måndag 19 september 2016

Framme i Linköping


I morse blev det tidig uppstigning efter en nästan sömnlös natt. Men det var bara att ställa sig i duschen och skrubba med Deskutan. De ville ju att jag skulle vara ren när jag anlände. Mediciner och frukost intogs och maken tog en runda med hunden innan vi kunde ge oss av. Hunden kommer nog att sakna mig, men han får träffa Eva i stället. Hon bor i byn och ska gå ut med honom på dagarna när Maken jobbar. Hon hälsade på igår kväll och de kom bra överens, hunden och hon.


Maken skjutsade in mig till Värnamo sjukhus. Vi satt och väntade på linken till Linköping i centralhallen. Kl 06:45 hade ingen buss kommit. Vi väntade nästan en kvart till. Sen ringde jag till beställningscentralen. Då kom bussen.


Vi hann upp i tid i alla fall. Det var bara jag som skulle åka med. Jag satt och slumrade nästan hela vägen. Jag hade med mig ett par mackor som jag åt uppåt Ödeshög nånstans.


Nu är jag installerad på Hematologen i Linköping. Samma avdelning som tidigare men lite annan utsikt. Dagen har sen gått åt till provtagning och så har jag fått en CVK inopererad. Nu slipper de sticka mig i armarna hela tiden. En CVK är en central venkateter. Den sitter i en ven under huden ungefär vid högra nyckelbenet. Operationen gick bra men det stramar lite.


Mat har jag fått. Till lunch var det kokt torsk och till middag fick jag rotmos med fläsklägg. Det var längesen jag åt rotmos och det smakade gott.


Resten av dagen får jag vila inför morgondagen. Då ska jag till tandläkaren. Sen ska ajg ju också få cytostatika. Det känns lite läskigt för jag vet ju att jag förmodligen inte kommer att må så bra efter det. Men det gäller bara att ta sig igenom en dag i taget.


Jag har börjat läsa lite mer nu när jag orkar. Nu har jag kommit en bit in i Tomas Sjödins Tusen olevda liv finns inom mig. Det är en bra bok som jag kan rekommendera. Men jag kommer nog inte orka så mycket de närmsta dagarna. jag kanske inte orkar blogga heller, men jag kommer väl igen senare.

2 kommentarer:

  1. Tänker på dej... och det är vi många som gör.

    SvaraRadera
  2. Åh vad jag känner igen.......
    Gillar inte alls känslorna som väller fram inom mig.
    Fick också en CVK inopererad.
    Nu är det 14 år sedan jag gick igenom denna procedur.
    Många tankar går till dig och familjen.
    Snart är dina behandlingar över och sedan kommer du att orka mera igen.
    Kram till dig

    SvaraRadera