Jubel och bävan

Idag jublar vi! Något roligt har hänt! Av en händelse så gick jag in på Skolverkets hemsida. Där läste jag att i fredags hade de fattat beslut om vilka projekt som skulle beviljas pengar i matematiksatsningen det här året. Eftersom vi på vår skola hade sökt pengar, blev jag förstås nyfiken. Det var inte helt lätt att hitta listorna med de beviljade projekten, men till slut gjorde jag det. Vi fanns med!

Jag var givetvis tvungen att berätta för alla som var kvar på skolan. Det var några i alla fall. Själv var jag kvar för jag skulle ha ett utvecklingssamtal senare. Jag ringde till några också bl a vår rektor. Det blev glada miner och tjoho! De närmaste två åren ska vi arbeta med vårt projekt. Vi fick i princip allt vi ansökt om. Summan är ofattbara 469.000 kr. Tänk vad mycket man kan göra för den summan. Vi ska både förkovra oss och bygga upp en mattebank. Roligt ska det bli, men samtidigt undrar man lite vad man ger sig in på. Det kommer att ta tid och kräva energi. Det är lite med bävan man ser fram emot arbetet. Ska vi orka med det. Vi vet ju att det samtidigt kommer att bli mycket jobb med implementeringen av de nya kursplanerna. Men trots allt är det den roliga vågskålen som väger över. Så imorgon kommer vi att fira med tårta på personalrummet.

Tabellträning med montessoripärlstavar

Det mesta i livet har två sidor. I allt vi möter kan vi se både negativt och positivt. Ibland väger det ena över, ibland det andra. En del ser alltid det negativa första, andra det positiva. Vi är olika på den punkten. Själv är jag nog mest positiv. För några veckor sedan hade vi en samling där vi fick dra ett kort. På korten stod olika egenskaper. Vår uppgift var att berätta om oss själva och någon situation då vi var sådana som ordet på kortet beskrev. Vi skulle inte förringa oss själva och använda tveksamma ord som nog, ganska eller kanske. Vi skulle våga vara raka. Det var en nyttig uppgift. De är så lätt att lägga till ett litet ord som gör oss mindre än vad vi är. Mitt egenskapsord var just "positiv". Det var inte så svårt för mig att påstå att jag är positiv. Det är faktiskt sån jag är. Dessutom gillar jag utmaningar.

Idag åt vi våfflor till fikat. Imorgon blir det tårta. Det verkar bli en superfikavecka. Det är jag och en kollega till som ansvarar för fikat den här veckan. Vi får väl plocka fram skorporna i slutet av veckan. Annars får vi nöja oss med att titta på kakfatet med virkade bakverk som jag hade med mig idag. Det är mitt senaste projekt på pysselfronten. Så småningom kommer "recepten" att finnas på min pysselblogg. Länken finns till höger.

Läckra kalorifria bakverk

Nu får vi smälta det här och börja planera för framtiden. Kommer jag att kunna sova i natt?

Vitsippsvår välkomnas

Det blev en underbar dag som började med en friluftsgudstjänst, avslutning på hajken och samtidigt scoutinvigning. Solen sken och det var riktigt varmt i luften där vi satt på gräsmattan. När vi senare kollade temperaturen på termometern hemma var den uppe i 14 grader. Det kändes nästan som mer.

Vitsippsmatta

Nu har vitsipporna börjat slå ut mer och mer. Det händer mycket bara på en dag. Det är nu några veckor som är deras tid att glänsa. Sedan är det andra som tar över. Man brukar prata om att man fått sina 15 minuter i rampljuset. Det lär vara den genomsnittliga tid vi människor får glänsa. Med tanke på hur mycket tid somliga glänser borde vi andra bara få några sekunder. Men det kanske inte handlar så mycket om dagar, minuter eller sekunder. Det viktigaste är att vi blir sedda åtminstone någon gång av någon som uppskattar att man finns. Det är inte alla som blir idoler omslutna av fans. En del kan leva lyckliga hela livet utan att få andras uppmärksamhet. Det finns blommor som aldrig blir sedda av något människoöga. Som Lewi Pethrus uttrycker det: "Hemligheten till ett lyckligt liv är att man , i vilken ställning man än ska framleva det, likt vildmarkens blomma lever för Gud och honom allena." Även om ingen annan ser oss, är vi både sedda och älskade av Gud. Lite av detta handlade vårt drama om idag på scoutgudstjänsten.

Cintronfjäril på pensébesök

I skolans värld möter vi barn som inte blir sedda. Det tragiska är väl att det är stor risk att inte vi heller ser dem. En del gör allt för att bli sedda. Om de bråkar och stökar, är det åtminstone någon som ser dem och pratar med dem. Andra sluter sig ännu mer och blir osynliga. När jag bläddrade i mina gamla reflektionsböcker hittade jag dessa tankar för nästan exakt åtta år sedan. Inget har förändrats.

Se mig
Alla längtar vi efter att bli sedda
någon ser mig - alltså finns jag, har ett eget värde

Förr ville alla barn bli brandmän eller poliser,
flygvärdinnor, sjuksköterskor eller lärarinnor
De ville göra något,
uträtta något

Idag vill barn bli fotbollsproffs, popstjärnor,
såpaskådisar eller programledare i TV
De vill att andra ska se dem
De vill synas,
bli berömda

Är det ingen som ser dem?
Har de blivit övergivna?

För att kunna se, måste man själv ha blivit sedd
För att kunna ge, måste man själv ha fått
För att kunna hjälpa, måste man själv ha fått hjälp
För att kunna älska, måste man själv ha blivit älskad

Även kaktusar blommar ibland

När jag bläddrade bland mina anteckningar, hittade jag också ett vårtal som vår dåvarande rektor höll vid vårt valborgsmässofirande på skolan. Det är ju snart valborg och första maj. Hon skrev talet tillsammans med sina döttrar. Det fick mig att tänka på min bloggkompis som alltid använder alliterationer som rubrik på sina inlägg. Jag har dessutom för mig att hon skulle hålla ett vårtal. Här är ett tips på ett tal i den stilen, fyndigt dessutom.

Valborgsmässoafton
Vinter
Vasaloppet
Varma vantar
Vargavinter!
Vita vidder - vinterpalats
Våren velar!
Vindens vidunderliga vinande
Vi våndas varje vinter

Våren vaknar, vågar variera väderleken
Vintern värjer sig
Vårens väg vi vandra vill!
Vårtecken visar vägen
Vackra våren väntar!

Vintern vacklar
Våren vägrar vila
Vinterns vita vägg viker sig!
Vi vräker vintern!

Västanvinden viskar: Varmfront! Varmfront!
Vårvinden viskar varmt, vänligt...
Vitsippsmattorna växer vilt
Vindens vibrato viskar vänt
Vätterns vatten värms varsamt

Vila vinter i din vagga!
Vi och världen välkomnar våren!

(Ellen, Cecilia och Kerstin Bergstrand)

Hajk utan mig

Den här helgen har vi hajk med uv-scouterna och imorgon är det scoutgudstjänst med invigning. Just nu ligger de i sina sovsäckar i vindskyddet och sover, får vi hoppas. Jag är inte med.

Redan för några veckor sedan bestämde jag mig för att inte sova över. Inte för att jag är för gammal för att sova i vindskydd. Det var för att jag inte mår helt bra och är ganska trött. För några veckor sedan fick jag ont av magkatarr. Det har jag haft förr, men nu var det länge sedan jag hade besvär av den. Många år sedan. Men jag kände lätt igen det. I det här läget är det bäst att varva ner och ta det lite lugnare. Det blir ju inte bättre om man stressar. Därför var jag tvungen att prioritera om bland aktiviteterna i mitt liv. Städa och tvätta och liknande göromål hade jag redan minskat ner på. Nu var det dags att skära bland de roliga sakerna också. Jobbet måste ju prioriteras högt. Det fick bli hajken och andra samlingar som måste strykas. I stället tar jag det lugnt. Jag mår bättre nu, men det gäller att inte hamna där igen.

På jobbet är det inte lugnt så här års. Jag håller på med mina utvecklingssamtal, slutför och rättar nationella prov och ska börja skriva så där 130 skriftliga omdömen. Den här veckan och de två kommande är ganska så hektiska. Men vi överlever nog. Vi har gjort det förr.

Vårt vindskydd

Helt kunde jag förstås inte hålla mig borta från hajkplatsen. I år var ju hajken på hemmaplan, till och med hemma i byn. Vi har sedan ganska många år tillbaka ett vindskydd nere vid Rannäsasjön. Det var några av ledarna för uv-scout och tonår som byggde det. Vi har haft flera hajker där och andra övernattningar. Ibland brukar vi gå ner dit och fika, kanske grilla lite. Så i eftermiddag, när hajkabstinensen satte in, tog jag hunden med mig och gick ner till sjön. Vi skulle ändå ut och gå. Vi går inte så ofta åt det hållet så han trodde vi skulle gå uppåt skogen, men vi gick åt andra hållet. Det var skönt väder idag och solen sken.

Flotten är sjösatt

En nyhet för året är en jättestor flotte, som elitpatrullen och deras ledare har jobbat med. Nu var den på plats i sjön. Den var faktiskt jättestor. De fick plats med ett militärtält på den. Drygt 40 kvadratmeter mäter den. Man kan förstås inte gå i sömnen, om man ska sova i tältet. Annars var det gott om plats. Några skulle sova på flotten medan de andra sov i vindskyddet.

Vägen mot sjön

Efter besöket gick vi hemåt igen. Då gick vi en annan väg där vi såg massor av vitsippor i sluttningarna ner mot sjön. De har kommit längre där än hemmavid. Sakta med säkert kommer de fram även hos oss. Mina blå backsippor börjar visa färg. De öppnar sina ludna knoppar så att de blå kronbladen börjar skymta.

Mina backsippor

Imorgon ska jag i alla fall vara med på hajkgudstjänsten. Vi ska spela upp ett drama som jag har skrivit och sedan ska jag prata lite om att Gud hör när vi ber. Nya scouter ska invigas och de ska få sina stjärnor som tecken på att de har lärt sig en hel del under året som gått. Jag hoppas det fina vädret håller i sig. Vi ska vara ute hela tiden. Efteråt ska vi plocka fram kaffekorgen och fika ihop.

Vinterns återkomst

Snöfall i stan

Hjälp! Nu har vintern återkommit till våra trakter. Det var iskallt i morse och likaså på förmiddagens rastvakt. Min kollega berättade att hon hade haft snö hemma hos sig på morgonen. Det var ju skönt att vi slapp det, tänkte jag.

Hagel på vindrutan

På eftermiddagen var jag i Kärda på möte med utvecklingsgruppen i vårt rektorsområde. När vi åkte därifrån haglade det. Färden gick vidare in till stan. Min mobiltelefon har inte funkat de senaste dagarna. Jag tänkte få den fixad medan jag ändå var på hållet. Jag hoppades att jag skulle slippa köpa en ny. Så farligt var det inte, bara lite skräp på SIM-kortet. Men i stan snöade det kraftigt på sina ställen. Stora blaffor skymde sikten. På hemvägen måste jag tanka. Ingen höjdare i snövädret, men det höll uppe medan jag fyllde tanken. Däremot haglade det rejält när jag kom hem. Haglet låg i drivor på den andra bilen. Så kan det vara så här på våren. Undrar hur det blir till helgen när vi har hajk.

Igår kom mitt pysselskåp hem. Jag har inte hunnit skruva ihop det. Det blir senare. med på samma lass fanns ett träd som jag fått av min syster och svåger som skulle gräva upp det. Nu står det i vår trädgård i stället. Förra helgen hade vi med oss två rhododendron hem från samma ställe. De placerade vi i det japanska hörnet av trädgården. Jag började plantera mitt japanska hörn för så där fem år sedan. Varje år kommer det till något nytt.

Dagens skylt kommer från Japanska parken i Leksand. Den var nog ganska nyanlagd när vi var där för några år sedan för jag tyckte inte att den hade vuxit upp så värst mycket. Den blir nog finare efter några år. Så är det i min japanska trädgård också.

Människor kan också behöva tid för att mogna. Vi är inte färdiga när vi kommer till världen. Vi blir aldrig färdiga för vi utvecklas hela tiden. Om vi inte gör det, dör vi. Livet går alltid vidare, tiden går alltid framåt. När vår tid är ute, får vi lämna plats för andra. Döda växter skapar förutsättningar för efterkommande vegetation genom att multna ner till bördig mylla. Jag önskar att jag också skapar goda förutsättningar för de som kommer efter mig. Förhoppningsvis redan nu och för dem jag möter varje dag.

Vårfrossa

Kanske njuter vi så mycket av våren just i år därför att vintern varit så kall och snörik. Kontrasterna blir så stora. Det är den variationen jag gillar med våra årstider. Det betyder att man får frossa i allt det härliga med just den här årstiden. Snart växlar det igen och en ny årstid tar vid med andra saker att njuta av.

Just nu sitter jag och tittar ut genom fönstret framför skrivbordet. På åkern nedanför går rådjuren och betar och hundratals fåglar pickar efter föda i gräset. Jag undrar vad de hittar för godsaker. Ibland brukar tranorna också gå där och äta. Naturen bjuder på så mycket att titta på. Bättre än många filmer och TV-program. Det är inte alltid samma action som i nämnda medier. I verkliga livet händer saker oftast långsamt, men ibland hettar det till även där. Plötsligt lyfter hela fågelskocken i ett moln av vingar. Rådjuren skuttar iväg med den lysande vita baken vänd mot oss. Då är det action. Men strax lägger sig lugnet igen.

Igår var det söndag och gudstjänstdag. Det var min tur att leda samlingen och vår värdgrupp hade tjänstgöring. Vi fick lyssna till vackra sånger framförda av några tjejer som kallar sig Ecum. Vår pastor predikade om hur Jesus stillade stormen. Det kan vara lämpligt att påminna oss om att han har makt över naturkrafterna också med tanke på allt som händer på Island. Man känner sig rätt liten mot de enorma krafter som spyr ut lava och aska. men det är säkert fascinerande att se. Någon gång skulle jag vilja åka till Island men inte nu.

Första var det inte säkert att vi hade någon organist på gudstjänsten. Han skulle vara nere i Skåne och förmodligen inte hinna hem till söndag eftermiddag. Vi brukar ju sjunga en psalm medan kollektörerna samlar in dagens kollekt. Men jag tänkte då att det måste ju inte alltid vara likadant. Varför inte göra något annat? Jag plockade ihop lite bilder till en vårfilm och satte till musik. Så medan vi lät kollektboxarna gå tittade vi på min lilla film. Bilderna var tagna i Rannäs och några i Malmö i år alla utom en som var från förra året. Jag ville ha med en utslagen vitsippa och det hade jag inte lyckats plåta någon i år än. Filmvisningen gick bra och organisten var på plats. Han ångrade sig och kom hem lite tidigare. Filmen finns här nedan.

Nästa helg är det hajk för UV-scouterna. Jag hoppas det blir lite varmare då. Den här helgen var så blåsig och kall, men det var ändå skönt att ut och gå. Fast jag hoppade över trädgårdsarbetet. Det hinns nog med ändå.

Imorgon hoppas jag att mitt pysselskåp kommer hem. Då kanske jag kan få lite ordning på allt pysselmaterial som ligger och dräller. Det kommer säkert att ta ett tag innan jag har sorterat allt och fått det som jag vill. Jag ska skänka bort en del böcker till Erikshjälpen har jag tänkt. Man samlar på sig så mycket som man tror att man ska läsa igen men aldrig gör. Det kanske någon annan vill läsa.

Höghöjdsjobb och gräsrotsstudier

Veckan började inte så bra för min del. Jag vaknade på måndag morgon med feber och så småningom satte den värsta huvudvärk jag haft på flera år igång att dunka och slamra i huvudet på mig. Inga tabletter hjälpte. Åtminstone inte sådana som jag kan tänka mig att stoppa i mig. Därför har jag inte haft ork att blogga eller göra något annat vid datorn heller.

Det fortsatte hela dagen och nästa dag med fast dunkandet var lite svagare. Det tur man har underbara kollegor som håller ställningarna. Tredje dagen, igår, gick jag till jobbet trots mindre rester av huvudvärken var kvar. Jag överlevde dagen, men var nog inte så inspirerande och kreativ som lärare. Så på eftermiddagen när jag kom hem slutade plötsligt dunkandet. Vilken lättnad! Jag kunde till och med åka på tjejträff på kvällen. Lite trött var jag, kanske lite tystare än vanligt, men det är roligt och upplyftande att träffas. Idag känns livet helt OK. Jag är tillbaka på banan igen. Jag kan återuppta bloggandet och andra aktiviteter. Jag har saknat det.

Hela tiden medan dunkandet pågick sken solen och det var helt underbart ute. Inte kunde jag njuta av den. Solen var en fiende. Under täcket fick jag gömma mig när det var som värst. Solglasögonen åkte på inomhus. En ljusskygg individ var vad jag var. Idag däremot har jag därför njutit av solen och den härliga vårluften. Det var skönt att vara ute och rastvakta.

I eftermiddag gick jag sedan min stora hundrunda och en sväng upp på kullen för att titta på blåsippsfältet. Nu lyser det klarblått i stora fält bland eklöven på kullen. Nu är de blå sipporna som finast. När vi flyttade hit för snart 20 år sedan, fanns det några stånd med blåsippor. Nu har de spridit sig så att det lyser blått överallt. Myrorna hjälper till att flytta fröna.

Vitsipporna har också tittat upp. Det var bara några som börjat öppna sina kronblad men bara lite. Solen lockar dem och allt går så fort. Igår såg jag inte en enda. Idag hittade jag plötligt flera stycken. Bara man dyker ner på gräsrotsnivå så finns de vita vårtecknen där. Snart kommer backarna och hagarna att lysa vitt igen. Den här gången är det inte snön som lyser.

Inspirerad av mina fynd gick jag en runda i trädgården. På södergaveln hade det hänt massor. De röda backsipporna visade färg. De blå har jag på ett annat ställe där de kommer lite senare. Knoppar fanns det men inga utslagna. Vintergäcken, som jag trodde dött ut, kom nu. Det är så dags nu. Skönt att någon planta överlevt.

Det är hög tid att gå ut och städa i trädgården. Jag brukar inte städa så mycket på hösten. Det är nu inspirationen är större och vinterståndarna tycker jag är vackra. Men nu kommer de nya skotten och det är dags att städa bort förra årets. Det ska visst bli kallare nu, men bara det inte ösregnar kan man säkert göra lite i helgen.

Maken vill inte heller ha regn. Han har tillbringat de senaste dagarna på hustaket. Det regnade in i sovrummet i vintras. Det är dags att täta läckorna. Han plockade ner takpannorna. Därunder fanns ett gammal spåntak från hedenhös som inte höll så tätt. Nu måste vi ersätta det med nya brädor och takpapp innan takpannorna kan få flytta hem igen. Till och med jag var uppe på taket idag för att hålla en vindskiva medan han spikade fast den. Det gick bra så länge jag inte tittade neråt. Jag tog mig ner också. Det är värre än att ta sig upp. Höghöjdsarbete är inte min grej.

Jag förstår att höga höjder kan vara både lockande och avskräckande på samma gång. Utsikten kittlar äventyrssinnet. Samtidigt ryggar man för de svindlande djupen. I bibeln kan man läsa om flera bergsbestigningar. Jag tänker på Mose som klättrade upp på flera berg. Han fick möta Gud där. Det fick andra profeter också göra till exempel Elia. Jesus tog med sig några av sina lärjungar upp på ett högt berg som brukar kallas förklaringsberget. Det var där han visade för dem vem han verkligen är. Det kanske inte var så konstigt att Petrus gärna ville stanna kvar där. Men efter berget kommer dalen. Efter de underbara upplevelserna kommer vardagen. Så är det för alla. Då gäller det bara att komma ihåg att Jesus inte stannade kvar på berget. Han följde med ner i dalen igen. Han gick så djupt man kan komma, ner till dödsriket. När vardagen blir grå och trist, behöver vi påminna varandra om att Jesus följer med oss varje dag, de ljusa som de mörka, de grå som de klara. "Jag är med er alla dagar till tidens slut." (Matt 28:20)

En vårhelg i Malmö

Tulpaner i Malmö

Det var vår i Malmö också. Jag trodde kanske att det skulle vara varmare och mer blommor, men det var skönt ändå. Tulpanerna blommade i alla fall hos min syster.

Vi åkte ner i fredags eftermiddag. På vägen tänkte jag att vi skulle lyssna på en inspelning där min moster berättar om sitt liv. Javisst, sa maken, vi kan ju byta till radion eller en CD om det blir för tråkigt. Men så blev det inte. Vi satt fängslade hela tiden. Min moster finns inte ibland oss längre. Det kändes underligt att höra hennes röst igen. Det hon hade att berätta var minst lika spännande som någon film på TV. Det kunde absolut varit ett manus till en spännande film. Hon berättade om sin uppväxt här i Småland och sin väg till missionär i Kina. Jag har bara hört henne berätta om sin tid på 40-talet i Kina två gånger tidigare, nu fick jag höra det igen. Hon berättar om hur det var i Kina när Mao tog över och hur hon tog sig ut ur landet. Jag måste nog berätta mer om detta i senare inlägg.

Nere i Malmö åkte vi till sonen en stund innan vi åkte vidare till min syster och hennes man. Vi har inte varit där sedan huset blev klart. Nu skulle vi sova hos dem. Det var lite bättre plats där än i sonens etta på 19 kvadratmeter. Vi tillbringade fredagskvällen där med god mat och trevligt prat.

Nu finns det många fina växter att välja bland hos Hornbach

Igår umgicks vi med sonen. Vi var på bland annat IKEA i Malmö som flyttat till ett stort nybyggt varuhus i Svågertorp. Jag hade tittat ut ett skåp i katalogen som jag ville ha till mina pysselgrejer. Nu ligger allt i kartonger och kassar på golvet. Priset var lite avskräckande för plånboken, men vi såg oss runt. Jag fastnade för en annan hylla som skulle kunna passa. Det var en utgående modell och därför nedsatt i priset. Tyvärr fanns det inte någon hylla kvar. Då gick vi till fyndavdelningen och där fanns det där andra skåpet. Lite repigt var det, men priset var rejält nedsatt. Det tar vi, sa jag, men först bad jag maken kolla så vi fick in det i bilen. Det är lugnt, sa han när han varit ute och mätt. Vi betalade våra varor och fällde ner baksätet i bilen. Då visade det sig att på bredden gick det bra, men på längden fattades några centimeter. Det slutade med att jag fick köra för jag var den enda som kom in bakom ratten och kunde frikoppla och bromsa. Skåpet ställde vi i syrrans garage så länge. Jag kan få hem det nästa helg. Min svåger får låna vår bil med släp när han åker ner nästa helg. Då kan han ta med det upp igen. Han veckopendlar nämligen mellan Malmö och Habo.

Pizzasugna utanför kyrkan

Idag var vi först på gudstjänst i Immanuelskyrkan i Malmö. Det är alltid roligt att komma dit. En del känner numera igen oss. Det är bra undervisning och god fika. Idag var ämnet "Berättelsen fortsätter". Det var första delen av tre i temat "Jesus till alla". Tidigare har gudstjänsterna handlat om Jesus och hans liv, död och uppståndelse.

Efter gudstjänsten åkte vi till en äkta italiensk pizzeria och åt en god pizza. Sedan lämnade vi av sonen hemma hos sig och hämtade vår packning och två stora rhododendron som vi fått. De fick husera i baksätet och man hade några blad i nacken hela vägen hem. Hem kom vi i alla fall. Hemma väntade den yngste sonen som inte fick följa med. Han skulle ju åka till Karlskrona i fredags och kolla in Blekinge Tekniska högskola. Det verkade ha varit ett trevligt besök det lilla han sa när vi kom hem. Högskoleprovet hade också gått bra. Den som var gladast när vi kom hem var i alla fall hunden. Han blir alltid överlycklig när jag kommer hem.

Nu börjar vardagen igen. De hektiska veckorna i slutet på vårterminen ligger framför oss. Jag ska ha utvecklingssamtal, avsluta nationella proven, skriva kunskapsprofiler och skriftliga omdömen. Men det är också många andra roliga saker som ligger framför: fiskedag och andra friluftsdagar, World Tour-resan och mycket mer.

Sädesärlan är tillbaka

Innan vi åkte till Malmö lyckades jag fånga sädesärlan på bild. Den var svårfångad, men punktlig som vanligt. Den kommer alltid 6-7 april. Det väntar många spännande och roliga saker i trädgången också. jag kollade drivbänken i fredags, men då var det för kallt att så. Snart har solen värmt upp den tillräckligt för den första sådden.

"Våren är du"

Dammen är åter isfri

Igår sken solen och det var härligt att vara ute. Idag var det lite kyligare och ikväll kom ett stilla vårregnet när hunden och jag tog vår kvällsrunda. Blåsipporna slår ut i backen. Idag lyste det blåa fläckar lite överallt. Maken eldade det torra fjolårsgräset så att det nya kan ta sig upp. Krokusarna blommar för fullt. De har spridit sig långt utanför rabatterna. Humlorna söker i blommornas inre. Nu väntar vi på den riktiga värmen.

För några veckor sedan var det snö i drivbänken, men jag lade på fönsterrutorna och solen smälte all snö ganska fort. Idag kollade jag i drivbänken, men det var bara 10 grader. Än så länge är det för kallt att så. Snart kan jag pilla ner lite salladsfrön. På våren kan allt gå jättefort eller så får vi vänta och vänta. Men det kommer en dag när utomhussådden kan börja. Under tiden får vi börja inomhus. Mina tagetesfrön har redan grott.

Humlebesök i krokus

Imorgon åker vi söderut. Vi kan ju hoppas att det är varmare där. Vi ska hälsa på äldste sonen och syrran, men den yngste sonen och hunden får stanna hemma. Han ska skriva högskoleprovet på lördag. Sonen, inte hunden!

På vår toalett har vi en korg med lite böcker och tidskrifter. Det händer ju att man blir sittande en stund och då kan man hinna läsa lite. Där hittade jag en bok med dikter och tänkvärda tankar. I den fanns en dikt av Karin Boye, som jag fastnade för.

Morgon
När morgonens sol genom rutan smyger,
glad och försiktig,
lik ett barn, som vill överraska
tidigt, tidigt en festlig dag -
då sträcker jag full av växande jubel
öppna famnen mot stundande dag -
ty dagen är du,
och ljuset är du,
solen är du,
och våren är du,
och hela det vackra, vackra,
väntande livet är du!
Ur Moln av Karin Boye

Uti vårsolens glans

Årets första blåsippa uppe på kullen

Denna här dagen har varit underbar. Solen skiner fortfarande och vi har dörren öppen ut. Solglasögonen åkte på när vi tog var hundpromenad. Vi började med att kolla hur långt blåsipporna har kommit uppe i backen. Då upptäckte vi att de första redan är här. 

Tussilagon lyser vid vägkanten

Vi fortsatte stora hundrundan upp i skogen. Där lyste tussilagon i vägkanten. Den lyste som en egen sol. Man blir så glad av att se den. Det är likadant varenda vår. Igår såg jag en knopp som nästan slagit ut, men då var det mulet. När jag kommit hem från skogsrundan, kom solen fram. På eftermiddagen såg jag några tussilago hemma hos Anna-Lena, en av mina trevliga bloggkompisar. Vi tog en liten promenad när vi var hemma hos henne på bloggträff, Bodil och jag. Där var det mulet och det kom några regnstänk.

Ormvråken spanar från ovan

Hunden och jag fortsatte på vår dagliga vandring. Ormvråken seglade på uppvindarna över talltopparna. Vi hörde dess jamande läte. Runt runt seglade den. Den spanade väl efter smådjur att slå klorna i. Jag hoppas den inte tar någon av ekorrarna. Jag har inte sett dem på ett tag, bara spåren efter dem, avgnagda kottar på marken.


Idag tyckte jag att det var dags att plocka upp dahliaknölarna och fuchsiorna från potatiskällaren under huset. Jag planterade om dem i hinkar och byttor. Dessutom hittade jag mina begonior och gladioler. jag hann med att plantera om pelargonerna som jag inte hunnit se till tidigare. Jag var riktigt flitig en stund. Sen satte jag mig på bänken utanför i solskenet med en bok och en kopp te. Det kändes också bra.


Ikväll ska vi träffas i vår gemenskapsgrupp. Som vanligt fick jag leta en stund efter boken vi läser. Så låg den hela tiden i bokhyllan. Det hade bara råkat hamna ett papper över den. Jag tror att dagens ämne är gåvoupptäckande. En mening i kapitlet fastnade jag för: "Vi får dock inte sätta likhetstecken mellan frihet och oberoende." Det är sant. Man kan vara fri utan att vara oberoende. Egentligen är vi alla beroende av varandra. Det är alla människor inte minst i en församling. Ensam är inte alltid stark. Men bara för att vi är beroende av varandra behöver det inte betyda att vi stänger in varandra. Vi är kallade till frihet, till att befria varandra, låta varandra komma ut i frihet.


Nu måste jag göra mig i ordning så att jag kan åka och träffa de andra i gemenskapsgruppen.

Lilla mamma och livets gång

Det är inte mors dag än. Men man kan besöka sin lilla mamma på andra dagar också. Det gjorde jag idag. Det var ett tag sedan jag var hemma i mitt föräldrahem. Ibland blir det så. Då får man hålla kontakten på annat sätt. Det finns ju telefon och djungeltelegrafen funkar i alla fall ibland.

Lilla mamma

Maken och jag tog med oss lite potatissallad, några smördegskakor och en blomma. Mamma bidrog med resten. Så åt vi middag tillsammans. Det var trevligt att umgås och prata en stund. Det är skönt att hon kan bo kvar i sitt hem. Även om hon har svårt att gå i trappor så är hon envis och ger sig inte. Annars hade hon nog suttit i rullstol idag. Nu klarar hon sig med rollatorn.

Lilla mamma betyder mycket för var och en av oss. Det är ju hon som fött oss och oftast hon som tagit hand om oss mest under vår uppväxt. Till och med Jesus tänkte på sin mamma. När han hängde på korset, såg han till att det fanns någon som tog hand om henne. Han gav ansvaret till lärjungen Johannes.

Som mamma vill man ju alltid att barnen ska ha det bra. Även om de blivit vuxna och flyttar hemifrån, tänker man på dem varje dag. Än har vi en som hemma, men snart lyfter han också vingarna och flyger iväg. Jag flyttade hemifrån ganska tidigt. Det är snart 40 år sedan. Jag har bott på flera ställen både i Sverige och utomlands. Numera är hemma här i Rannäs. Jag kanske säger att jag ska åka hem, men Kolvarp är inte längre hemma för mig.

Mitt hem som jag såg det 1978.

Platser förändras genom åren. Stormarna Gudrun och Per förändrade landskapet rejält. När vi kom tillbaka efter stormarna kunde vi knappt känna igen oss. Stora delar av skogen vi lekte i som barn var borta. Men platser är inte bara det yttre landskapet. Platser består också av de som bor och verkar där. Många av de som levde i min hemby, när jag växte upp, finns inte kvar där. En del lever inte längre, andra har liksom jag flyttat till andra orter. Andra människor har flyttat in. Nya generationer avlöser de gamla. Det är livets gång.

Människor förändras också, inte bara till det yttre. Vi blir äldre för varje år och med tiden syns det mer och mer. Men vi förändras också inuti. Livet förändrar oss. Allt vi möter på vår väg genom livet påverkar oss i en eller annan riktning. En del upplevelser stärker oss, andra bryter ner. Vi människor reagerar också många gånger så olika på samma upplevelse. Det som stärker en kan knäcka en annan. Det är inte alltid lätt att se vad som kommer ut av något när vi är mitt i det. Det är först efteråt som vi kan summera resultatet. jag kan i alla fall se tillbaka på min uppväxt och vara tacksam för mina föräldrar och för min hembygd. Utan dem hade jag inte blivit vad jag är idag.

Penséer i bur

I skolan pratar vi om skillnaden mellan summativ och formativ bedömning. Min kortfattade sammanfattning är att den summativa bedömningen ser bakåt och summerar resultaten hittills medan den formativa ser framåt och pekar på målet och vägen dit. Ibland tror jag att vi summerar lite för tidigt innan vi är färdiga. Så länge vi lever finns alltid möjligheter att utvecklas, att formas och att både sätta och nå nya mål. Livet formar oss, men betygen summerar. När betyget är satt finns det ingen möjlighet att förändras. Det följer oss resten av livet. Det är därför jag inte gillar betyg. Idag är jag mycket mer än den som tog studenten för snart 40 år sedan, mer än den som gick ut lärarhögskolan för 30 år sedan. Livet formar oss och den som lär av livet är vis.

Imorgon ska jag träffa två bloggkompisar, som lärt mig en hel del. Nya sidor av livet öppnade sig när jag började blogga. Jag ser fram emot några timmar av rikt utbyte.

Härlig påskpremiär

Påskriset lyser i solen.

Vilken fantastisk dag det har varit! Underbart väder! Solen sken redan på morgonen när hunden och jag tog var morgonpromenad innan frukost. Vi såg tranorna. Det är vackra fåglar, särskilt när de breder ut sina vingar och glider fram genom luften för att landa en bit bort. Älgarna är också pampiga. Vi såg två stycken uppe i skogen.

Penséerna har hamnat i buren.

Rådjuren däremot är jag inte så glad åt. De är vackra men de äter upp mina plantor. Idag har jag planterat lite nya penséer i stället för de som rådjuret åt upp. Sedan gjorde jag burar av kycklingnät så att inte rådjuren ska komma åt dem. Mina blev inte så vackra som de jag såg i Aftonbladets bilaga förra lördagen. Det krävs nog lite övning för att få till dem bra. Jag får fortsätta tillverka burar för rådjuren lär behöva mat och den verkar de vilja hämta i min trädgård. De har nallat på tulpanbladen också.

Blå krokus är vackra.

När jag ändå höll på med jord och krukor, skolade jag om mina chiliplantor till större krukor. jag måste nog ge bort några om alla klarar sig. Jag har tolv plantor av te olika sorters chili. Så många behöver jag inte. Jag planterade några sticklingar av krukväxter också. De hade fått små rötter och behövde komma ner i jorden. Av bara farten sådde jag några tagetesfröer också. Tagetes hör inte till favoriterna, men de fyller en del tomrum i rabatterna.

Klart för avfärd

Efter en lätt lunch var det så dags för premiären. Motorcykeln var tankad och klar. Inte min men makens. jag fick vänta med körpremiären och åka där bak. Vi tog vägen söderut mot Bolmen. Vägarna var fina men lite skumpiga här och där. Det är väl tjällossningen som ger bulorna. Det var mycket is kvar på sjöarna. Vid färjeläget på Bolmsö fick vi vänta en stund på färjan som först skulle över till andra sidan innan den kom tillbaka och hämtade oss. Det var skönt att rikta ansiktet mot solen en stund. Isen rörde sig norrut märkte vi efterson färjan fick bryta nytt på vänstersidan. isen var säkert 25 cm. I rännan var det fullt av issörja och isflak. Det var synd att inte kameran var med så att jag kunnat visa hur det såg ut. isen är nog inte kvar nästa gång vi kommer dit.  I Sunnaryd pratade vi med färjkarlen som berättade att vintern är inga problem. Det är nu på våren det kan bli problem med isen som blåser in.

Passageraren är klar för årets premiärtur

Det var skönt i luften. Solen värmde på ryggen ibland och bara lite kyligt i vinddraget. Det var ändå skönt att stanna till vid Alebo i Södra Unnaryd och ta en kopp kaffe och en våffla. Sedan blev det lite kyligare. Vi hamnade på en grusväg där vi fick ta det lite lugnt. Det var mjukt och geggigt på vissa ställen och rullgrus på andra. Det var skönt när vägen blev belagd igen. Efter ca 4 timmar var vi hemma igen lite småfrusna men nöjda med premiärturen.

Återanvänd skylt får illustrera premiären. 

I år tar vi det lugnt i påskhelgen. Inga fester, bara vara. Vi fixade en enkel påskbuffé åt oss själva. Det är bara yngste sonen hemma. Den äldste är kvar i Malmö. Vi ska åka ner till honom nästa helg. Då får vi fira med honom.

Påskafton är ju en liten mellandag. Den ligger mellan den allvarliga långfredagen och den glada påskdagen. Imorgon ska vi åka till Kärda på påskgudstjänst. Jag tycker alltid bäst om påskdagen för då får vi hälsa varandra med orden: "Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!"

Påskhönor och påsksånger

Påskhönan kommer på besök i skolan.

Nu är det påsk igen. Det är påsklov. Det här året kom hönan på besök i skolan innan lovet började. Förra året dök hon inte upp. Jag tror alla gillar hennes besök. Hon värper ett stort ägg med godis i varje klassrum. Det kan ju vara därför, men man blir glad av att se henne.

Igår hade vi vår ekumeniska Getsemanesamling. Vi började i Missionskyrkan med sång och drama. Sedan vandrade vi i ett fackeltåg mot Svenska kyrkan. Vi stannade i backen och sjöng några sånger innan vi gick in i kyrkan. Där firade vi nattvard tillsammans. En av mina gamla elever sjöng. Hon har en så fantastisk röst så det är en fröjd att lyssna.

Ikväll fick jag vara med och sjunga själv. Vår kör, som brukar sjunga lite då och då, medverkade i gudstjänsten. Just nu kallas vi påskkören. Det lät fantastiskt med tanke på att vi inte övar regelbundet. Vi övade i tisdags och en timme innan gudstjänsten. Det är roligt att vara med när sångerna sitter och när de berör både oss  som sjunger och de som lyssnar.

Påskens sånger kan ibland upplevas lite dystra. De handlar mycket om korset och om att Jesus dog för oss. Särskilt på långfredagen är det allvarliga toner. Ändå är det stor skillnad mellan hur det är idag och hur det var när vi var barn. Då var affärerna stängda och det var mycket man inte fick göra. Många har minnen av hur lång och tråkig långfredagen var. Den engelska benämningen på dagen låter trevligare, Good Friday, den goda fredagen. Det låter mer positivt. För även om påsken handlar om död så är ändå grundtemat glatt. Döden måste finnas där för annars kommer inte fortsättningen. Jesus måste dö innan han kunde uppstå. Det kom ändå något positivt ut från allt det negativa och tråkiga. Påskens budskap handlar först och främst om Guds kärlek till oss människor. Korset är kärlekens symbol.

Våra tranor är tillbaka.

Några andra som sjunger är tranorna. Nu har de visat sig här nedanför på ängarna som de brukar varje år. Man blir lika glad varje år när man kommer ut och ser dem spatsera på sina långa ben. Det är verklig vår.