I morse var de tillbaka igen från semsterresan söderut. Jag menar förstås våra tranor. De stod nere på åkern, flaxade med vingarna och ropade: "Nu är vi här igen! Det lät mest som ett skri, men jag förstod i alla fall.
De kommer varje år vid den här tiden och stannar hos oss tills hösten kommer. Nästan varje dag ser vi dem på åkrarna runt vår gård. Vi hör dem ute på mossen där de häckar. Om ett tag kommer de säkert att visa sig med årets ungar. Ibland är det bara en, ibland två. Ibland tar de en flygtur över trädtopparna. Annars går de mest omkring på sina långa ben och letar mat. Så till hösten kommer deras kompisar flygande i sina v-formationer. En dag har våra tranor förenat sig med de andra och gett sig av söderut. Då vet vi att det är höst igen.
Tranorna är trofasta fåglar. De håller ihop i par hela livet. De är också trogna besökare som återvänder år efter år till samma plats. Jag önskar att våra tranor ska komma tillbaka i många år, kanske deras efterkommande också. Jag önskar också att jag skulle vara lika trogen min familj och mitt hem som de. Framför allt vill jag vara trogen mig själv och min tro. Men jag vet att om jag skulle svika så är ändå min Gud trofast. Han sviker aldrig någon som litar på honom.
"Herre, till himlen sträcker sig din nåd, din trofasthet ända till skyarna. Din rättfärdighet är som väldiga berg, din rättvisa som det djupaste hav. Herre, du hjälper både människor och djur. Din nåd är dyrbar, o Gud, i dina vingars skugga finner människor tillflykt. De får njuta överflödet i ditt hus, i din glädjes strömmar stillas deras törst. Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus." Ps 36:6-10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar