Ett steg tillbaka

Morgon i Rannäs

Efter den senaste snön har man kunnat se många spår i nysnön. Det är spår efter både människor och djur. Rådjuren och katterna följer de uppskottade stigarna. Det är väl för jobbigt att ta sig fram i djupsnön. Det kan jag garantera efter att ha spårat en hel det på sistone. Mössen och andra smådjur har nog lättare att ta sig fram. De springer uppe på snön utan att sjunka igenom för de är så lätta.

Igår hittade jag spår efter en fågel som förmodligen slagit ned på ett tilltänkt byte. Jag kunde se hur de utfällda vingarna gjort märken i snön. Det kan ha varit sparvhöken. För några år sedan satt jag vid köksfönstret och såg hur den slog en talgoxe som satt på marken nedanför vårt fågelbord. Det är ganska spännande att försöka lista ut vad som har hänt med hjälp av naturens spårtecken.

Stackars Takko måste ibland hoppa i drivor som är högre än han själv. Ibland vill han vända och gå tillbaka, men oftast följer han i mina fotspår. Idag gick vi stora hundrundan för första gången på minst en vecka. Det är så jobbigt att pulsa fram med snö upp till knäna eller högre så jag har avstått från den långa rundan. Delar av den går på skogsvägar och stigar som inte plogas. Idag sken solen och jag kände att jag bara måste ut innan jag skulle tillbaka till skolan för kvällskonferens. Jag plockade fram solglasögonen och kopplade hunden. Det var skönt att gå även om det var lite jobbigt på sina ställen.

Takko på den breda vägen

På vägen fanns en massa spår. Det var spår efter bilar och traktorer, skidor och kängor, men också spår efter vind och vatten, kyla och värme. Temperaturen har för det mesta hållit sig under nollan, men ibland tangerat den och kanske krupit upp över. Någon hade stått och stampat på en ganska lång sträcka av vägen. Man kan undra varför spåren av stövlarna såg ut som de gjorde. Personen i fråga måste ha trampat runt lite kors och tvärs på flera ställen.

Den smala stigen

Stigen ur hundperspektiv

Ibland är det upptrampade spåret smalt. I skogen var det långt mellan kliven så man fick ta ut på stegen. Då kan det vara svårt att hålla balansen och inte hamna bredvid i lössnön. ibland som på vägen har man gott om utrymme at ta sig fram på. Så är det i livet också. Ibland krymper utrymmet, ibland kan man ta ut svängarna.

Ni har förstås varit med om att man ibland måste gå tillbaka i sitt eget spår. Det blir för jobbigt när ingen annan gått före eller så märker man att man hamnat fel och måste vända av den anledningen. Så kan det vara i livet också. Vissa vägar är återvändsgränder. De leder bara fram till en plats men inte vidare. Då kan man behöva ta några steg tillbaka för att hitta en väg som kan leda till nya möjligheter.

Man kan gå vilse mitt i alla aktiviteter också. Det har hänt att jag kommer på att jag ska hämta något eller göra något. Jag går till rätt plats, men väl där har jag glömt vad jag skulle hämta eller vad jag skulle göra. Då tycker jag att det bästa är att gå tillbaka dit där jag först tänkte tanken. Oftast kommer den tillbaka då. Det kanske är så i livet också att man kan behöva ta ett steg tillbaka för att komma framåt. Ibland behöver man stanna upp och tänka efter vad det är man håller på med och vart man är på väg. Det är så lätt att bara traska på i samma spår och inte reflektera över om det spåret leder mig dit jag vill. Särskilt viktigt med eftertanke tror jag det är i en grupp människor. Det kan vara ett kompisgäng, en förening, en kyrka eller en grupp arbetskamrater. Det är så lätt att bara följa med strömmen och till slut kanske man hamnar i en  situation som man inte alls känner sig bekväm med. Det ena ledde till det andra och så undrar man hur man hamnade där.

Idag funderade jag på varför vi har så svårt att acceptera olikheter. Den som är annorlunda blir lätt utsatt för mobbning. I vissa faser i livet är det viktigare än i andra att vara som alla andra. Den som inte följer mönstret och går sin egen väg blir utanför. Tanken slog med att vi i skolan kanske bidrar till detta genom att försöka få alla att passa in. Vi försöker slipa av alla kanter och i viss tar vi samtidigt bort olikheterna mellan individerna. En del människor måste kanske få sticka ut utan att någon "rättar till" dem. För vem bestämmer vad som är rätt, vad som är normalt och vad som är accepterat. Egentligen är vi ofta ganska intoleranta mot annorlunda människor. Vi vill helst att alla ska vara lika. det tycker jag är tråkigt. Livet blir mer spännande med olikheter.

Nya upptäckter görs inte av dem som alltid gör på samma sätt utan av dem som vågar göra något på ett annorlunda sätt och som vågar gå sin egen väg. Det betyder inte att man måste vara ensam. Man kan vara annorlunda tillsammans.