lördag 21 september 2013

Hösten är här


Då var hösten här på allvar. För varje dag hittar vi fler och fler röda löv på marken. Det är både lönnlöv och asplöv. Naturen förbereder sig för vintern. Jag gillar egentligen hösten. Det kanske är för att jag är född på hösten. ibland är våren och sommaren så hektiska. Det ska hända så mycket hela tiden. När hösten kommer, blir det lite lugnare. Vi varvar precis som naturen.


Det är lite kyligare på morgnarna och dimman ligger över fälten. Gräset är fuktigt och spindelnäten glittrar av alla vattendroppar som kondenserats på dem. Takko är oftast nöjd med en liten morgonrunda innan jag åker till jobbet. Han tycker väl också att det är lite kallt och rått. Det är skönare att stanna inne i stugvärmen och dåsa på soffan.


Hösten brukar också vara förkylningstider. Eftersom jag är väldigt infektionskänslig så drabbas jag ofta av förkylning så fort jag träffar eleverna igen. Denna terminen var inget undantag. Redan efter en vecka åkte jag dit. Sedan dess har jag inte varit riktigt frisk. Det är nu fjärde veckan förkylningen håller sig i sitt grepp. I början på veckan hade jag feber igen och fick stanna hemma i sängen ett par dagar. Annars har jag jobbat trots halsont, huvudvärk, snuva och hosta. Det är tur att inte allt kommer på en gång. Symptomen liksom avlöser varandra. De kanske har jour.


Det finns förstås en anledning till att jag är infektionskänslig och ofta blir sjuk. För två år sedan upptäcktes att jag hade förhöjda värden och sedan dess har jag gått på regelbundna kontroller. Men det var egentligen inte förrän i maj som jag fick kläm på vad det var för åkomma jag hade. Sen tog det ett tag innan insikten landade. Även om jag anat vartåt det lutade, tog det ett tag. Egentligen har inget förändrats, mer än att jag numera vet om vad det är. Som jag ser det har jag en sjukdom, men jag är inte sjuk. Den finns där latent i min kropp, men den har inte brutit ut och kommer kanske aldrig att göra. Det finns inga andra symptom än trötthet och infektionskänslighet. Min sjukdom kan bara upptäckas i laboratorieproven. Därför går jag och tar blodprov regelbundet. Senast förra veckan stack de mig, men jag har inte fått svar än på vad de berättade. Det känns ändå bra att någon har koll på mig. Då får jag stå ut med kanylerna.


Det jobbigaste är ändå tröttheten jag ofta känner av. Hela våren var det ett hysteriskt tempo inte minst i skolan. Det brukar kunna vara ett högt tempo och mycket att göra i slutet av vårterminen, men nu hade det ju tillkommit en del arbetsuppgifter särskilt för oss som jobbade med sexorna. Det var skönt när sommarlovet äntligen började. Jag tog det lugnt och bestämde mig för att i första hand satsa på att göra roliga saker och minimera det tråkiga och jobbiga. Så gjorde jag också och då fick jag blunda för dammråttor och ogräs i rabatten. Ändå kände jag mig inte utvilat och pigg när höstterminen började. jag var fortfarande trött och det är säkert en anledning till att jag så snabbt blev förkyld. Det känns ändå bra att vara tillbaka på jobbet och att jag har så förstående och omtänksamma kollegor.


Det är också roligt att träffa gamla kollegor och vänner som jag brukar träffa regelbundet under terminerna. Vårt tjejgäng har träffats i över 27 år. I torsdags var de här hos mig. Som vanligt glömde jag ta fram kameran. Jag hade väl fullt upp med att servera maten och prata med de andra. Vi åt marinerad fläskfilé med grön örtsås, potatisgratäng och sallad. Till kaffet blev det äppelpaj med vispgrädde. Recepten hittade jag på ICA:s hemsida. Det var som vanligt trevligt att träffas och prata om allt som har hänt sen sist. Nu var det dessutom längesen vi träffades. Det var i april nån gång. Men nu dröjer det inte så länge till nästa träff.


Idag var det Skördefest i Apladalen. Maken och jag åkte dit. Där fanns lokala hantverkare och producenter som sålde sina varor och visade upp sig. Det fanns matvaror av olika slag. Vi provade honung och köpte en ostkaka. Restaurangskolan serverade mat. Vi provade deras skogssvampsoppa för 20 kronor. Den var riktigt god.


Maken var förstås mest intresserad av hantverket. En ung kille höll på med smide och det har alltid intresserat maken. Det fanns också aktiviteter för barnen. De kunde rulla balar eller köra leksakstraktorer på en bana.


Min geocachingkompis Katrin var där och informerade om geocaching. Vi fikade tillsammans i Prästgården där de serverade kaffe och äppelkaka. Vi träffade på en hel del andra bekanta som också sökt sig till Apladalen den här dagen.


Som ni väl märkt har jag inte berättat en massa om geocaching den här gången. Det kommer det inte att bli heller. Det får ett eget inlägg senare. Men jag har fortsatt att logga cacher varje dag och har lyckats även de dagar jag var sjuk. Nu i eftermiddags åkte jag och hunden på en liten runda för att logga dagens cache. Vi tänkte ta oss till ett gammalt torpställe mellan Kärda och Maramö. Det heter Bunkatorp och där finns en geocache. När vi körde in på skogsbilvägen, spärrades den av en grind. Vi hade nog kunnat öppna den och ta oss nästan hela vägen fram till torpet, men vi valde att parkera och gå. Det var ju en kombinerat cachingtur och hundpromenad vi var ute på. På andra sidan grinden mötte oss två fina hästar i en hage.


Vägen var lättrampad. Den gick genom odlingslandskapet med lövskog och stora hasselbuskar. Där var vackert. Himlen blev lite mörkare och molnen hopades sig. Det kom några stänk men sen gick det över, som tur var. Här har många människor vandrat förr. de har odlat jorden och salat stenen i stenrösen. Det fanns gott om sådana.


Det fanns även gott om gamla träd. På en del växte det lavar som hängde som stora skägg från grenarna. Det tyder väl på att luften är frisk och inte förorenad.


Efter en kilometer kom vi fram till en jaktstuga. Där kunde det lokala jaktlaget samlas och mysa. Det är väl snart dags för älgjakt. Då blir det nog eld i spisen och liv i stugan. Vi läste inte cachebeskrivningen så noggrant så vi svängde här där man inte skulle svänga. När vi kom på det, fick vi vända och gå tillbaka.


En gammal stubbe stod kvar vid vägkanten. Uppe på stubben hade några nya granplantor slagit rot. Den gamla stubben fick ge näring åt de nya träden. Generationsskifte skulle man kunna kalla det. i veckan satt mina kollegor och pratade om att de kände sig gamla. de hade varit på bröllop eller släktträffar och upptäckt att de inte längre hörde till den yngre generationen. Hur gammal är inte jag då för mina kollegor är ju både 15 och 20 år yngre än jag. Den yngsta är väl jämngammal med min son. Men det är ju så livet är. Vi upplever olika faser i livet. Om några år kommer en viktig fas i livet att ta slut då vi går i pension och inte längre går till jobbet varje dag. Ibland kan jag se fram emot den tiden. Då kanske jag kan få mer tid till sådant som jag inte hinner med så mycket nu. Men det blir en stor omställning. Så länge jag orkar och tycker att det fortfarande är roligt vill jag jobba med mina elever. Än har jag några år kvar.


Efter jaktstugan kom vi in i tätare granskog. Det var skönt att promenera, men lite svettigt när det bar lite mer uppför. Vägen blev smalare och här hade vi nog fått ställa bilen och gå om vi hade kört vidare. Nu närmade vi oss torpet.


Hembygdsföreningen hade satt upp en skylt med torpets namn och vem som brukade det sist. Det är intressant att komma till platser där människor bott och brukat jorden. Idag finns inga rester kvar av några byggnader. Hästarna hade nog betat hagarna tidigare. Så de hålls öppna i alla fall.


Det var en väldigt vacker plats, rofylld och lite magisk. Jag nästan ångrade att jag inte tagit med mig lite fika. Då kunde vi satt oss på någon sten, vilat lite och känt in atmosfären. Nu letade vi upp gömman som var enkel att hitta och logga. Sen vände vi tillbaka samma väg som vi kom. Jag skulle tro att vi gick ca 4 kilometer. Hästarna välkomnade oss tillbaka. Vi satte oss i bilen och vände den hemåt.


Ikväll har vi tittat på Körslaget. Jag har stickat lite. Det är dags att börja sticka lite sockar och andra varma plagg. hösten är ju här och vintern närmar sig.

2 kommentarer:

  1. Ser ut som en trevlig utflyktsplats. Blir säkert läge att besöka den gamla torplämningen någon gång.Pratade med Johanna, dom hade också varit på skördefesten. För egen del så ser jag fram emot julmarknaden på samma ställe.
    Krya på dej, hoppas att du slipper symptomen på ett tag. Säkert bra för dej att vara ute och röra på dej i riska luften på det sätt som du gör. Såg, då jag på något sätt hamnade på geocachingsidan och den där dumma blå knäppgömman ( tycker ju jag som vill att saker inte ska vara för svåra) i Tranemo, att du varit ända i Svenljunga och gått promenad igår (?).
    Maträtten såg väldigt god ut, men hur många personer är receptet till egentligen?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag får ju åka en bit för att hitta lite fler cacher och rundor att logga. Gick Mogarundan i Svenljunga med Takko i fredags. Den blå i Tranemo tyckte jag var kul. Inte så svår egentligen, men så är det när man hittar en öppning.

      Receptet var nog för en hel del personer - 4 kg fläskfilé äter man inte själv. Jag gjorde på en höft och örtsåsen delade jag på fyra.

      Radera