måndag 23 januari 2017

Till skogs


Det har varit en intensiv helg. Lördagen blev lång och vi hade mycket att prata om inför mötet med begravningsentreprenören. Igår var maken och jag bjudna på middag hos hans syster och svåger. Det blev en klassisk söndagsmiddag med stek precis som svärmor brukade bjuda på. Till efterrätt fick vi mullbär med glass. Mullbär var en spännande bekantskap. Sen åkte vi direkt till begravningsbyrån i stan där vi mötte de andra syskonen. Det är mycket att bestämma inför begravningen, men mamma hade ju skrivit ned några saker. Det är också mycket som ska klaffa, många som ska hinna hem. Så begravningen blir inte förrän lördagen 25 februari kl. 13.00 i Horda Frikyrka.


Nu är det vardag igen och livet går vidare. Trots en viss trötthet steg jag upp ganska tidigt för att vara mig. Idag påbörjade jag nästa cellgiftskur. På förmiddagen tog Takko och jag vår promenad upp till skogen. Det var ganska skönt väder och det gick lätt att gå så vi gick hela hundrundan. Det var bara vid kanalen som det var mycket is på vägen. Annars var det mest barmark.


Skogshuggarna har travat vårt timmer i stora högar uppe i skogen. Det ska väl hämtas så småningom. Sista biten på rundan var jag ganska trött, men det fick bli en tur in till affären innan jag lagade mat. Sen kunde vi vila en stund. Dagarna går rätt fort så här års.


Förra veckan var det omväxlande väder. Ena dagen kom det snö. Marken täcktes av nån centimeter av den vita varan. Då blev inte promenaden så lång.


Men hunden var trött ändå efter den lilla rundan. Han ville helst ligga i knät och ha det skönt.


Nästa dag var det mesta av snön borta. Det var bara på de skuggiga ställena det låg kvar lite rester av den. Annars har dagarna varit grå och disiga den senaste tiden. Ibland har sikten begränsats rejält av dimslöjorna. Då kan man känna sig lite isolerad, när resten av världen försvinner i ett grått töcken. I lördags fick jag i alla fall tillbaka uppkopplingen på nätet. Det var inte reparatörerna som kom och fixade det trots att det är flera veckor sedan vi felanmälde. De vill nog inte reparera. Förmodligen tänker de snart släcka ned det fasta nätet. Det maken som fixade en provisorisk lagning, men den funkade.



Vid en av våra promenader upptäckte jag att skogsarbetarna hade öppnat upp stängslet in till våra marker. Hunden och jag blev nyfikna och följde i skogsmaskinerna spår. Det måste varit stora maskiner för spåren var breda och det var dessutom brett mellan dem. 


Vi har en liten åkerlapp som inte brukats på länge mer än som betesvall. På andra sidan om den ner mot kanalen var det avverkat. Det fanns bara några frötallar kvar.


Det finns en körväg som går från vår ladugård genom skogen och hit. Förr fanns det en vacker enebacke utanför ingången till åkern. Nu stod bara två gröna enbuskar kvar vid ingången, en på var sida som två gröna vakter. Alla de andra hade dött och det fanns bara skelettet kvar av dem. Granskogen hade tagit över och kvävt dem. Det gjorde mig lite ledsen eftersom jag gillade den här platsen. Jag har inte varit här på länge. Nu ser den dessutom helt annorlunda ut med spåren efter avverkningen. Vi följde spåren och såg var de avverkat och gallrat i beståndet.


Sen vände vi hemåt igen. Vi tog inte körvägen även om den hade varit genare. Den har alltid varit gropig och svår att ta sig fram på. I stället gick vi samma väg tillbaka som vi kom.


När vi kom hem, blev det en värmande soppa med quesadillas. Man tager vad man haver och gör en liten måltid av det.

Imorgon är det dags för en spruta igen. Så då får jag ta en tur in till stan.

1 kommentar:

  1. Härlig promenad. Vi har ganska mycket is kvar på våra vägar. Det går bra att ta sig fram på mittenremsan. Annars går vi i väntans tider. Ha det gott!

    SvaraRadera