Vägen till skogen |
Vi gick i alla fall vår stora hundrunda idag på eftermiddagen. Första delen av rundan går genom öppna marken. Där kommer solen åt snön och isen så vägen var bitvis helt isfri. Men när vi kom in i skogen var det snö, is och kyla som rådde. Där hade inte solens värme nått ner till marken. Jag gick där och tänkte på hur det är mellan oss människor. I en öppen gemenskap där värme råder, tinar det frusna inom oss, men i den kalla och slutna tar det längre tid att bli av med den inre kylan. Jag tänkte också på hur det var när den första snön kom. Lite kyla och nederbörd och så var hela världen vit, men det går inte lika fort nu, när det vita och kalla ska försvinna. På samma sätt går det fort att skapa en kylig relation. men det är betydligt svårare och tar längre tid att tina upp frostiga relationer. Det går åt mycket av värmande gemenskap och vänlig omtanke innan bitterheten i ett frostnupet inre kan försvinna.
Jag fick trots allt en hjärtlig hälsning från vårsolen idag. Längst upp i skogen mitt på vägen fanns den. Den såg ut så här:
Hjärtliga hälsningar från vårsolen |
Viltrestaurangen |
Vän eller fiende? |
Nu finns väl min ringa förseelse - jag körde inte så många km/h för fort - registrerad i något register för all framtid. Den kommer att följa mig. Frågan är om samhället kan förlåta mig, även om jag ber om förlåtelse. Finns det utrymme för förlåtelse i samhället idag? Det finns så mycket gamla oförrätter som dras fram gång på gång. Det senaste i raden är väl folkmordet på syrianerna. jag menar inte att man ska sopa sådana saker under mattan och inte prata om det. Men vad tjänar det till att ständigt påminna oss om allt hemsk som har skett? Skapar det inte bara mer bitterhet? Är det inte bättre att försöka förlåta och glömma? Inte glömma att det hemska har skett utan glömma bitterheten och gå vidare.
Vi människor har ofta svårt lämna saker bakom oss. Vi drar ständigt upp och ältar gärna det negativa. Det är bra att inte Gud är som vi. När han förlåter, glömmer han. Han drar inte ständigt upp våra misstag och slår oss i huvudet med dem. Han ger oss alltid en ny chans. Det är ofta mer än vad vi ger varandra.
"Lycklig den vars brott har förlåtits och vars synd har plånats ut!" (Ps 32:1)
Håller med dej helt om de turkiska "folkmorden". Hade tänkt ta med något om det i gårdagens blogg,men tankarna flög i väg ut ett annat håll och fingrarna efter..... så det blev inget med det.
SvaraRaderaFörstår inte varför folk ska behöva älta i det som var....( och njuta av det) ... det är ju trots inte längre på det viset.
Din liknelae av den frusna relationen är lysande - jag lever med min sådan - om inte dagligen, så iallafall flera gånger i veckan.
FAstnade i en fartkontroll för mer än tio år sedan - då var det ingen kamer utan en levande polisman. Körde 99 på 70 väg. Inte bra. Kostade 1000 kr redan då. På den tiden betalade man med inbetalningskort. Vet du vad jag skrev på blanketten? Jo, FÖRLÅT! Jag tror att jag är förlåten nu, det har gått mer än tio år. Men jag avskyr fortfarande de gula västarna, som på den tiden nästan bara användes av poliser.