tisdag 24 november 2009

Genom sökarens ögon


Jag trodde att min kamera hade lagt av. Visserligen är halva skärmen alltid svart, men den har fungerat ändå och varit en trotjänare ett bra tag. Man får gissa sig till en bra bildkomposition. Förhoppningsvis fick jag med det jag ville. Det ger livet en viss spänning att öppna bilderna i datorn. För några dagar sedan ville inte blixten fungera som den skulle. Då trodde jag att det var dags att skrota min Olympus-vän, men jag hade fel. Idag fungerade blixten igen och jag blev glad igen.

Just nu är det inte läge att investera i en ny kamera. Det finns med i de lite mera långsiktiga planerna. Då ska det bli en riktig systemkamera. Jag hade en för längesen på 70-talet innan den digitala eran. Det var då man gick in i en liten mörk garderob och framkallade sina svartvita bilder. Ett tag blev det lådvis med diabilder. Vem tittar på dia nuförtiden? Av nostalgiska skäl finns mina lådor kvar i ett förråd. Jag kanske skulle titta över dem en dag, när jag inte har något annat att göra (om nu detta inträffar). Om ett halvår är det 30 år sedan jag examinerades från Lärarhögskolan. Jag har hört ryktesvägen att en reunion planeras och det finns ett otal bilder från den tiden i mitt förråd.

Genom kamerans öga ser man ibland andra saker än om man bara använder sina egna ögon. Sökaren både begränsar och vidgar perspektivet. Man kan upptäcka detaljer som man inte sett tidigare. Ibland har jag använt mig av detta i bildundervisningen. Vi tillverkar en "sökare" av två L-formade pappersbitar. Om man lägger dem så att spetsarna på den ena figuren möter den andra figurens spetsar, bildas en sökruta. Den placerar vi på den bild som vi målat och vill beskära. Oftast målar vi en abstrakt bild med vattenfärg till musik. Sedan letar vi med sökarramen efter en intressant detalj som vi kan klippa ut. Sökrutan kan bli större eller mindre genom att vi skjuter ihop eller isär delarna. Eleverna hittar för det mesta vackra motiv som vi monterar på svart papper. Vi har ett konstverk!

"Sök, så skall ni finna", säger Jesus i Matt 7:7. Den som söker han finner, säger vi när vi letat länge och äntligen hittat det vi letade efter. Många gånger ger enträget sökande ett resultat, men ibland får vi leta länge. När det gäller sökandet efter svaren på livets stora frågor, kan vi bara ana dem. Men vi kan försöka hålla fast vid den lilla aning till svar vi hittar och hoppas och tro att sökarramen kan växa så att bilden blir större och tydligare. Jag tycker att bilden växer, när jag samtalar med andra som också ställer frågor och söker svar. Jag hittar de personerna på många ställen: i verkliga livet, på nätet och i böcker. Det finns många böcker som vidgat mina tankar, men det finns en bok som ständigt följer mig. Det är bibeln. Där hittar jag både frågor och svar.


Ögat är själens spegel sägs det. Våra ögon avslöjar hur vi mår. Om vi är glada eller ledsna, trötta eller pigga, nyfikna eller blassé, allt avslöjas av våra ögon. Det är svårt att ljuga med ögonen. Vi kan också uttrycka mycket med våra ögon. Vem kan motstå en bedjande hunds ögon? Eller tindrande barnaögon på julaftonskvällen?

Jag är stolt ägare till en gammal ögonkakaoburk från 50-talet. Jag kommer ihåg att mamma hade den i skafferiet hemma. En dag fick jag den av henne. Nu står den på en hylla i mitt kök. Det finns fortfarande kakao i den. Vi gör fortfarande vattenchoklad precis på samma sätt som min mamma gjorde till oss. Vi blandar kakao och socker med en skvätt grädde och rör tills vi har en slät massa. Ibland kryddar vi med lite kaffepulver eller varför inte lite chilipulver. Det ger sting åt drycken. Sedan häller vi på hett vatten. Toppa med vispgrädde och nostalgin är total. En bra sängfösare är det också! Godnatt!

Foto: Inga M Johansson, Mina vänner kameran och datorn, Takkos ögon och Ögonkakao

3 kommentarer:

  1. Vattenchoklad tog jag också med från min barndom. Fast jag dricker den utan något extra Det är så gott ändå. Smeten är godast - jag smakar alltid på röran innan jag häller på vatten.
    Ögonen på en människa är det första jag ser. Glada ögon är vackra ögon. Snälla ögon är härliga att titta in i. De flesta ögon är snälla....
    Genom att fota mycket, så ser man världen på ett annat sätt, även utan att titta i sökaren. De få gånger som jag inte har kameran med, ja, då ser jag nästan alltid de mest fantastiska motiv. I kväll ska vi ut och fira arbetsvänner. Kameran kommer förstås med.

    SvaraRadera
  2. Precis så är det. Den som fotar mycket ser motiv hela tiden.

    SvaraRadera
  3. Du fotar bra! Jag är lite kräsen när det gäller bilder, men gillar dina väldigt mycket och ofta!

    För mig verkar det motiverat att du skaffar dig en ny kamera där du kan se motivet :-) Dåliga grejer kan få en att tappa motvieringen, Hahaha nu har jag varit vitsig ja.

    SvaraRadera