tisdag 30 augusti 2011

Tisdagscaching med hunden

Takko på cachingtur i regnet
 På Facebook kunde jag för ett tag sedan läsa om ett gäng tjejer som ceocachade tillsammans varannan tisdag. Ett sådant gäng skulle jag också gärna vilja ha. Det har jag tyvärr inte. Maken jobbade i kväll och han är ändå inte så intresserad. Det var bara hunden som ville följa med. Trots att det regnade gav vi oss iväg på en liten runda. Förra tisdagen blev vi blöta för att vi plurrade på  mossen. Idag blev vi rejält blöta av regnet. Himlen var alldeles grå när vi åkte och det regnade mer och mer ju längre vi kom. Första stoppet blev i Kärda där vi lade ut en cache, som ska skickas in för publicering så fort vi hinner.
Dalstorp - fantastiska murar mitt i skogen
 Min bloggkompis och geocachevän Anna-Lena har lagt ut en geocache i Hjälshammar. Den måste jag bara försöka hitta. Vi parkerade bilen och gick skogsvägen mot det gamla torpet Dalstorp. Vi hade tur som valde rätt väg från början och kom så småningom upp till en torplämning mitt i skogen där det fanns helt fantastiska stenmurar. Det kunde man inte ana när man susade fram på den stora autostradan bara några hundra meter bort. Senast i lördags åkte vi där.

 Tack, Anna-Lena, för att du visade oss detta smultronställe! Vi hittade inga smultron idag men vi såg några kantareller på vägen. Gömman var riktigt fin. Takko var nyfiken och nosade på cachen. regnet ökade när vi gick tillbaka till bilen för att åka in mot stan.
 I Apladalen finns numera fyra geocacher. De har länge legat på min lista. Två av dem är gamla. De har jag letat efter förut utan att hitta. Ikväll fann jag en av dem. Den var där jag varit och letat förut, men kanske inte tillräckligt långt in i gömman. Naturen har sin gång och gömman har nog ruttnat och fallit sönder mer och mer. Det kanske var därför jag hittade den ganska enkelt idag. Den andra gick jag bet på igen. Där behöver jag nog lite hjälp.
Ser du nanocachen? 
Två av cacherna har bara funnits ett litet tag. vi behövde inte leta särskilt länge. Den första gissade jag rätt på gömman, men så irrade jag runt lite innan jag prövade att pilla på det stället. Det är dumt. Man ska pilla på allt man tror kan vara en gömma. Den andra attackerade vi från andra hållet, alltså nere från Osudden. Där har vi redan varit tillsammans med pojkarna tidigare i sommar och loggar två cacher. Nu gick vi promenadvägen upp på andra sidan Lagan. Efter fem hundra meter hittade "bänken" där det skulle finnas en nanocache. Efter lite trevande kunde vi plocka fram den. Där fanns inte mycket plats att skriva på, men nu är den loggad i alla fall. Vi trodde nog att regnet skulle sluta för på vägen till sista cachen verkade det så. Vi bedrog oss för innan vi hunnit tillbaka till bilen vid Osudden hade regnet ökat igen. Trots det stannade vi till på ytterligare en plats och placerade ut en ny cache. Summa geocacher idag blev 4 hittade och 2 utlagda.
Solen kom fram för att gå ner
 Solen kom inte fram förrän vi nästan var hemma. Då var det dags för den att gå ner. Jag försökte fotografera solnedgången och ett landmärke längs vägen hem, men det var väl mörkt så bilderna blev inte så bra. Jag får försöka igen. Bilderna skulle vara till de nya utmaningarna i geocaching. Det är ett nytt påfund som än så länge finns som två olika typer. Photo Challenge går ut på att man ska fotografera något och lägga ut på loggen. I Action Challenge ska man utföra något för att få logga. Än så länge finns det inga lokala utan bara globala. Som premiummedlem kan man skapa en egen Challenge. Det kanske jag skulle pröva. Det gäller bara att komma på vilken utmaning man ska skapa. En fotoutmaning om jag utfört var att "skriva" sitt användarnamn med naturföremål. jag använde blommor och blad.
Takko vaktar min Photo Challenge
Nu har jag jobbat två dagar i skolan. Det har gått bra, men jag har ibland ganska ont och det finns många saker som är svåra att utföra. Det knepiga är att många av mina saker finns nedpackade i kartonger och jag kan inte lyfta och bära så bra. Igår var jag hos arbetsterapeuten och fick ett träningsprogram som jag ska köra morgon och kväll. Det blir till att stiga upp lite tidigare varje dag för att hinna med det. För varje dag går det bättre och bättre. Jag kan skriva med vänsterhanden åtminstone en liten stund innan det blir för ansträngande. Idag lyckades jag till och med klippa med en sax. Nu ser jag fram emot dagen när jag kan sätta händerna på stickorna och virknålen igen.

Det är mycket som ska planeras nu när man kommer tillbaka till jobbet. Mitt schema är lite preliminärt än så länge. Jag har i alla fall haft en lektion med treorna som jag inte har jobbat med förut. Femmorna och sexorna känner jag ju sedan tidigare. Nu har jag mattelektioner, NO-pass och engelskatimmar att ta itu med. LPP ska skrivas och material letas fram. Dessutom har jag några resurstimmar med enskilda elever. Det kan vara en utmaning. Matteprojektet ska också ros iland. Så jag lär inte bli utan arbetsuppgifter det här året heller.

lördag 27 augusti 2011

Fest(ival) i Malmö

Fest = familjen
Fredag middag tog maken och jag bilen ner till Malmö. Det blev en varm resa. Sommaren var här med full kraft igen. Det blev inte motorcykeln som vi tänkt från början. Det var kanske bäst så med tanke på min värkande arm. Fingrarna och tummen börjar återhämta sig, men handleden tar tydligen tid på sig.

Framme i Malmö åkte vi hem till äldste sonen, som var anledningen till resan. Han fyller nämligen 25 år till veckan och det måste firas. Där fanns redan hans bror, som kommit med tåg från Karlskrona redan i torsdags. Kul att hela familjen kunde stråla samman i Malmö. Vi övernattade dock inte på samma ställe. Sonens lya är inte så stor, bara 19 kvadratmeter. En gång har vi sovit där alla fyra, men det var trångt. Som tur är har jag en syster och svåger i Malmö. Så maken och jag fick sova hos dem.
Fest = god mat
Dessutom kunde vi ha festen där senare på kvällen. Först blev det förstås snabbmat på Burger King vid Mobilia, tvärs över gatan från sonens ställe. Det har hänt en hel del vid det gamla köpcentrat. Delar av de gamla byggnaderna har rivits och nya byggnader vuxit upp, ett parkeringshus och ett nytt Burger King. Mat kunde vi i alla fall handla inför kvällen grillfest. Det blev en trevlig kväll med god mat som vi åt ute i trädgården hos syrran.
Malmöfestivalens sista kväll...

...uppstädde The Ark...

...på stora scenen...

... för syrran och mig och några tusen andra.
Fredagen var också Malmööfestivalens sista dag, som avslutades med The Ark på stora scenen. Det var en av deras sista spelningar innan de lägger av. Konserten började inte förrän halv tolv så vi hade gott om tid. När det blev dags att ge sig av, var det bara syrran och jag som var intresserade. Maken agerade taxichaufför och skjutsade dit oss innan han körde sönerna till Eriksfält.

Det var förstås en upplevelse att stå nedanför stora scenen tillsammans med en stor skara festivalbesökare, som för det mesta kunde sjunga med i alla låtarna. Visst har jag hört de flesta, men The Ark har inte varit mina favoriter och inte syrrans heller. Det är väl vår brorson Simon som är den store The Ark-diggaren och har varit det så länge vi minns. Men en avskedsturné är ju lite speciell precis som Ola Salo. Som syrran uttryckte det, så är han en blandning mellan Zlatan och Freddy Mercury. Men han är trots allt en ganska ödmjuk diva.

Vid ettiden var konserten slut och vi tog en knökafull buss tillbaka hem till syrran. Idag på förmiddagen gjorde vi inte så mycket. Det blev en lång frukost. Sen packade vi ihop och åkte över till sönerna. Det visade sig att malmösonen fått hoppa in och jobba. Karlskronasonen var kvar i lägenheten, men han skulle med tåget tillbaka till Blekinge. Så vi skjutsade honom till stationen.
Festen tar slut, tillbaka till vardagen
Sen strövade vi runt på stan ett tag medan vi väntade på att sonen skulle jobba klart. Jag hittade några småsaker att ta med hem, men inga geocacher. Det blev faktiskt inte en enda på den här resan. Jag letade efter en, men det var för alldeles för många människor i närheten för att kunna logga. Om man är ett gäng, kan några distrahera. Det är lite svårare när man är själv. Maken är ju tyvärr måttligt intresserad. Han stannade kvar på torget och lyssnade på gatumusikanterna i stället. Jag gillar inte riktigt stadscaching. Det finns nästan bara micro- och nanocacher och ibland tycker jag cachbeskrivningarna är för torftiga och inte särskilt inspirerande.

Vi avslutade malmöbesöket med ett besök på en kinakrog tillsammans med sonen när han jobbat färdigt i kassan på Lidl. Sedan drog vi hemåt Småland. Det blev inga cacher på hemvägen heller. Maken körde det mesta. Jag prövade att köra en liten bit, men lämnade över ratten igen när värken blev för svår. Det tog sin tid att åka eftersom maken fått för sig att han skulle köra så bensinsnålt som möjligt. Han körde ikapp en långtradare och lade sig efter den så att han kunde åka snålskjuts. Vissa sträckor kunde han nästan halvera bensinförbrukningen. Vi var alltså både miljövänliga och ekonomiska. Bäst gick det på ditvägen för då var det fler lastbilar ute på vägarna.

Det är roligt med en liten resa då och då, men det är också skönt att komma hem. Både hunden och katterna hade saknat oss. De vill nog helst ha oss hemma. och då är ju ordningen återställd nu.

torsdag 25 augusti 2011

Algebraisk promenad


Matematik är ett av mina favoritämnen. Det har alltid varit så. Matten finns ju överallt omkring oss. Jag gillade matte när jag gick i skolan och jag gillar matte nu. Därför är det kul att jag får undervisa i matte i två klasser, både femman och sexan.

Dessutom får jag vara engagerad i två matteprojekt. Det ena började redan förra året. Hela vår skola är med och utvecklar vår undervisning mot mer laborativ matematik. Vi har samtalat utifrån en bok i en studiecirkel. Det här läsåret ska vi börja bygga upp en matteverkstad. Det ska bli riktigt spännande. Det finns ju så mycket roligt att göra med eleverna.

Det andra matteprojektet hade sin uppstart i eftermiddags. 17 lärare från 10 skolor i kommunen, som arbetar i år 3-9, ska jobba med NTA-temat Mönster och algebra. det är ett område som många elever och lärare tycker är svårt. Jag ska hålla i utbildningen på temat.

Vi samlades på BU-kontoret där vi fick smörgåstårta och information av projektledarna. När det blev min tur att ge ett litet smakprov på uppdragen och utmaningarna, blev konferensrummet för litet. Vi fick gå ner till den stora korridoren i stadshuset. Där fick deltagarna "ta sig över floden" med hjälp av en "båt". Det är en av introduktionsutmaningarna i temat. Visst löste de uppgiften galant.

Ibland kanske de yngre eleverna löser en sådan här praktisk uppgift bättre än de äldre. Åttorna hade kanske krånglat till det medan fyrorna hade bara testat och förmodligen hittat en lösning. Målet är förstås att generalisera och hitta ett algebraiskt uttryck. Det kanske åttorna klarar bättre än fyrorna. Det ska bli spännande att utbyta erfarenheter med alla kunniga pedagoger som jobbar i olika åldrar.

Ikväll var det lite annan matematik. Vi hade ledarsamling i missionskyrkan och planerade höstens samlingar i de olika barn- och ungdomsgrupperna. Vi lyckades fylla alla rutorna i kalendern. På måndag börjar UV-scout igen. Det blir en rivstart på måndag. Då börjar jag jobba igen efter min sjukskrivning. Men på morgonen ska jag först träffa arbetsterapeuten och få lite övningar för handleden, som fortfarande är väldigt stel och värker lite hela tiden. Musklerna i underarmen är nog lite understimulerade för de hänger och fladdrar som gäddhäng.

För mig känns det lite som att räkna ner efter sommarlovet. Då gäller det att utnyttja alla dagarna som är kvar av ledigheten. Imorgon åker maken och jag ner till Malmö. Sonen fyller 25 nästa vecka så vi ska fira honom. Hans lillebror har redan anlänt från Karlskrona. Vi ska kinesa hos min syster och svåger. 19 kvadratmeter räcker inte för fyra som ska sova någorlunda bekvämt. Vi hoppas hinna med lite annat också. Det är ju sista dagen på Malmöfestivalen imorgon. The Ark har en av sina sista spelningar sent på natten, om vi orkar vara uppe. Vi får väl se.


onsdag 24 augusti 2011

Hembesök

 Ibland tror man att man ska hinna så mycket på en dag, men det gör man inte. Jag tror jag hinner med mer när jag jobbar än när jag är ledig. Nu är det som det är. Det mesta tar lite längre tid än vanligt. men när kvällen kommer tänker jag att jag borde hunnit med mer.

Förmiddagen försvinner i ett nafs. Maken åkte till jobbet vid åtta. Sen vet jag inte riktigt vad som hände, men plötsligt var klockan elva. Dags att brygga kaffe. Vi håller på traditionerna med elvakaffe när vi är hemma. I skolan blir det kafferast 9.10 som regel. Alldeles för tidigt här hemma. Det är ju lunch vid halv 11 också var man än är.

Norrefåll
Hunden var trött idag. Han följde trots det med hem till min mamma. Jag tänkte passa på att åka ut till henne medan jag hade lite ledigt. Hon kan behöva lite besök. Efter lunch gick hunden och jag en liten runda. Min barndoms vägar ser helt annorlunda ut idag. Det finns fler vägar. Vi gick upp till Norrefåll först. Det är ett gammalt torpställe. Förr kunde man se lite stenar efter ladugården. Idag finns bara  ett urgammalt äppelträd och ett päronträd kvar.

Sedan fortsatte vi på andra sidan vägen genom skogen fram till Tokö. Vi hittade en hel hög kantareller, som vi plockade och gav till mamma. De var större än de jag brukar hitta här hos oss.

Tokö och laggarna


Tokö är en åker som ligger lite högre än de omgivande markerna. Den är omgiven av stenmurar som tidigare generationer byggt. På ena sidan växer skogen och bakom den Kacke mosse. På andra sidan breder laggarna ut sig. Det är sanka områden i utkanten av en mosse. För hundra år sedan dikade min farfar och hans bröder ut hela området för att få fler åkrar. Vi har kört in många lass hö därifrån. Idag återtar naturen det som inte längre brukas och kanalen växer igen.
Idyllen vid Årån
 På hemvägen stannade vi till vid bron över Årån mellan Bor och Horda. Det är ett vackert ställe, som faktiskt är ett naturreservat. Där ska bland annat finnas strömstarar. Årån är ganska stenig men nu var det mycket vatten. Det kan ara fascinerande att se ut över broräcket på vattnet som kommer sakta flytande för att precis innan bron sätta fart i strömmen. Vattnet rinner ut i sjön Furen och så småningom hamnar det i Lagan.
Lugnt vatten blir fort strömmande
Sånt är livet också. ibland flyter det på i stilla mak. Ibland rusar det på i en strid ström av intryck och arbetsuppgifter. Just nu är det mest stilla här. Men snart blir det väl full fart igen.

En anledning till att vi stannade på hemvägen var att jag placerade ut en cache. Det blev tre stycken idag. Vi får se när jag hinner skriva beskrivningarna och få ut dem på webben.

I helgen åker vi till Malmö. Äldste sonen fyller 25 nästa vecka, men då jobbar vi. Så vi får fira den här veckan. Yngste sonen verkar också komma från Karlskrona. Det är kul att alla kan samlas. Vi missar församlingshelgen på Hjortsbergagården, men man kan inte vara överallt.

tisdag 23 augusti 2011

Plurra på mossen

Utsikt från Lilla Lövö
 Hela förmiddagen väntade jag på att vårdcentralen skulle ringa upp. Jag knappade in mitt telefonnummer och personnummer redan vid åtta. Vid tolv fick jag prata med en sköterska bara för att få telefonnumret till sjukgymnasterna. Där var i alla fall ingen datoriserad telefonkö. Jag fick prata med en riktig människa troligen sjukgymnast. Men han var tveksam till om det var han eller arbetsterapeuten som skulle ta hand om mig.Han lovade ringa en sådan och den som skulle jobba med min kraftlösa och begränsat rörliga handled skulle kontakta mig. Jag väntade hela eftermiddagen,  men ingen ringde.
Blött på mossen
 Då sa jag till hunden att vi ger dem chans till fyra. Sedan drar vi. Vi kan inte sitta inne en hel dag vid telefonen och vänta. Maken jobbade kvällen så vi var själva. Vid fyra fixade vi kaffe på termos och lite fika i ryggsäcken. Vi hoppade i Fabian och åkt till Lövö. Där fanns gott om turister, tyskar och holländare mest, och en och annan bärplockande svensk. Men vi stannande inte vid gården utan fortsatte längs leden upp mot Lilla Lövö. Det var härligt väder, men solen försvann mer och mer. Inget regn i alla fall. På lilla Lövö var det lagom att rasta och fika. Det var gott med kaffe och en bulle som jag delade med hunden.
Var är jag?
 Även om det inte regnade just nu hade det regnat ordentligt förut. Jag såg inte skylten som varnade för att gå leden över mossen upp till Kittlakull. Annars hade jag nog avstått. Om några veckor ska vi gå där med våra elever på mellanstadiet. Det gör vi var tredje år. Som läget är nu kan jag inte rekommendera den leden för eleverna. Vi får nog ta leden över rocknen i stället. Tyvärr missar de då stämningen ute på vidderna, men vi vill ju inte att halva gänget ska plurra som hunden och jag gjorde.
En geocache!
 Hunden gick ner sig först men han tog sig med lite hjälp upp på spången igen. Då ar det bara ryggen på honom som var vit. Resten var mest svart och brunt. Det blötaste stället brukar vara innan man kommer fram till en bänk mitt ute på mossen, mittemellan vägskälet och Lilla Lövö. Tio meter från bänken var det min tur. Det var så mycket gegga att man inte kunde se spången. Man fick känna sig för med fötterna. Det gällde att inte glida av vid sidan om vilket jag gjorde och sjönk direkt ner med benet till ljumsken. Jag slängde mig över bräderna på spången och lyckades rulla upp på den. Det svåraste var att resa sig igen. Först trodde jag att jag skulle behöva åla mig fram på spången till bänken, men det gick att ställa sig upp. Stövlarna var fulla med gegga och mossvatten, byxorna likaså. Det klafsade och tjippade om mig när jag fortsatte framåt på spången.
Blomkålsvamp
 Vid vägskälet tog vi vänster tillbaka mot Lövö. jag vet inte hur lång runda vi gick, men nästan halva avverkades i dyngsurt tillstånd. Det var lättare att gå när vi kom upp på rocknen. Det är en ås som höjer sig över mossplanet. Där var gott om olika sorters svampar. Jag hoppade över svampplockningen idag. Det blev bara några foton på blomkålsvampar. Men vi plockade en geocache mitt ute på rocknen. Dessutom har geocaching.com börjat med något nytt. det kallas challenges, alltså utmaningar. Det finns olika sorter challenges. Än så länge finns bra Photo och Action. En challenge som jag antagit var att gå en vandringsled och ta ett kort på sig själv eller några vänner. Den kunde jag logga efter dagens äventyr.
The mud man was here
När vi äntligen kom tillbaka till Lövö, var det några som samlats där och tänt en brasa. Det såg mysigt ut. Vi gick inte fram dit utan direkt till bilen och åkte hem. Nästan fem timmar var vi ute. Hunden somnade i bilen. Det var knapp jag fick av mig stövlarna och när de åkte av blev köksgolvet fullt av gegga. jag kände mig som "The mud man", som var en mytisk figur i den bok som jag just läst ut. Både hunden och jag behövde en varm dusch. Som tur var fanns det hett vatten i kranarna. Så nu är vi rena och fina igen.

Trots det något geggiga äventyret var det en skön kvällstur på mossen. Store Mosse är en av mina favoritplatser här på jorden. Hösten är en vacker tid där, men jag föredrar lite torrare höstar. Det gör nog hunden med.

måndag 22 augusti 2011

Gips av

 Det var många som vaknade med förväntan idag. Både lärare och elever som började en ny termin. Många har längtat till skolan. Det har jag sett i statusuppdateringar på Facebook. Men sen finns det alltid de som bävar inför skolstarten. Det borde det inte göra. Men så är det. Därför måste vi vuxna i skolan ta vårt ansvar och göra allt vi kan för att skapa en trivsam och lärorik miljö för alla.

Jag träffade mina elever idag. De satt förväntansfulla i bänkarna i alla tre klasserna. I sexan satt alla tysta i bänkarna en bra stund innan det ringde in. Min kollega frågade dem om det var bus på gång, men det förnekade de. De var väl bara tagna av stundens allvar. Nu är de äldst på skolan.

För mig var det förstås bara ett besök i skolan. Jag sa hej till eleverna, pratade lite med dem, plockade ihop lite material till min vikarie och lämnade in sjukintyget på expeditionen. Sen åkte jag hem.
 Det var ju den efterlängtade dagen idag. Den som jag räknat ner till, först dag för dag, sedan timme för timme. Maken följde med mig in till sjukhuset. Han var ledig idag. Först gick vi till ortopedmottagningen och fick gipset borttaget. Hjälp, så svag jag var och tunn. Jag var tvungen att stödja handen i den andra handen, när vi gick ner till röntgen. Själva plåtandet går fort, men sen får man sitta där och vänta på det lilla kuvertet som ska med upp till ortopeden. Vi är vana nu. Så vi plockade fram varsin bok och läste. Jag har läst en spännande bok av Kate Morton som heter "I det förflutna". Handlingen växlar mellan nutid och andra världskrigstiden. I början tänkte jag att den var lite seg och att man fick veta så lite i varje nytt kapitel, men intrigen tätnar allt eftersom och i det sista kapitlet knyts allt ihop i alla fall. Boken kan rekommenderas till dem som gillar lite tragiska människoöden, slott på den engelska landsbygden och en och annan mordgåta.
 Till slut fick vi vårt kuvert och kunde återvända till ortopeden för att träffa läkaren. Man inser att man är ganska gammal när läkaren kunde varit min dotter om jag haft någon. Så är det ju. Jag har elever som pluggar till läkare och min kusins dotter har ju varit färdig några år nu. Tiden går.

När två läkare tittar på bilderna, konstaterade de att de var nöjda trots allt. Jag fick en remiss till sjukgymnasten och det var välbehövligt. Handleden har ju varit fixerad så den är inte särskilt rörlig åt varken det ena eller andra hållet. Det tar emot och kan hugga till av smärta och jag försöker vinkla den. Tummen har inte heller haft så stort rörelseutrymme, men den verkar kunna mjukas upp lite lättare. Det blir nog till att träna en hel del framöver om jag ska få tillbaka styrkan och rörligheten.
 Det regnade när vi åkte, men när vi kom hem sken solen. Hunden ville ut på promenad så det fick det bli. Jag som längtat efter att bli av med gipset saknade nästan det. Det var trots allt ett visst stöd. Vi blir rätt små, när vi mister vårt stöd i livet och måste stå på egna ben eller, som i mitt fall, klara oss på egen hand. Handleden är lite svullen så här efter några timmar i frihet. Men det ska ju bli bättre och bättre för varje dag, säger de. Det finns andra stöd som kan vara svårare att mista, inte minst släktingars och goda vänners stöd och uppmuntran.
Det blev en skön hundrunda i alla fall. Vi mötte grannens nyklippta får som brukar följa med oss en bit fast på andra sidan stängslet. Så stötte vi på en annan granne och hans fru. Han har rustat upp en gammal fallfärdig lada längs vägen. Nu har det blivit en trevlig raststuga där man kan sitta och fika under tak eller bara söka skydd när det kommer ett störtregn. Jag hade fått en idé om en geocache i närheten och nu fick jag hans tillåtelse att placera den där. Det ska bli kul att göra den i ordning. mer avslöjar jag ju inte. Jag vet att det finns geocachare som läser detta.

Den här dagen är snart över. Det är dags att vila inte bara armen utan hela mig. Imorgon får jag ta tag i träningen igen.

lördag 20 augusti 2011

Geocachingdagen och matematik

En av dagens gömmor
 Den internationella geocachingdagen får man ju inte missa även om man bara har en arm som fungerar normalt. Så i eftermiddag tog jag en liten tur med bilen. Det går riktigt bra nu att köra. På måndag ska äntligen gipset bort. Det är dags nu. Jag har inte så ont av frakturen längre. Jag tror gipset gör mer ont numera. Det blev en liten runda med tre loggade cacher. Jag försökte på några ställe till men gav upp för att jag inte ville råka ut för fler frakturer. Klättra bland stenar och vandra i snårskog och kuperad terräng är inget för mig just nu. Några ställen med cacher åkte jag bara förbi. Jag får återvända längre fram och kanske ta med mina bloggkompisar.
Larvigt? Inte alls!
 Det är roligt att se fler och fler namn i loggarna. Geocaching är verkligen på gång. Många blir intresserade och frågar. Idag använde jag appen i mobilen, men jag har investerat i en bärbar GPS. Det blev en Garmin Oregon 550T.  Nu måste jag bara lära mig att använda den. Jag kanske måste anlita en expert. Annars kommer det nya versioner av appar till mobilen. I framtiden kanske de tar över helt och hållet. Men då måste man kunna skriva in koordinater till multicacher och mysteriecacher också. Det har jag inte lyckats hitta hur man kan göra. Vi löste ju problemet på ett annat sätt när vi loggade vår första mysterie, pojkarna och jag.
Draven från Hamragömslet
 Turen för dagen avslutades vid Draven. Jag var framme vid Hamragömslet, men där hittade jag inte cachen. Det var ett fint ställe. Jag har gått där förbi, men det var innan gömslets tid. Idag var det inte så många fåglar, men det fanns gott om grodor och på vägen ner till gömslet höll jag på att snubbla på en svart huggorm som ringlade över stigen. Det var tur att jag bytte om till stövlar.
Utsikt mot Kinnaberg från fågeltornet i Fridsnäs
 Sista cachen hittade jag vid fågeltornet i Fridsnäs. Det var inga problem. Jag klättrade upp i tornet och tittade på utsikten, men jag hoppade över vandringen på invallningen över till Kinnaberg. Jag hade ändå ingen fika med. Det får bli en annan gång, kanske med bloggkompisarna. Nu åkte jag hem och fikade med maken i stället.
Utsikt mot andra hållet
Draven är ett favoritmål på våra utflykter. Vi har varit där ganska många gånger och gått runt hela fågelsjön ett antal gånger. Det finns väl sex cacher på rundan och flera i närheten som man lätt kan nå med bilen. Det kan bli en trevlig cachingdag i trakterna runt Draven längre fram.
Sten Rydh
Igår hade vi en inspirationsdag i matematik med Sten Rydh. Den anordnades av matteprojektet, som vår skola driver. Även om jag fortfarande är sjukskriven, så ville jag försöka vara med. Det är ju jag som ordnat hit föreläsaren. Det blev en rolig och inspirerande dag med mycket tänkvärt att fundera vidare på. Jag skriver mer om dagen på matteprojektets blogg och där finns också fler bilder från dagen.

Nu verkar blåsten från i morse ha mojnat. Det kan vara idé att gå ut med hunden en runda. Han fick inte följa med på turen. Jag klarar inte att sköta både GPS och hundkopplet med en hand. Men det ser ut att bli en fin kväll. Det regnar i alla fall inte.

torsdag 18 augusti 2011

Där tiden står still

Tagels gård
 På en del platser står tiden stilla. Igår besökte jag en sådan plats. Det var dags att träffas i vårt lärargäng, som möts regelbundet sedan 25 år tillbaka. Vi började lite annorlunda. Ethels son och sonhustru bor på Tagels gård och sköter om den gamla herrgården. De håller också guidade visningar och vi bokade en sådan.
Gamla träd
Herrgården ligger mellan Rydaholm och Moheda vid sjön Rymmen. Vägen fram kantas av en lång allé av gamla träd. Det hade precis kommit en av dagens störtskurar, men när vi anlände sken solen på de gula byggnadena. Vi var väntade av Linna och ett annat gäng. Vi fick höra mycket om gårdens historia och om fröken Adelheid von Schmiterlöw, som var den sista ägarinnan. Den drivs nu av en stiftelse som ska stödja forskning inom skog- och jordbruk.
Den franska trädgården
 I alla rum stod möbler och andra saker kvar så som de stod på frökens tid. Här kan man verkligen säga att tiden stått stilla. Det var fantastiskt att få se en sådan miljö och höra historien bakom. Inne i huset glömde jag fotografera, men när vi kom ut tog vi en promenad i den franska trädgården. Då kom jag ihåg att kameran var med.
Underbar doft från...
 Där fanns många fina blommor, inte minst underbara höstflox i olika färger, som spred sin väldoft runt omkring. Det finns ett stort arkiv på herrgården och där har man kunnat få fram uppgifter om hur trädgården sett ut tidigare innan den förföll. Nu har de börjat restaurera den, men den ska få innehålla både gamla och nya växter. En ny paviljong har byggts där den gamla låg. Bipaviljongen fanns kvar fast utan bin.
...fantastiska höstflox i många färger
 Herrgården är inte öppen för allmänheten, men de ordnar visningar. Man kan hyra lokaler i ett annat hus för fester och andra samlingar. Men trädgården är alltid öppen och man kommer alltid in en mindre åttakantig mjölbod som fungerar som raststuga. Det finns fantastiska promenadstigar på markerna. Hit måste vi återvända någon gång och ta en promenad. Det finns dessutom en del geocacher i närområdet vet jag.
Var är sköldpaddorna?
 Efter visningen åkte vi hem till Gunilla som var kvällens värdinna. Det blev som vanligt en trevlig stund då vi åt god mat, berättade om sommarens upplevelser och skrapade våra trisslotter. Vi var riktigt hungriga när vi kom och den goda kycklingen smakade fantastiskt. Receptet var visst riktigt enkelt. Jag skriver ner det här så jag inte glömmer bort det. Man steker kycklingfiléer i en gryta, slår på grädde och cremefraiche, häller i en flaska teriyakisås, pressar i två vitlöksklyftor. Det ska dessutom enligt originalreceptet vara sambal oelek, men värdinnan hade ingen sådan kryddpasta hemma. Det smakade gott utan men får nog lite mer sting med. Till kycklingen fick vi ris och en sallad. Det verkar enkelt och sådana recept kan man aldrig få för många av.
Höstanemoner
Vårt gäng har blivit lite äldre. Det märktes på att bara två skulle jobba idag. En har blivit en pigg pensionär, en har gått ner på halvtid och jag är fortfarande sjukskriven. Vi kanske är äldre men vi är ett glatt gäng med många olika intressen. Förutom skolan är hundar en gemensam nämnare. 

Nu ser jag fram emot måndagen då det hemska gipset ska bort. Jag hoppas skadan har läkt som den ska. Sen får jag väl börja träna upp armen igen. Jag är sjukskrien även nästa vecka. Idag ringde jag till Lärarförsäkringar där jag har en olycksfallsförsäkring som gäller min fritid. Nu kan jag se fram emot en liten utbetalning som plåster på såren. Men idag tar jag det bara lugnt.

tisdag 16 augusti 2011

Gör om mig - inifrån


Humlan gillar den vilda kärleksörten

I söndags predikade jag i gudstjänsten på sommarhemmet i Fänestad. Här kommer mina tankar så som jag skrev ner dem för dem som vi läsa.

Som ni vet drabbades jag av en olycka för några veckor sedan. Jag halkade och bröt armen.  Det gjorde mig delvis handikappad. Det finns många saker jag inte kan göra för tillfället eller kan göra bara delvis eller med möda. Vissa saker saknar jag och längtar efter att kunna göra igen.

 Det finns många saker som kan göra att vi inte fungerar som vi brukar eller som vi borde: olyckor, sjukdomar, kriser av olika slag, som alla skadar oss på olika sätt. Det är ju inte alltid alla skador syns utanpå. Kriser drabbar inte bara oss som individer. De kan gälla hela familjer som vid sorg eller en olycka, hela samhällen eller länder som nu senast i Norge, eller hela församlingar. Vi är inte heller förskonats från detta. Vi har också fått gå igenom vårt trauma.

Ibland kan kriser och svårigheter bryta ner så att man inte kommer tillbaka, ibland leder de till att den som drabbats går styrkt ur dem. Det sägs att ett läkt brutet ben är som starkast just där brottet var. För att kunna läka måste man ju ibland stanna upp, ta det lugnt, vila. En del behandling och rehabilitering är inte smärtfri. Det kan göra ont att läka. Jag längtar efter att återfå min styrka, kunna göra vissa saker igen, röra mig obehindrat, skriva, sticka m.m. När vi är friska har vi många andra saker vi längtar efter. ”Den friske har 1000 önskningar, den sjuke har bara en.”

Jag tror att Gud tillåter olyckor och kriser att drabba oss för att få oss att fokusera på det som är viktigt. När allt bara rullar på, är det så lätt att fastna i småsaker. Vi gör små triviala ting till stora händelser. Men när vi drabbas, så kommer vi tillbaka till de viktiga frågorna i livet.

Paulus var med om mycket i sitt liv. Han mötte många svårigheter. Vi ska läsa text som han skrivit till församlingen i Rom:

 Rom 12

Förnyelse av våra tankar
Paulus visste precis hur det var att befinna sig i svårigheter. Han var ofta förföljd, blev pryglad och förtalad, fick sitta i fängelse. Men han lät aldrig svårigheterna ta över. När han satt i fängelset i Filippi, kunde han låtit de mörka tankarna komma, han kunde gett upp och blivit missmodig. Vad gjorde han i stället? Han sjöng lovsånger tillsammans med Silas, sin medarbetare. Vilken duett det måste ha varit! När han skriver detta har han stora planer. Först ska han bege sig från Grekland till Jerusalem för att överlämna en kärleksgåva till församlingen där som samlats i församlingarna i Grekland. Sedan tänker han resa till Rom och besöka församlingen som han aldrig har träffat. Men planerna slutar inte där. Han tänker dra vidare till Spanien. Vi vet inte om han kom till Spanien, men hans liv slutade ett antal år senare i Rom.

"Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar.” Hur vi tänker betyder så mycket för hur våra liv blir. Våra tankar får näring av det vi tar in genom våra sinnen, det vi ser, hör, känner och upplever. Men vi kan faktiskt välja lite själva vad vi släpper in. Vi kan välja vad vi ser på TV, vi kan välja vad vi lyssnar till, vi behöver oftast inte utsätta oss för negativa miljöer, vi väljer dem eller så väljer vi bort dem.

Det är så lätt att släppa in de negativa tankarna i vårt huvud. Då ser vi bara alla hinder, alla svårigheter och inte de möjligheter som finns. För det finns alltid möjligheter. I vilken situation vi än är så finns det möjligheter. Om motsatsen till ordet problem är möjlighet, så måste väl motsatsen till problematisera vara möjlighetisera. Jag tror vi behöver ägna mer tid åt att möjlighetisera, åt att se vilka möjligheterna är, i stället för att problematisera, alltså fokusera på problemen vi upplever att vi har. Om man slår upp en tidning idag, så handlar det mesta om problem och väldigt lite om möjligheter.

Hurdana är vi själva? Hur fungerar vår församling? Ser vi bara problemen eller ser vi också möjligheterna? Möjligheterna är ju så mycket större än problemen därför att Gud är möjligheternas Gud. Gud ser möjligheter där ingen annan ser dem. Tänk bara på hur Gud använder ett antal ofruktsamma kvinnor som ingen förväntade sig skulle föda söner som blev framstående män i Guds rike, Sara fick Isak, Hanna blev mor till Samuel, Elisabeth födde Johannes Döparen. En anledning till att Gud kunde använda dem var nog att de inte gav upp hoppet. De litade på Gud.

Om vi återvänder till Rom 12, kan vi lägga märke till att det står: ”Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar.” Ibland försöker vi pressa fram nya tankar, men det behöver vi inte. De kommer, när vi öppnar oss och litar på Gud, när vi tillåter Gud att förvandla oss. Anders-Petter Sjödin använder en bild för att förklara detta. Om vi vill bli solbrända, måste vi tillåta solen att komma åt vår hud. Vi kan inte skapa en äkta solbränna själva. Vi måste gå ut i solen. Förnyelsen av våra tankar kommer när vi tillåter Gud att förvandla oss.

”Gör om mig” brukar vara ett inslag i Go´kväll på TV. Någon har skrivit till programmet därför att personen vill ha en förändring av sin stil. Den förvandling som sker där är bara en yttre förvandling, men den skulle inte bli av om stylisterna får fria händer. Gud vill förvandla hela oss inifrån och ut. Han vill börja med våra tankar om vi släpper in honom. Våra tankar påverkas av det vi tar in, men de i sin tur påverkar det som vi ger ut. De påverkar våra känslor, våra attityder och våra ord och handlingar.

Vi ska nu läsa en annan text skriven av Paulus. Han skriver till en församling i nuvarande Turkiet som han inte har träffat. Den grundades av Epafras, en av hans medarbetare, kanske under den tid Paulus befann sig i Efesos. Han skickade då ur medarbetare att predika och grunda församlingar. Kolossai låg vid en handelsväg mellan öst och väst.

Kol 3:1-17.

Ord som kommer ur vår mun
Också här poängterar Paulus hur viktigt det är att tänka rätt. ”Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden.” Jag tror han menar att vi ska tänka på det som lyfter oss. Men han går också vidare och pekar på hur vi påverkar andra människor genom hur vi tänker och genom vad vi säger och gör.

Tidigare levde de kristna i Kolossai ett ogudaktigt liv påverkade av influenser från olika håll, olika religioner som kom med de handelskaravaner som drog förbi, men detta har de lämnat bakom sig. Nu uppmanas de av Paulus att även sluta att ljuga för varandra, att tala hårda ord, vara oförskämda och hånfulla mot andra människor. Det hör inte hemma i en kristen församling.

Våra ord kan påverka andra människor både negativt och positivt. Det är så lätt att prata på, orden flyger ur munnen på oss och vi tänker inte alltid på hur de kan uppfattas. Fast vi inte menar det kan vi såra människor och skada relationer för livet. Det finns de som kommer ihåg kränkande och sårande ord som uttalades för 50 år sedan och som kanske sitter kvar som en tagg i själen. Den som uttalade orden har glömt dem för länge sedan, men den som fick höra dem kommer ihåg.

 Men på samma sätt kan vi komma ihåg ett vänligt ord, en uppmuntran, som någon gav oss för länge sedan. Våra ord har verkligen betydelse. Därför tänker jag ofta, när jag hör någon uttala sig nedvärderande om någon annan, tänk om visste vad våra ord sätter igång. Det är så onödigt för ingen bli bättre av sådant tal, varken den som säger det eller den som får höra.

Paulus uppmanar oss att vara vänliga, överseende och förlåtande. Vi ska visa vår tacksamhet och det gör vi väl lättast genom att säga tack. I stället för otrevliga och hårda ord ska vi låta Kristi ord bo hos oss. Då behöver vi läsa och ta till oss hans ord i bibeln. Han uppmanar oss också att sjunga lovsånger. Lovsång är motsatsen till klagovisor och nidvisor. I lovsången lyfter vi inte bara upp Gud utan också oss själva.

Visa varandra kärlek
I båda texterna uppmanas vi att visa kärlek. Kärlek visas bäst i handling. Vi kan säga att vi älskar varandra hur många gånger som helst, men om vi inte visar det i handling blir vi inte trovärdiga.

Jag fick en bok av Lennart Millberg för ett tag sedan. Han ska ju resa till Kina. Boken är skriven av Eskil Albertsson och handlar församlingstillväxten i Kina. Lennart visste att jag har ett visst intresse av Kina. SAM har ju haft missionärer i ett område som heter Inre Mongoliet. Det är bl a dit Lennart ska resa tillsammans med Eskil. Under första halvan av 1900-talet verkade missionärerna där.

En av dem som reste ut var min moster. Jag tror hon kom dit 1948 så hon hann inte vara där särskilt länge innan maoisterna slängde ut alla utlänningar. Hon kom sedan till Japan och var missionär där i många år. Hon finns inte längre ibland oss, men min kusin spelade in hennes berättelse så vi kan lyssna på den. Hon berättade inte gärna om tiden i Kina och när man hör berättelsen kan man förstå det.

För mig var det väldigt intressant att läsa om den kristna församlingen i Kina idag. Ibland har vi genom åren fått höra att den utplånats och många kanske tänkte att missionärernas arbete var förgäves. Nu vet vi att det inte var sant. Även om alla kyrkor konfiskerades och de kristna varit förföljda så har den kristna församlingen i Kina inte knäckts. Den lever och växer.

När missionärerna under dramatiska omständigheter lämnade Inre Mongoliet, fanns ca 3500 kristna där. Idag finns ca 200 000 medlemmar i de registrerade församlingarna och kanske ännu fler som tillhör oregistrerade grupper. När man inte kunde samlas i kyrkorna samlades man i hemmen. På senare år har de fått tillbaka de kyrkor byggdes av missionärerna och som används till lagerlokaler, skolor eller polishus. Många av dem är idag för små och behöver byggas ut.

När man frågar dem om anledningen till att församlingarna i Kina växer hela tiden, så är det två svar man får. Det är dels det personliga vittnesbördet. De har ingen möjlighet att ordna stora kampanjer med berömda talare. Vissa perioder är det svårare att predika Guds ord, andra perioder lättar restriktionerna. Men alla kan berätta om sin tro för arbetskamrater och släktingar. De tar med sig ina vänner och bekanta till hemgrupperna där de möts av kärlek och en annan glädje än de möter i samhället. Det gör intryck och skapar en längtan att uppleva samma sak.

Detta utmanar givetvis oss. Hur är det med vårt personliga vittnesbörd? Hur ofta berättar vi om vår tro och vad Jesus betyder för oss? Jag måste erkänna att det här jag inte bra på. Här måste jag öva. Jag tror att de stora kampanjernas tid, då tusentals kom till tro, är förbi. Idag lyssnar man inte i gärna i storsamlingar, men man deltar gärna i mindre nätverk och personliga möten. Därför tror jag att gemenskapsgrupper och personliga möten människor emellan är det sätt som Gud använder idag. Där kan vi alla vara med och alla har en uppgift.

Den andra anledningen till församlingstillväxten i Kina är just det som Paulus skriver om: kärlek och tjänande. ”Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek.” Anledningen till att inte församlingen dog ut var den kärlek missionärerna visade då de tog sig an människor i nöd. Än idag berättas det om hur de var villiga att offra allt t o m sina liv. Det finns många berättelser om hur missionärerna räddade de som ingen brydde sig om. En missionär kom cyklande förbi en folksamling. När han kom fram såg han en pojke som ramlat ner i en gödselränna. Ingen ville ens försöka rädda honom, men missionären kastar sig i och drar upp honom. De startade barnhem och sedan skolor för flickor som nyfödda kastats ut på sophögarna att dö därför att de var ovälkomna.

Missionärernas exempel inspirerar de kristna i Kina idag. En historia som jag fastnade för var den om kvinnan som hade en granne vars son var väldigt negativ och hätsk mot de kristna. Men när grannkvinnan blev sjuk, gick hon dit och erbjöd sonen att sköta om hans mamma när han jobbade, ge henne mat och besöka henne. Det förändrade hans inställning.

Hur gör vi? Bryr vi oss om våra grannar? Egentligen har vi utmärkt handbok i det Paulus skriver i Rom 12. Läs gärna det kapitlet under veckan som kommer och försök leva efter det. Men det är inte bara vi som enskilda kristna som kan visa Jesu kärlek. Vi kan också fråga oss hur vi som församling kan tjäna våra medmänniskor.

Avslutning:
Till sist, i Sagan om ringen finns de två hobbitarna Frodo och Sam. De har en viktig roll i denna stora berättelse. Vid ett dramatiskt tillfälle vänder sig Sam till Frodo och ställer frågan:” Jag undrar vilken sorts berättelse det är vi har hamnat i?” Han har förstås rätt i att de har hamnat i en berättelse, en story om 
kampen mellan det onda och det goda.

Men vi har också hamnat i en berättelse, Guds stora berättelse, som börjar på bibelns första sida ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” och slutar på sista sidan, ”Nåd från herren Jesus åt alla.” Är vi beredda att ta vår plats i berättelsen? Är vi redo att låta Gud forma våra tankar, berätta om vår tro och visa Guds kärlek i våra handlingar för människor som vi möter?

fredag 12 augusti 2011

Har tråkigt

 Det kanske är för att jag vet att alla andra har något att göra som min egen sysslolöshet blir till tråkighet. Dagarna ser ganska lika ut. Roligast är när maken är ledig eller jobbar sena passet. Då hitta på lite ihop på dagen, men idag jobbade han hela dagen. Då blir det bara en stund på kvällen och den går ganska fort. Morgondagen blir likadan. Han hoppar in för en jobbarkompis som vill vara ledig.
 Vad gör jag då hela dagarna? Stiger upp och klär på mig, det kan ta en stund. Äter frukost, ibland i solen på verandan. Går en runda med hunden. Fixar en kopp kaffe, det klarar jag. Läser lite, löser ett korsord, tittar på TV, kollar i datorn, ser vad alla andra gör som inte jag kan. Försöker fixa lite mat. Det blir mest rester och matlådor. Laga mat är svårt med en hand. Det blir mycket godare om maken är hemma och kan laga till något nytt. Återvänder till boken, datorn, TV:n. Går en runda till med hunden. Klappar katterna. Fixar lite te. Det var i stort sett allt.
 Idag var det i alla fall fint väder så vi gick två långa rundor uppåt skogen. Jag mötte några grannar som plockade bär och pratade en stund. Det kanske är de mänskliga kontakterna jag saknar mest, någon att prata med. Hunden säger inte så mycket, men han är ett gott sällskap. I värsta fall kan jag ta bilen och köra till affären för att proviantera. Men jag vill inte anstränga armen för mycket. Det känns mycket nog ändå.
Jag kan ju förstås studera den nya läroplanen, kursplanerna, planera några LPP och på så sätt tjuvstarta jobbet lite trots sjukskrivning. Men jag har ju inte allt jag behöver här hemma. Som det ser ut kommer jag att börja jobba en vecka efter att eleverna börjat. Så vi hinner säkert med det vi ska i alla fall.
I våras lovade jag visst att predika på sommarhemmet nu på söndag. Prata kan jag ju och det går numera ganska bra att skriva på tangentbordet, så det ska jag väl klara av. Tid att tänka har jag ju ganska gott om. Ibland är det bra att sitta och begrunda texterna i bibeln. Man kan upptäcka nya saker i gamla välkända ord. Jag kanske återkommer med mina funderingar när de har landat.