måndag 7 september 2015

På villovägar och knavriga stigar



Idag låg det en brun vadderad påse i min postlåda. I påsen fanns bland annat detta jättestora geocoin. Jag har inte samlat på några geocoin tidigare, men det här verkade häftigt så jag beställde ett förra veckan. Det ska inte ut och resa utan får stanna i min samling för närvarande bestående av ett coin.


På baksidan finns en vridbar skiva med ett litet hål. Vid varje årtal visas dels hur många geocacher det fanns det året och dels en minnesvärd händelse i geocachingens historia som skedde det året. År 2000 kom den allra första geocachen och det fanns 256 cacher vid årets slut. Nästa år kom det första geocoinet. Vid 2015 finns koden man behöver för att logga coinet. Jag kommer nog att ta med det till nästa event och visa upp det för dem som vill logga att de sett det.


Igår var det söndag och då besökte vi som vanligt gudstjänsten i Missionskyrkan. Pastorn predikade om Befriad från rädsla. Det kan vi behöva höra ibland. Efteråt var det kyrkfika och sen åkte vi hem och lagade till strömmingen enligt receptet i det förra inlägget. På eftermiddagen hade maken lite annat för sig så hunden och jag åkte iväg en runda på egen hand.


Jag lyckades ju inte logga min cache #3900 i fredags. Därför tänkte vi göra ett försök på någon eller några gömmor när vi ändå var ute. Ett jämnt tal som detta vill man kanske ha en lite speciell och minnesvärd gömma till. Egentligen vet jag inte varför jag gav mig på en multi. De hör verkligen inte till mina favoritgömmor, men det fanns en inte långt hemifrån som jag uppmanats att leta upp. Den skulle vara lite speciell.


Det var den verkligen. Grytan var spännande urholkning i ett stort flyttblock vid Annebergssjön. Den ingår i serien Rekreation Havsjön. Sådana här platser gillar jag, men jag hade önskat att det varit en Earthcache i stället. Då hade det inte varit lika petnoga med mätningarna som skulle utföras på platsen. Redan när den kom, hade jag mina onda aningar om svårigheten att få till exakta mått, speciellt eftersom man skulle multiplicera dessa mått med varandra. En liten avvikelse från facit kan då leda till att man hamnar långt från de rätta finalkoordinaterna. Det hade kommit en "checker" på platsen kunde man läsa. Den underlättade nog en del, men den var inte helt solklar för det. Jag fick fram två olika varianter och båda såg fullt troliga ut på kartan. Jag hade varit i de trakterna tidigare så jag visste ungefär hur där såg ut. Vi åkte dit och letade först på ena stället och sedan på det andra. Det första verkade mest troligt men vi hittade inget. Inte heller på det andra, bara legor efter älgar eller var det kanske elefanter. Snopet, men inte helt oväntat! Avsaknaden av en riktig geochecker och den stora osäkerheten vid dylika uträkningar är några anledningar till att jag inte gillar multicacher.


Därför är det kanske ofattbart att vi sedan fortsatte till ytterligare en multi, men den hade också fått lovord. AU13 Knavrabo kom redan 2013 under Augustiutmaningen. Den lät spännande men jag vet att jag redan då undrade varför det kom en multi och inte en runda med flera gömmor. En annan anledning till att jag inte loggat den på två år var att det var en bra bit att åka till starten. Gömman fanns vid Knavraboleden och man fick ta sig runt till fyra olika steg längs leden. Första steget fanns där leden startade och efter lite pyssel hade vi koordinaterna till steg två.


Solen sken och det var en härlig söndagseftermiddag ute i skogen. Vi hade hämtat oss efter fredagens vandring och var pigga i benen igen både hunden och jag.


Leden var markerad med en vit cirkel och en mindre röd cirkel i mitten. Markeringen såg nästan ut som en piltavla.


Vi kom snart fram till en sjö. Det var tyst och lugnt vid sjön. Det syntes inga levande varelser, varken människor, fåglar eller andra djur. Vi verkade vara helt ensamma vid sjön.


Sen skrämde vi upp två andfåglar som simmade iväg ut på sjön. Här var det vackert och stilla.


Ljungen blommade även här i stora tuvor. Stigen var smal och inte så upptrampad än. Här och där hade man lagt ut en spång så att det gick att ta sig fram över de blötare partierna.


Efter ytterligare en stunds vandring kom vi fram till en annan sjö, Mellansjön. Där fanns en rastplats och en skylt som talade om vad sjön hette.


Det var alldeles stilla och lugnt här också. Himlen var blå med lite ulltussar till moln, men inga stora mörka moln som i fredags.


Stigen fortsatte över kalhygget med lingonris och en och annan "totempåle". Med den målade ledmarkeringen på såg den nästan ut som en sådan.


Det fanns flera stigar som korsade vår stig. Vid den här bron mötte vi en man som kom gående med en surfplatta i handen. Jag frågade vad han gjorde här. Då berättade han att han inventerade, men han sa inte vad det var han inventerade. Han fortsatte längs en av stigarna och vi tog en annan ett annat håll.


Någonstans längs vägen kom vi fram till steg två. Jag säger inte var. Där fick vi leta ett bra tag. Till slut kontaktade jag en livlina, men innan jag fick svar hittade jag vad jag sökte. Sedan kunde vi fortsätta vandringen. Solen dalade snabbt och jag började undra om vi skulle hinna runt innan det blev för mörkt.


Det rann en å mellan sjöarna och här forsade vattnet mellan stenarna. Det fanns en fin bro som hette Kvarnstensbron och var byggd förra året. Den kantades av två halva kvarnstenar.


Uppe på den ena kvarnstenen låg några rester från ett kadaver. Här var vi inte riktigt uppmärksamma på ledmarkeringen så vi gick först åt fel håll. Vi fick sedan gå tillbaka en bit. Vi skulle inte gått över bron utan följt en annan stig i stället. Det var nog Takkos fel för han drog iväg över bron och jag såg inte att markeringarna försvann förrän efter ett tag.


Här slingrade sig den lilla ån meanderliknande genom skogen. Vi gick över ett antal broar som förde oss mot det tredje steget. Det tog en liten stund vid det också trots att jag redan från början anade var det skulle finnas. Här blev det också lite pyssel innan vi hade finalkoordinaterna.


Stigen ledde oss fram till en stuga där det stod en gubbe utanför och vaktade. Det var en riktigt fin raststuga.


Inne i stugan kunde man grilla och ha det riktigt mysigt. Vi hade ingen matsäck med oss så vi stannade inte så länge utan fortsatte ut igen när vi sett oss omkring.


Ett fint skåp satt på väggen och en rolig tomtebonad. Dessutom fanns många spår efter tidigare besökare. Det var lite svårt att läsa på dem för det var rätt mörkt inne i stugan.


På baksidan fanns ett panoramafönster som trots allt gav en hel del ljus in till stugan så det kunde varit ännu mörkare.


Bakom stugan var terrängen full av mossiga klippblock. Stigen fortsatte uppför slänten och vidare in i skogen ovanför klippblocken.


Här var det riktig vildmark förstod vi, när vi hittade en bänk mitt i skogen. Den kallades visst Vildmarksbänken och hade sett sina bästa dagar. Vi stannade inte här utan fortsatte i rask takt.


Solen gick ned bakom trädtopparna på andra sidan ytterligare en sjö. Ute på sjön såg vi minst två båtar med några fiskare i.


Här fanns också en gammal bänk som sett sina bästa dagar. Den hade det för oss passande namnet Solnedgångsbänken. Vi stannade inte heller här för att titta på solnedgången. Nu ville vi snabbt vidare innan mörkrets inbrott.


Vi kom ut ur skogen och gick över en stor betesvall fram till en gård. Nu började det bli lite kyligare i luften.


Det var en vacker gård, men det verkade inte bo någon här permanent. Den skötte i alla fall om av någon. Leden fortsatte genom skogen, men nu valde vi i stället att gå på grusvägen tillbaka mot bilen. Vi gick förbi ytterligare ett ställe. Där blev vi rejält utskällda av två jakthundar i sina hundgårdar. De skällde en bra stund efter att vi passerat.


Hur gick det då med slutgömman. Jo, vi hittade första delen, men själva burken fann vi inte. Jag letade nog i en halvtimme och irrade runt hit och dit efter anvisningarna. Sen blev det allt mörkare i skogen och trots ficklampan ville inte burken visa sig. Sen blev det alldeles tyst i skogen och då gav jag upp försöket. Sorgligt men så var det! Jag kan inte säga att jag avskyr multisar, men det är inte långt ifrån. Tacka vet jag mystar och earthcacher! Det lär nog dröja ett bra tag innan jag ger mig på en multi på egen hand och framför allt inte med hunden i släptåg. Både han och jag var riktigt trötta när vi så återvände till hemmets lugn vrå. Det blev en värmande kopp te innan sängdags och sen sov vi gott.

2 kommentarer:

  1. Hu vilket äventyr. Har inte testat så många multicacher... för att det tar tid och kan bli fel. Tvåstegs är helt ok, men inte mer. HA det gott i veckan... lycka till med jämna talet. Jag hoppas komma upp till 2000 i år. Har något mellan 25 och 30 kvar... och tre och en halv månad...

    SvaraRadera
  2. Ja, även Knavraboleden har jag promenerat runt i forntiden, innan geocachingen kom in i mitt liv. Det är fint där, men klart man blir besviken när man inte hittar multifinalen.
    Säg till om du vill ha sällskap dit nån gång så hänger jag gärna med.

    SvaraRadera