söndag 18 september 2011

Caching in the rain

 ¯Caching in the rain, I`m caching in the rain, what a glorious feeling, I´m caching again ¯
 Annars började dagen med frukost och promenad med hunden innan jag åkte till gudstjänsten i missionskyrkan. Det var en innehållsrik gudstjänst. Pastorn var sjuk men det ordnade sig. Det finns andra som kan leda mötet. Predika skulle Sture, vår Rysslandsmissionär, göra. På något sätt handlade hela gudstjänsten om samma tema som predikan, Vandra i Guds vilja. Ibland känner man riktigt tydligt vad Gud vill, men ibland är det svårt att veta hans vilja med våra liv. Då får vi lyssna till hans allmänna vilja för oss människor. I bibeln kan vi läsa om vad han vill, att han vill att vi ska följa Jesus och bli mer och mer lika honom, att vi ska älska varandra. Det var många intressanta tankar som föddes i mitt huvud och fler har det blivit under dagen. Dagens rapport kommer därför att handla både om mina tankar och om dagens cachingrunda.  
Himlen var grå och mulen när jag gav mig av. På vägen började det regna. Jag funderade på om jag skulle ge upp och åka hem igen, men lite regn ska väl inte hindra en cachingtant. Det blev ett snabbt stopp för lunch vid Bredasten. Man behöver ju lite energi för att orka geocacha några timmar. Sedan åkte jag till Bor, men ett par cacher på listan valde jag bort därför att de krävde lite längre promenader. De sparade jag till ett annat tillfälle. Jag fortsatte till Gimarp, som ligger längs ohsabanan mittemellan Bor och Ohs. Gimarps station ligger mitt i skogen och cachen där var inte så svår att logga. Stationen var öde, inga tåg eller passagerare syntes till. Turistsäsongen var väl slut. Ohsabanan är en smalspårig turistjärnväg. Just där fanns det två spår så att tåg kunde mötas genom att ett av dem växlades in på ett sidospår.
 Ibland går livet som på räls. Det är rakt och enkelt. Vi tuffar på i maklig takt. Ibland ökar farten och mycket passerar snabbt förbi. Så kommer vi till ett stopp, en station i livet, en hållplats. Vi får stanna till ett tag. Vi kanske till och med måste växla in på ett sidospår innan vi kan fortsätta. Vi behöver de där stoppen för att inte livet ska rusa förbi oss. Idag hörde jag någonstans någon säga att en del har mer tid än liv. Det är de som retar sig på allt och alla. Jag tänker vidare att en del har mer liv än tid. Det är de som har så mycket på gång att tiden inte vill räcka till. Som alltid är det lagom som är bäst. men lagom är sällan en jämn färd framåt. Lagom är oftast en blandning av full fart och perioder av vila.
 Efter Gimarp fortsatte vägen längs järnvägsspåret. Det fanns många övergångar för spåret och vägen ringlar sig fram och korsar varann på många ställen. Vid Elgaryd fanns en hållplats och ytterligare en ganska enkel cache. Alla stationer är inte stora. En del är bara en hållplats i skogen, en skylt att stanna vid. Jag passerade ganska många hus längs skogsvägarna som jag körde på idag. De flesta verkade ingen vara hemma i. De kanske är sommartorp som överges när hösten kommer. Några var till salu. Det är tråkigt när landsbygden avfolkas och bara lever upp sommartid. 
Det kanske är så i livet att vi överger platser där vi en gång kände oss hemma. Vi förändras och utvecklas hela tiden i ena eller andra riktningen. Vi ändrar åsikt eller intressen. Ibland kan vi förlora vår hemvist. Ibland kan vi sakna och längta tillbaka till tider och platser som vi upplever som enklare än de omständigheter vi nu befinner oss i. Men livet är oftast inte enkelt och det går inte alltid att återvända till den som en gång var. Både vi och dem vi lämnade har förändrats och livet har gått vidare. Livet kan bara levas här och nu.
 En plats som inte förändrats är Moens gård. Jag var där för 25 år sedan. Inget har förändrats för jag kände väl igen platsen. Gården ligger mitt i skogen. En del av byggnaderna är från 1600-talet. Där finns ingen elektricitet eller moderna bekvämligheter. Gården är kulturminnesskyddad och bevaras så som den var. På verandan stod skor och stövlar beredda. jag antar att de tillhör de som sköter om gården. Det duggregnade när jag passerade bomen som hindrar bilar från att åka ända fram. Jag fick gå 1 km men jag visste att det var värt besväret. Jag har länge velat återvända till denna speciella plats. Regnet ökade och minskade i styrka hela tiden. När jag var nästan framme började det mullra av åska, men det blev inget mer av det som tur var. Jag hittade cachen som var fiffig och lurig. Jag har loggat en liknande på ett annat ställe. Annars hade den nog varit svår att hitta. 
 Jag har för det mesta mina stövlar i bilen. Man vet aldrig när man behöver dem. Så är det i livet också. Det gäller att ha de rätta saker tillgängliga, att packa rätt. Vi vet inte när vi stöter på svårigheter och inte heller vad vi möter för problem. Det gäller att vara beredd på allt. I dagens predikan fick vi höra om allt som Paulus mötte under sitt liv. Det var inte lite svårigheter som drabbade honom. Men han hittade alltid en utväg därför att Gud var med honom. Han sökte efter Guds vilja och tog de chanser han såg. Han uppmanar oss att alltid vara beredda att berätta om vår tro. Det är inte meningen att vi i tid och otid ska tråka ut andra människor genom att ständigt prata om oss själva. Men om de är intresserade behöver vi vara redo att tala om vad de vill veta. Framförallt behöver vi vara beredda att rycka in när vi ser människor som behöver oss, som behöver omsorg och omtanke på olika sätt.
 Efter Moens gård rullade bilen vidare mot Ohs bruk. Det fanns ett tåg ute på banan. Jag körde om det efter ett tag. Så gasade jag på lite på grusvägen så att jag hann före tåget vid nästa övergång. I Ohs var det septembergrått och öde. Förr var det säkert liv och rörelse när bruket var igång och många människor jobbade där. Nu var det tomt och museet var stängt. Men cachen kunde jag logga. Jag hittade den på marken och fick stoppa tillbaka den där den borde höra hemma. Utanför museet stod en hel del som en gång brukats av någon men som nu tagits ur bruk. De finns där för att vi ska titta på dem, men de kommer aldrig mer att användas till det de en gång var gjorda för.


Vi människor är också gjorda för vissa syften. Vi har våra olika uppdrag i livet. Gud har bruk för oss alla. Han tar oss aldrig ur bruk till allmänt beskådande så länge vi lever. Uppgifterna kanske förändras med åren, men vi blir aldrig sysslolösa. I dagens samhälle verkar det som om vissa människor är förbrukade. Det finns inte längre någon uppgift för dem. Så är det inte i Guds rike. Där blir vi aldrig förbrukade. Det finns alltid en plats för oss.
 Kyrkan i Ohs är lite speciell. Det är en brukskyrka som man kommer till längs en trädkantad väg. Den ligger på en liten höjd. Jag har aldrig varit framme vid den förut. Nu parkerade jag på parkeringsplatsen och gick stigen runt kyrkan genom fårhagen ner till Ruskens strand där det finns en meditationsplats. Där kunde man sitta och blicka ut över Ruskens grå vatten. Någonstans på andra sidan vattnet finns Steningaryd där min syster och svåger har ett ställe. Jag skrämde upp några änder. Annars var det lugnt. Om vädret varit annorlunda hade jag gärna stannat en stund och mediterat över dagens texter. Nu gick jag snart tillbaka genom fårhagen. När jag gick där började kyrkklockorna ringa. De spelade en psalm för mig. Jag kände igen den och kunde gnola med i texten. "Herre, vi tackar dig, Herre, vi prisar dig. Herre, vi sjunger ditt heliga namn."
 Under gudstjänsten tidigare idag delade Karin, som är Stures fru, med sig av några tankar. Hon sade bland annat att vi behöver avskildhet ibland. Vi behöver tid för oss själva inför Gud. Vi behöver stanna upp och begrunda det vi sett och hört och varit med om. Särskilt viktigt är det i de jobbiga och stressiga perioderna i livet. Om vi får tillfälle till eftertanke även om det bara är några minuter då och då, kan vi klara dagens krav. Ibland kan det vara bra att ha en plats att gå till för att be och meditera. men egentligen kan den platsen finnas var som helst. Den kan vara i bilen likaväl som i en kyrka. Den kan finnas i oss. Även om det är stojigt och stimmigt omkring, kan vi finna lugn och frid inom oss.
 Cachen vid meditationsplatsen var lite fuktig och saknade penna. jag brukar alltid ha ett gäng IKEA-pennor i fickan men inte idag. Det funkade inte med brända tändstickor. Läppstift använder jag inte så ofta. Kniven var kvar i bilen så jag kunde inte skriva mitt namn med mitt eget blod heller.  Det fick bli en fotologg, min allra första. Cachen vaktades av en slemmig typ.


Det kunde varit ett lämpligt slut på cachingdagen att lyssna på kyrkklockorna som ringde in kvällen. Men det fanns en cache till att hämta på vägen hemåt. Jag fortsatte från Ohs upp till Bohulta stenmur. Jag kommer ihåg denna imponerande stenmur från min barndom. Pappa hade vänner i trakten som vi besökte ibland. Muren sträcker sig kanske 1 km längs vägen. Den är gräsbevuxen och bred. Jag stannade vid en rastplats där det fanns ett bord man kunde fika vid. Det hoppade jag över för nu blev duggregnet intensivare. Cachen fanns inte i muren utan lite högre upp. Det var en riktigt fin gömma. 
 Livets murar kan också vara breda och långa. De spärrar vägen för oss ibland och är svåra att ta sig över. Då får vi gå längs med dem och vänta tills vi kommer till en öppning. Det finns alltid en ljusning någonstans. Idag hörde vi om hur Paulus planer gick om intet. Gud ledde honom genom att hindra honom att komma in i ett område. Han fick då gå åt ett annat håll och hamnade i Troas. Där hade han en dröm eller en vision som ledde honom över till Europa. Ibland går inte våra egna planer i lås, men som regel blir det bra ändå. Det blir bara annorlunda. Vi hamnar på platser eller i situationer vi kanske aldrig skulle ha hamnat annars. Det är som med geocachingen, som för mig till många spännande ställen jag aldrig skulle kommit till utan min nya hobby.
Himlen har varit grå hela dagen, men nu började den mörkna dessutom. Det blev kväll den här dagen också. Jag hittade en grusvägen som förde mig hemåt över Gallnås och Råhult. På ett ställe gick vägen uppe på åsens krön med branta stup vid sidorna. Det kanske var Gallnåsen. På ett annat ställe var jag bara tvungen att stanna till och ta ett kort i det svaga skymningsljuset. Ingabo stod det på skylten mitt i skolen. Det fanns en plats som hette så. Där borde jag kanske bo. Jag kom ut på vrigstadvägen och vände nosen hemåt. Det blev inga fler stopp på vägen. Maken hade kommit hem från jobbet och hunden blev som alltid glad när jag återvände till hemmet. Sex nya cacher kunde läggas till listan av loggade cacher. Den här helgen blev det totalt 18 stycken loggade. Det kan man väl kalla en lyckad cachinghelg. 


Alla behöver vi ett hem att återvända till, ett bo som är vårt. Det finns en sång av Göte Strandsjö som uttrycket vårt behov att andligt hem så fint. "Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn så var det för mig att komma till Gud - jag kände att där hörde jag hemma. Det fanns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mig. Och jag kände: Här är jag hemma, jag vill vara ett barn i Guds hem."

3 kommentarer:

  1. Fantastiska människa. Få ihop geocaching och eftertanke på detta sätt.... du borde också komma med i TV.... finns helgmålsbön kvar .... eller kanske en söndagseftertanke med bra musik. Ska nog skicka ett mail till SvT.... Ha en bra vecka!

    SvaraRadera
  2. Jag läser ofta din blogg, Anita Millberg har pratat på syjuntan om den, Tycker du skriver mycket tänkvärt om vardagssaker och livet. Blev glad, extra glad när jag såg bilder från min hemtrakt Råhult. Tack för att jag kan läsa dina betraktelser, önskar dej Guds Välsignelse

    SvaraRadera
  3. Jag hittade din blogg av en slump. Helt underbart skriver du. Jag kopierade och skrev ut från söndagen den 18/9 2011. För att kunna åka samma runda och uppleva det du skriver om. Jag är i en svår situation nu och behöver både mer av Gud och något som skingrar tankarna, Gud välsigne dig. Med vänlig hälsning Anne-Marie

    SvaraRadera