söndag 28 mars 2010

Vattentankar



Vatten i fast form som snö och is har vi haft tillräckligt av i vinter. Nu försvinner det mer och mer för varje dag. Man kan nästan se hur snöfläckarna krymper och ersätts av krokus och snödroppar. Fåglarna fyller luften med sina olika melodier. Nyss kom en rödhake och satte sig precis utanför fönstret. Vi var ute och promenerade delar av hundrundan för en stund sedan. Vi fick skynda hemåt när det kom en liten regnskur som övergick i hagel. Den varade inte länge som tur var.

Hela stigen över kullen är nu helt snöfri. I stället samlas vattnet i flytande form där marken är som lägst. Grusvägarna blir geggiga av lera och det står vatten på åkrarna. Diken och kanaler fylls, men jag undrar om vi får den hemska vårflod som man pratar om. Kanske inte hos oss i alla fall för vattnet verkar rinna undan ganska bra. Det kanske hamnar hos andra och skapar problem där. I stan verkar man ladda för översvämning av Lagan.


Igår var det marknad i stan. Jag brukar undvika att gå på stan då. Jag är inte så förtjust i att trängas och leta efter lediga parkeringsplatser. Men igår råkade jag hamna mitt i. Ibland kan man förstås göra fynd. Jag hade nästan passerat ståndet när mina ögon spanade in några spännande dekorationer. Det var glasskålar och vaser fyllda med vattenpärlor. Det såg så läckert ut att jag måste stanna och kolla. Sen kunde jag förstås inte låta bli att köpa. Man fick förstås en beskrivning med hem. Försäljaren skojade och sade att den var på japanska. Jag svarade att det var lugnt för min som kan japanska. Då skrattade han gott. Beskrivningen var på svenska.


Det jag fick med mig hem var två små plastpåsar med en sked pyttesmå genomskinliga runda korn ca 2 mm stora. De skulle man hälla i 8 dl vatten. Efter 6-8 timmar hade de svällt till cm-stora gelépärlor. Jag köpte glasklara och lila.

I pärlorna kan man plantera växter. Man ska bara tvätta bort jorden från rötterna. Sedan kan växterna placeras i pärlhögen. Pärlorna är fuktiga och det ska räcka med den fukten. Efter några veckan kan man behöva fylla på lite vatten. Jag stack ner några påskliljor bland de klara vattenpärlorna.

Man kan också använda pärlorna till ljuslyktor. De lila pärlorna placerade jag i en låg glasskål. I mitten satte jag ett litet glas med ett värmeljus i. När man tänder ljuset lyser det igenom vattenpärlorna.

Vattenpärlorna är genomskinliga så att de släpper igenom ljuset. Samtidigt färgar de ljuset i den egna färgen. Det är väl så vi människor också gör. I varje fall borde vi sprida ljus omkring oss och inte dölja vårt ljus. "Ingen tänder en lampa och döljer den med ett kärl eller ställer den under en bänk, utan man sätter den på en hållare, så att de som kommer in ser ljuset." (Luk 8:16) Liknelsen kommer från Jesus. han säger också att inget kommer att förbli dolt utan att allt kommer att uppenbaras. Så är det för det mesta. Någon gång kommer allt fram. Därför är det bäst att inte ha några "lik i garderoben" utan att vara öppen och ärlig.

Allt som vi sprider omkring oss färgas också av oss precis som vattenpärlorna färgade ljuset. Det är därför som det kan vara roligt att höra föredrag om samma ämne men med olika föreläsare. Präster och pastorer predikar ofta utifrån samma text. Ändå kan det bli så olika. Ibland kan det uppfattas som ett problem att vi uttrycker oss på olika sätt. Det tycker inte jag. i stället tycker jag att det är berikande med alla våra olikheter. De som lyssnar och ska ta till sig budskapet är ju också olika. Vi är intresserade av olika saker. Därför lyssnar vi på olika sätt.

Jag pratade just idag efter gudstjänsten med en kvinna om detta. En del människor kan vara väldigt intresserade av något område som andra tycker är helt ointressant. Jag tycker till exempel att bibelstudier kring ämnet Israel är ganska ointressant, men det finns många som gärna deltar i sådana. Det får de gärna göra. Det viktigaste tycker jag ändå är att vi inte glömmer det centrala budskapet i den kristna tron och bara ägnar oss åt perifera frågor och spekulationer.

Idag är det palmsöndagen och nu inleds Stilla veckan som leder fram till kristendomens största högtid. Den här veckan har vi alla möjligheter att fokusera på det som är centralt i kristen tro nämligen Jesu död och uppståndelse. Jag ser alltid fram emot påskhelgen mer än andra helger. Den innehåller så mycket dramatik.

Dagens skylt är en sten med ett kors. Korset pekar i olika riktningar. Bakåt mot alla misslyckanden och alla sorger vi varit med om, nedåt mot död och grav. Men framför allt pekar det framåt mot uppståndelsen och uppåt mot himlen och ljuset. Utan mörker vet vi inte vad ljus är. Utan död blir det ingen uppståndelse. Kanske är det så att utan sorg kan vi inte uppleva verklig glädje.



Nu hoppas jag att vi får vårsol till påsk. Maken och jag släpade fram vår bänk och ställde den på trädäcket där eftermiddagssolen brukar värma och buskarna med tuja och idegran ger visst lä. Det var inte läge att sitta där idag. men nu är vi beredda den dag solen tittar fram lagom till eftermiddagsfikat.

torsdag 25 mars 2010

Fågelkvitter och vårfloder



Nu börjar det bli riktig vår med lite mer värme och sol. Idag var jag ute på rastvakt och tyckte att det var skönt. Solglasögonen åkte på. När solen skiner och vägar och stigar börjar torka upp, då längtar vi till dagen då motorcyklarna kan plockas ut. Än har jag inte sett några ute på vägarna här omkring. Vi kanske får nöja oss med att titta på skylten här ovan. Än får hojen stå parkerad.

Kanalen fylls med smältande isvatten och det som inte får plats där hamnar på vägen. Så nu kommer vi inte över om vi inte har gummistövlarna på. Det blir lite kortare hundrundor när vi inte kan ta oss upp till skogen. Men snart har vattnet runnit undan igen. Det kanske dröjer ett tag eftersom det ligger mycket snö kvar där det är skugga. Trädgårdsdammen är fortfarande täckt av is och snö.


Nu händer det en hel del. Förra veckan var här massor av snö. Nu kan vi gå på barmark och slippa halka på isen. På södersidan av vårt hus har snön försvunnit och växterna börjar vakna upp ur vinterdvalan. Lökarna sticker upp och då kommer rådjuren och äter upp dem, åtminstone tulpanerna. Påskliljorna låter de vara. Snödropparna har blivit fler på bara några dagar och krokusarnas blad har tittat fram. Till helgen får vi nog bära fram den ockragula "missionshusabänken" som brukar stå på trädäcket vid ingången. Där kan man sitta soliga eftermiddagar och fika när man kommer hem från jobbet.


Idag har fåglarna kvittrar i varenda buske. I morse tyckte jag att jag hörde tranorna ute på mossen, men det kanske var gässen som flög förbi. Talgoxar, blåmesar, entitor och gulsparvar tjattrar i buskarna och har fruktansvärt bråttom. I skogsbrynet kuttrade duvorna. Koltrastarna sjunger också. Jag har sett några vid vårt fågelbord hela vintern, men nu är de överallt. Det måste vara flera som kommit tillbaka. De sjunger så fint och är så vackra i sina svarta fjäderdräkter. Man kan förstå att den kallas Sveriges nationalfågel.

Imorgon är det fredag igen. Ibland går veckorna rasande fort. Man hinner inte med det man vill göra. I skolan är det nationella prov som ska genomföras och hemma behövs det putsas fönster och göras vårfint. Jag har hur mycket som helst på min göralista. Men jag har bara 24 timmar på dygnet som alla andra. Då får en del saker bli ogjorda. De närmaste sex timmarna ska jag i alla fall tillbringa i sängen och förhoppningsvis sova gott så att jag kan vakna pigg och utvilad imorgon.

onsdag 24 mars 2010

Möte med smaker från Asien

Sushi med Kycklingspett Yakitori
De senaste dagarna har jag ätit asiatiskt. Igår besökte maken, sonen och jag den nya sushibaren i Värnamo. Jag gillar sushi så det var gott och trevligt. Japansk mat passar mig. Vi fick misosoppa till förrätt, sedan 8 sushibitar och kycklingspett med yakitorisås och ris.

När jag växte upp fick vi smaka japansk mat,  när min moster och hennes familj var hemma i Sverige. De bodde ju större delen av min uppväxt i Japan. Jag kommer ihåg de tunna prassliga tättskrivna breven med spännande frimärken på som kom med jämna mellanrum.Jag skulle gärna besöka landet men det ligger så långt borta. Sonen studerar japanska och har vissa planer på att åka dit och eventuellt studera där. I så fall bara måste jag ta mig dit och hälsa på.

Japansk akleja

Det japanska temat finns i min trädgård också. Sedan några år tillbaka håller jag på att skapa en japansk hörna i en del av min stora trädgård. Jag planterar lite nya väster varje år. Jag vet att det borde vara lite mindre av gräsmatta och mera av grus och stenar och vatten, men hittills har jag inte orkat gräva bort gräset mer än där planteringarna är. Där finns i alla fall rhododendron, bambu, en del japanska gräs, japansk akleja och en del andra växter från de japanska öarna. Jag kommer att fortsätta på temat även denna sommar.

I eftermiddag var vi bjudna hem till en kollega på filippinsk mat. Hon och hennes familj var på Filippinerna för några veckor sedan och hälsade på den ene sonen som jobbar där just nu. Det var också gott. Vi fick en god sallad med mango till förrätt och kycklingspett, ris och två såser, en jordnötssås och en gjord på mangoraja och creme fraiche. Sedan blev det bildvisning innan kaffet. Det var trevligt att träffa kollegorna och prata om annat än skolan. Nja, lite skolprat blev det väl. Högljudda var vi i alla fall.

Det är en helt annan värld man ser på bilderna från Filippinerna. Det är svårt att föreställa sig hur det är att leva där. Vi besöker gärna de vackra stränderna och badar i det varma vattnet med underbara fiskar. Men livet kan vara hårdare för dem som bor där alltid. Det är så lite vi förstår av deras värld.

Dagens skylt har anknytning till denna träff. Personalrummet är också en mötesplats där vi kan träffas och prata om allt möjligt. Nu när vi inte äter lika ofta med eleverna utan har med egen matlåda, blir det fler tillfällen att umgås på rasterna. Vi sitter där med våra uppvärmda matlådor och pratar. Det är faktiskt värdefull tid som utvecklar vår gemenskap och vårt samarbete. Visst pratar vi jobb ibland fast vi har rast.


Imorgon blir det i alla fall svenska smaker, ja, rentav småländska. På torsdagar äter jag med en klass och imorgon är det utlovat isterband med stuvad potatis. Det ser jag fram emot, smålänning som jag är.

lördag 20 mars 2010

Returtankar

Nu är våren verkligen här. När hunden och jag steg utanför dörren i morse, hörde jag ett efterlängtat ljud. Jag lyfte blicken mot himlen och där var de. Det första fågelsträcket passerade över huset. Det var gäss på väg norrut.

Här väntar blåsipporna på våren
Vi gick vår lilla promenad på morgonen. Frukosten väntade. Men i eftermiddag tog vi stora hundrundan. Det märktes att våren håller på att tära på vintern. Det var mestadels bart på vägen men geggigt. Jag gick förbi stället vid vägkanten där tussilagon snart ska visa upp sina soliga ansikten, kullen där blåsipporna snart målar marken i blått, hagen där vitsipporna ska ersätta snön och den smala remsan mellan grusvägen och stenmuren där liljekonvaljernas små spjut snart ska väckas av solens värme. Vi har mycket att se fram emot, mycket att längta efter. Det är en härlig tid vi går mot.

Vårens första snödroppe
Det var skönt i luften när vi var ute. Jag tog en runda genom trädgården innan jag gick in. Där var de, vårtecknen jag letat efter. En liten snödroppe hade letat sig upp ur den kalla marken. Sedan hittade jag flera växter som börjat arbetet med att ta sig upp ur myllan. På södersidan höll pionerna på att visa sig. Det kanske är väl tidigt med tanke på alla snö som ligger bara decimetrar därifrån.

Vår skola är sedan ett antal år miljöcertifierad med Grön Flagg. Vi har jobbat med flera olika teman. Livstil och hälsa, kretslopp och nu håller vi på med konsumtion. Arbetet pågår hela tiden, men ibland satsar vi lite mera under några veckor. Just nu jobbar vi i år 3-6 med frågor om energiförbrukning, om hur växthuseffekten påverkar oss och om hur vi kan påverka utvecklingen. Varje lärare har specialicerat sig på ett område och genomför sin lektion i alla klasser. Energifrågorna hamnade på mitt bord.

Förra veckan var en av mina kollegor hos våra femmor och pratade om växthuseffekten. Det har resulterat i ett stort engagemang från elevernas sida. Samma dag hittade jag en ny grupp på Facebook, skapad av en av våra elever. Gruppen heter SVHEN och det uttyds Stoppa VäxtHusEffekteN. Det kallar jag miljöengagemang. Jag var nog en av de första att ansluta mig till gruppen, som nu består av större delen av klassen. Den, som säger att ungdomar idag inte bryr sig, har fel.

Själv försöker jag bidra genom att återanvända så mycket jag kan. Idag har jag sytt en handlarkasse av gamla kaffepaket. Den som vill veta hur man gör, hittar beskrivningen på min pysselblogg. Jag blev riktigt nöjd med resultatet.

Min handlarkasse av återvunna kaffepaket
Det är en sund tanke att återvinna och återanvända allt som inte längre fyller sin funktion. Vi har fått en ny soptunna för ett tag sedan. Vi brukade aldrig ha något att skicka iväg i den gamla. Det lär inte bli mycket i den nya heller. Det mesta eldar vi upp eller komposterar. Resten tar vi till återvinningsstationen eller pantar i affärens returstation. Därför är det ingen katastrof att sopbilen inte velat köra upp till oss de senaste gångerna. Sista gången den var här körde den fast i snödrivorna. Men trots att vi sällan har något i sopsäckarna, så får vi ändå betala sophämtningen.



Dagens skylt
När vi pantar en flaska eller lämnar glasburkar, papper eller metall i returbehållarna, går de tillbaka, i retur, till produktionen av nya förpackningar. Så småningom kommer de till användning igen i en annan form. Det finns väl tillfällen när man önskar att livet kunde gå i retur, att vi kunde börja om igen. Livet går inte i retur. Men jag hoppas, att den dag jag inte längre behöver min kropp, ska delar av den kunna återanvändas av någon som behöver just de delarna. Jag tror att jag är mer än min kropp och jag kommer att fortsätta leva på ett annat sätt, i ett annat liv. Jag tror inte på reinkarnation, men jag tror på uppståndelsen.

I profeten Jeremias bok i bibeln berättas om krukmakaren som börjar om igen när lerkärlet inte bli som han tänkt sig. Bilden används där om Gud. Han är som krukmakaren som inte ger upp utan börjar om igen och igen tills leran blir det vackra föremål han tänkt sig. Det är en tröstrik tanke att Gud inte ger upp oss trots att vi misslyckas gång på gång. Vi får alltid, alltid komma tillbaka och börja om igen.

onsdag 17 mars 2010

Större än Gud

Man hittar mycket roligt på Youtube. Den här kluriga frågan har cirkulerat i mejlen ett tag. Men den är mycket roligare så här.



Då vet vi det. Det finns inget som är större än Gud. Det har jag alltid vetat.

Gud är större
Vad vi än kan säga
Gud är större
Vad vi än kan göra
Gud är större
Vad vi än kan tänka
Gud är större
Vad vi än kan tro
Gud är större

måndag 15 mars 2010

Vårtecknen väntar

Påskens underbara liljor lyser upp som solar
Jag blir avundsjuk på dem som hittat årets första vårblommor i trädgården. Mina snödroppar är begravda under så där en meter snöhög. Där vintergäcken brukar dyka upp är det en stor vattenpöl när solen tinat upp isen. Det lär nog dröja innan vårens blommor öppnar sig för solen i min trädgård. Jag får väl nöja mig så länge med de köpta gula små påskliljorna. De blir man glad av. Men de får bo inomhus ett tag till.


Chilipeppar på gång

I mitt köksfönster växer i alla fall några små plantor av släktet Capsicum annuum, chilipeppar. Jag sådde tre olika sorter för några veckor sedan. En sort hade jag tagit frö av förra året. Det ska bli spännande och se vilket resultat det blir av de fröna. Snart är det dags att så fler frön. Jag tror det dröjer innan man kan plantera ut de små plantorna i år. Därför vill jag inte börja för tidigt.

Idag var jag ute och tittade till min magnolia som jag planterade förra året. Det levde i alla fall fortfarande och hade börjat komma till liv. Jag undrar bara om inte rådjuren har tuggat lite på kvistarna för jag tror inte att jag varit framme med sekatören. Det blev inget foto idag, men jag plockar fram en blommande kvist från förra året och ser fram emot kommande blomning.

Förra årets magnoliablomma
Det är inte konstigt att man längtar till vårblommor och sol. Den här vintern har varit påfrestande. Redan i november åkte jag på en förkylning och sedan har jag inte blivit kvitt den helt någon gång. Den påminner en del om energiprincipen, ni vet, Energi kan inte förstöras bara anta olika former. Min förkylning har växlat mellan halsont, rinnande näsa, ömmande bihålor, huvudvärk m.m. Just nu verkar den ha parkerat i en axel. Den värkte i helgen så att jag inte kunde sova. Det var omöjligt att hitta någon sovställning som inte gjorde ont. Det är tur att jag skriver med vänster hand. Annars hade jag inte kunnat fixa jobbet idag. jag kan knappt lyfta höger arm. Det blir vissa problem när man ska klä på sig, men inte värre än att det går att lösa. Nu ser jag fram emot sol och värme, inte bara sådan värme som kommer från vetevärmaren i form av en katt.

Jag tror att många känner sig slitna nu. På vår skola har vi fått ökat antal lektioner och minskad planeringstid. Det märks både på orken och på stressnivåerna. man hinner inte planera tillsammans med kollegorna för vi har ingen tid då vi är lektionsfria samtidigt. Och när eleverna gått hem är det det ena mötet efter det andra. Det är rättning och den egna planeringen som får stryka på foten. Det är för väl att man har 30 års erfarenhet att falla tillbaka på. Då kan man planera snabbt men det kanske blir sämre med nytänkandet om man bara måste plocka ur erfarenhetsskafferiet. Förhoppningsvis kan vi återta en del planeringstid till nästa läsår. Men jag förmodar att det betyder större grupper i stället.

Utgång mot det gröna
Det förra inlägget blev utan skylt. Jag hittade ingen passande. Dagens skylt visar på nödutgången, utgången mot det gröna. Nu när solen skiner och våren tittar fram, vill vi ut i det gröna. Jag tar alla vägar som finns bara de leder ut. Jag gör gärna som skyltens figur, skyndar mig ut i solen. Det tycker hunden är bra.

lördag 13 mars 2010

Gospelgung vs Melodifestivalen


Den här lördagen har jag sett fram emot ett bra tag. Den blev så bra bra som jag förväntat mig. Det jag väntat på var konserten i Missionskyrkan med gospelkören Souled Out från Glimåkra folkhögskola. Som gammal körsångare kan man ju inte missa ett sådant tillfälle hemma i sin egen kyrka. Det var vi som tagit hit kören men det blev ett ekumeniskt arrangemang tillsammans med Svenska kyrkan. Fritidsnämnden var också med på ett hörn.

Gospelmusiken ligger mig varmt om hjärtat. Det är roligt att sjunga gospel. Man får använda hela kroppen och det gjorde den här kören. Flera av mina foton blev alldeles suddiga därför att hela kören gungade. Men det är så det ska vara. Kören bestod av ungdomar som studerade på gospellinjen på folkhögskolan i Glimåkra. De sjöng mest mindre kända låtar men det svängde verkligen om dem. Vi fick sjunga med i Go tell it och He´s got the whole world dessutom i kanon. Hela kyrkan var fullsatt, men jag tyckte att publiken kunde gungat med lite mer.

För mig är gospeln glad musik. Det engelska ordet gospel betyder ju evangelium på svenska. Det ordet kommer ju i sin tur från grekiskan och betyder det glada budskapet. Gospeln har verkligen ett glatt budskap till lyssnarna. Sångerna handlar ofta om hur Gud älskar oss och vad han gjort för oss. Det är mycket lovsång i dem som t ex i Keep on praising som var en av låtarna vi fick höra. Jag tror att många var gladare när de gick hem än de var när de kom dit.

Efter konserten var det fika i församlingsvåningen. Det var väl några som gick hem för att titta på Melodifestvalens final. Men vi stannade kvar. Dels tycker jag att årets bidrag i melodifestivalen varit lite blekare än vanligt och därmed blir programmet mindre intressant. Dels hade jag räknat ut att vi skulle nog komma hem i tid för att kunna se resultatet. Vi kom hem när de tre-fyra sista bidragen framfördes. Man har ju fått höra alla bidragen innan så det gjorde inget att man missade början. I år har jag inte haft någon storfavorit. Det var väl rätt låt som vann. Den hörde till de bättre och Anna sjunger bra. Nu är äntligen melodifestivalsveckorna över. Eurovision kan jag däremot vara utan.

Jag filmade en del av en av låtarna på konserten. Filmen är lite skakig för jag hade inget stativ med mig. Dessutom är ljudet inte så bra. Jag stod längst fram till höger bredvid högtalaren. Det var mer tryck i kören än vad som framgår av filmen. Men den är ett minne och ger en liten glimt av vad vi fick vara med om.


Imorgon har vi bön och lovsång i Missionskyrkan. Det blir kanske inte samma gospelgung, men det är alltid skönt att sjunga lovsånger till Guds ära.

"Jag sjunger om din storhet, Gud, min konung,
nu och för evigt prisar jag ditt namn."
Ps 145:1

fredag 12 mars 2010

Hjärtliga hälsningar från solen

Vägen till skogen
 Varje morgon, när jag går till bilen, halkar jag fram på flera centimeter tjock is. Nätterna har varit kalla. Men på eftermiddagen, när jag går i andra riktningen, sjunker jag ner i den mjuka porösa isen uppluckrad av solens värmande strålar. För varje dag tittar jord och grus fram mer och mer. Det är härligt även om det är en jobbig tid för oss hundägare. Hunden älskar att kuta runt överallt, men det är inte lika roligt att ta hand om spåren av det inomhus.

Vi gick i alla fall vår stora hundrunda idag på eftermiddagen. Första delen av rundan går genom öppna marken. Där kommer solen åt snön och isen så vägen var bitvis helt isfri. Men när vi kom in i skogen var det snö, is och kyla som rådde. Där hade inte solens värme nått ner till marken. Jag gick där och tänkte på hur det är mellan oss människor. I en öppen gemenskap där värme råder, tinar det frusna inom oss, men i den kalla och slutna tar det längre tid att bli av med den inre kylan. Jag tänkte också på hur det var när den första snön kom. Lite kyla och nederbörd och så var hela världen vit, men det går inte lika fort nu, när det vita och kalla ska försvinna. På samma sätt går det fort att skapa en kylig relation. men det är betydligt svårare och tar längre tid att tina upp frostiga relationer. Det går åt mycket av värmande gemenskap och vänlig omtanke innan bitterheten i ett frostnupet inre kan försvinna.

Jag fick trots allt en hjärtlig hälsning från vårsolen idag. Längst upp i skogen mitt på vägen fanns den. Den såg ut så här:
Hjärtliga hälsningar från vårsolen
Jag hoppas att rådjuren som vi skrämde bort från utfodringsplatsen i skogen också kunde njuta av vårsolen idag. De kanske kom tillbaka när vi passerat på väg hemåt igen.
Viltrestaurangen
Dagens skylt passar här. Det var ju tur att jag hade kameran med mig, när vi stötte på de vilda djuren. Förra gången låg den hemma. kameran har åter blivit en av mina bästa vänner. Under ett antal år slutade jag nästan helt att fotografera. Sedan köpte jag en liten digital kompaktkamera när de började bli vanligare och lite billigare. Den fungerade hyfsat under ett bra tag. Men jag är glad för min nya kamera. Systemkameran ger helt andra möjligheter och andra utmaningar. Jag gillar ju utmaningar.

Vän eller fiende?
Fartkamerorna hör väl däremot inte till mina bästa vänner. En gång har jag fastnat på en bild i den. Jag vet att det är bra att de finns. Trafiken blir faktiskt lugnare på de sträckorna. Men när jag fick hem bilden, visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Det var inte kul att behöva betala. Och bilden jag fick fick för pengarna var katastrofalt dålig. Ingen vidare skärpa och ingen bra bildkomposition. motivet var inte heller någon höjdare. Jag var sen på väg till en tjejträff. Jag sitter framåtlutad över ratten med håret på ända och något vilt i blicken. Det fattades väl bara tvångströjan. Det var väl det man skulle kunnat skratta åt. Så här långt efteråt kan jag faktist göra det. Just då ville jag helst betala i smyg och gömma bilden.

Nu finns väl min ringa förseelse - jag körde inte så många km/h för fort - registrerad i något register för all framtid. Den kommer att följa mig. Frågan är om samhället kan förlåta mig, även om jag ber om förlåtelse. Finns det utrymme för förlåtelse i samhället idag? Det finns så mycket gamla oförrätter som dras fram gång på gång. Det senaste i raden är väl folkmordet på syrianerna. jag menar inte att man ska sopa sådana saker under mattan och inte prata om det. Men vad tjänar det till att ständigt påminna oss om allt hemsk som har skett? Skapar det inte bara mer bitterhet? Är det inte bättre att försöka förlåta och glömma? Inte glömma att det hemska har skett utan glömma bitterheten och gå vidare.

Vi människor har ofta svårt lämna saker bakom oss. Vi drar ständigt upp och ältar gärna det negativa. Det är bra att inte Gud är som vi. När han förlåter, glömmer han. Han drar inte ständigt upp våra misstag och slår oss i huvudet med dem. Han  ger oss alltid en ny chans. Det är ofta mer än vad vi ger varandra.

"Lycklig den vars brott har förlåtits och vars synd har plånats ut!" (Ps 32:1)

söndag 7 mars 2010

Den desperata jakten på våren

Vårens tidiga tecken - takdropp

Nu börjar vi den desperata jakten på våren. Vi är trötta på den långa vintern och letar efter vårtecken överallt. Vissa vårtecken kan jag tänka mig att vara utan. Ett av dem är vårtröttheten. Jag har varit ovanligt trött hela vintern och vill inte bli ännu tröttare. Det kanske är åldern som tar ut sin rätt, men så gammal är jag ju inte.

Ibland tar vi ut eländet i förväg. Bara tanken på tanken på vårtröttheten, tynger ner.  Vi förväntar oss att bli trötta, alltså blir vi ännu tröttare. Det kan vara så med andra företeelser också. Jag ser högen av arbetsuppgifter som ligger framför och blir trött av tanken på allt jag ska göra. Det är utvecklingssamtal och nationella prov, kvällskonferenser och föreläsningar. Och så ska jag hinna undervisa också. För att inte tala om allt utanför jobbet. Visst blir man trött av bara tanken.

 Det bästa sättet att äta en elefant är att ta en bit i taget, har jag hört. Det är väl så vi måste göra. man kan inte svälja elefanten i en tugga. Livet blir inte så jobbigt om man bara oroar för en sak i taget. helst ska man väl inte oroa sig alls. Jag hör inte till de människor som lätt stressar. Jag vet att världen inte går under bara för att jag inte hinner med allt jag tänkt göra. Den blir på sin höjd lite besvärligare för någon - oftast mig själv. Det jag inte hann idag, får jag göra imorgon. Eller helt enkelt hoppa över.

En försmak av våren

Man kan inte forcera fram resultat. Inte om man vill ha bra bestående resultat. Det gäller våren också. Vi kan plocka in kvistar och driva fram till blomning inomhus. Men verklig vårblomning kommer inte förrän de rätta förutsättningarna finns här.

Vi kan inte förvänta oss fantastiska resultat om inte de rätta förutsättningarna finns. Förutsättningar kan vara så mycket - tid, pengar, personer, lokaler m.m. Om vi ska kunna göra ett bra jobb i skolan, måste vi få de rätta förutsättningarna för det. Vi kan bara utgå från de förutsättningar vi har och göra vårt bästa utifrån dessa. ibland har vi kanske för stora förväntningar på oss själva, men vi kan inte göra underverk. Jag menar inte att vi ska ge avkall på våra ambitioner, men vi måste vara realister. Om vi inte ges rätt förutsättningar, kan vi inte nå våra mål.

Idag gick Vasaloppet av stapeln. Det är en maffig bild, när hela horden startar i Sälen. I år var förutsättningarna goda och många förväntade sig säkert bra resultat. Gott om snö och träningstillfällen i hela landet, bra spår och fint väder. Ändå var det flera som fick avbryta loppet därför att deras förutsättningar inte var de optimala. Logistiken fungerade visst inte helt perfekt heller. Bussarna fastade i köerna och kom inte fram förrän startskottet gått. För de som drabbades blev inte början på loppet som de tänkt sig, men det var bara att bita ihop och göra det bästa av situationen. Det är så vi måste tänka. Vi kan bara försöka göra vårt bästa.

Vårsolen bländar

Vårsolen värmer mer och mer. Den smälter snön och det blir takdropp. Sedan fryser det på framåt natten och det blir halt på vägen. Hunden och jag gick stora hundrundan idag. Här och där hade isen smält bort och gruset tittade fram. Men stora delar av skogsrundan ligger fortfarande under snö och is. Broddar rekommenderas på stövlarna. Och solglasögon på näsan. Hunden älskade att springa på skaren. Det var mycket roligare än att pulsa i lössnön. För mig var det inte lika roligt. Skaren höll bara ibland.

Rådjuren och älgarna tyckte nog också att det var lugnast att gå på de plogade vägarna. Det var gott om spår efter dem. De har svårt att hitta mat. Spåren ledde fram till viltutfodringsplatsen uppe i skogen. Ett rådjur vågade sig fram utanför huset mitt på dagen igår. Det letade nog desperat efter mat eftersom det gick fram till rören med fågelfrön och smaskade i sig dem.

Rådjur på jakt efter mat

Runt Forsheda har man satt upp skyltar som visar lämpliga cykelvägar. En del av dem har jag sett hela vintern när jag gått min hundrunda. Vägarna finns där även om det inte varit lämpligt att cykla där på ett tag. Snart blir vägarna bara och då kommer cyklarna ut. Det är också ett efterlängtat vårtecken. När man kan plocka fram motorcykeln och köra en runda. Då är det vår.

Våren är ute och cyklar


Än ligger snön djup över snödroppar och vintergäck. Men snart kommer de, vårens underbara tecken. Vintern kommer säkert att vilja stanna länge iår, men den får ge sig nån gång. I Narnia var det Vita häxan som höll landet i sitt grepp av snö och is. Men när Aslankom tillbaka och andades på marken, försvann kölden och våren återvände i ett nu. Ibland önskar vi att det skulle gå lika snabbt för oss. Men det skulle vara att ta ut våren i förskott. Var sak har sin tid. Och våren har sin.

tisdag 2 mars 2010

I vårens väntrum


Nu är vi inne i vårmånaderna. Våren är underbar, men inte de här första veckorna. Jag är inte så förtjust i snöslask och lervälling blandat med blöta isgator. Jag vet att det måste till om den sköna våren ska kunna ta över. Snön måste bort på något sätt och då blir det blött och geggigt.

Några dagar med plusgrader och regn har verkligen fått snöhögar och vallar att sjunka ihop. Vårfloden forsade på vår lilla grusväg. Det droppade från taken och alla istappar försvann. Men i morse kom våren av sig. Då snöade det stora blöta flingor och det blev till att trampa i blötsnö igen. Blixthalka på vägarna. Kollegorna fastnade i bilköer efter lastbilar som inte kunde ta sig upp för backarna. Det är tur att jag bara har några kilometer till skolan. har jag väl tagit mig ut på Torskingevägen är det oftast inga problem.

Våren är längtans tid. Det är nog inte bara vi som längtar till våren med sol, värme och gröna små blad som spirar. Fåglarna har börjat sjunga sina vårsånger. Vi längtar därför att vi vet att livet blir skönare och enklare när våren kommer. Vi slipper de bylsiga kläderna och mössorna som förstör alla frisyrer. Vi slipper mörker och kyla och kan njuta av milda vindar och vårsol.

Kan man köpa en biljett till våren här?

Ibland vill man helst köpa en biljett till vårligare breddgrader. Men egentligen tycker jag att det är härligt med alla våra årstider. Jag vet inte om jag skulle vilja ha sommar året om. Varje årstid har sin charm. Alla vårar är inte lika. Det växlar från år till år. Jag undrar här den här våren ska bli? Ska den bli lång med många vintriga återfall eller blir den kort när allt slår ut på en gång?

Variation och omväxling gör livet roligare. Det är, som Bodil Jönsson sagt, variationen som är all kunskaps moder, inte repetitionen. Ibland tror jag att vi repeterar samma sak för mycket. Vi tror att eleverna måste traggla tabeller och glosor för att lära sig. De kanske skulle lära sig bättre och snabbare om vi varierade oss mer och inte gjorde på samma sätt hela tiden. Jag försöker hela tiden variera min undervisning och de uppgifter jag ger mina elever.

Livet är variationsrikt. Tänk bara på oss människor. Så många varianter det finns. Det är väl skönt att vi alla är olika. Det gör att alla möten blir spännande. Ibland har vi lite svårt för all denna variationsrikedom. Det blir svårt för oss att greppa allt. Det är nog inte meningen att vi ska kunna det. Vi kommer aldrig att kunna greppa allt i vår fantastiska värld. Vi behöver möta nya utmaningar varje dag för att kunna växa och utvecklas som individer. Våra olikheter ger löften om nya spännande erfarenheter. Och ändå är vi mer lika än olika.