Asfaltsblomma

Det var inte bara jag som hajade till. Jag var ute och rastvaktade på skolgården idag. Som vanligt gick jag mina rundor och spanade in eleverna som lekte och sparkade boll. Plötsligt fick jag syn på den - asfaltsblomman. I en spricka i asfalten intill muren växte det en blomma. Den var nästan en halvmeter hög och såg ut som physalis, gyllenbär. Jag har själv dragit upp sådana från frön och har dem hemma i mitt miniväxthus. Här växte den upp ur asfalten.

Sista timmen satt jag och pratade med två flickor i sexan som jag ska träna matte med lite extra. Då frågar en av dem om jag har sett den häftiga blomman. Så det var inte bara jag som hade sett den. Även en del elever hade blivit förundrade över växten.

Det märks annars på skolgården att det har varit semestrar och att resurserna har minskat. Det var ovanligt mycket ogräs. Vid parkbänkarna runt flaggstången växte meterhöga gråbo i asfaltssprickorna. Ogräsrensning har väl inte prioriterats i sommar. Det kanske har funnits viktigare saker att göra. Jag har inte heller prioriterat ogräsrensning de senaste veckorna. Gräsklippningen har också blivit eftersatt. Men det har sina skäl. Man kan inte prioritera allt och då blir en del saker gjorda senare eller inte alls. I sommar har vi prioriterat köksrenoveringen. Vi väntar fortfarande på kyl/frys. Så det återstår vissa små detaljer att fixa. Men nu när jobbet börjat igen har man inte lika gott om tid eller ork för den delen. Mycket energi går åt till jobbet.

Det finns människor som är som asfaltsblomman. De kan blomma mitt i asfaltens ökenlandskap med andra kräver god mylla och omsorgsfull omvårdnad för att blomma. Hur kommer det sig att vi är så olika? Varifrån får dessa tåliga "blommor" sin kraft? Många människor liknar svamparna. De lever i symbios med andra levande varelser. Det innebär att de har nytta av varandra. De hjälper varandra att skaffa den näring och de levnadsförhållanden som de kan frodas i. Utan träden - inga svampar. På samma sätt kan vi hjälpa varandra att utvecklas och leva ett gott liv. Det finns också människor som är som parasiterna. De lever också i ett beroende av andra, men de ger inget tillbaka. De bara tar. Sådana människor är inte roliga att leva med eller jobba tillsammans med. De suger musten ur sin omgivning och dränerar alla andra på kraft. Parasiterande organisker kan till och med döda sina värdar. jag hoppas att inte någon uppfattar mig som en parasit. Jag vill vara en människa som inte bara tar utan också ger.

Vi möter många människor i bibeln. Där finns alla sorter, både asfaltsblommor, parasiter och de som både ger och tar. Man kan tycka vad man vill om Paulus, men överlevnadsförmåga hade han. Ja, till slut blev han förstås avrättad, men innan dess var han med om det mesta. Han blev jagad och förföljd, kastad i fängelse och stenad, skeppsbruten och mycket mera. Hela tiden arbetade han målmedvetet för det som han trodde på, eller rättare sagt, DEN som han trodde på. Varifrån fick han sin styrka? Hur orkade han? "Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft." (Fil 4:13) Det kanske var det som var hans hemlighet. Han hade en stark tro som bar honom genom allt. Han hade ett hopp och mål att kämpa mot.

I skolan har vi många mål att jobba mot. Ibland tycker jag att de är alldeles för många våra mål. Då gäller det att prioritera och bara jobba mot några mål i taget. En sak i taget och var sak på sin plats. Det är då det fungerar bäst. I skolan och i livet.