torsdag 6 februari 2014

Kämpigt värre


Ibland kan det vara lite kämpigt att leva. Nu tycker jag att det varit rätt jobbigt ett tag. Jag vaknar på morgonen efter en natt med dålig sömn och har jätteont i vänster sida. Det är det där skadade revbenet som spökar hela tiden. Hela förmiddagen känner jag av det, ibland längre. Framåt kvällen blir det bättre ända tills det är dags att lägga sig. Stört omöjligt att hitta en skön sovställning. Men, men, det går väl över om ett tag. Det är bara att kämpa på. Jag har jobbat som vanligt, varit på styrelsemöte, åkt några rundor och geocachat i alla fall. Ikväll gick turen till Ljungby. Då passerade jag genom Lagan på hemvägen och stannade till för att fotografera den lysande garnnystansfontänen, som jag tycker är rätt häftig. Jag lade ut bilden på en Facebookgrupp om stickning och fick genast en massa gillande och kommentarer.


Ikväll fick Takko stanna hemma. Vi gick en runda först, sen åt jag lite innan jag drog iväg. Det var inte så lätt att hitta en bra start. Jag hamnade på ett vägarbetsområde, men i kvällsmörkret var där tomt. Sen kunde jag inte köra så mycket längre utan fick gå en hel del. Det var lite kämpigt att traska på den spåriga och hala snön. Jag kom ut på en stor grusplan med en hel del snö, som man sjönk ner i för varje steg, och en del isfläckar, som sprack när man klev på dem.


Jag var egentligen ute efter två multicacher. De var inte så svåra att hitta första steget till. Den första hette Orange. När jag öppnade luckan flinade Herr Apelsin emot mig. Han såg ju trevlig ut, men sen räckte han mig en tavla med sifferproblem. Det var inte den typen av klurigheter jag vill lösa i en mörk, okänd skog. Jag skakade på huvudet, fotade av tavlan och tackade för mig. Vi för väl se om problemet är lösbart. Det var första DNF:n. Fast jag skrev bara en Write note för jag gjorde ju aldrig något försök att lösa problemet och hitta loggboken.


Sen fortsatte jag att traska på de hala grusvägarna. Nummer två hette Lemon. Precis innan jag kom fram, slocknade GPS:en. Det var batterierna som laddat ur. Det var förstås bara att byta till fulladdade dito. Medan apparaten sparkade igång igen, svepte jag med ficklampan över omgivningarna och hittade steg 1. Herr Citron såg lite surare ut, men han var mycket trevligare för han gav mig de nya siffrorna till slutgömman utan problem. Jag traskade vidare mot finalgömman, men där började problemen igen. En halvtimma letade jag säkert utan att hitta burken med en hoppande GPS i mörkret. Till slut var jag både trött, less och hungrig. En toalett hade inte heller varit fel, men det gick ju lätt att ordna där i skogen. Jag var ju helt ensam och störde ingen. Sen gav jag upp och fortsatte min vandring.


 Det fanns nämligen en gömma till i närheten, en vanlig tradd vid en fågelsjö, Nässjön. Inte såg jag mycket av omgivningarna. Jag kände på doften och anade att man avverkat en hel del och travat upp virket längs grusvägen. Efter ett tag lämnade jag vägen och gav mig ut i terrängen. Ledtråden var ganska tydlig och jag hittade det objektet utan några större svårigheter. Det var bara det att det som åsyftades satt ca 2,5 m upp. Då blir man lite frustrerad ett tag.


D/T-kombinationen var bara 1/2 så det kunde inte stämma. Jag fick leta på lämpliga ställen och då hittade jag burken. Det kändes rätt skönt efter två misslyckade försök. Jag var riktigt trött, när jag traskade tillbaka mot bilen. Det var tur att jag kunde följa mitt eget spår tillbaka i GPS:en. Bilen fanns kvar, parkerad i snödrivorna. Jag fick gunga loss den lite. Sen backade jag ut med snön sprutande om däcken. Det var dags att vända hemåt igen.


Igår kväll fick Takko följa med på cachingrundan. Jag skulle på styrelsemöte så det fick bli en kort tur. Bredaryd låg bra till då. Det blev 1000sjöars Prästgårdsvikingar som valet föll på. Klättercachen får vi ta en annan gång. När vi kom fram, rusade två hundar emot oss. Takko blev väldigt exalterad och började skälla på dem, men de blev inkallade av sina mattar. Takko fick sitta kvar i bilen medan jag klev ur och loggade den lilla burken. Då var både hundar och människor försvunna. Det var mörkt när vi var där så jag lånar en bild i dagsljus från 1000sjöar. Det fanns ett gravfält från vikingatiden på platsen. Tyvärr hade en klåfingrig präst grävt fram och sålt skatterna för längesen.


I måndags kom det nya gömmor i stan. Katrin släppte tre stycken på Hornarydsområdet. Jag jobbade till halv fem och när jag kom hem hade gömmorna precis släppts. Jag tänkte att det finns andra på närmare håll som hittar dem snabbt. Jag var ute med hunden och fikade i lugn och ro. En gömma behövde jag logga så jag hade tänkt åka in och ta en av dem även om jag inte kom först. Innan dess laddade jag med lite energirik fika.


Takko fick följa med och det gillade han förstås även om det var mörkt och lite kyligt om tassar och fingrar. Vi parkerade på anvisad plats. Rakt framför oss låg den första gömman, men mellan oss och den verkade det finnas lite schaktmassor att forcera. Då valde vi att pröva en av de andra först.


Den hette Energi och låg längre ner längs gångvägen. Vi kom nästan fram till en tunnel under RV27. Jag fick leta en liten stund innan burken visade sig för mig. Loggremsan var tom. Var höll alla andra geocachare hus den här kvällen? En FTF är ju alltid trevligt så vi plitade dit mitt namn på första plats. Sen fortsatte vi mot nästa. Om den första hade varit loggad, hade jag nog inte fortsatt utan sparat de andra båda gömmorna till kommande dagar. Men nu fanns ju en chans att få fler FTF:er. Vi promenerade längs staketet mot RV27 och kom fram till Energi 2.Jag gissade helt rätt på placeringen av gömman och kunde snart konstatera att även denna loggremsa var tom. FTF #2 var bärgad.


Då var det bara den sista kvar och den hette Hornaryd Lillegård. Det hade funnits en gård här, men nu fanns bara en lada kvar. Hornarydsområdet har ju byggts ut och här huserar en hel del företag numera. Det fanns ett nära inpå. Gömman hittades där den skulle vara enligt ledtråden. Det blev en tredje FTF för även denna loggbok var tom. Sen gick hunden och jag raka vägen tillbaka mot bilen. Slänten vid schaktmassorna klarade jag av genom att åka kana på byxbaken nerför mot parkeringen. Takko tog sig väl ner lite elegantare men det var ingen såg våra förehavanden. Sen åkte vi hem igen och firade att jag tagit min FTF#70. Visst får man kämpa lite, men det är ju också roligt.

1 kommentar:

  1. Så du kämpar.Beundransvärt. Jag kan knappast kämpa till mig ett blogginlägg längre, tycker inte att jag har något att skriva om. Ska försöka få till ett i morrn. Ska leta några cacher när vi kör katterna till Hjälshammar på lördag. Katrins nya kan bli bra ... eller också tar vi 27an hem, som omväxling och letar några i Bredaryd. Ha ett bra lov.....hoppas att dina cacheutflykter inte blir för kämpiga!

    SvaraRadera