måndag 4 januari 2010

Hemma hos mig


När man får syn på den blåvita skylten med texten Rannäs, vet man att nu är det inte mer än några hundra meter kvar. Resan /utflykten/vandringen är snart slut och hemmet nått. Det är en ganska skönt känsla som infinner sig för hemma är för det mesta bäst.

Det är inte givet att man har ett hem att återvända till. Man kan förlora sitt hem av olika anledningar. Det kan brinna ner. Man kanske måste fly på grund av naturkatastrofer eller krig. Vi har varit förskonade från sådant under lång tid. När man tänker på det, infinner sig en stor tacksamhetskänsla.

Ibland uppskattar vi inte vårt hem tillräckligt. Vi ser bara fel och brister. Innan vi renoverade köket var det hur mycket som helst som vi var missnöjda med där. Nu är det andra saker som vi skulle vilja förändra, duschrummet och tvättstugan till exempel. Det är hela tiden nya saker som behöver åtgärdas, men så är det att bo i ett gammalt hus. När man har renoverat klart en runda, är det dags att börja om.

Vårt hus kanske inte är lika pampigt som andras, inte heller lika modernt eller trendigt. Men det har ingen betydelse. Det är ju inte de andra som bor här. Det är ju vi. Det måste få märkas vilka det är som bor i ett hus. Ibland när jag bläddrar i heminredningstidningar tycker jag att alla hemmahosreportage är likadana. Det är mest vita hem som gäller. Det är vackert, men inte alltid så praktiskt. Vi har vita soffor, men överdragen går lätt att ta av och tvätta. Det är faktiskt praktiskt när man har både hund och katt. Om man inte hinner finns det alltid plädar.

Man kan känna sig hemma på olika ställen. Även om det är länge sedan jag flyttade hemifrån, kan jag känna mig hemma när jag kommer tillbaka till föräldrahemmet. Min mamma bor ju kvar där. Frågan är hur det blir, när inte hon finns kvar där längre. Jag har flyttat ett antal gånger i livet och bott på flera olika ställen. Ibland märker man direkt, när man kommer till en ny plats, att här kommer man att trivas. På andra ställen tar det ett tag innan man rotar sig. Vissa platser blir aldrig hemma för oss och vi flyttar snart vidare. Nu har jag i alla fall bott här i 19 år. Som det ser ut nu blir vi kvar här ett bra tag till.

Idag har jag inte sysslat med så mycket, mest tagit det lugnt. Det var mildare idag och himlen var grå. Den dagliga morgonpromenaden med hunden avverkades. Sedan åkte de flesta i familjen in till stan. Jag hade lovat att möta min mamma på sjukhuset och fika tillsammans med henne. Vi brukar mötas där då och då, när jag är ledig och hon ska in till provtagning eller sjukgymnastik. Vi åt semlor i cafeterian. Sedan ringde hon efter färdtjänsten och vi åkte åt var sitt håll igen.

När jag kom hem efter utflykten till stan, satte jag mig i alla fall och totade ihop min lilla vinterfilm. Här har ni den.
video

7 kommentarer:

  1. Många bra meningar du fått på pränt.
    Jut det att våra hem är för oss som bor där - inte fixade för att andra ska tycka det är trebdigt eller tjusigt.
    Men däremot hoppas man att även andra kan känna hemtrevnad när de kommer och hälsar på.

    En väldigt vacker film som jag njöt av att se.
    Tack.

    SvaraRadera
  2. Tack för den fina filmen, Inga.!
    Jag måste försöka mig på att göra någon själv vid nåt tillfälle.

    Sant det du skriver om att känna sig hemma. Vi har ett par som vi umgåtts med under en längre tid, och när man kommer till deras hus känner man bara en hemtrevnad som sprider sig inom en. Det är huset som något sätt tar emot en när man kommer dit. Man hoppas bara att de som kommer till oss kan förnimma lite av en sådan känsla.

    Kloka ord förmedlar du som vanligt, mycket att tänka på och ta till sig.
    Nu börjar snart nedräkningen...7:de drar jag igång. Det ska bli kul att träffa alla igen =)

    SvaraRadera
  3. Fin film. Är det din hundrunda som du tog oss med på?
    Jag är glad att jag har mitt barndomshem kvar, även om det nu håller på att förvandlas till oigenkännlighet. Men stenarna och stigarna är välkända och de är också viktiga.

    SvaraRadera
  4. Precis! Det är min hundrunda.

    SvaraRadera
  5. Klockan är halv sex em och snön vräker ner här på höglandet. Yngste sonen har varit i Ullared idag. När han hörde av sig var de i Reftele, körde i 60 km, lite oroligt. Jag har som du Inga tagit många vinterbilder utomhus runt mitt hem. Har kännt mig lugn oh harmonisk på lovet och njutit av att vara hemma. Tittar ut genom fönstret många gånger varje dag och njuter av alla fåglar och rådjuren som äter gamla äpplen under våra stora bok. Härligt....

    SvaraRadera
  6. Nu är det dags för mig att äntligen kommentera...Jag gillar denna sida och allt du skriver om...tror faktiskt att du har en stor gåva i det skrivna språket. Idag har du gjort mig särskilt glad med din text om hemmet. Det är ju faktiskt vi som bor i vårt hem och präglar det på vårt lilla sätt. Så trött man kan bli på sig själv över att man stirrar till det när man ska ha besök över att det inte ska duga...för vem? Jag brukar faktiskt försöka tänka att "ett hems prydnad är det vänner som besöker det".

    Vänligen / Nettan

    SvaraRadera
  7. Sant! Man måste inte ha det tiptop för att bjuda in gäster. Ett hem är ett hem - inte en utställningslokal.

    SvaraRadera