallt med frost på marken. Frosten låg fortfarande kvar i de skuggigare partierna, men solen sken under dagen och smälte bort det mesta. När vi kom tillbaka hade solen gått ner och himlen skiftade både i ljusblått och rosa om man tittade österut. Västerut glödde horisonten i gult. Kylan återvände och det var skönt att ha plockat fram min täckjacka. Den är stor som ett hus, men varm och skön. Dessutom har jag stickat klart min strumpor nu.

Mina egenhändigt stickade strumpor
Söndagskvällarna brukar jag ringa upp pojkarna. De är ganska fåordiga av sig så det blir sällan några länga samtal. Det kanske inte alltid har hänt så mycket, men det är skönt att höra deras röster i alla fall. Den äldste söker jobb, den yngste har en tenta imorgon. Imorgon har jag studiedag.

lördag 6 november 2010

Hantverk och musik

Igår sken solen i varje fall ett tag. Den glittrade i vattendropparna på tvättlinan och fick äppelträdet att glöda. Det var en vacker vy från skrivbordsfönstret. Jag tog kameran i handen och gav mig ut på fotosafari. Det mesta har blommat över och håller på att vissna ner i trädgården. Men jag hittade några rosenknoppar hos klätterrosen på södergaveln. För övrigt så kan överblommade fröställningar också vara vackra.

Knoppar på New Dawn

Ljung i olika färger

Prydnadskål i rött

Kärleksört och gräsänder vid dammen
Jag orkade faktiskt städa lite innan maken kom hem igår eftermiddag. Vi åkte till stan och fixade foto till hans taxilegitimation. På vägen hem åkte vi hem till svärfar och gratulerade honom på 87-årsdagen med en liten novemberkaktus och smörgåstårta. Maken tog ledigt från tonår. Så det blev en hemmakväll i lugn och ro.

Det blev en utflykt idag också. Vi tog med oss svärfar och åkte till hantverksmässan på Tallebo. Jag berättar mer om den på min pysselblogg. Det finns en länk här till höger. Men några bilder kan jag visa här också.




Vi tittade också in på Musik i fabrik och lyssnade på Vladis Ruzmanov, som spelade violin och saxofon. Han var otroligt duktig. Härlig och medryckande musik!

Nästa stopp blev hemma hos mamma. Eftersom vi var så nära kunde vi inte åka hem utan att besöka henne en stund. Visserligen var jag hos henne i onsdags, men hon blir alltid glad när vi kommer. Man får vara glad så länge man har sina föräldrar i livet. Mamma fyller 85 år i januari. Hon har sina krämpor att tampas med, men hon är ändå vid gott mod.

Mina krämpor ger sig inte så lätt. Nu har jag hostat mig igenom sju veckor och hostan vill inte släppa taget om mina lungor. Den går förmodligen över i sinom tid. Jag har i alla fall fått en tid till radiologen. De ska ta lite bilder på lungorna och se om de hittar något konstigt. Imorgon ska jag  försöka leda mötet i missionskyrkan. Jag behöver ju inte säga så mycket, bara vara dirigent liksom. På måndag ska jag börja jobba igen. Det är studiedag och vi ska ta oss an nya kursplaner och skollagar. Men på tisdag får jag träffa eleverna igen. Jag stötte på en av dem på mässan idag. Det ska bli kul att möta resten och börja undervisa igen.

torsdag 4 november 2010

Jag vilar

Tomas Sjödin i Kärda kyrka
Det var idag Tomas Sjödin skulle komma hit. Jag hade fått för mig att det var till Forsheda kyrka, men jag hittade inga affischer och inget på deras hemsida om när det skulle vara. Så igår, när jag var hemma hos mamma och bläddrade i den senaste veckans Värnamo Nyheter, fann jag annonsen. Det ar till Kärda kyrka han skulle komma. Det var ju tur att jag fick veta det så jag kunde åka till rätt kyrka.

Jag gav mig av i god tid vis av erfarenheterna från förra gången här i Forsheda. Därför kom jag drygt en halvtimma innan och fick en bra plats. Det var många som mötte upp för att lyssna. Hela kyrkan fylldes sedan snabbt. Samlingen inleddes av Klas, kyrkoherden, som hälsade oss alla välkomna. Sedan sjöng kyrkokören två vackra sånger innan Tomas Sjödin började tala.

Ämnet för dagen var "Att låta sälen gå i morgonrock och tofflor". Som vanligt hade han mycket tänkvärt att säga. Han hämtar mycket från sin familjs vardag och andra egna erfarenheter, men alla kan känna igen sig i det han berättar. Iväll handlade det om "att vila för att växa", som underrubriken löd. Han utgick från fyra punkter.

1. All verklig vila förutsätter begränsning
Det är en myt att livet blir rikare ju mer man fyller det med. Om man vill vinna ett liv, måste man vara beredd att förlora andra liv. Vi vill så gärna ha allt, men ett liv kan inte rymma allt. I ett överfullt liv finns inget utrymme för tillväxt. Begränsningarna vi gör ger utrymme för det vi vill ska växa.

2. Att vila är att växa
Han slog fast att det inte är fult att vara trött. Människan skapades på sjätte dagen, men redan på sjunde dagen fick skapelsen vila, alltså redan innan hon börjat göra något. Det kan vara klokt att vila innan också. Vi kan behöva utöva "hasandets undersköna konst" som Martin Lönnebo uttryckt det, att dra benen efter oss så att själen får vila och komma ifatt.

3. Att vila är att ta ansvar
 Att vila innebär inte att man är oansvarig och släpper taget. Ibland tar man ett större ansvar för sitt liv genom att vila än genom att bara fortsätta rakt fram. Det var faktiskt så jag kände det när jag bestämde mig för att vara hemma en hel vecka i stället för att gå till jobbet och hosta mig igenom dagarna. Snart har jag vilat i två veckor och det känner jag att jag behövde. Visserligen är hostan kvar, men jag börjar känna mig starkare och mer utvilad.

4. Att vila är att ge det vanliga arbetet en chans att utvecklas
Bara för att man stretar på behöver det inte ske en utveckling. Det tror jag att vi i skolans värld borde ta till oss mer av. Ibland behöver man "lägga korsordet åt sidan för när man tar upp det igen så kommer orden direkt" fick vi veta. Tomas fru är en inbiten korsordslösare och det var hennes ord han citerade. Jag kan känna igen mig i detta.

Tomas avslutade med att säga att när vi lägger bort något och bara vilar så lägger vi detta i Guds händer. Det är det som gör att vi kan vila. Sedan sjöng vi ( läs alla andra, min röst håller inte) en aftonpsalm och bad Fader vår tillsammans innan Klas gav oss Välsignelsen.

Det var en skön avslutning på denna dag, som jag för övrigt tillbringat hemma i lugn och ro. Maken är fortfarande nere i Halland. Så det är katterna, hunden och jag som får hålla ställningarna. I eftermiddag började jag läsa Tomas Sjödins bok, som jag köpte i måndags. Den fanns att köpa även ikväll och han läste två krönikor ur den för oss. Annars var det den vanliga hundrundan och postrundan med hunden, fika med svärfar som tittade ut hit och lite stickning. Min första strumpa är klar och nästa påbörjad.

Återbesök

Höstdagar kan vara en blandning av sol och regn. Så var denna. Lägg dessutom till kraftiga vindbyar så är väderkartan komplett. Hunden och jag fick passa på att promenera mellan regnskurarna. Vi hade tur som fick njuta en stund av solen. Äppelträdet, som jag ser från fönstret vid mitt skrivbord, lyste så vackert i solskenet. Äntligen höll det uppe så jag kunde gå ut och fotografera det.

Maken gav sig av ner till Halland på förmiddagen och beräknas komma hem torsdag kväll eventuellt fredag. Nej, han har inte fått jobb där nere. Han har hjälpt sin syster att riva sommarstugan. Nu håller de på att bygga upp den igen. Likt Fågel Fenix ska den resa sig ur ruinerna i en ny gestalt. Vi, som var kvar här hemma, alltså hunden och jag, tog det easy. En kaffe latte och lite stickning varvat med bokläsning för min del. Hunden jagade hundgodisgömman tills han blev trött och slappade i soffan.

Efter ett tag ringde jag min mamma. Jag hade lovat att komma och hälsa en dag, göra ett återbesök i hembyn. Det kunde passa idag. Vi åkte ut till henne, ja, hunden fick följa med, och åt middag tillsammans där. Sen satt vi och pratade en bra stund. Syrran kom in och fikade. Jag hade köpt med mig en budapestrulle på vägen. Den smakade gott till kaffet. Så gick tiden och de var dags att vända tillbaka till det som nu är hemma.

Det hann bli mörkt innan vi kom hem igen. Det är riktigt mörkt ute nu på kvällarna. Så här på landet långt från allt vad gatlyktor heter gäller det att utrusta sig med pannlampa om man ska se något i mörkret. Det kan ju vara bra när man ska hämta ved i vedbon och tända i panna. Hur mörkt det än är i livet, så skingras mörkret om man tänder det minsta lilla ljus. "Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det", som Johannes säger i sitt evangelium. (Joh 1:5)

måndag 1 november 2010

Te + litteratur = sant!

Det tar sin tid att återvända när man varit trött och krasslig. Det märkte jag av idag. Jag var rejält trött när vi kom hem från dagens utflykt. Maken hade tid för uppkörning till taxikort i Jönköping. En lagom utflykt tänkte jag och hakade på.

Medan maken körde runt i stan och var nervös, gick jag runt på A6 köpcentrum, som låg precis intill där han skulle möta upp. Jag tog det ganska lugnt och strosade runt, tittade i inredningsbutikerna som plockade fram julsakerna. Vid Kahls kaffehandel måste man ju stanna och åtminstone lukta på teerna. Jag fyllde på vårt teförråd med två sorters te, ett grönt smaksatt vid namn Mareld och ett svart dito som kallades Höstglöd. Vi smakade på marelden ikväll och det var gott. Lyste verkligen upp i höstmörkret.

Te + böcker = höstmys
De som känner mig vet att jag inte kan gå förbi en bokhandel utan att titta in. Det blev förstås mer än så. Man får passa på när man hittar det man vill ha. I trappan ligger på översta trappsteget från vänster först den bok jag hade med mig i väskan ifall jag behövde vänta länge: Paganinikontraktet av Lars Kepler, en rafflande historia med politiska förvecklingar och yrkesmördare som jagar några ungdomar. Jag har inte läst hans första, Hypnositören, men det kanske jag måste göra, om den är lika bra. I mitten finns Värma varandra, en liten bok med berättelser och beskrivningar på stickat och virkat som människor delat med sig till barn och andra som behövde en filt eller en kofta eller något annat. Ett och annat kakrecept finns också med. Den ska jag läsa och bli inspirerad av. Till höger ligger en bok av Tomas Sjödin, Jag lutar åt Gud. Det är hans senaste och jag har gillat hans tidigare. Dessutom kommer han hit till Forsheda på torsdag. Han ska tala i Svenska kyrkan. Jag tror det kommer att bli fullsatt. Förra gången han var här fick vi flytta över från församlingshemmet till kyrkan för att få plats.

På det nedre trappsteget har jag placerat två böcker av två författare som alltid skriver tänkvärda saker. Anders-Petter Sjödin har skrivit boken Förvandlad i Guds närhet som handlar om vad det innebär att vara lärjunge till Jesus. Den sista boken heter Att älska livet mer än dess mening och är skriven av Owe Wikström. Jag har gillat hans tidigare böcker och kommer säkert att gilla denna med. Jag tror att titeln anspelar på ett citat ur Bröderna Karamasov av Dostojevski. Jag tycker jag känner igen det. Vi får väl se om jag har rätt. Nu har jag i alla fall en liten hög att plöja igenom. Det är böcker som tar sin tid att läsa därför att de inbjuder till eftertanke.

Min mårbackapelagon fortsätter att blomma inomhus
Nu hade jag inhandlat två viktiga ingredienser för en bra höstkväll, te och böcker. Nu fattades det bara ett ljus, men det hade jag ju hemma. När jag gått ett tag råkade jag titta på mobilen och upptäckte att den var avslagen. Det var inte bra. Hur skulle maken kunna kontakta mig när han blev klar om inte min mobil var på. Jag försökte få igång den men inget hände när jag tryckte på knappen. Då vände jag på telefonen och fick se att batteriet var borta. Inte konstigt att den inte fungerade. Tänkte att batteriet finns säkert i fickan, men där var det tomt. Då räknade jag ut att det nog ramlat ut hemma innan jag stoppade ner mobilen i fickan. Så var det också kunde jag konstatera när jag kom hem. Men problemet med att kontakta maken kvarstod. Hur skulle han veta var jag var? Tack och lov finns det trevliga människor på IKEA. I vanliga fall brukar man alltid stöta på bekanta när man är på A6 men inte idag. Idel okända människor passerade mig. Till ssit gick jag fram till tjejen vid informationsdisken på IKEA. Hon hjälpte mig att ringa till maken. Han hade precis blivit klar och kunde meddela att han klarat uppkörningen. Det firade vi med att äta lunch på IKEA. Billigt och gott.

Sedan var det dags att åka hemåt igen. Jag var trött efter utflykten. Då är det skönt att bara vila en stund  i soffan. Hostan håller i sig. Det är nu sex veckor som jag hostat konstant. Läkaren ringde i morse för att kolla hur det gått med hostan. När hon hörde hur jag lät, skrev hon genast ut lite antibiotika åt mig. Så nu får jag knapra piller ett tag. Jag hoppas bara att de hjälper.