fredag 12 mars 2010

Hjärtliga hälsningar från solen

Vägen till skogen
 Varje morgon, när jag går till bilen, halkar jag fram på flera centimeter tjock is. Nätterna har varit kalla. Men på eftermiddagen, när jag går i andra riktningen, sjunker jag ner i den mjuka porösa isen uppluckrad av solens värmande strålar. För varje dag tittar jord och grus fram mer och mer. Det är härligt även om det är en jobbig tid för oss hundägare. Hunden älskar att kuta runt överallt, men det är inte lika roligt att ta hand om spåren av det inomhus.

Vi gick i alla fall vår stora hundrunda idag på eftermiddagen. Första delen av rundan går genom öppna marken. Där kommer solen åt snön och isen så vägen var bitvis helt isfri. Men när vi kom in i skogen var det snö, is och kyla som rådde. Där hade inte solens värme nått ner till marken. Jag gick där och tänkte på hur det är mellan oss människor. I en öppen gemenskap där värme råder, tinar det frusna inom oss, men i den kalla och slutna tar det längre tid att bli av med den inre kylan. Jag tänkte också på hur det var när den första snön kom. Lite kyla och nederbörd och så var hela världen vit, men det går inte lika fort nu, när det vita och kalla ska försvinna. På samma sätt går det fort att skapa en kylig relation. men det är betydligt svårare och tar längre tid att tina upp frostiga relationer. Det går åt mycket av värmande gemenskap och vänlig omtanke innan bitterheten i ett frostnupet inre kan försvinna.

Jag fick trots allt en hjärtlig hälsning från vårsolen idag. Längst upp i skogen mitt på vägen fanns den. Den såg ut så här:
Hjärtliga hälsningar från vårsolen
Jag hoppas att rådjuren som vi skrämde bort från utfodringsplatsen i skogen också kunde njuta av vårsolen idag. De kanske kom tillbaka när vi passerat på väg hemåt igen.
Viltrestaurangen
Dagens skylt passar här. Det var ju tur att jag hade kameran med mig, när vi stötte på de vilda djuren. Förra gången låg den hemma. kameran har åter blivit en av mina bästa vänner. Under ett antal år slutade jag nästan helt att fotografera. Sedan köpte jag en liten digital kompaktkamera när de började bli vanligare och lite billigare. Den fungerade hyfsat under ett bra tag. Men jag är glad för min nya kamera. Systemkameran ger helt andra möjligheter och andra utmaningar. Jag gillar ju utmaningar.

Vän eller fiende?
Fartkamerorna hör väl däremot inte till mina bästa vänner. En gång har jag fastnat på en bild i den. Jag vet att det är bra att de finns. Trafiken blir faktiskt lugnare på de sträckorna. Men när jag fick hem bilden, visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Det var inte kul att behöva betala. Och bilden jag fick fick för pengarna var katastrofalt dålig. Ingen vidare skärpa och ingen bra bildkomposition. motivet var inte heller någon höjdare. Jag var sen på väg till en tjejträff. Jag sitter framåtlutad över ratten med håret på ända och något vilt i blicken. Det fattades väl bara tvångströjan. Det var väl det man skulle kunnat skratta åt. Så här långt efteråt kan jag faktist göra det. Just då ville jag helst betala i smyg och gömma bilden.

Nu finns väl min ringa förseelse - jag körde inte så många km/h för fort - registrerad i något register för all framtid. Den kommer att följa mig. Frågan är om samhället kan förlåta mig, även om jag ber om förlåtelse. Finns det utrymme för förlåtelse i samhället idag? Det finns så mycket gamla oförrätter som dras fram gång på gång. Det senaste i raden är väl folkmordet på syrianerna. jag menar inte att man ska sopa sådana saker under mattan och inte prata om det. Men vad tjänar det till att ständigt påminna oss om allt hemsk som har skett? Skapar det inte bara mer bitterhet? Är det inte bättre att försöka förlåta och glömma? Inte glömma att det hemska har skett utan glömma bitterheten och gå vidare.

Vi människor har ofta svårt lämna saker bakom oss. Vi drar ständigt upp och ältar gärna det negativa. Det är bra att inte Gud är som vi. När han förlåter, glömmer han. Han drar inte ständigt upp våra misstag och slår oss i huvudet med dem. Han  ger oss alltid en ny chans. Det är ofta mer än vad vi ger varandra.

"Lycklig den vars brott har förlåtits och vars synd har plånats ut!" (Ps 32:1)

1 kommentar:

  1. Håller med dej helt om de turkiska "folkmorden". Hade tänkt ta med något om det i gårdagens blogg,men tankarna flög i väg ut ett annat håll och fingrarna efter..... så det blev inget med det.
    Förstår inte varför folk ska behöva älta i det som var....( och njuta av det) ... det är ju trots inte längre på det viset.
    Din liknelae av den frusna relationen är lysande - jag lever med min sådan - om inte dagligen, så iallafall flera gånger i veckan.
    FAstnade i en fartkontroll för mer än tio år sedan - då var det ingen kamer utan en levande polisman. Körde 99 på 70 väg. Inte bra. Kostade 1000 kr redan då. På den tiden betalade man med inbetalningskort. Vet du vad jag skrev på blanketten? Jo, FÖRLÅT! Jag tror att jag är förlåten nu, det har gått mer än tio år. Men jag avskyr fortfarande de gula västarna, som på den tiden nästan bara användes av poliser.

    SvaraRadera