Blue Grass på Café Herrestad

Vi satt i bilen på väg hem från Jönköping. Jag vet inte om det var för fjärde eller femte gången den här sommaren. Det var ytterligare några saker till köket som skulle hämtas hem. Radion var på och vi slölyssnade på lokalradiostationen, där man intervjuade någon som var med i ett bluegrassband. Han berättade att de skulle spela på Café Herrestad ikväll. Det lät intessant. Vi har ju inte så långt till kaféet.

Bluegrass har väl aldrig varit min favoritmusik, men den är ändå rätt trevlig att lyssna på. Även om låtarna ibland kan handla om tråkiga saker, så tycker jag att det är en glad och medryckande musik. Man vill gärna stampa takten och klappa i händerna. När kvällen kom, tyckte maken att vi kunde ta motorcykeln och åka dit. Vi har inte gjort så många utflykter i sommar och konserter brukar höra till våra sommaraktiviteter.

Downtown Ramblers hette gruppen och de var duktiga. De spelade mest egna låtar på mandolin, banjo, gitarr och kontrabas. Det var ganska många som mött upp för att lyssna. Kanske mest tursister, men också några ortsbor. Vi åt glass och drack kaffe medan vi lyssnade på underhållningen. Det blev en trevlig utflykt.

Efter konserten tyckte maken att vi kunde åka en liten runda med motorcykeln. Så vi fortsatte på lite mindre vägar över Maramö och Torp innan vi kom till Värnamo. Vid Maramö har man en otrolig utsikt över Store mosse. Man kan se över till andra sidan och så här på sommarkvällarna när det börjar skymma tänds ljusen i stugorna. Då kan man tro att man befinner sig på en höjd ovanför en sjö med fri sikt tvärsöver till andra stranden. Det är vackert och vägen rekommenderas inte bara till knuttar.

Ja, jag vet att det är älgar och rådjur ute så här dags. För att inte tala om de farliga bilisterna. De senaste dagarna har vi hört om flera trafikolyckor med motorcyklar inblandade. När vi åkte hem från Jönköping varnade man i radion för att en olycka hade skett vid Vaggeryds norra infart precis innan vi passerade där. Vi såg röken från den brinnande motorcykeln. Tidigare hörde vi om en annan olycka med fyra motorcyklar och en bil. Tre av motorcyklade hade mejats ner i diket av en bilist som kom över på fel sida. En människa dog och flera blev allvarligt skadade. Det är tråkigt när sådant händer för alla som drabbas av olyckan och för alla som känner de inblandade.

Jag vet att många är oroliga för att krocka med vilt. Jag har varit nära att köra på två älgkalvar och maken har krockat med en älg en gång. Även om det är ett bra tag sedan så vet jag hur det känns när djuren plötsligt dyker upp framför en. Det är inte kul att sitta i en bil då och på motorcykeln är man ännu mera utsatt. Samtidigt kör man på ett annat sätt med motorcykeln. Man är mer på sin vakt. I bilen är man ibland inte lika koncentrerad. Dessutom har jag mött fler farliga bilister är jag mött älgar och rådjur. Djuren är oftast försiktigare och chansar inte lika mycket som vi människor gärna gör.

När vi hör om olyckor, tänker vi inte ofta på att det kunde ha varit vi som drabbats. Det finns mycket som kan gå snett och så är olyckan där. Men vi kan inte hela tiden tänka att snart händer det mig. Vi blir verkligen inte bättre förare av att oroa oss för vad som kanske kommer att hända. Gud vill inte att vi ska oroa oss ens för det som vi vet kommer att hända. Det enda vi vet säkert i livet är att vi ska dö en dag. Vi vet inte när bara att. Det är skönast så. Samtidigt får vi be om beskydd och frid i livet. Jag tycker om att läsa orden i Fil 4:6-7. "Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus."

Det finns mer som kan skada oss än det som drabbar oss fysiskt. Oro och bekymmer kan ockupera våra tankar och våra hjärtan så att vi skadas andligt och själsligt. Det kan nog vara värre än fysiska skador. Att ha frid och kunna leva sitt liv utan att oroas är kanske viktigare än vi tror. För mig betyder bönens möjlighet mycket. Att be får mig att fokusera på det som är viktigare än mina små bekymmer. Och ändå får jag lov att ta upp de där småsakerna som oroar mig och lämna över dem till någon som både har större makt och större överblick än vad jag har. När allt får sina rätta proportioner, får jag frid. En bön som man kan använda om man inte kan eller orkar formulera egna ord är sinnesrobönen. "Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden."