lördag 27 april 2013

Vårbestyr



Nu färgar sipporna kullen bakom huset fläckvis blå bland alla de bruna fjolårslöven. Jag går där och njuter av våren. I år har de spridit sig lite högre upp på kullen. För varje år brukar det bli allt fler. Det är väl myrorna som sprider fröna. Det är det enda som är bra med myrstacken precis utanför gräsmattan.


Igår var det dags för ännu ett delprov i de nationella proven för sexan i engelska. Nu skulle de skriva en egen text. Det är väl det prov jag tror kommer att ta mest tid att rätta. De andra har jag redan börjat titta på. Det var de som handlade om läsförståelse och hörförståelse. En del blir jag glad över, andra gör mig lite bekymrad. Matteproven däremot har gått över förväntan bra. Många elever har högt sig och jag kan höja deras betyg den här terminen. Sånt är kul även om jag inte gillar det här med betyg. Det är ju bara att rätta in sig i ledet. Men den här terminen har varit grymt stressig. På lunchen satt vi och  pratade om de kommande veckornas aktiviteter. Det är fiskedag, friidrottsdag, nydaladag, brännbollsdag och det ena efter det andra. Fast efter trettiotre år i yrket vet jag ju att det ordnar sig till slut och det mesta blir både bra och roligt.


Efter jobbet åkte jag hem och hämtade hunden. Han skulle få följa med en liten runda. Först plockade vi upp klokare, pjf70 och geohunden Tess i stan. Sen åkte vi vidare mot nya äventyr. Rusarebo äng är ett fantastiskt ställe på höjderna ovanför Hindsen mellan Värnamo och Bor. Några av mina förfäder har bott på denna vackra plats. Men idag parkerade vi i södra änden på sjön och gick längs strandkanten. På förmiddagen regnade det men nu sken solen och det var riktigt varmt i luften. Det tyckte även huggormen som låg och solade på en grästuva. men han ringlade sig iväg när vi kom och störde.


Så kom vi n i bokskogen. Här blev det skuggigt och på marken fanns det gott om gamla löv och stora mossiga stenar. GPS:erna pekade uppåt och vi förstod vartåt det bar.


Här finns det branta klippor och eftersom det är ett naturreservat så finns där även nedfallna träd att ta sig förbi. Vi sökte oss uppåt och klättrade som bergsgetter på stenarna. Takko hoppade och skuttade framför mig. klokare halkade på en mossig sten och slog sig så hon och Tess stannade nedanför.


Men det var pjf70 som tog sig hela vägen upp till björnidet och hittade Svarta björn. Det var så cachen hette som vi letade efter. Det var en fin gömma helt i 1000sjöars vanliga stil. När vi såg terrängrankingen befarade vi att det skulle bli svårt, men det var inte så farligt.


Sen tog vi oss ner igen. Det kan ibland vara värre än att klättra upp. Det brukar gå bra om man går lite på skrådden.


Bland alla gamla boklöv på marken lyste några ensamma blåsippor. Vi blev förstås glada att se dem också. Ännu fler blommor hade vi nog fått se om vi tagit oss hela vägen upp till ängen. Nu valde vi att gå tillbaka till bilen i stället.


Tess måste förstås ta ett dopp i Hindsen. Takko tittade på som vanligt. Han är en riktig badkruka. Men fästingsäsongen har börjat. På hemvägen hittade vi en liten, liten fästing på Takko. Den syntes bra i den vita pälsen. Senare hörde jag att även Tess hade haft en i sin svarta päls. Jag hoppas många fästingar har dött under vintern, men alla kommer vi inte att slippa så det gäller att kolla. Jag har ju vaccinerat mig mot TBE, men borelia kan man inte vaccinera sig mot. Det vill vi inte ha.


Vitsipporna hade börjat slå ut på ängen vi passerade på tillbakavägen. Det är makens favoritblomma. Efter den lyckade expeditionen fortsatte vi till Horda där vi hade en cache oplockad. Vi försökte på den i vintras, men då var den instoppad för långt och det var snö och iskall vind. Nu hade cacheägaren varit där och sett till så att det gick att logga den. Det var inga problem och då var den också loggad och klar. Sen åkte vi upp till min mamma och fikade. Hon blev jätteglad att vi kom och hälsade på en stund.


När vi sedan fortsatte åkte vi norrut mot Gällaryd och Ohs. Vi siktade in oss på två cacher vid Skuggebo. Den första letade vi länge efter. Till slut fick vi ge upp. Då fortsatte vi in mot lägerplatsen till fots. medan vi gick mot sjön kom en ny cache bara några kilometer hemifrån. Hade jag varit hemma, hade jag åkt direkt. Nu fortsatte vi för att leta efter gömman som fanns på platsen.


Den fanns vid ett vindskydd nere vid Ruskens strand. Solen höll på att gå ner och sjön var stilla. Jag hittade den lilla burken med en gång och vi kunde logga.


Det fanns säkert gott om älg här. I varje fall fanns det gott om älgspillning i stora högar. Annars var det tomt och öde vid Skuggebo. Vi såg inga älgar där, men på vägen dit såg klokare en älg bredvid vägen. Det är riktiga älgmarker i de trakterna.


Sedan åkte vi hemåt i rask takt. Den nya cachen var fortfarande inte loggad så vi körde på och hade tänkt åka dit. Men när vi närmade oss infarten till Värnamo, kom FTF-loggen. Så då avbröt vi jakten och åkte hem. Jag skjutsade hem de andra innan hunden och jag drog hem till Rannäs. Vi får ta den gömman en annan dag. Det kan vara lämpligt att leta upp den en vit dag i kalendern, kanske redan imorgon.


Idag var det Fristadseventet som brukar vara ett trevligt event. Vi var där förra året, men i år avstod vi. Nån gång måste man vara hemma och pyssla också. Maken var ute med tonåringarna och paddlade på Härån. Jag gick en runda med hunden och passade på att byta loggremsa i en av mina cacher längs hundrundan. Den senaste loggaren (samma som FTF:ade den nya) hade skrivit att den var fuktig. Det är bäst att sköta om sina gömmor så fort som möjligt. Sen städade jag lite och fyllde tvättmaskinen.


Det blev en liten inköpsrunda också. På hemvägen fixade jag till en del inför morgondagen. Jag har pysslat med lite nytt de senaste dagarna som jag inte vill avslöja för mycket om just nu. Men imorgon kanske jag kan berätta. Jag gick en runda och då hittade jag både tussilago vid vägkanten och på ett lite fuktigare ställe i ett dike även svalört. Det visste jag inte att det fanns häromkring. Jag har bara sett den nere i Skåne tidigare.


Under eftermiddagen var jag ute i trädgården och donade lite. I potatiskällaren hade mina fuchsior och begoniaknölar övervintrat. Nu fick de komma fram i solen. Någon fuchsia hade ljusa skott på grenarna. Mina dahlior var så dåliga efter förra sommaren så jag brydde mig inte om att spara dem. Jag köpte några nya och satte dem i krukor för att drivas upp. Dessutom hade jag inte kunnat motstå några vita gladioler. Jag gillar de höga gladiolusstänglarna och de brukar vara tacksamma att odla.


Sen planterade jag äntligen mina penséer som stått i kassen i flera dagar. De ser så glada ut, tycker jag, om nu blommor kan vara glada. I alla fall så blir jag glad av dem. Jag hoppas de klarar frosten som ska komma på nätterna nu. Jag kanske får hölja dem också. Det finns så många ömtåliga varelser i Guds natur. Vi människor hör också till dem och vi borde vara mer rädda om varandra och skydda varandra. I stället fryser vi ut och är hårda. Men det kostar inte så mycket att vara lite vänlig. På vår skola är det ett varmt och omtänksamt klimat. Vi ser varandra och försöker lyfta och stödja när någon inte mår bra. Så är det inte överallt på skolorna. Det fick jag uppleva den här veckan, när jag skulle vara en förmiddag på en annan skola. Ibland är det nyttigt att besöka andra. Då förstår man hur bra man har det.


 Nu började det hända saker. För en stund sedan såg jag att en av reviewerna börjat publicera cacher. De var bara lite för långt borta. Men jag har också skickat in fem cacher i eftermiddags. Så jag väntade på att det skulle bli deras tur. För en liten stund sedan publicerades allihopa. Det är en liten runda som man kan ta genom att följa  lilla elljusspåret i Forsheda. Där finns ju redan en gammal, min allra första cache, och nu kom fem till. De kanske kan bli några till längre fram längs stora spåret.


Imorgon ska jag först till gudstjänsten. På eftermiddagen ska jag ut med ett gäng. Men det berättar jag mer om imorgon. Nu är det dags att törna in.

1 kommentar:

  1. Åh, vad jag är avundsjuk på dej som har cachar-vänner så nära....
    Fantastiskt fina blombilder, för att inte tala om Rusken-bilden.
    Svalört har vi gott om här hos oss, men det känns inte som om den är riktigt hågad att veckla ut sina gula blommor ännu. Men den tiden är nära.
    Jo, nu är det mycket att göra ... men jag känner samtidigt att jag har tid med allt detta.... fast det centrala innehållet och kunskapskraven... de blir inte klara vad det gäller sexorna.
    Ha en bra vecka!

    SvaraRadera