Kungligheter

Jaha, nu var det officiellt. Äntligen säger många. Victoria ska gifta sig med sin Daniel och hela pressen och alla rojalister jublar. Äntligen något annat att skriva om än finanskrisen. Jag är inte rojalist. Inte så att jag har något emot kungahuset. De sköter väl sig ganska bra. Men jag kan inte säga att jag är för det heller. Det känns på något sätt orättvist, inte för att vi vanliga inte har samma förmåner och rättigheter utan snarare för att de kungliga inte har våra möjligheter och rättigheter. Ändå är jag inte republikan. Det känns ännu orättvisare. Vad är det som säger att de, som har tillgång till mest pengar och som gapar mer än andra, är bättre ledare? Det stora landet i väster avskräcker. Så vad gör man? Man låter det vara som det är, status quo. Vickan verkar ju vara rätt trevlig ändå. Egentligen är ju hon oclså bara en vanlig människa.

Annat var det förr, när kungar ledde folket i krig och dömde i tvister mellan medborgarna i fredstid. Jag tänker på den tiden när kung David och kung Salomo levde. Vi läser och samtalar om den tiden på våra bibelkvällar med UV-scouterna den här terminen. Då var det prakt och överdåd, men det var också ett farligt liv. Det var inte ovanligt att en kung blev mördad. Nu för tiden är det mest presidenter och ministrar som drabbas. Det nog nog många som undrat hur länge Obama får klara sig.

Men även om kung David och kung Salomo levde ett annorlunda liv, var de bara vanliga människor med sina fel och brister. Jag tänker framför allt på kung David. Han var verkligen inte perfekt. Han kunde bl a blivit dömt för anstiftan till mord om han levt idag. Men det som var sympatiskt hos honom var att han insåg hur fel det var och att han ångrade sig djupt. Därför kan man läsa om hans liv utan att det känns som om man hamnat i en dokusåpa. Visst finns det likheter, men dagens dokusåpor verkar mest gå ut på att deltagarna ska göra bort sig för all framtid utan att de fattar det. Jag har svårt att förstå vitsen med dessa program. Människorna i dem känns inte som riktiga människor av kött och blod. De är bara rollfigurer i ett spel. Ändå skrivs det spaltmetrar med pseudonyheter om dem.

Då är det intressantare att följa verkliga människor med riktiga jobb. De kan förstås också göra bort sig ibland, men då får de ta konsekvenserna och försöka ställa allt till rätta så långt det är möjligt. Ett enkelt ursäkta eller ett förlåt, kan rätta till mycket och återupprätta människor. Det fick kung David erfara. Han har skrivit många sånger i Psaltaren som handlar om hur Gud upprättade honom igen, när han handlat helt fel men ångrat sig. Läs Psalm 32 i Psaltaren så förstår du vad jag menar. Idag är det inte många som lika villigt erkänner sina misstag som David, men då får de inte heller del av förlåtelsen och upprättelsen igen.