tisdag 23 augusti 2011

Plurra på mossen

Utsikt från Lilla Lövö
 Hela förmiddagen väntade jag på att vårdcentralen skulle ringa upp. Jag knappade in mitt telefonnummer och personnummer redan vid åtta. Vid tolv fick jag prata med en sköterska bara för att få telefonnumret till sjukgymnasterna. Där var i alla fall ingen datoriserad telefonkö. Jag fick prata med en riktig människa troligen sjukgymnast. Men han var tveksam till om det var han eller arbetsterapeuten som skulle ta hand om mig.Han lovade ringa en sådan och den som skulle jobba med min kraftlösa och begränsat rörliga handled skulle kontakta mig. Jag väntade hela eftermiddagen,  men ingen ringde.
Blött på mossen
 Då sa jag till hunden att vi ger dem chans till fyra. Sedan drar vi. Vi kan inte sitta inne en hel dag vid telefonen och vänta. Maken jobbade kvällen så vi var själva. Vid fyra fixade vi kaffe på termos och lite fika i ryggsäcken. Vi hoppade i Fabian och åkt till Lövö. Där fanns gott om turister, tyskar och holländare mest, och en och annan bärplockande svensk. Men vi stannande inte vid gården utan fortsatte längs leden upp mot Lilla Lövö. Det var härligt väder, men solen försvann mer och mer. Inget regn i alla fall. På lilla Lövö var det lagom att rasta och fika. Det var gott med kaffe och en bulle som jag delade med hunden.
Var är jag?
 Även om det inte regnade just nu hade det regnat ordentligt förut. Jag såg inte skylten som varnade för att gå leden över mossen upp till Kittlakull. Annars hade jag nog avstått. Om några veckor ska vi gå där med våra elever på mellanstadiet. Det gör vi var tredje år. Som läget är nu kan jag inte rekommendera den leden för eleverna. Vi får nog ta leden över rocknen i stället. Tyvärr missar de då stämningen ute på vidderna, men vi vill ju inte att halva gänget ska plurra som hunden och jag gjorde.
En geocache!
 Hunden gick ner sig först men han tog sig med lite hjälp upp på spången igen. Då ar det bara ryggen på honom som var vit. Resten var mest svart och brunt. Det blötaste stället brukar vara innan man kommer fram till en bänk mitt ute på mossen, mittemellan vägskälet och Lilla Lövö. Tio meter från bänken var det min tur. Det var så mycket gegga att man inte kunde se spången. Man fick känna sig för med fötterna. Det gällde att inte glida av vid sidan om vilket jag gjorde och sjönk direkt ner med benet till ljumsken. Jag slängde mig över bräderna på spången och lyckades rulla upp på den. Det svåraste var att resa sig igen. Först trodde jag att jag skulle behöva åla mig fram på spången till bänken, men det gick att ställa sig upp. Stövlarna var fulla med gegga och mossvatten, byxorna likaså. Det klafsade och tjippade om mig när jag fortsatte framåt på spången.
Blomkålsvamp
 Vid vägskälet tog vi vänster tillbaka mot Lövö. jag vet inte hur lång runda vi gick, men nästan halva avverkades i dyngsurt tillstånd. Det var lättare att gå när vi kom upp på rocknen. Det är en ås som höjer sig över mossplanet. Där var gott om olika sorters svampar. Jag hoppade över svampplockningen idag. Det blev bara några foton på blomkålsvampar. Men vi plockade en geocache mitt ute på rocknen. Dessutom har geocaching.com börjat med något nytt. det kallas challenges, alltså utmaningar. Det finns olika sorter challenges. Än så länge finns bra Photo och Action. En challenge som jag antagit var att gå en vandringsled och ta ett kort på sig själv eller några vänner. Den kunde jag logga efter dagens äventyr.
The mud man was here
När vi äntligen kom tillbaka till Lövö, var det några som samlats där och tänt en brasa. Det såg mysigt ut. Vi gick inte fram dit utan direkt till bilen och åkte hem. Nästan fem timmar var vi ute. Hunden somnade i bilen. Det var knapp jag fick av mig stövlarna och när de åkte av blev köksgolvet fullt av gegga. jag kände mig som "The mud man", som var en mytisk figur i den bok som jag just läst ut. Både hunden och jag behövde en varm dusch. Som tur var fanns det hett vatten i kranarna. Så nu är vi rena och fina igen.

Trots det något geggiga äventyret var det en skön kvällstur på mossen. Store Mosse är en av mina favoritplatser här på jorden. Hösten är en vacker tid där, men jag föredrar lite torrare höstar. Det gör nog hunden med.

2 kommentarer:

  1. Och du som skulle ta det lugnt ...och vara rädd om dej! Fast visst är det fint på mossen ... men gå ensam.... nja... med hund... näe, inte det heller....

    SvaraRadera
  2. 😮 Oj vilket plurr du gjorde blött blev det i stövlarna

    SvaraRadera