måndag 11 januari 2010

Två blir ett


Vi lever ofta våra liv som om vi alltid får ha det som vi har det idag, men ibland ändras livets förutsättning plötsligt. Den tanken slog mig när jag åkte förbi vägskylten ovan. Precis som på vägen kan våra liv begränsas. Den stora autostradan kan förvandlas till en smal stig. Ibland är det sjukdom eller olyckor som minskar vårt rörelseutrymme, ibland är det arbetslöshet eller ekonomiska begränsning. Två inkomster blir en.

För några månader blev min man av med sitt jobb. Än så länge har vi inte känt på riktigt vad det innebär. I början kan det till och med vara skönt med lite extra ledigt. Men sedan vill man tillbaka till arbetslivet. Man saknar nog framför allt arbetskamraterna. Att söka jobb är annars ett heltidsjobb. Nu har han fått ett halvtidsvikariat som lärare i matte och NO på montessoriskolan i Gislaved. Det är ju inte det han har utbildat sig till. Men det är ett jobb. Det betyder att vi båda två undervisar fyror i matte. Då kan det ju bli riktigt intressanta diskussioner hemma.

Många människor har fått drabbats av arbetslöshet i vårt land. Idag kom ett par till vår skola där mannen blivit arbetslös. De var ute och promenerade förbi skolan och tittade in. Jag har haft deras dotter som elev en gång i tiden, men det är ganska många år sedan. Det var kanske därför de frågade efter mig. jag blev ganska förvånad när min kollega kom och sa att jag hade besök.

På vår skola har vi några pensionärer som kommer och är ute med barnen på rasterna. De kommer var sin dag i veckan. Det är verkligen uppskattat av eleverna. De pratar med dem, hjälper dem att knyta skor eller kastar boll med dem. Mannen hade sett en av dem på skolgården och undrat vad han gjorde där med barnen. När han fick veta att de var rastvärdar, kom han på att han också kunde vara det. Han kom alltså för att erbjuda sina tjänster. Det tycker jag var bra. Det betyder inte att vi rastvaktar mindre, men det innebär att det finns fler vuxna ute bland barnen.


På en bred, flerfilig väg kan många bilar ta sig fram snabbt. Trafiken flyter. Men när två körfält ska bli ett, måste alla trängas ihop och det kan lätt uppstå köer. Det är så det har känts för oss i skolan de senaste åren. Ramarna har krympt och det flyter inte lika lätt. Arbetsuppgifterna har inte minskat även om elevantal och därmed ekonomi har gjort det. Vi har snarare fått fler arbetsuppgifter. Ibland är det så mycket på gång att arbetsuppgifterna står i kö. Jag tror att det jobbigaste med detta är känslan av att aldrig bli färdig med något. vi hinner aldrig njuta av resultaten. Det finns alltid mer att göra. Ibland behöver vi stanna upp, se tillbaka på det vi gjort, för att kunna fortsätta med nya tag.


På den breda vägen är det lätt att följa med strömmen utan att reflektera över om man är på väg åt rätt håll. Bara för att många är på väg åt ett håll behöver det inte vara rätt väg. Det är lättare att göra som alla andra. Ibland gör vi så bara för att få vara en i gänget. Medlöparna är många. Det kanske var det Jesus menade när han sa: "Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den." (Matt 7:13-14)

Jag har nog aldrig brytt mig så mycket om vad andra tycker att jag ska göra. Jag har många gånger gått min egen väg. Inte så att jag alltid måste vara motvalls. Jag har ganska lätt för att anpassa mig. Men om det är något jag verkligen tror på, kan jag hålla fast vid även om ingen tycker så. Det finns säkert de som tycker jag är besvärlig. Men det får de väl göra då. Med tiden ser vi vem som hade mest rätt. För många år sedan var det en kollega som fräste åt mig: "Du ger dig då aldrig." En tid senare blev hon tvungen att erkänna att det blev bättre på mitt sätt.

Hur klok jag än är så har jag inte alltid rätt. Det är därför vi behöver varandra. Och gör vi fel eller tänker fel, så kan man ändra sig. Man kan alltid göra saker och ting annorlunda.

PS. Den där vägskylten kan också vara en bild för ett bröllop, "när två blir ett". DS

3 kommentarer:

  1. Bra att var envis när man tror på något. Och om man har fel, erkänna det. Känner ibland att jag har föreslagit saker som inte fallit i god jord, men som sedan ändå har blivit slutresultatet: Blir lite frustrerad. men vi tänker olika ... och ibland måste man få misslyckas för att lyckas. Kul att maken har fått jobb! Skolfarfar/mormor skulle jag önska at vi kunde ha här i Gs också.Det är en jättetillgång... vi hade en man( har fortfarande) när jag jobbade i Dalstorp.

    SvaraRadera
  2. Vi är nog lite lika i det att vi är envisa. Jag vill också göra saker som inte alla andra gjort, upptäcka själv hur det blir när man gör på det viset istället. Så lite motvalls har jag allt varit emellanåt. Bra liknelse med skyltens hjäl, vi trängs ibland och susar snabbt vissa stunder. När vi ska gå ihop en fil är det bra med blixtlåsmetoden, varannan, för att det ska flyta smidigt. Ibland kommer det dock sådana som bara ska fram själva, de struntar i de andra. Sånt är det verkligen i livet med.

    Kul att ha en kollega att diskutera med vid matbordet hemma =)

    SvaraRadera
  3. Jag tänkte direkt på bröllop.
    Kan ju bero på att jag befinner mig mitt i bröllopsbestyr.;)

    Du skriver så fantastiskt bra.
    Jag kom,enterar sällan, men läser desto mer.
    Tack.

    SvaraRadera