måndag 10 augusti 2009

Det smakar Grekland

Den här sista dagen på sommaruppehållet har jag mest varit på vägarna. Jag har kört ner äldste sonen till Malmö. Det blev en liten sistaminutenutflykt.
Malmö är en trevlig stad både att besöka och att bo i. Vi uträttade några ärenden. Sedan var vi hungriga. Som vanligt hamnade vi på vårt favoritställe, Greken, som vi brukar säga. Stället heter egentligen Restaurang Plaka och ligger på Södra Förstadsgatan mellan Triangeln och Möllevången. Där kan man äta underbara grillspett, souvlaki. Köttet är knapergrillat och kryddat med timjan. Man kan pressa citron över det. Det smakar Grekland. För att inte tala om tzatzikin och den grekiska salladen med fetaost och oliver. Det är inget stort ställe, men maten är god och billig. Stämningen och interiören för en tillbaka till Grekland.
Det var varmt i luften i Malmö. Lägenheten behövde luftas även om maken var där för en vecka sedan på sin sistaminutenutflykt. Det är ingen stor lägenhet vi har, men det är ett bra krypin för sonen och för oss också när vi har vägarna förbi. Läget är perfekt. Nära till Mobilia och lätt att ta sig dit både med bil och buss. Det är fyra år sedan nu som vi köpte lägenheten. Men sonen behöver allt städa den lite bättre. Det var visst det han hade tänkt göra de närmaste dagarna innan plugget börjar igen.
När jag susade fram på vägarna genom Skåne och Småland, lade jag märke till att vägkanterna skiftade i gult och lila. Det brukar vara så den här tiden på året, när sommaren går mot sitt slut och hösten snart tar vid. Det gula kom från renfanan och gullriset. Det lila stod rallarrosen och ljungen för. Det gröna är inte lika grönt längre. På sina ställen börjar gräset att gulna. Ett varmt och soligt augusti innebär oftast brunbränd mark och kvalmigt väder, åska och regnskurar, getingar och flugor. Jag är inte så förtjust i rötmånaden. Nu längtar jag efter september. Jag gillar verkligen hösten.
Vägkantens blommor får "se" många passera. Det kanske inte är så många som lägger märke till dem, men de finns där och förskönar dikesrenarna och sluttningarna. En del människor är som vägkantsblommor. De står bredvid när det händer saker. De kanske inte är med, men de finns där vid sidan om. De iakttar, men de deltar inte. Förr kunde jag också vara sådan. Jag sa inte så mycket, men jag tittade på och lyssnade på de andra aktörerna. Vi är olika. Vissa yttrar sig bara när de har något att säga. Andra yttrar sig i tid och otid oavsett om de tillför något eller inte. Ibland kan man bli trött på sådana människor, men det finns situationer när de är en tillgång. Jag känner några som verkligen kan hålla liv i vilket tråkigt kafferep som helst, men när man går därifrån undrar man vad vi egentligen pratade om.
I andra situationer kan "vägkantsmänniskorna" förvärra läget trots att de inte gör något. Jag tänker på mobbningssituationer. Många förstår inte att om man inte ingriper utan bara tittar på, så är man ändå delaktig i händelsen. "Vadå, jag gjorde ju inget!" får man ofta höra. Nej, just det. Om man inte säger nej, säger man ja. Om man inte vågar försöka stoppa mobbarna, måste man gå därifrån och helst berätta för en vuxen, brukar vi säga till våra elever. Om man står kvar, gör man lika mycket fel som den som mobbar, bara på ett annat sätt. Man legitimerar mobbningen och stöder mobbarna genom att stå kvar. Om man vill stödja den mobbade, måste man säga ifrån eller hämta någon annan som kan göra det.
Det finns många "vägkantsmänniskor" i bibeln. Många av dem ville bara se Jesus, när han vandrade förbi. Andra ville att han skulle hjälpa dem. Några ville till och med följa honom och lära känna honom. Det kan vi också få göra, när vi läser evangelierna. Många berättelser om människors möten med Jesus handlar om de utsatta människorna i samhället. Sjuka, socialt utstötta eller kulturellt diskriminerade blev accepterade av honom. Han såg dem mitt ibland massorna. Det var inte så att han såg mellan fingrarna på det som de gjorde. Han accepterade inte deras felaktiga handlingar som prostitution eller skattebedrägerier, men han accepterade dem som människor med behov. Så borde vi också se på alla människor, alla elever. Varje människa vi möter är en individ med ett eget värde och egna behov oavsett vad de gör eller från vilket sammanhang de kommer.
"Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du." (Ingemar Olsson)
Det innebär att jag och du också är värdefulla och viktiga. Det finns ingen annan som är som du och utan dig vore världen fattigare.
Foto: Inga M Johansson, Plaka, Souvlaki, Renfana och Ljung

2 kommentarer:

  1. Ska kolla med Karin, som kommer på kortvisit i eftermiddag. om hon känner till grekiska stället. Det ligger ju alldeles där hon bor. Vore kul att testa nästa gång vi är i Malmö. Finns det vegetariska rätter eller fiskrätter... varken Karin eller Hampus ( eller Johanna) äter kött...
    Karin stannar i morrn också - jag ska vara ledig, för onsdagen är en dag då man kan kvitta ut alla extra kompetensutvecklingstimmar man gjort.
    Som vanligt, så är du ju fantastisk i dina liknelser. Det är ju situationen i sig som gör om man är den tysta, iakttagande eller ej. Beroende på om man känner sig jämställd med de övriga eller ej. I ett gäng högutbildade män, så är jag rätt tyst.... Ibland pratar jag för mycket ... ibland är det bra att någon har något att säga. Det kan bli jobbigt tyst annars. Som du säger - det är tur att vi är olika - och vem vi än är - prinsessa, professor, lärare, städerska, arbetslös - så har vi samma värde.

    SvaraRadera
  2. Det finns något vegetariskt alternativ. Stället rekommenderas verkligen.

    SvaraRadera