Här går man varje dag

Vissa dagar är vädret verkligen växlande. På morgonen hade det snöat någon cm. Det var lite kyligt men helt OK att gå en liten runda. med hunden innan man åkte till jobbet. Mitt på dagen hade jag rastvakt. Då blåste det iskalla nålar i ansiktet på mig. Jag fick pulsa runt i flera dm lössnö. Det är ett stort område på skolgården jag ska vakta. Många elever var nere i kanten på grusplanen och grävde i snövallarna. En del flyttade inte på sig när traktorn kom för att ploga bort snön på planen. Det såg livsfarligt ut så jag fick skynda dit och mota undan eleverna. När jag sedan skulle gå hem vid tretiden sken solen och det var helt underbart ute. Bara några minusgrader. Jag skyndade hem för att ta med hunden och kameran ut på skogsrundan.

Solen började dala och himlen var alldeles rosa. Molnen färgades grårosa. Blåsten hade mojnat. Det var så skönt i luften. Däremot blev jag svettig av att pulsa i drivorna. Snön hade yrt och drivit ihop till flera dm på sina ställen. På vägarna gick det lättare att gå för där var det plogat, men på genvägen i skogen och på stigen över kullen låg snön orörd så när som på några spår av skor och tassar.

Det är sådana här dagar man ville sätta upp "Herr Gårman"-skylten. Här går man varje dag, ibland flera gånger om dagen. Man bara måste ut. Det går inte att sitta inne. Stigar och vägar är till för att vandra på. Annars växer de igen. När vi skaffade hund började jag gå mycket oftare på stigen över kullen. Det märktes att den blev mer trafikerad och upptrampad. Tidigare växte det mer gräs på själva stigen. Nu är det lite kalare och tydligare markerad. Ju mer man går, desto lättare att ta sig fram. Både det fysiska och det mentala motståndet minskar ju mer man går. Ofta är motståndet som störst innan man kommer iväg. När man väl ger sig av, är det helt OK även om det blåser, snöar och haglar. Sen är det skönt med en kopp te eller kaffe när man kommer hem.

Invanda rutiner och gamla vanor är lätta att vandra på. Man behöver inte ens fundera. Många saker gör man automatiskt på ett visst sätt utan att tänka på att det finns andra sätt, andra vägar. Ibland borde man pröva att göra på ett helt annat sätt bara för att se om det är bättre eller sämre eller lika bra. Livet blir roligare med variation. Ändå är vi så låsta vid de former och vanor vi lagt oss till med. Det är så här vi gör. Det är nyttigt att försöka se saker från ett annat håll, med någon annans ögon. Det var meningen att vi skulle skugga en annan lärare på en annan skola i höstas. Av olika anledningar blev det inte så för mig i alla fall. Det var så svårt att komma ifrån. Jag hade ju varit borta flera veckor och mitt schema innehåller inte några längre tomma hål. Det kanske skulle kunna gå att ordna på något sätt för roligt hade det säkert varit.

Något nytt har jag i alla fall påbörjat idag. Jag har lyckats få igång Cleverboarden och börjat leka lite med den. Nu gäller det bara att hitta tid mer lek. Jag ser många möjligheter till roliga lektioner. Det är en ny erfarenhet och nya möjligheter som öppnar sig för mig.

Imorgon har vi studiedag. Det bli sovmorgon innan programmet börjar. Vi ska på en fortsättning av en föreläsning som jag missade i höstas när jag var sjukskriven. Jag får väl försöka hänga på. Vi skulle ha med oss en IUP och ett skriftligt omdöme, som vi tydligen ska diskutera i grupper kring. Efter lunch tänker jag kompa för föräldramötena som vi haft två kvällar denna veckan. Det ska bli skönt med en ledig eftermiddag.

Timme till förfogande

När jag var i stan sist och gick tvärsöver parkeringen, fastnade mina ögon på en registreringsskylt på en av bilarna. Bokstäverna fick mig att haja till. Raskt scannade hjärnan i nostalgiarkivet och hittade en förkortning med samma tre bokstäver, TTF.

Förkortningar kommer och går, så ock i skolans värld. Det som ligger bakom förkortningen kommer också och går. Ständigt nya direktiv, nya arbetsuppgifter, nya mål, nya elever. Det är väl bara vi som var med förr som kommer ihåg vad TTF stod för. Timme till förfogande. Hur ofta har man det nu?

En timme då och då att förfoga över själv är många gånger bara en dröm. Den här veckan har mina dagar gått i ett. Det blir så när kollegor är hemma med sjukt barn. Helt rätt, vinterkräksjukan vill vi inte ha. Men man får kasta om sina planer. Vissa planerade lektioner utgår och andra oplanerade tar vid. Måndagar har jag i vanliga fall många lektioner och få andningspauser utöver min lagstadgade rast på 30 minuter. Det brukar dock finnas någon tiominutare för ställtid när man går från den ena klassen till den andra. Det kunde man glömma. Eftermiddagens lektioner flöt ihop till drygt tre timmar på raken. Ja, inte för eleverna. När ena gruppen gick på rast, gick jag över till nästa klassrum och nästa grupp. På kvällen var det bara att åka tillbaka till skolan för föräldramöte i två klasser. Likadant idag, ingen ställtid, lektion på lektion. Skönt att vi ställde in arbetslagsmötet p g a  att många var borta. Det räckte med en kort lärarkonferens som jag avvek ifrån för ett utvecklingssamtal med upprättande av nytt åtgärdsprogram. Och imorgon är det nya lektioner, cleverboardutbildning och nya föräldramöten. Hela veckan är fulltecknad.

En timme till förfogande - vad gör vi då? Tar en fika? Går en promenad? Läser tidningen? En bok? Det finns mycket som man kan göra om man har en timme till förfogande. Men oftast fattas orken, när man någon gång råkar få en timme över. Man orkar inte ta sig för något och en timme går fort förbi. När schemat är ansträngt, får man ta vara på de små stunderna. De där många timmarna utan inplanerade aktiviteter får vi aldrig se röken av. Det är de små ögonblicken, rätt tillvaratagna, som håller oss flytande.

Till förfogande för vem? Vem äger min tid? Under dagarna är det arbetsgivaren som disponerar 35 timmar av min tid. Sen disponerar jag ju ytterligare 10,5 timmar för arbetet. Vem äger resten av min tid? Familjen som vill se mig, kyrkan där jag är engagerad, vännerna som jag vill träffa, hunden som vill ut och gå. Ibland är det många som rycker och sliter i mig. Jag disponerar inte min tid så fritt som jag vill. Men det är ändå jag som accepterar omgivningens krav. Det är mitt val.

Använder jag min tid till det som jag tycker är viktigt? Vad är det jag prioriterar? Ibland är det nyttigt att sätta sig ner och fundera på de frågorna, eller ta en promenad och göra detsamma. Man tänker bra när man går. Då och då behöver man stanna upp och reflektera, prioritera om och ta ut en ny kurs.

Som kristen har jag valt att stå till Guds förfogande. Det betyder att han vill ha inflytande över hur jag använder min tid, inte bara en timme varje söndag utan hela tiden. Till helgen har vi årsmöte i församlingen. Inför det brukar jag fråga mig själv: Är jag på rätt plats i församlingen? Gör jag rätt saker? Ska jag fortsätta med de uppgifter jag har eller byta till nya uppgifter? Frågorna blir till en bön med Psaltarens ord: "Herre, lär mig dina vägar, visa mig dina stigar." (Ps 25:4) Jag upplever ofta att Gud då visar vad han vill att jag ska göra genom bekräftelse från andra människor eller en frid inombords. Sen kan jag lugnt utföra de uppgifter jag fått.

Fotspår

Den här veckan startade vår satsning "40 dagar på väg" som vi brukar ha i kyrkan i början av året. Tidigare har vi samlats kring "40 dagar med Vår Fader" och "40 dagar i Guds närhet". Första veckans tema var "i Jesu fotspår". Vi hade en samling med uppstart i onsdags. Idag möttes vi till gudstjänst. Eftersom vår pastor hade ledig helg föll det på min lott att predika. 

På allmän begäran publicerar jag här min predikan från idag. Titeln är "Att följa i Jesu fotspår". Jag har lagt ut den i Google Docs. Klicka på titeln så kommer du till dokumentet. I texten har jag skrivit ner mina tankar och det jag ville säga. När man talar kan man ibland lägga ut orden lite mer och förklara utförligare. Ett centralt begrepp i bibeln är lärjungaskap. Det är det predikan handlar om. Den här gången gjorde jag en egen skylt av bokstavskex.

Om någon är intresserad av den andaktsbok vi gjort på samma tema, kan ni höra av er. Så kan jag kanske skicka den. 

Som vanligt var hunden och jag ute på promenad idag. Det var skönt att gå och vi hade skogen för oss själva.

   

Fågelrestaurangen behövde påfyllning. Sedan var den välbesökt av fåglar på söndagsmiddag.

Katten Stig ville också komma in på restaurangen. Han lyckades tömma restaurangen på besökare. Då var det inte lika roligt. Dessutom hittade han inget som föll honom i smaken. 

Information är inte lika med kunskap

Nu är det bevisat. man kan aldrig ge tillräckligt mycket information. Och information är inte samma sak som kunskap. Det lärde vi oss på Mikael Anderssons föreläsning den 7 januari. Det räcker inte med information. För att det ska bli till kunskap krävs en process hos mottagaren. I onsdags fick jag  praktisk erfarenhet av hur det kan bli när inte processen sker.


Så här var det. I vår församling  har vi i början av året genomfört en satsning som vi kallat 40 dagar. Vi samlas kring ett tema som genomsyrar alla gudstjänster under sex veckor. I år är det tredje gången och årets tema är "40 dagar på väg". Varje vecka har sitt ämne. Den här första veckan är ämnet "På väg... i Jesu fotspår". 


Vi har också gjort en andaktsbok tillsammans. Många har bidragit med en berättelse eller en text för varje dag. Det finns veckans bibeltext och veckans böneämnen. I år var det lite svårare än tidigare att få in bidragen, men i torsdags i förra veckan kunde jag lämna in originalen för kopiering på kommunens föreningsservice. Det blir ett enkelt häfte som man kan köpa för 40 kr, en krona dagen. De hade mycket att göra på vaktmästeriet, men vi skulle få hämta häftena i onsdags vid fyratiden. 


Jag jobbade till halv fem i onsdag och Vaktmästeriet stängde samma tid. Hur göra? Maken var ju ledig. Han kunde ju åka in och hämta dem. Jag instruerade honom och berättade var och när han skulle hämta våra häften. Visst, sa han, det skulle han ordna. 


När jag kom hem från jobbet, hade maken inte kommit hem än, men det var lugnt. Uppstarten skulle ju inte vara förrän klockan sju. Det dröjde och han kom inte. Jag försökte ringa mobilen, men den var inte på. Till slut fick jag åka till kyrkan och hoppades att han var där. Jag hade ju talat om att vi skulle dela ut andaktsböckerna på kvällen. Jag tog för givet att han hade fattat det. Så var det inte. Jag ringde säkert tjugo gånger, inget svar. Jag ringde hem till sonen. Han hade inte sett sin far sedan tidigare på eftermiddagen. Jag började ana att han passat på att åka till gymmet och träna eller något sådant, när han nu ändå var i stan. 


Det var inte så många som kom till samlingen i kyrkan, men vi var väl 25-30 personer. Det var prövapå-kväll på Alpha, så en del var väl där. Vi sjöng och bad för de kommande dagarna, pastorn talade om temat. Jag hoppades förstås att maken skulle dyka upp med andaktsböckerna innan samlingen var slut. Då och då slog jag en signal till mobilen. Men förgäves hoppades jag. Sista sången vi sjöng var "Du låter dig finnas, när vi söker dig". Det syftar förstås på Gud. Jag blev tvungen att erkänna för alla att det visserligen  gäller för Gud, men inte för min man. Han lät sig inte finnas.  Vi fick alla gå hem utan andaktsbok. 


Var var han då? Jo, mycket riktigt på gymmet. När jag kom hem satt han i soffan och hade inte en aning om att jag jagat honom med ljus och lykta. Inte heller hade han en tanke på att vi skulle behöva de där böckerna, som han hämtat, redan samma kväll. Så kan det gå.


Även i skolans värld upplever vi dagligen att information inte är lika med kunskap.  Det hjälper inte hur mycket vi informerar och berättar om inte mottagningsknappen är på. Om eleverna inte tar in informationen och processar den, blir den aldrig till kunskap. Ibland upplever vi också att de bara tar in en viss del av informationen. De kanske hör det första vi säger, men sen stänger de av och missar resten, kanske det viktigaste. Vi har många gånger undrat om det är den enorma mängd information som överöser oss varje dag som gör att även det vi i skolan säger rinner av dem. Ju mer det brusar omkring oss, desto viktigare blir det att lära sig att sålla bort det oväsentliga och att hitta de viktiga sakerna, guldkornen bland all sand.


Som lärare kan jag inte nöja mig med att informera mina elever. Enbart det skapar ingen kunskap hos dem. Jag måste vara med och starta processen också. Det är det som är den stora utmaningen för oss pedagoger. Jag tror inte att kunskap går att pricka av i en lista. Kunskap är många gånger en färskvara. Det jag kan idag behöver inte nödvändigtvis finnas kvar imorgon. Om jag ska komma ihåg något krävs övning och repetition men framför allt motivation, intresse och lust. Kan vi ge eleverna det, kommer kunskapen också.


När vi skulle gå hem från kyrkan i onsdags, fick jag frågan om jag skulle skälla på maken när han dök upp eller om jag skulle ta det lilla lugna. Nu hör jag inte till de mest hetlevrade här i världen. Det är ingen idé att skälla på någon för att han inte förstått. Det var lika mycket mitt fel som inte förvissat mig om att han hade förstått inte bara var och när utan också vart. Samma sak med eleverna. Det är ingen idé att skälla på den som inte förstår. Man kan bara försöka förklara på ett bättre sätt.

Undergörande dunderkur

Igår tog det stopp. Det gör det ibland. Jag var tvungen att inse att jag inte var någon stålkvinna. Halsen värkte och rösten var rosslig och hes. Jag klarade med nöd och näppe de två första lektionerna. Sedan fick jag lämna över till mina kollegor som fick rycka in och rädda situationen. Vilken tur att jag har såna fantastiska kollegor.

Idag har jag inte pratat så mycket. Hunden bryr sig inte om ifall jag håller tyst. Han blir lika glad för en klapp och en promenad. Vi var ute ett par rundor inte för att jag ville utan för att han fick bestämma idag. Han stretade glatt på och jag lufsade efter. Han är glad bara man är hemma hos honom. För en gångs skull hade jag inte kameran med. Det snöade och var grått så jag ville inte släpa runt på den. Det är förstås då vi möter en älg i skogen. Det var länge sen och tyvärr blev det alltså ingen bild på skogens konung. å andra sidan var det nog bara en prins för det var en älgkalv.

Det var skönt att ta det lugnt en dag, dricka mamma Majs dunderkur och proppa i sig nyttiga vitaminer m.m. Nu känns det betydligt bättre i halsen och jag räknar med att gå till skolan och jobba imorgon. Dunderkuren? Ja, den består av varm mjölk med en klick smör, riven ingefära och honung. Den tar bort allt det raspiga i halsen och bäddar in den i bomull.

Stopp kan det bli på flera sätt. Jag har flera vänner som drabbats av stopp i avloppet på sista tiden. Det är inte kul med översvämning och kloaklukt som följd. Det har inte vi haft problem med sen vi grävde om rören ut till trekammarbrunnen. Det är mycket som åker ut den vägen och det är skönt när det fungerar som det ska.

När livet säger ifrån och det tar stopp är det bäst att lyda och stanna upp. Vi vill gärna bara fortsätta i vår vanliga uppskruvade takt, men ibland måste vi stoppa och återhämta oss. Man kan inte bara rusa fram genom livet som ett expresståg. Man måste stanna och fylla på resurserna då och då, tanka lite ny energi.

Det kan vara bra att planera in lite stopp då och då. För oss som jobbar i skolans värld är loven sådana där stopp som ger en andningspaus och ett tillfälle för återhämtning. Särskilt under våren är det skönt att ha några lov att se fram emot när arbetet pressar på. För andra är det semestern som är den stora andningspausen. Jag tror att det skulle funka med semestertjänster i skolan också. Vi skulle förstås få tänka om en hel del. Vi skulle inte hinna med lika mycket varje vecka om arbetstiden minskade från 45,5 timmar till 40 timmar per vecka. Men vi skulle få mer tid för planering och fortbildning de veckor som eleverna har lov. Som det är nu vill inte tiden räcka till för pedagogiska samtal och utveckling av arbetsmetoderna. kanske för att den tid vi inte har med eleverna är uppstyckad på små korta stunder. Vi hinner aldrig ägna någon längre stund åt samma sk utan stressar mellan tusen olika arbetsuppgifter.

Varje helg borde kunna vara ett stopp för vila, i varje fall för oss som inte jobbar helger. Men ibland ska vi hinna med så mycket när vi är lediga att det inte bli någon ledighet kvar av helgen. Det kan vara riktigt skönt att gå till jobbet på måndagen. "Helga vilodagen" verkar inte vara inne idag. Jag tror att det finns en vis tanke bakom budet om att helga vilodagen. Vi behöver stanna upp och vila och var sjunde dag är ganska lagom. Det skulle vara ett bra nyårslöfte, om man brukar avge sådana, att vila minst en dag i veckan. Det tror jag många skulle må bra av. En dunderkur, inte bara för halsen, utan för hela människan.

Lördagsgodis

Lördag - då kan man sova lite längre, ta det lite lugnare och äta lite godare. En skål med lördagsgodis är inte heller fel. Däremot verkar TV-programmet inte innehålla några godbitar. Jag tittar mindre och mindre på TV. Det är inte mycket som tilltalar mig av nöjesutbudet. I stället har jag ikväll äntligen tagit mig tid att titta på första delen av filmen om Maria Montessori.

Som montessorilärare får man ju inte missa ett sådant program, men det gjorde jag när det sändes. Det är tur att svtplay finns. Jag har suttit som klistrad vid datorn och blev inte så lite irriterad när den nu på slutet måste buffra hela tiden. Filmen var verkligen bra. Den visade hur det var för Maria Montessori att studera till läkare som första kvinnliga läkarstudent. Hon måste ha varit en oerhört stark människa som kunde klara av att fortsätta trots det motstånd hon hela tiden mötte. Dessutom fick hon barn utan att vara gift och barnets far överger henne. Första delen slutar med en cliffhanger. Barnet finns inte längre kvar hos familjen som tog hand om honom. Hon har fått stor framgång genom att de efterblivna barnen som hon undervisat klarat småskoleexamen bättre än de vanliga barnen. Men på det personliga planet möter hon hela tiden motstånd och besvikelser. Även om jag kan fortsättningen på hennes historia, måste jag se andra delen så fort jag kan.

Dagens skylt hämtar jag från avfarten in mot Värnamo. Den stora blå och silverfärgade skylten står där och delar upp trafiken åt två håll, de som ska fortsätta rakt fram västerut och de som ska in mot stan. Vi vek mot stan vid det här tillfället. Ibland måste vi köra av från den stora vägen även på livets väg. Om vi ska nå målen måste vi ibland vika av från den väg vi varit på och hitta andra vägar. Vi kommer till vägskäl i livet där det gäller att välja rätt väg. Vi ser inte alltid klart vilken väg som är den bästa, men efteråt kan vi se vart den förde oss. Det är svårare att veta var vi hade hamnat om vi inte valt som vi gjorde. Det är inte alltid lätt att gå sin egen väg. Många vill påverka oss och det

finns mycket som drar åt olika håll. Men ibland måste vi välja. Efteråt kan man ibland ångra sitt val,

men jag tycker för det mesta att är det ingen idé att gräma sig över ett felval. Det är bättre att försöka göra det bästa av det som blev. Annars måste man göra ett omval och kanske börja om igen. Så är det för oss alla.

Maria Montessoris liv kunde sett helt annorlunda ut om hon inte gjort de val hon gjorde. Dessutom påverkade hennes val oerhört många andra. Till och med mitt liv hade sett annorlunda ut. Då hade jag aldrig kunnat läsa till montessorilärare och jobbat som det i över 15 år. Vilken tur att hon valde som hon gjorde.

Före och efter

Godisskålen är snart tom. Det finns andra som också haft godisstund här utanför mitt fönster. Vid ingången har jag en stor kruka med växter. Tidigare i höst blommade julrosen så fint i krukan. Sedan kom rådjuren och smaskade i sig det som syntes ovanför jorden. Nu ser man bara några avkapade stjälkar. De kanske gillade julrosor. I vilket fall som helst behövde de säkert maten. De har nog svårt att hitta mat nu med all snö som täcker marken. Jag såg att grannen hade kört en vända med snöplogen ute på en av åkrarna vi gick förbi innan idag. Det var förmodligen för att ge rådjuren en chans att hitta mat.

Naturen kan vara hård mot dem som lever här. På Haiti var den också hård mot alla dem som mist sina hem och kanske även sitt liv. Vi ser de fruktansvärda bilderna därifrån och inser hur bra vi har det trots att vi fryser helas tiden. Vi tänker på dem och skickar pengar till hjälporganisationerna som ska undsätta dem och hoppas att det ska lindra något av nöden.

Varning för barn

Vid de flesta skolor finns nog varningsskylten med två barn som går hand i hand. Det är en lite större flicka. Det ser man för hon har kjol. Hon håller en mindre pojke i handen. Är det den gängse bilden av barn, storasystrar får ta hand om sina små bröder?

Imorgon skulle vi nog kunna sätta upp varningsskylten för barn på flera ställen. Hela skolan ska åka till Kärda på vinterdag. Vi passar på medan snön finns kvar. Det blir säkert fullt fart i pulkabacken, i skidspåren och på skridskobanan. Några ska ge sig ut på sjön och fiska. jag har lite blandade känslor inför morgondagen. Det är en jätterolig dag, om man är frisk. Jag har varit lite småförkyld i flera veckor nu. Jag går omkring och fryser hela tiden. Jag undrade varför jag hade ont i axlar och rygg. Det har jag inte haft på länge. Så kom jag på att det förmodligen beror på att jag går omkring och spänner mig för att jag fryser. Det kanske ordnar sig. Min kollega och jag har fått i uppdrag att fixa elden till korvgrillningen. Jag får väl värma mig där och komma hem med röklukt i kläderna. På tal om kläder, var jag på rea och inhandlade en rejäl dunjacka, så jag kanske kan slippa frysa när jag är ute med hunden.Jag får inviga den imorgon.

Barn är sällan förebilder, det är vi vuxna som ska vara förebilder för barnen. Jesus lyfter fram barnen som förebilder. När lärjungarna bråkade om vem som var störst av dem, lyfte Jesus fram ett barn och sa att det är den som är minst som är stor. Och när man vid ett annat tillfälle försökte mota bort barnen, välsignade han dem och sa att himmelriket tillhörde sådana som de. Jesus vände ofta på de invanda mönstren och gjorde tvärtom. Det finns många små och osynliga människor, både barn och vuxna, som behöver lyftas fram. Idag kunde vi höra i nyheterna om de som fått sin barndom stulen genom övergrepp och ogynnsamma förhållanden på barnhemmen förr. jag hoppas verkligen att vi tar hand om barnen på ett bättre sätt idag, att det inte blir de som får betala ett för högt pris i dessa kristider med neddragningar och indragningar.

I skolan kan man ofta få höra att elevernas syskon är så jobbiga. Ibland bråkar de och slåss. Men jag tror att om någon skulle komma och vara elak mot syskonet, så skulle de försvara varandra. Syskonkärlek kan visa sig på många olika sätt. Det är så med syskon och grupperingar av människor, vi kan bråka inbördes men utåt har vi en enad front. När man blir lite äldre uppskattar man nog sina syskon mer. Jag har fyra syskon, två bröder och två systrar, alla yngre än jag. Det är roligt när vi kan träffas alla familjerna. Det blir inte så ofta då vi bor på olika orter. Jag hoppas att vi blir många på söndag. Då fyller vår mor år och traditionen bjuder att vi träffas hemma hos henne för att fira alla januaribarn i släkten. Det är några stycken, åtminstone fem. En av dem är min yngste.

När vi åkte hem i eftermiddags, var det ett fantastiskt ljus på himlen. Solen höll på att gå ner bakom trädtopparna. En del av skogen var mörk och låg i skugga, men andra delar belystes av ett intensivt rödaktigt solljus. Det var fantastiskt vackert. Man vill ju gärna föreviga det på en bild. Som tur var hade jag kameran med mig för ögonblicket är snart förbi. Det har jag märkt andra gånger när jag velat fotografera en vackert solnedgång. Ljuset ändrar sig fort och strax är tillfället borta. Några bilder fick jag i alla fall.