måndag 27 februari 2017

Tack, mamma!


Efter några intensiva dagar i helgen har jag mest vilat här hemma. Jag blev väldigt trött efter lördagens begravningsgudstjänst och minnesstund för mamma. Benen blev alldeles darriga och tyngdkraften kändes extra stark. Den drog mig ner till horisontalläge både igår och idag. Sakta men säkert får jag försöka återhämta mig för imorgon är det dags för nytt sjukhusbesök.


Vi åkte hemifrån strax före kl. 11:00 i lördags. Alla mina grabbar hade finkostymerna på sig. Det är inte så ofta man får se dem i den stassen. När vi kom fram till Horda Frikyrka, var begravningsentreprenören redan på plats och vi kunde hjälpa till med att bära in kistan på plats. Blomsterarrangemangen anlände och alla detaljer kunde ordnas i god tid. Mamma hade önskat vita liljor på kistan tillsammans med hennes konfirmationsbibel och ett ljus. Vi valde en ljusstake som mamma målat. I festvåningen höll man på att ställa i ordning inför middagen.


I kyrksalen hördes stilla musik från högtalarna medan gästerna anlände. Det var många anmälda till minnesstunden. Det var släktingar från när och fjärran, församlingsmedlemmar och vänner. Elisabet inledde gudstjänsten med att spela Aftonklockorna. Det är ett musikstycke som jag kom ihåg att mamma brukade spela.


Helén sjöng sedan Lydia Lithells sång "Det enda som bär" innan vi alla stämde in i psalmen "Hur ljuvligt att få vara en ton från himmelen". Mamma hade själv valt sånger som hon tyckte om. Vi har bara satt ihop dem till ett program.


Officiant var Göran Ahlander, en av pastorerna i kyrkan, som höll ett varmt tal och överlämnade mamma i Guds händer. Sen sjöng Helén "Härlighetens morgon". Innan avskedet i kyrkan sjöng vi unisont "Gud är trofast".


Eftersom mamma ska kremeras skedde avskedet i kyrkan. Vi gick fram i grupper och lämnade våra blommor i en korg. Sedan avslutade Göran samlingen med välsignelsen. När Elisabet spelat "Jag har hört om en stad", var samlingen slut i kyrksalen. Därefter fortsatte vi en trappa ned.


I festvåningen var det dukat för middag. Vi bjöds på slottsstek med potatisgratäng och grönsaker. Det var gott och som vanligt blev jag fort mätt.


Efter en liten paus var det dags för dem som ville lämna några minnesord eller sjunga en sång. Det var många som hade varma ord att säga om mamma. Min mamma ville aldrig framhäva sig själv, men för en gångs skull fick hon stå i centrum. Mamma var inte de stora ordens kvinna utan hon var handlingens kvinna. Hon sa aldrig så mycket om vad vi betydde för henne, men hon visade det i sina handlingar. Hennes omtanke om andra människor och hennes ödmjukhet kom fram i alla talen. Vi kände alla en stor tacksamhet för mamma och vi saknar henne mycket.


Sedan serverades kaffe och tårta. Min syster Lis-Marie hade bakat sådana marängtårtor som mamma brukade göra. På ett sätt kändes mammas närvaro under hela dagen. På borden hade vi dekorerat med ljusstakar som hon hade målat. Mamma var intresserad av mission och kände speciellt för utsatta barn. Därför hade vi valt att låta minnesgåvan gå till en flickskola i Pakistan.


När minnesstunden av slut och alla gäster gått, samlades vi i kyrksalen för att följa mamma den sista biten ut till bilen. Ute var det mörkt och det hade börjat snöa. Det var kallt i luften och snöflingorna yrde omkring.


Innan vi vände färden hemåt åkte vi upp till kyrkogården med alla blommorna för att lägga dem på pappas grav. Det dröjer ett tag innan mamma kommer att urnsättas där, men blommorna kunde vi lägga dit. Jag hade med ett ljus som vi tände i lyktan.

Det blev en lång och intensiv dag. Jag var totalt slut efter den. Igår orkade jag inte mycket. Sönerna skulle åka ganska tidigt. Stockholmssonen lagade en tidig middag innan vi åkte in till stan med dem. Han skulle åka med kusinen upp till huvudstaden och lite senare skulle kalmarsonen ta tåget till sin destination. För mig blev det en tidig kväll. Även idag har jag mest vilat hela dagen. Det blev bara en lite runda med hunden. Det tog verkligen på krafterna. Nu får jag försöka återhämta mig. Imorgon ska jag ju in till sjukhuset igen.

1 kommentar: