torsdag 5 januari 2012

Söka och finna


 Det finns många skatter som är dolda för våra ögon. Men ibland hittar vi dem. Idag var det inte jag som letade i första hand. Min blogg- och cachingkompis tillika lärarkollega Anna-Lena kom på besök för att försöka hitta en del av mina geocacher. Vi började med att fika så att vi skulle klara av strapatserna i Rannässkogarna. Anna-Lena hade hittat en av mina på vägen hit alldeles på egen hand. Totalt tror jag hon kunde logga 9 cacher efter vår runda.

Första gömman finns bara 70 meter från vårt hus så den promenerade vi till. Sedan tog vi bilen till Forsheda för att följa i kommissariens fotspår. Bilen tog oss därefter längs Moenvägen där jag har fyra olika gömmor som också innehåller ledtrådar till en bonusgömma, en mysteriecache. På vägen hem till Rannäs besökte vi min senaste gömma, Tranströmer 2011 i en glänta i skogen. Det var bra att åka runt till mina gömmor. Då fick jag se att de funkade och var i gott skick.

Efter ett par timmar ute var det gott att komma in i stugvärmen. Medan jag fixade lunchen kunde Anna-Lena räkna ut koordinaterna till mysteriecachen. Jag hade förberett kycklinggrytan på morgonen så det var bara att koka riset, värma grytan, svänga ihop en sallad och duka. Sen kunde vi äta. Receptet har jag fått av en annan kompis. Det finns beskrivet i det här inlägget. Efter lunchen promenerade vid till den sista gömman innan Anna-Lena återvände till Hjälshammar där hon är stallskötare och kattvakt några dagar åt sin dotter. Det är roligt att få besök av vänner som delar intresse med mig.
Söka
 Jag tänker inte avslöja vilka geocacher som vi letar efter på bilderna. I stället tänker jag berätta om ett annat sökande. Just nu läser jag en bok av Peter Halldorf som heter Heligt år. Det kanske kommer att ta ett år att ta sig igenom den, inte för att den är så svårläst, men för att den handlar om våra kristna högtider under kyrkoåret. Jag kommer kanske att plocka fram dem och läsa när vi närmar oss de olika högtiderna. Men egentligen var det inte det som stod i kapitlen jag läst jag ville berätta om. I noterna till adventskapitlet tar han upp det som kyrkofäderna kallade lectio divina, den andliga läsningen eller hur de läste bibeltexterna. Det finns faktiskt en del paralleller till geocachingen i detta.

Det finns fyra steg i lectio divina. Det första steget är lectio, som kan jämföras med sökandet. Det betyder läsning och handlar om att söka efter sanningen i Guds ord, i bibeln. Att läsa är att söka. Det finns mycket som vi kan söka genom att läsa. Orden leder oss till svaren. Så var det även i dagens geocachande. När vi följde i kommissariens fotspår, var vi tvungna att läsa beskrivningen av cachen. Sökandet förde oss längs vägen till gömman.
Finna
 Framme vid gömman gäller det att hitta den. Ibland kommer vi fram till de rätta koordinaterna, men vi hittar aldrig själva burken. Då kan vi inte logga den som hittad. Nu var det inte så för oss idag. Vi hittade alla vi letade efter. I lectio divina motsvaras finnandet av meditatio, mediterandet. Det är andra steget och sker när vi begrundar ordet, hittar meningen och kopplingen till oss själva. Ibland när man läser bibelordet kan man behöva meditera över varje ord. Då kan ordet hitta oss och ge oss nya tankar och nya välsignelser.
Ta in
 När vi hittat en geocache, loggar vi den. Vi signerar den genom att skriva vårt alias i loggboken och vilket datum vi hittade den. Då blir den vår och kommer med på vår lista av fynd. Jag fotograferar ofta gömmor även om jag inte alltid visar bilderna för att inte spoliera letandet för andra. Det är också att sätt att ta in gömman. På samma sätt gör man i steg tre i lectio divina. Det steget kallas oratio och hör ihop med bönen. Med våra ord ber vi om att ordet ska bli ett med oss och förvandla våra tankar. Vi talar om att det här vill vi ta del av.
Känna in
Sista steget i lectio divina kallas contemplatio och samma ord har vi i svenskan, kontemplation. jag har ibland undrat vad det är för skillnad på meditation och kontemplation. Så här säger Wikipedia: "Kontemplation är en inre, utdragen och ordlös bön, varvid man tömmer medvetandet för att stilla betrakta det gudomliga, detta till skillnad från den mera aktiva meditationen (denna distinktion gäller i synnerhet i västlig kristen tradition)." 


Det stämmer bra med hur jag upplever geocachingen också. Efter sökandet, finnandet och loggandet kommer vi till det som en bra cache också har, en historia eller plats att minnas. Det finns cacher som bara är burkar att logga och som inte sätter spår i vårt minne. En riktigt bra geocache innehåller också något mer som man kan ta in, en känsla, en upplevelse, en berättelse. Det tycker jag påminner om det fjärde steget i lectio divina, kontemplationen. 


Geocachingen har gett mig så mycket den korta tid jag har hållit på med den. Jag kommer ut i naturen och får röra på mig, jag får se fantastiska platser och läsa spännande berättelser, jag får använda hjärnan för att lösa mysterier, jag får vara med om äventyr och gemenskap med andra geocachare. Jag är glad att jag hittade denna fritidsaktivitet, men som många andra aktiviteter kan det bli ett gift, något som upptar all tid och energi. Det vill jag inte. Det finns så mycket mer i livet. Jag vill alltid ha tid för annat också. Dit hör bibelläsningen och gemenskapen i den kristna församlingen. Den är trots allt ändå viktigare för mig.

1 kommentar:

  1. detta lärde mig både om geocaching, och om lectio divina...TACK Inga !

    SvaraRadera