söndag 23 oktober 2016

Hösthelg hemma


Det är vackert ute nu, men lite regnigt, kallt och blåsigt. I fredags tog jag modet till mig och gick ut en liten runda ner till parkeringen för att kolla in höstens fina färger. Ekar och björkar lyser i gult och brons. Det blev en kort tur. Förhoppningvis kan jag gå ut lite mer till veckan som kommer.


Veckan har varit både bra och dålig. Jag har kunnat äta lite bättre, men magen har krånglat tills igår. Nu är det bättre men man vet aldrig om det kommer tillbaka. Orken tryter fort, när inte magen funkar som den ska.

Ändå har jag mycket att vara tacksam för. Tacksamhet var dagens ämne på gudstjänsten i vår kyrka. Jag hade hoppats att jag skulle kunna vara med, men det orkade jag inte. Det får nog dröja ett tag till innan jag träffar en större grupp människor. Vår nya pastor, Ingela, installerades dessutom. Innan gudstjänsten var det kyrklunch. Vi fick äta lunch här hemma och tänka på vad vi är tacksamma för.

Jag är tacksam för

  • alla människor tänker på mig och ber för mig. Många läser min blogg, men få kommenterar. Jag får lite feedback på annat sätt genom sms eller i sociala medier. Det värmer när ni skickar kramar och uppmuntrande ord.
  • min familj, som verkligen har ställt upp för mig. Maken har fått dra ett tungt lass och fortsätter göra det. jag hade inte klarat det här året utan dem. Yngste sonen flyttade ju tillfälligt hem under våren och fick ta hand om mig på dagarna. Det var egentligen inte därför, men jag tror att Gud visste vad som skulle komma och planerade in detta. I somras var alla hemma och vi hade en fin tid tillsammans.
  • min församling som ber för mig och hör av sig med frågor om hur jag mår. Jag längtar efter att få vara med i gemenskapen igen. 
  • mina kollegor, som också hör av sig ibland med hälsningar och pepp.
  • den fantastiska sjukvård vi har i Sverige. Det pratas så mycket om hur dåligt allt är, men jag har mött så många fantastiska läkare, sjuksköterskor, undersköterskor,elever och andra som verkligen skött om mig på bästa sätt.
  • att jag bor i Sverige. Här kan jag få förstklassig behandling utan att ruinera mig. Jag hade aldrig kunnat betala den vård jag fått med egna pengar. Då hade vi fått sälja gården. Alla mediciner jag fått är ju jättedyra, speciellt cellgifterna. En av de kapslar jag stoppade i mig under kurerna kostade strax under 4000 kr styck. Sprutorna och de andra doserna var nog inte heller billiga. Jag hörde av någon att själva stamcellstransplantationen kostar ungefär en miljon. Då är jag glad att vi får del av detta därför att vi behöver det oavsett vår ekonomiska ställning. jag betalar gärna skatt om jag kan få den här livgivande vården.
  • Gud bär mig igenom allt. Visst har jag bett Gud att få slippa allt detta. Jesus bad ju också att få slippa korset, om det var möjligt. Men han fortsatte att säga: Ske din vilja. Det gjordde jag också och jag visste att det inte skulle bli något under. Under är ju sällsynta. Annars skulle de inte vara några under. Men jag visste också, och har känt så hela tiden, att Gud inte övergett mig. Han gör inte alltid som vi vill och låter oss slippa svårigheterna i livet, men han bär oss igenom dem. Det har jag upplevt många gånger.



Idag har jag i alla fall lyckats göra något. Månaden är snart slut och jag hade inte skickat in min månadsmyst än. Burken placerade jag ut innan jag åkte till Linköping. Jag glömde tyvärr lägga i de speciella bytesvarorna som köpte till den här burken, men de får väl placeras dit senare. Beskrivningen var påbörjad och nu satte jag mig för att slutföra det arbetet. Sen skickade jag in och nu väntar jag på att den ska godkännas av en reviewer.

 

Kalmarsonen har varit hemma i helgen. Just nu gör han praktik i Västervik. Därifrån var det inte så lätt att ta sig hem som från Kalmar. Han fastnade i Nässjö. Tåget var inställt och ersättningsbussen kom efter 40 minuter. Busschauffören var osäker på rutten och körde fel. Vid tolvtiden var han hemma i alla fall. Sen har maken och hans övningskört så jag har inte sett dem så mycket idag. Men det är trevligt när barnen kommer hem.

Nu hoppas jag att jag den kommande veckan ska bli bättre och bättre, orka mer och mer. Jag längtar efter att kunna ge mig ut i naturen, men det ser ju inte så lovande ut på väderkartan. Lite besök har jag att vänta och det muntrar upp det också.

1 kommentar:

  1. Jo visst är det lite märkligt att bloggläsare har så svårt att kommentera. Men de tänker väl inte på samma sätt som vi som skriver...och många fattar säkert inte att det är så lätt att kommentera. Du är fantastisk som kan hitta så mycket att vara tacksam för. Sen måste jag ju tillstå att du har rätt i en hel del. Vår fina sjukvård. När det verkligen gäller, så finns den verkligen för oss och kan uträtta storverk. Önskar dej verkligen ett snabbt påpiggnande. Nyfiken är jag också på din nya myst. Du kan väl tala om på Fb när den är klar. Sköt om dej! Anna-Lena

    SvaraRadera