tisdag 9 maj 2017

Jag missade vårexplosionen


Plötsligt händer det och jag missade det. När jag tittade ut genom sjukhusfönstret, upptäckte jag att träden blivit härligt vårgröna. Det har visst skett en vårexplosion och den missade jag. Nu lär det vara kallare ute. Våren kommer igen.

Jag är kvar på sjukhuset. Två veckor har den envisa infektionen hållit i sig. Den vill inte ge sig, men läkarna klurar på vad som kan bita. Nu har jag fem olika antibiotika. De flesta får jag i dropp. Så det är en hel del tid jag är uppkopplad med slangar.

Mitt immunförsvar är verkligen inte något att hurra för. De vita blodkropparna är fortfarande väldigt få även om de har ökat något. Mina andra blodvärden är hyfsade tack vare några påsar blod och en påse trombozyter. Provtagningarna är jobbiga, när de måste sticka i mina sönderstuckna armar. Min ena arm är alldeles blå. Men det är bara att bita ihop och kämpa på.

Det är inte bara jag som har det tufft nu. Det kan vara väl så tufft för de närstående. Maken kämpar vid min sida. Han jobbar på dagarna och sen hälsar han på mig en stund. I förra veckan träffade han min läkare för att få veta hur läget är. Det var tunga besked. Hon sa, att om jag klarar den här infektionen, kan jag ändå bara räkna med ett par månader. Jag svarar inte på cellgiftsbehandlingen så den avslutas. Jag har sagt att jag inte vill ha mer cellgifter och de hjälper ju inte längre. Någon gång kommer man till vägs ände och jag närmar mig den platsen.


Trots allt jobbigt får man försöka glädjas åt de små sakerna som alltid finns om man bara tittar åt rätt håll. Man får ta vara på den tid man har och göra det man kan. I den hemliga trädgården utanför mitt fönster har det blivit grönare. Jag gillar den här tiden på året när naturen spritter av liv. Härifrån mitt fönster kan jag se en del, men jag kan inte höra, lukta eller känna.

Förhoppningsvis ger sig den envisa infektionen snart. Jag hoppas jag kan komma hem och få lukta på liljekonvaljerna när de kommer. Fram till dess kämpar jag på här i mitt lilla rum på sjukhuset. De tar väl hand om mig här.

4 kommentarer:

  1. Ja, det är tunga besked! Så jobbigt för er alla. Så svårt för alla att ta in. Vi är många som har dej i tankarna jämt och ständigt. Hoppas och önskar att du får komma hem snart och att värmen kommer så att du kan njuta av våren. Kram!

    SvaraRadera
  2. Så svårt att ta in det svåra. Tänker på dig hela tiden. Hoppas du får komma hem snart. Säg till om du orkar med en fika. Kram

    SvaraRadera
  3. Mina tankar och böner har gått till Er mycket senaste tiden. Orden känns fattiga Inga. Måtte du få komma hem snart, och njuta av det du längtar efter, som ex vis doften av liljekonvaljer. Innerliga kramar/Lilja

    SvaraRadera
  4. Vad bra att de tar väl hand om dig på sjukhuset. Vi ber att Gud stödjer och hjälper dig också.
    / Elisabeth o Peter

    SvaraRadera