lördag 30 oktober 2010

Över ytan igen

Rådjur på väg in i trädgården
Det börjar flyta på lite bättre nu. Jag har kommit upp över ytan igen. En hel vecka hemma och bara ta det lugnt är vad man behöver ibland.

Egentligen har jag varit förkyld hela hösten, hostat och snörvlat till och från. Trött och hängig också. Inte orkat så mycket som jag är van vid. Det gjorde jag inte i somras heller eller under hela våren. I stort sett har det här året varit ett år i trötthetens tecken. Inte för att jag förstår varför. Jag har inte haft mer att göra eller tänka på än i vanliga fall. Trött har jag varit i alla fall.

Gulliver och husse
För sex veckor sedan började jag hosta kraftigt. Flera långa hostattacker varje dag. Alltid när jag skulle sova så att det tog ett tag innan jag somnade. Sömntimmarna blev färre än vanligt. Vårdcentralen ville inte ta emot mig. Jag hade ju inte feber, inte då i alla fall. Jag blev rekommenderad en medicin mot slemhosta, men när jag kom till apoteket, visade sig den vara receptbelagd. Så jag fick gå med min hosta. Ibland var det riktigt jobbigt när hostattacken kom mitt i en genomgång på en lektion. Mina stackars elever fick lyssna på mina hostningar. Ibland hostade jag så att jag nästan klöktes eller kiknade. Det rosslade och pep.

I måndags fick jag äntligen träffa en läkare som lyssnade på mig. Visserligen hittade hon inte så mycket. Men jag fick i alla fall en nässpray som jag tror har börjat hjälpa. Jag hostar fortfarande en hel del men nu kan jag hosta upp. Det känns som om det har vänt.

En hel vecka har jag varit hemma från jobbet. Det är inte ofta jag har varit det. Det brukar max bli två dagar. Sen släpar man sig tillbaka till skolan. Men nu tyckte jag att det fick vara nog. Det satt hårt inne, men när beslutet väl var fattat, kändes det som om jag kunde slappna av och bara vila. Jag behövde inte gå tillbaka till jobbet förrän krafterna var tillbaka. Jag kunde sova och bara vila mig igenom.

Så viktigt ät det att få vila ibland. Det har tagit hela veckan innan jag känner att jag är på väg upp över ytan igen.  Idag har jag t o m kunnat städa av lite i något rum. Och det bästa är att jag har en vecka till på mig att tillfriskna. Det är höstlov. Hos oss har alla höstlov, även lärarna. Inga studiedagar. Fast vi börjar med en studiedag direkt efter lovet.

Sjal på gång
Jag har verkligen inte gjort mycket den här veckan. En bok har jag läst klart, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson. Det var en rolig bok, ganska crazy men rolig på sitt sätt. Man fick ju faktiskt vara med om många stora händelser under hela nittonhundratalets historia och möta många kända personer som påverkat den. För övrigt har jag löst korsord, stickat och virkat en del. Oftast har jag varit ensam hemma. Maken har varit nere i Halland och gjutit betong. En dag var han i Jönköping och skrev prov för att få taxilegitimation. Det gick bra, så då bakade jag en drömtårta till honom. Det är en av hans favoriter.

Drömtårta nästa
Hunden vill ju ut ibland. Så han har mer eller mindre släpat ut mig på promenad. I början blev det inte så långa rundor och slut var jag när vi kom hem. Nu känns det lite bättre och jag orkar gå lite längre och snabbare. Det känns skönt för frisk luft i skogsmiljö behöver vi. Fast ibland kommer skogens djur till oss. Jag kan se rådjuren komma fram i trädgården när jag sitter vid skrivbordet. Där vill jag inte ha dem, så då får vi gå ut och skrämma iväg dem.

måndag 25 oktober 2010

Guld, silver och brons

Nu låter det som om detta kommer att handla om sport, men i mitt tillstånd ska man inte anstränga sig. Så rubriken syftar på något annat.

Jag började dagen med att sjukanmäla mig för att sedan ringa vårdcentralen. Jag fick en tid i stan kvart i tio. Vår vårdcentral i Forsheda har bara läkare på torsdagar. Men om man ska få något utskrivet på recept måste man ju ändå åka in till apoteket i stan för att köpa ut det. Fem veckors hosta, återkommande feber, snuva, ont i halsen och huvudet, ont i bröstet, tungt att andas, trötthet, ingen ork, ja, symptomen är många. Men vi konstaterade att det nog bara var ett vanligt virus. Alla värden var bra och hjärta och lungor fungerade som de ska. Det är väl bara att hålla ut. Jag fick i alla fall någon sorts nässpray som ska hjälpa om några dagar. Om en vecka ska doktorn ringa och kolla om hostan är kvar. I så fall blir det andra åtgärder.

Ibland verkar det som om vården och skolan har mer gemensamt än jag tror. Annars brukar jag hävda att sjukvården är en helt annan och obegriplig värld för mig som jag undviker så länge jag kan. Men ett har vi gemensamt: vi väntar och ser. Nu är det inte någon åtgärd som jag är så förtjust i. Jag tycker att det är bättre att sätta in åtgärder i tid, hellre för tidigt än för sent. De barn som har behov av särskilda åtgärder blir inte hjälpta av att vi väntar och ser vad som händer.

Brons, silver och guld... ja, det var de färger jag hittade ute idag. Jag hade kameran med mig till stan, men där blev det inget plåtat. På vägen hem såg jag några bokar i trädgårdar som lyste i så vackra färger. Så jag tänkte att en liten extra runda till bokskogen vid Schedingsnäs kunde jag nog orka med. Visst var det fantastiska färger som mötte mig där. Bokarna lyste i guld och brons. Silvret då? Det hittade jag hemma i gräset. Frosten gav gräset en silverton. Senare smälte den och kvar fanns miljoner små droppar. Vackert!

Guld...


...brons...

...och lite silver.


Imorgon tag jag det lite lugnt. Det får nog bli några dagar hemma. Dags att försöka återvinna krafterna. Maken är borta, så det blir hunden katterna och jag.

torsdag 21 oktober 2010

Vintrigt väder och värmande virkcafé

Virkcafé i Missionskyrkan
Äntligen kan jag sätta mig ner och vila. Den är dagen har varit intensiv. Först skolan med alla lektioner och på torsdagarna går allt i ett. Ett extra möte hann jag med också innan jag rusade iväg till doktorn. Jag har ju hostat i fem veckor nu. Men tro inte att det var därför jag skulle till doktorn. Hostan ville de inte kolla däremot ett litet märke på ryggen. Men jag lyckades få doktorn att skriva ut ett recept på hostmedicin också efter att hon opererat bort det lilla märket. Det var förmodligen inget farlig men i vägen.

Det fick bli en tur till apoteket i Värnamo. Sedan en vända hem för att äta lite innan jag packade in alla mina virkgrejor i bilen. Som tur var hade jag plockat ihop allt redan igår kväll. Vi hade ordnat ett virkcafé i missionskyrkan. Jag berättar lite mer om det på min pysselblogg. Det var jätteroligt att så många kom. Vi var över trettio personer. Den yngste var 8 veckor. Sedan var det ett gäng tjejer från tio år och uppåt pensionsåldern. Alla virkade och fikade och pratade med varandra. Jag hade virkskola för de som ville lära sig luftmaskor och fasta maskor. Man behöver ju inte kunna så mycket mer. Först berättade jag lite om amigurumi och visade en del böcker och egna figurer.

Julkrubban är på gång
En andakt hade jag ju lovat att hålla också. Nettan sjöng några sånger och jag pratade om gemenskap. Det är något som vi alla vi ha åtminstone ibland. Vi vill inte vara utanför. Men alla gemenskaper är inte bra. En del kan kväva oss eller såra oss. Vi vill vara "en glädjefull gemenskap för alla åldrar". Så står det i vår församlings vision. Dessutom stårdetatt vi "vill vara en öppen mötesplats för människor i vår omgivning". Båda punkterna stämer väl in på virkcaféet. Där möttes alla åldrar och hade roligt tillsammans. Den tredje punkten i visonen fanns också med. "Vi vill vara en församling med Jesus i centrum". Han fanns med både som ett litet virkat jesusbarn i julkrubban som jag håller på att virka och i andakten. Han vill nämligen vara en del av vår gemenskap.

Nu är jag hemma igen och kan pusta ut. Kanske kommer vi att ordna fler cafékvällar. Om det blir virkning eller något annat på programmet får vi väl se. Tjejerna som ville lära sig att virka en katt hann ju inte bli färdiga. Så de komme nog om det blir ett nytt virkcafe. Jag hann inte ta några egna foton, men tjejerna fick låna min kamera och knäppa lite roliga bilder.

Novemberkaktusen blommar
Nu regnar det ute. På andra håll snöar det och är riktigt halt. Vi såg genom fönstren i skolan hur det snöade ett tag på eftermiddagen. Men det blev ingen snö som låg kvar på marken. Den får gärna vänta ett tag till. Jag har en del att städa undan i trädgården än. Men novemberkaktusen som jag tog in förra veckan har redan börjat blomma efter utevistelsen hela sommaren. Den kom lite tidigt. Än är det inte november. Men snart.

söndag 17 oktober 2010

Min söndag

Det är alltid lika spännande att se vad nytt som finns när jag loggar in på bloggen. Finns det några nya kommentarer? Vilka roliga och intressanta inlägg har kommit från bloggare som jag följer? Idag hittade jag en härlig mening på en blogg. Som svar på frågan vad Gud skulle säga till den personen när hon kom till himlen, svarade hon: Åh vad jag har längtat efter dig! 
Ett härligt svar och det bästa är att jag tror att det är sant.

Det var sovmorgon idag också. Vi kom i alla fall ut på vår morgonpromenad vid niosnåret. Lite lagom kyligt, men härlig luft trots allt. Det smakar så mycket godare med frukost när man kommer hem. Annars har jag tillbringat halva dagen i missionskyrkan. Vi hade besök av vår mission Sture och hans fru Karin. De arbetar med radiomission bl a Ryssland och Centralasien. Det är spännande att höra hur det är att vara kristen i andra länder. I Centralasien måste församlingarna vara registrerade och de får bara hålla gudstjänst på godkända tider. Samlingar utanför den tiden är olagliga. Vi är så vana vid att ha mötesfrihet att vi inte reflekterar över om vi får samlas eller inte. 

Gudstjänsten började inte förrän kl. 15.00, men det serverades sopplunch redan kl. 13.00. Ibland är det skönt att slippa laga mat själv. Vi fick en jättegod kycklingsoppa som mustig och kryddstark. Till det serverades ett nybakat bröd. Kaffe och en kaka efteråt. Under tiden vi drack kaffe serverades det också information om planerade satsningar i församlingen. En av de planerade satsningarna som ligger väldigt nära i tiden är vårt virkcafé som går av stapeln på torsdag kväll. Det ska bli kul att se hur många som är intresserade och kommer. Det fanns några lösa trådändar fortfarande, men jag tror vi har fäst dem nu idag. 

Vid gudstjänsten var det premiär för vårt lovsångsteam. Idag var vi bara två som skulle leda församlingen i lovsångerna. Det kändes speciellt bra när de sånger vi valt stämde så väl med det som predikades. Jag gillar när gudstjänsterna har en röd tråd. Ibland behöver man inte planera i detalj. Ändå hänger allt ihop. Då känns det som att Gud bekräftar oss. Sen är det alltid roligt när gudstjänstbesökarna kommer fram efteråt och tackar för sångerna.

Nu är det dags att varva ner med en kopp te. Det är brukligt här i huset. Söndagskvällarna är dessutom telefonsamtalskväll. Då ringer jag alltid till pojkarna om det inte blir för sent. Det är trevligt att höra att de mår bra. De är inte så pratiga av sig, men lite kan man ju dra ur dem. Imorgon är det skolan igen och på kvällen UV-scouterna. 

lördag 16 oktober 2010

Höstpyssel och invintring

Höstmorgon - solen skiner på trädtopparna - på marken lyser det vitt av frosten. Det är kallt i luften men klart och skönt ändå. Det är sådana höstdagar vi vill ha inte de dimgrå och genom-märg-och-ben-kalla. Idag var det den första typen av höstdag. Hunden och jag tog en liten promenad innan frukost.


Frosten klädde in alla grässtrån och löv i sitt vita skal. Åkrar och ängar fick ett tunt täcke av iskristaller. Men solen gav marken och växterna färgen tillbaka. Det såg roligt ut när halva växten var frostig på skuggsidan och halva lyste röd  på solsidan. Fåren betade av de små strån som fanns kvar. De sökte sig förstås ut i solen. Jägarna var ute. Vi hörde jakthundarna skälla. Senare på dagen fick vi veta att de skjutit en kviga idag och två tjurar i måndags, en sextaggare och en tiotaggare. De som arrenderar jakten hos oss kom förbi för att betala arrendet.

Jag brukar vänta till frosten tagit dahliorna innan jag gräver upp dem. Idag var det dags att gräva. Det känns lite vemodigt att sätta grepen i jorden och bända upp knölarna. Nu ska de vila nere i potatiskällaren ända tills nästa år. De har verkligen blomman helt fantastiskt i år. Det blev fullt på hyllorna i potatiskällaren. I år har ju fuchsiabeståndet utökats med några stora pampiga exemplar som vi övertagit från min svägerska. Jag var tvungen att klippa ner dem lite för att kunna få in alla. Jag repade av de flesta bladen för att det inte ska bli så skräpigt. Sedan bar vi ner de tunga krukorna. Den här vintern ska jag se till så att det inte skottas upp ett berg av snö över luckan. I våras dröjde det så länge innan jag kunde ta mig ner och titta till mina krukor.

Vi bar in de sista trädgårdsmöblerna i ladugården. Missionshusbänken fick också komma in på vinterförvaring. Takko skuttade runt på gårdsplanen. Han jagade in en katt i vedboden och hoppade in efter. Sedan kunde han inte ta sig ut förrän jag öppnade dörren till logen. Det var en skön dag ute. Kvar är bara att plocka in och städa undan vid utearbetsbordet där jag brukar pyssla bl a med betonggjutningen. Men det får vi ta en annan dag.

Middagen smakade extra gott efter utearbetet eller så lyckades jag få till en riktigt god gryta. Jag brynte skivor av fläskytterfilé som sedan fick puttra en stund i creme fraiche, grädde, lite senap, viltfond och trattkantareller, allt smaksatt med salt, svartpeppar och persilliade. Det blev en riktigt krämig god sås.

Just nu håller jag på att virka en del amigurumi. Min kofta är färdigstickad så nu är det andra projekt på gång. På torsdag blir det virkcafé i Missionskyrkan. Det ska bli kul och spännande att se hur många som kommer. Välkomna alla som kan! Man får ta med andra handarbeten om man vill eller inget alls. Det är kul att bara umgås och prata.

Igår planerade Ingela och jag för vår satsning på 40 dagar som ska gå av stapeln efter jul. Det blir fjärde gången som vi har en sådan satsning i församlingen. Temat blir 40 dagar i Jesu fotspår. Vi kommer att läsa om olika människor i bibeln och deras möten med Jesus. För de allra flesta innebar det ett möte som förändrade hela livet. Vi hoppas att vi kan bli berörda av deras möten och göra egna livsavgörande upplevelser. Det är roligt att göra en sådan här satsning tillsammans. Många får vara med och bidra med texter i vår andaktsbok. Ännu fler får läsa och ta till sig.  Fast än är det mycket arbete innan boken är klar och gudstjänsterna planerade.

Imorgon har vi kyrklunch innan gudstjänsten. Det blir alltså sovmorgon imorgon också.

tisdag 12 oktober 2010

Äppelmos och trogna vänner

Mumsigt äppelmos
Jag måste skryta lite grand. Så här såg det ut på köksbordet när jag kom hem från skolan idag. Det var ingen hemma, men jag kunde se att maken varit flitig under dagen. Kassarna med äpplen var borta.  De hade blivit äppelmos att frysa in och sedan smaska på längre framåt vintern. Härligt! Äppelos och trogna vänner

Samwise Gambi
Sammy den store är hemma och hälsar på ikväll. Han har några år på nacken men är still going strong. Lite grå, men det har han ju alltid varit. Egentligen heter han Samwise Gambi, uppkallad efter den trogne följeslagaren till Frodo i Sagan om ringen. Våran Sammy är också trogen. Han ger sig ut på sina strövtåg men kommer alltid tillbaka. Då kommer han och jamar samtidigt som han stryker sig runt benen på oss.

Trogna vänner är bra att ha, följeslagare genom livet likaså. De delar både glädje och sorg, medgång och motgång. De bär en när man inte orkar att ta sig fram själv. De kan lyssna och tar en på allvar. Inför dem kan man vara sig själv.

Min hosta håller i sig, men hostattackerna kommer kanske något mer sällan. Jag hoppas verkligen att den är på väg att ebba ut. Det är så tröttsamt att hosta sig genom dagarna och ibland även nätterna. Det är många som är förkylda nu. Det märks i skolan också. Det är alltid några borta. Fast denna veckan har en del varit borta för älgjakt. Det är jobbigare än man tror att hålla koll på vilka som inte varit med på genomgångar och diagnoser och när de ska ta igen det de missat.

Imorgon ska vi ha avslutning på vårt engelsktema World Tour. Eleverna ska framträda med olika programinslag och jag ska dela ut utmärkelser till lagen. Några tjejer har bakat så vi ska fika tillsammans. Då hoppas jag att de flesta är med så att det blir ett riktigt avslut innan vi börjar med något nytt.

söndag 10 oktober 2010

Mera höstglöd

Ännu en underbar höstdag här hemma i Rannäs. Två långa promenader med hunden blev det. Fast i morse var det visst frostigt på marken enligt maken. Själv var jag inte uppe då. Jag är ju ingen morgontupp, snarare nattuggla.

Hunden och jag var ute i trädgården ett tag. Eftersom det ska bli kallare till veckan ar det hög tid att kruka in mina pelagonier. Man vill ju gärna ha några av sorterna kvar till nästa år. Jag har de rosa mårbackapelagonierna, några vita, en sort med flikiga och randiga blad med dragning åt rött och mina små röda som ser ut som rosenknoppar. De sistnämnda är jag rädd om för de hörde till huset när vi flyttade hit för snart nitton år sedan. Mina andra växter står fortfarande ute intill väggen. De ska ner i potatiskällaren så småningom, fuchsiorna som är extra många och extra stora i år, dahliorna som blommat och fortfarande blommar rikligt, gladiolerna som inte blommat alls (ny chans nästa år) och begonierna förstås. Många perenner blommar också för fullt. Kärleksörten är ovanligt vacker. Imorgon börjar älgjakten. Då får vi akta oss. Jag har inte sett några älgar på länge. Rådjuren har också lyst med sin frånvaro ett tag. Det kan bero på att kossorna intagit hagarna. Det såg så fridfullt och vackert ut, pastoralt, när de idag låg ner allihopa och idisslade med de glödande asparna och björkarna i bakgrunden.



I eftermiddags hade jag tänkt gå på tillsammansgudstjänsten. Maken åkte före för att ta hand om ljudet. När jag skulle gå, drabbades jag av en hejdundrande hostattack. Jag trodde annars att det lugnat ner sig lite i helgen. Man blir ju helt färdig efter en sådan attack så jag stannade hemma. Det blev te och hostmedicin i stället. Smakade inte särskilt gott ihop. Vi gjorde en ris a la malta med äppelkompott smaksatt med saffran som smakade underbart. Nästa helg hoppas jag att hostan har gett sig. Då ska jag sjunga i lovsångsteamet hade jag tänkt. För ett tag sedan startade vi upp ett antal lovsångsteam igen. Det ska bli roligt att sjunga till Guds ära. Lovsång är ju ingen musikgenre utan en livsstil. Vi sjunger inte för att man ska tycka att vi är duktiga utan för att vi vill upphöja Gud.

"Inte oss, Herre, inte oss utan ditt namn skall du ge ära, du som är god och trofast!" Ps 115:1

Ikväll var himlen alldeles glödande och vackert rosa. Det var en intensivt rosa ton som inte syns på bilden. En stund senare var det bara ett mörkrött band nere bakom trädtopparna. Nu är det svart och mörkt och kyligt. Den mörka årstiden är här igen.

Höstglöd i hagarna

Det var så oerhört vackert ute idag. Solen sken och fick alla de gula och orange löven att glöda. Hunden och jag tog vår skogspromenad som vanligt. Jag gick där och bara njöt och förundrades över allt det vackra runtomkring. Hunden var nog mer intresserad av alla sköna dofter. Det blev många bilder med hem från promenaden. Eftersom det var längesen jag gjorde en liten film så kunde det vara dags nu.
video

Det har inte blivit några inlägg den här veckan. Tiden har inte räckt till och jag har inte orkat heller. Det var en sådan där vecka när kalendern var fullbokad. Styrelsemöte i kyrkan, gemenskapsgruppen hos oss, föräldramöte i skolan och regionsamling för samfundet. Det var skönt att det blev fredag. Då hade jag bokat klippning men den blev inställd då frissan var sjuk.  Det blev after work-fika med kollegorna i stället. Senare på kvällen hämtade jag den yngre av sönerna vid tåget från Karlskrona. Det är roligt när de kommer hem och hälsar på.

När det är lite för mycket runt omkring en skulle det vara skönt att göra som hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag läser boken med det namnet just nu. Det är en rolig historia som egentligen handlar om de senaste hundra årens händelser i världen. Huvudpersonen råkar få med sig en resväska med ett antal miljoner när han ger sig av mot okänt mål. Dessutom hänger det på ett antal personer med tvivelaktig bakgrund. Det verkar lovande för kommande lässtunder. Jag kanske inte blir hundra år även om min mormor blev hundraett. Men jag önskar att jag ska ha både huvudet och benen med mig den dag jag blir pensionär. Jag tror inte det blir svårt att fulla dagarna med meningsfulla aktiviteter bara kroppen och sinnet får vara friska. Ett antal miljoner vore inte heller fel att komma över. Varför vinner jag bara småsummor? Tänk om man vann en lite större summa någon gång. Då skulle jag ut och resa jag också.

Vi har ju varit ute och rest jorden runt mina sexor och jag. Åtminstone i cybervärlden och på kartan. Nu är vi på väg hem från World Tour. Senast var vi i Sydafrika. I onsdags fick vi besök av en av rektorerna som berättade och visade fantastiska bilder från sitt senaste besök i Sydafrika. Roliga saker hade han också med sig och visade. Nästa onsdag avslutar vi vårt tema med en galaförställning. Eleverna håller på att öva för fullt. Jag ska dela ut priser. Det har varit roligt att jobba med World Tour. Jag kommer att sakna temat men när det är över så är det. Sedan ska vi jobba med ett musiktema på engelskan.

söndag 3 oktober 2010

Lovsång med förhinder

Höstförkylningen är seg och svår att bli av med. Jag snörvlar inte längre, men hostan håller i sig. Den kommer och går med attacker som tar andan ur en. Man blir helt slut efter en sådan attack och orkar inte det man vill. Lektionerna måste planeras så att det finns en utväg om hostan skulle slå till.

I fredags var jag rejält trött på allt slem som samlat sig i mina lungor och frustrerad över att inte någon av mina vanliga hostmediciner gjorde någon nytta. Jag ringde vårdcentralen och lämnade mitt mobilnummer. Mitt i mattegenomgången ringde de. Inte ville de att jag skulle komma dit. Jag hade ju ingen feber längre. Men jag blev rekommenderad att gå till apoteket och köpa en annan sorts hostmedicin i form av brustabletter. Den skulle nog hjälpa. Så efter skolan satte jag mig i bilen och åkte in till stan. Jag hittade inte den föreslagna medicinen i hyllan, men det fanns ju folk att fråga. Hon visste vilken medicin som menades, men problemet var att den var receptbelagd och något recept hade de inte skrivit åt mig. Vi kollade men så var inte fallet. Hur trodde de att jag skulle få tag på hostmedicinen egentligen? Jag fick åka hela vägen hem igen utan medicin men med både hostan  och irritationen kvar.

För att inte behöva känna att resan var helt meningslös så passade jag på att besöka några affärer. Jag hittade en packe roliga böcker, mest om virkning och amigurumi. Det har inte blivit så mycket sådant på sistone. Jag har mest stickat och snart är min kofta klar. Jag började på den sista ärmen idag. Sedan får jag nog virka lite mer. Det ska bli ett virkcafé i Missionskyrkan om några veckor. Det kan vara bra att ha några små amigurumisar att visa då. De flesta av mina har jag gett bort, men jag har ju mina virkade bakverk kvar.

På lördagen hade vi en lovsångsdag i missionskyrkan. Vi började med att äta sopplunch tillsammans. Sedan var det flera pass med undervisning, gruppsamtal, bön och lovsång. Jag var med det första passet. Därefter åkte jag hem en stund för att vila lite så att jag skulle orka vara med på kvällsgudstjänsten. Det var frustrerande att att inte kunna sjunga med i lovsångerna. Jag kunde förstås inte hålla mig utan försökte i alla fall. Det gick bra i början men sedan kom en hostattack och satte stopp för min medverkan. Jag hoppas jag hinner bli av med hostan tills vårt lovsångsteam ska sjunga och leda lovsången om några veckor.

På tal om lovsång så har jag kommit på en bra sak. Efter 30 år i skolan är det kanske inte så konstigt att man drabbats av en liten släng tinnitus. För det mesta märker jag inte av det där ständiga suset i örat så mycket. Men när det blir tyst i huset och man ska förska sova, då dånar det i öronen. Det kan vara frustrerande om man vet att man behöver sova för att orka nästa arbetsdag. Man ligger där och blir irriterad. Då gäller det att ändra attityd och hitta något som kan tolkas positivt. Därför tänker jag att det inte är ett vanligt brus jag hör. Det är änglarna som sjunger lovsånger i himlen och jag hör bara det som sipprar ner hit till mig på jorden. Ungefär som när grannarna i lägenheten ovanför har fest och spelar musik. Det är bara vissa toner och rytmer som tränger ner till oss där under. Jag tycker det är bättre att lyssna på änglarnas lovsånger än att irritera sig på det eviga bruset.

Det är oktober och duffeln har fått komma fram ur snedgarderoben. Ibland är det riktigt kallt särskilt på morgonen. Det var frost en morgon men det blommar fortfarande fint i trädgården. Många av höstastrarna har inte ens kommit igång att blomma. Höstanemonerna har äntligen börjat blomma så som jag tnkte att de skulle göra när jag satte dem. Det är dags att plocka in en del växter och att städa undan redskap för trädgårdsarbete och betonggjutning. Det kommer nog att bli fullt nere i potatiskällaren. Jag ska ju få plats med alla stora fuchsior också.