fredag 25 februari 2011

Fredag igen


Fredag igen! Ännu en vecka har passerat. Som vanligt går dagarna i rasande fart.  Men i morse var det skönt att det var fredag. Jag kände mig riktigt trött. Men inte tröttare än att jag kunde njuta av solens första strålar på morgonpromenaden med hunden. Det går mot ljusare tider.


Anledningen till morgonens seghet var nog gårdagens program. Jag var tjänstledig från mitt ordinarie arbete vid Hanahöjskolan för att i stället utbilda lärarkollegor i NTA-temat Kemiförsök. Det är alltid lika roligt med det temat. Det var sex andra lärare som jobbade igenom alla uppdragen. Vi hade trevliga samtal. Lunch åt vi tillsammans på Gästgivargården. Där stötte jag på min bror ambulanssjukvårdaren. Kursen började niotiden och jag åkte från Mossleskolan, där vi höll till, vid fyratiden. En heldag alltså.

På kvällen skulle jag på tjejträff i stan så jag tyckte inte det var lönt att åka hem emellan. Jag passade på att gå på bokrea en stund. Sedan satte jag mig på ett av stadens fik och tog det lite lugnt. Jag läste lite och studerade människor vilket alltid är fascinerande. Det är också roligt att träffa de andra tjejerna, alla 50+, och äta god mat samtidigt som vi diskuterar livet. Efter några timmars god samvaro kunde jag åka hem nöjd med dagen och rejält trött.

Time for tea ands cones
Lite nya teer inhandlade jag förstås också i stan. IK-form hade många nya spännande smaker. I onsdags avslutade vi vårt mattema på engelskan i fyran. Några började dagen med att baka scones tillsammans med vår fritidspedagog som brukar vara med på lektionerna ibland som resurs. Vi andra jobbade i klassrummet. Sedan drack vi te och åt scones med hemmagjord apelsinmarmelad som min kollega gjort. Det blev en trevlig start på dagen och avslutning på temat. Nästa vecka ska vi börja jobba med våra favoriter bland djuren.

I Owe Wikströms bok " Att älska livet mer än dess mening" är fredagen Smärtans dag. Idag handlade texten om döden och livets ändlighet. Man blir ständigt påmind om detta. De senaste dagarna har jag fått höra om flera bekanta som drabbats av cancer och andra otäcka sjukdomar. Det kan verka vara ett dystert tema, men det mynnade ändå ut i något positivt. Det är i skuggan av döden som livet blir värdefullare och djupare. Tordagstemat var Det heliga rummet dag. Texten handlade om tystnaden och vikten av att hitta en stund för sig själv då och då. Det fick jag igår där på fiket mitt ibland alla andra.

I helgen ska jag sammanställa vår nya andaktsbok i församlingen så att den forhoppningsvis ska vara klar till på onsdag. Då börjar vårt 40-dagarstema. I år är det 40 dagar i Jesu fotspår. Det handlar om människors möten med Jesus och hur det mötet förändrade deras liv.

tisdag 22 februari 2011

Tack för livet!

Snart kommer åkrarna att leva upp igen
Dags att börja jobba igen. Som vanligt kan jag mjukstarta med två lektioner. Det är vad jag har på måndagar. Sedan är det projektarbete som gäller. På eftermiddagen var det ingen konferens men vi fick gå på handledning och prata igenom ett fall tillsammans med en psykolog. Vi samtalade bland annat om vad vi kunde lära oss av allt som hänt så att inte samma sak behöver hända igen. Det kändes bra att avsluta fallet så. Då kan man lättare gå vidare.

Jag åkte sedan direkt till missionskyrkan för att träffa mini-uvarna och uv-scouterna. Det var bibelkväll och temat vi jobbade med var Tack för livet. Det fanns mycket som vi kunde vara tacksamma för i livet. Scouterna ritade och målade eller illustrerade temat på olika sätt. Innan vi gick hem hade vi vernissage och visade upp våra skapelser.

Solen smälter det kalla och ger livet en chans att gro
Det är alltid lika spännande att öppna en ny bok. Den kanske har en spännande titel och en intressant framsida. Det kan vara en författare som man läst  förut och därför har förväntningar på. men kommer den att hålla måttet? Den bok jag just börjat läsa kommer säkert att göra det. Det lilla jag hunnit ta till mig ger löften om många trevliga lässtunder. Det är inte en bok som man sträckläser. Den ska läsas lite i taget. Den heter Att älska livet mer än dess mening och är skriven av en favoritförfattare, Owe Wikström. Jag har tyckt om hans tidigare böcker. Den här är lite annorlunda eftersom tanken är att man ska läsa ett avsnitt varje dag i sju veckor. Underrubriken är Betraktelser och övningar. Han skriver som vanligt intressanta texter. Efter texten finns några övningar till eftertanke. De är till för att få oss att uppmärksamma, reflektera och handla utifrån det vi har läst. Övningarna har nämligen de rubrikerna.

Varje vecka har sitt tema. Första veckan har just det tema som även är bokens titel. Det kommer från en passage i Bröderna Karamazov av Dostojevskij, an annan favoritbok fast den inte är helt lätt. Utöver veckotemat finns också ett tema för varje veckodag. Söndagen är Ansiktets dag och måndagen Naturens dag. Jag ser fram emot att få läsa och reflektera utifrån Owe Wikströms texter de kommande sju veckorna.

I söndags handlade reflektionerna om att uppmärksamma nyanserna i medmänniskors ansikten när vi möts. Det passar väl ihop med det som vi pratade om på bloggträffen i torsdags. Ett leende ansikte får leenden tillbaka. Det är de möten vi har med andra människor som fördjupar och berikar våra liv. Det är något att reflektera över.

I dagens betraktelse uppmanas vi uppmärksamma naturens lågmälda ljud. Vi omger oss av så mycket ljud som kan distrahera oss från det naturliga. Även när jag går skogsrundan med hunden hör jag många ljud som kommer från mänskliga aktiviteter, skogsmaskiner, kyrkklockor, tåg och mopeder. Ibland kan man höra en jagande hund, ett av naturens ljud men det hör ihop med mänskliga aktiviteter. Naturens ljud är oftast lågmälda som skogens sus och bäckens porlande. Men de kan ge ro för själen och, som författaren påpekar, en övning i förundran. Nu ser jag fram emot tisdagens avsnitt för tisdagen är Glädjens dag.

torsdag 17 februari 2011

Bloggträff på isen


Sjöisar lockar med sin blanka spegel och sina viddar. Idag fick jag ta en promenad på Örsjöns is tillsammans med mina bloggkompisar. I vinter har jag inte varit ute på isarna tidigare. Det har förstås varit för mycket snö uppepå men nu har den smält bort. Det kanske är dags att pröva Rannäsasjöns is någon dag. Tillräckligt tjock är den i alla fall. Idag var isen omväxlande blank och knagglig. Med broddar på kängorna gick det bra att gå. Det blåste lite men inte så farligt. Naren bet värre på morgonen när hunden och jag var ute på vår första runda.

Är det Örsjöodjuret som visar sig?

Det var Bobo som bjudit in oss andra till bloggträff. Trots att hon jobbade på förmiddagen hade hon hunnit fixa pajer till lunch åt oss med mintpäron till efterrätt. Vi andra var ju lediga och kunde bara dyka upp till dukat bord. Det var efter lunchen vi gav oss ut på isen. Det kunde behövas en promenad efter en så god lunch. 

Vackra vita vidder
Spännande isformationer reser sig 
Det är alltid roligt att träffa vänner och pratas vid öga mot öga. Även om vi utbyter en hel del via bloggar och Facebook så är det trevligt att ses ibland. Det var ett tag sedan sist. Då var det sommar och vi var här och prövade betonggjutning. Det hinner hända en hel del mellan gångerna och vi hinner prata om allt möjligt under en vintereftermiddag som den här.



Efter promenaden smakade det gott med kaffe och semlor. Värdinnan skulle öva med kören och vi andra vände bilen hemåt igen. Nu får vi se fram emot nästa träff framåt sommaren.


En fin present fick vi också av Bobo. Det är en kalender med inspirerande tankar för hela året. Den innehåller många tänkvärda ord och ska få stå här på mitt skrivbord så att jag kan läsa något varje dag och bli glad över alla uppmuntringar. Tack, Bobo! Dagens ord lyder så här:

Ingenting som hjärtat ger bort är förlorat; det lever vidare i andras hjärtan. 

Det stämmer bra med tanke presenten vi fick. Vi pratade idag bland annat om att ge leenden till människor man möter. Då får man många leenden tillbaka. Så är det. Varje leende har betydelse inte bara för en själv utan också för alla som ser det. Glädje smittar av sig. En positiv attityd jämnar vägen. Om man inte känner sig så glad, kan man pröva att le mot sig själv i en spegel. Hur fånigt det än känns så brukar det fungera. Man blir lite gladare.

Imorgon ska jag åka med svärfar till stan så att han kan uträtta lite ärenden. Sedan fortsätter vi hem till min mamma för att fika med henne. Det är också ett sätt att sprida lite glädje och själv bli glad. Sedan är lovet slut och helgen tar vid. Vart tog lovet egentligen vägen? Jag har väl inte hunnit göra allt jag tänkt, men det finns ju fler dagar. 

onsdag 16 februari 2011

Återbruk


Eftersom jag gillar att pyssla följer jag en hel del olika pysselbloggar. Jag har ju dessutom en egen. Idag hittade jag ett inlägg hos Fiffel och tråd med bilden "Återbruk är kul!" Det kan jag bara stämma in i. Det är kul att hitta nya användningsområden för saker. En gammal gardin kan användas till foder i en jeansväska. Gamla lådor blir som nya efter lite piffande. Just nu håller jag på att återbruka en vit trälåda för blommor som jag fick av mina elever när vi slutade innan jul. Det stod God Jul på sidan och det känns ju inte riktigt aktuellt. Så småningom lär det komma en bild av resultatet på min pysselblogg. 

Medan färgen torkade på lådan passade jag på att plantera om en del växter. Gamla arrangemang ersattes av lite mer vårbetonade. Jag brukar oftast försöka plantera om mina krukväxter på sportlovet. En del behöver bara få lite påfyllning av jord medan andra behöver en hel "makeover". Mina pelargonier brukar tycka om lite omvårdnad. De har stått uppe i ett fönster och vilat. Nu ska de få en nystart så kanske de blommar lika rikligt den kommande säsongen som de gjort de tidigare åren. Flera av dem har jag haft i många år. Jag klipper ner dem och tar nya sticklingar när de blir för risiga. 

Det känns så bra att inte kasta allt som man inte längre vill ha. Vi slänger alldeles för mycket. Vi klagar på eleverna i skolan för att de slänger alldeles för mycket mat. Tyvärr är det inte bara de som slänger fullt användbar mat. Alltför många tittar bara på datumet och luktar inte eller smakar inte på maten. Många gånger kan man använda maten fast bästföredatumet passerat med några dagar. Dessutom kan man göra nya maträtter av rester. PÅ Kyrkkaffebloggen har det funnits ett upprop om recept på maträtter gjorda av rester. Det är meningen att det ska bli en bok i samma serie som Kyrkkaffe, Brödglädje m. fl. Det är ett bra initiativ. Jag gör matlådor av det som blir över och har med mig till jobbet. Idag kokade jag lite för många potatisar, men med baktanken att man kan steka dem till lunch imorgon. Men kalopsen gick åt så det får bli falukorv till den stekta potatisen.

Ibland behandlar vi människor som saker. Vi kastar ut dem bara för att de inte längre passar in. Den som inte orkar längre eller blir sjuk, eller helt enkelt bara gammal, behandlas inte alltid med respekt. De som inte är "lönsamma" blir andra klassens människor och får ibland leva på existensminimum och bli tilltalade som barn eller mindre vetande. Men även människor som tänker annorlunda och inte tycker som alla andra kan hamna vid sidan av.  De bli obekväma och då är det lätt att de blir utfrysta. Men vi kan inte behandla människor på samma sätt som saker och bara kasta ut dem när vi inte längre behöver dem eller om de är i vägen. Alla människor är värda respekt och har rätt till en plats i vårt samhälle. Vi måste kunna leva tillsammans även om vi är olika. Och även den som mänskligt sett ser ut som ett vrak kan bli till nytta efter en "makeover". Därför borde vi inte vara så snara till att döma ut varandra.

I profeten Jeremias bok berättas om hur krukmakaren börjar om igen när lerklumpen inte blir så som han tänkte sig. Bilden används om Gud och hur han tålmodigt börjar om med att forma oss människor så som han vill att vi ska vara. Det känns bra att en misslyckad skapelse kan få en ny chans. Gud ger oss den om och om igen. Det är vi människor som inte har det tålamodet med varandra.

söndag 13 februari 2011

En vacker dag...


Det blev en vacker dag med sol och ett lagom antal minusgrader. Perfekt för en långpromenad med hunden. Han blev överlycklig och skuttade hit och dit nosande på allt han hittade. Jag har inte riktigt trivts med den senaste tidens slaskiga väglag. Det är bara gummistövlar man håller sig torr i då och jag gillar inte att gå i sådana. De är så kalla. Idag var det torrt och fint väglag. En mycket bra början på februarilovet.


Efter förmiddagens skogsrunda var det gott med lite kaffe och en bulle av makens hemmabakade sort innan han måste ge sig iväg till jobbet. Han fick hoppa in idag mellan 12 och 21. Alltså fick Takko och jag hålla ställningarna här hemma.


Vi gjorde inte så värst mycket. Jag dammsög stora rummet och vattnade blommorna. Resten fick vara. Jag brukar plantera om mina krukväxter på lovet och sedan kan det behövas lite mera städning. Men det gör jag till veckan som kommer.


I stället blev lite TV-tittande, lite tidningsläsande och stickande. Vi hann med en andra promenad i eftermiddag innan det mörknade för mycket, men den blev lite kortare. Det fanns inte så mycket som intresserade mig bland TV-programmet för kvällen så det blev Melodifestivalen som fick höras och ses i vårt hus. Det blev väl ingen skräll. De två låtar jag trodde skulle gå vidare, gick också vidare. De gjorde inget större intryck på mig. Jag kanske är svårflörtad eller blassé, men jag tror inte någon av dem har någon större chans ute i Europa. Å andra sidan kommer jag inte ihåg låten som vann förra året heller. Det var väl Tyskland, men hur lät den? Keine ahnung.


Nu är maken hemma igen. Det är varmt och skönt i huset och sängen hägrar. Sovmorgon imorgon. Det är kvällsgudstjänst. Förhoppningsvis blir det en lika vacker dag som denna.

måndag 7 februari 2011

Vårens första

Vem gömmer sig bakom videkissarna?

Det är ju jag, Gulliver!

En kisse poserar bland kissarna!

Nä, nu går jag, matte!
Förra veckan kom maken hem med ett fång videkissar. Han hade varit ute och fällt några träd till nästa vinters vedlager. Han tyckte att man kunde ta vara på de söta videkissarna nu när han ända fällt trädet. Så han letade fram en stor vas och ställde den på bordet. Visst blir man glad av att se dem, vårens första budbärare. De påminner om att våren är på väg.

Här har det regnat idag och snö och is försvinner mer och mer. Barmarken tittar fram och det är bara fläckar kvar ute på åkern. Nu kan man se dammen. Innan var den helt täckt av snö och an kunde knappt ana att den fanns där under. Nu står det vatten på isen som fortfarande täcker den. Men allt regn gör att vår lilla grusväg blir spårig och lerig. Hunden blir alldeles grusig i pälsen och måste spolas av nästan varje gång vi varit ute. Men det är skönt i luften så länge det varar. Vinter ger sig nog inte än.

Imorgon ska jag till Hillerstorp och hålla en kurs i Rörelse och konstruktion. Det är ett NTA-tema i teknik. Vi kommer att bygga fordon och testa dem. Det innebär att jag får sovmorgon. Vi börjar inte förrän klockan tolv, men vi håller på till fem, halv sex. Det är ju inte så långt till Hillerstorp så jag kan ta det lugnt på morgonen. Men maken ska upp tidigt. Han börjar jobba kvart över sex. Efter kursen åker jag direkt till styrelsemötet i missionskyrkan. Så jag kommer hem sent. Det är tur att svärfar kan komma och gå ut med hunden. Nu har han lyckats få ut bilen ur garaget där den stått insnöad ett bra tag.

söndag 6 februari 2011

Själavårdande dagar


Det har varit lite tyst på bloggen, fick jag höra idag. Det finns alltså några som kollar. Jag var tvungen att hålla med. Ibland räcker varken tid eller ord till hur gärna man än vill. Man kan behöva stanna upp lite och vila från allt.

Den här helgen hade vi möjlighet att stanna upp ett tag. Det har varit själavårdande dagar i Missionskyrkan i Forsheda från fredag kväll till söndag kväll. Det passade bra att den här helgen låg mellan två fullmatade veckor. Jag har alla mina utvecklingssamtal, studiedag, planeringsmöte, föräldramöte, ledarsamling, styrelsemöte och säkert en möten jag glömt. Dessutom ska jag hålla NTA-kurs i Hillerstorp på tisdag. Då kan man behöva ladda om under helgen.

Jag var inte med hela helgen men det jag fick lyssna till var bra. Talare var Bernth Antonsson, som jobbar inom Helhet genom Kristus, en ekumenisk förböns- och själavårdsrörelse. Vi känner varann sen tidigare då vi gick på Kortebo Missionsskola ihop en gång på 70-talet. I fredags talade han bl a om vår bild av Gud och vår bild av oss själva. Idag handlade det om att höra den stilla rösten i sitt inre och att vandra vidare med Jesus.

Igår var jag inte med fast jag hade tänkt åka. På förmiddagen var jag ute oh gick en långpromenad med hunden. Det blåste rejält och vinden var kall. Det hjälpte inte att dra upp huvan. Jag blev nedkyld ändå vilket resulterade i värkande bihålor, ont i halsen och stelhet i nacken. Först tänkte jag att jag kunde hoppa över första passet och åka till nästa. Men det insåg jag efter ett tag att det inte skulle gå. Jag började frysa och huttra. Maken jobbade hela dagen så det blev till att ge sig ut och hämta in och tända i pannan. När han kom hem var det i alla fall varmt och skönt inomhus.

Idag var det betydligt lugnare vindar. Till och med solen kom fram lite svagt. Det var mycket skönare att promenera idag. Den milda temperaturen har gjort att barmarken tittat fram. Snart kan man gå till vedboden utan att behöva halka på isen. Gräsmattan, läs mossmattan, och åkrarna skymtar fram igen. Nackdelen är att det blir blött om fötterna och geggigt. Dessutom kommer en del dåliga samveten fram när man ser alla saker man inte fick innan snön kom.

Småfåglarna är tillbaka vid frömatarna i hagtornsträdet. De har varit borta ett tag. Delvis beror det på att vi varit lite för tröga med att fylla på när det blivit tomt. Men idag kom en hel flock och började picka i sig frön på gräsmattan nedanför fröbehållarna. jag försökte fotografera dem genom fönstret så bilden blev ganska så suddig. När jag kom för nära fönstret, lyfte hela flocken som en man. Efter ett tag var de tillbaka igen.


Fåglarna behöver sin mat och vi behöver vår. Det är lite tråkigt att sitta ensam vid matbordet, men äta måste man ju. Vi får ta en kvällfika ihop nu i stället. Vi behöver också mat för själen och det fick vi verkligen den här helgen. Den första samlingen handlade om att inse att Kristus vandrar bland oss än. Den sista hade temat Att vandra vidare med Jesus. Det är det som är styrkan i kristen tro. Vi har någon som är med oss varje dag vi möter. Vi har Jesus. Och vi har varandra i församlingen.