Backar och kurvor på vägen

 Solen sken på vita vidder när vi slog upp våra ögon idag. Det kanske hade kommit decimetern snö som de lovat. Världen var i alla fall vit och vacker.

Traktorerna kom fram idag

 Traktorerna brummade på flera håll i byn. Maken hade redan varit och plogat vår väg. Det var nog första gången den här vintern som han fått starta traktorn för att få bort snön från vägbanan. Den snö som kommit tidigare har som regel smält bort nästa dag. Den här kommer kanske att ligga kvar åtminstone några dagar.

 Hunden och jag gick en runda i sol och snö. Han gillar verkligen att skutta runt i allt det vita och fluffiga. Jag fick pulsa fram mellan hjulspåren på vägen. Ibland kom en liten vindpust och då rasade ett moln av snö ner över oss. Annars var det lugnt som en helg ska vara.

  Resten av dagen tog vi det lilla lugna och laddade inför morgondagen. Måndagar är konferensdagar så då jobbar vi lite längre. På kvällen är det dags för UV-scouterna att starta den nya terminen. Kalendern har många noteringar den här veckan. Jag hoppas krafterna har hunnit återvända i tillräcklig mängd. I skolans värld idag finns liksom inte utrymme för svaghet.

 Ibland funderar jag på vart vi är på väg i vårt samhälle. Kraven har ökat mer och mer på alla. Om man inte orkar leva upp till kraven, hamnar man vid sidan om. Jag tycker det är för mycket prat om krav och att ställa krav på eleverna eller på varandra. Livet blir så tungt då.

Nyss var här mossgrönt

 Jag tycker bättre om uttrycket "att ha höga förväntningar" på eleverna eller vem det nu är vi pratar om. Förväntningar är mycket positivare för med förväntningar följer också uppbackning. Krav lägger bara bördor på oss, medan förväntningar också kan lyfta oss, om förväntningarna ligger på en rimlig nivå. Därför gillar jag inte den nya läroplanens formuleringar helt och hållet. Tidigare skulle eleverna sträva mot och uppnå vissa förväntade mål, nu ska de uppfylla vissa kunskapskrav, som inte alltid är helt rimliga, anser jag.

Dagens ord i "Tankar om livet"-kalendern är: "Det som ser ut som slutet på en väg är oftast bara en kurva." Det är nog så sant. När vi tror att vi nått slutet, så har vi bara kommit till en kurva. Ibland kan det vara en backe också. Då kan det bli jobbigt också. Vi kanske inte kan se vägens fortsättning, men det finns alltid mera. En kurva innebär också en ny riktning. När jag är ute och geocachar kan jag på GPS-skärmen se raka vägen till gömman jag letar efter, men jag kan inte alltid gå rakt mot den. Ibland är det bättre att följa en stig för att snabbare komma närmare målet. Ibland finns det naturliga hinder som bäckar och branter som gör att jag måste gå runt dem eller leta efter ett bra ställe att ta mig över. Vägen är nästan aldrig spikrak. Så är inte heller livet.

Utan kartan och kompassen i min GPS skulle det vara betydligt svårare att hitta de gömmor jag söker. Men GPS:n är bara ett redskap. Det är jag som måste göra bedömningarna och vägvalen. Så är det i livet också. Det finns många hjälpmedel att tillgå, t ex bibeln och bönen, men det är vi som måste välja väg. Det våra liv det gäller. Det är också svårare att leta geocacher på egen hand än att göra det tillsammans med andra. Om flera hjälps åt, går det oftast både lättare och snabbare att hitta gömman. När GPS:n strular för någon, kanske en annan kan visa vägen. Det blir dessutom roligare när man delar upplevelsen med någon. Vi behöver varandras stöd i livet också. Ensam är inte stark. Tillsammans är vi starka. Att dela en gemenskap är viktigt. Det är därför församlingen betyder så mycket för mig.