Tid för det som är viktigt

Förra söndagen, nyårsdagen, var jag i Kärda Allianskyrka och predikade. Idag var jag i Forsheda Missionskyrka, min egen församling. Här kan ni få ta del av mina tankar genom att läsa min predikan.

Så här vid ett årsskifte är det många tillbakablickar som görs. I TV, radio och tidningar avlöser årskrönikorna varandra. Vi kan ta del av året i världen, vad som hänt i Sverige, idrottsåret som gick. Vi ser tillbaka på allt som har hänt och det har ju hänt mycket under det gångna året. Krig, terrorattacker och naturkatastrofer har avlöst varandra. Oftast är det de negativa nyheterna som får mest uppmärksamhet. Men om vi tänker efter så finns det nog positiva saker också.

Vi kanske också ser tillbaka på våra egna liv, vårt eget 2011. Det kanske har varit ett år med bekymmer, sorg, sjukdomar eller ett år med många glada och positiva upplevelser. För de flesta ligger nog sanningen mittemellan. Livet är ju oftast en blandning av sorg och glädje, vardag och fest. Det är blandnigen som gör livet spännande.

År läggs till år, dagar och månader passerar. Ju äldre jag blir, desto fortare tycker jag att tiden går. Som barn kunde jag tycka att tiden gick långsamt, nu rasar den förbi. Min mormor, som blev 101 år gammal, och tillbringade sina sista dagar på hemmet där de flesta var betydligt yngre än hon, brukade säga när jag frågade henne om vad hon gjorde på dagarna: ”Du förstår, tiden går så fort, först är det måndag och sen är det lördag.” Det var som om dagarna däremellan bara försvann. Sen kan vi uppleva att tiden går långsamt om vi väntar på något och har vi mycket att göra går den alldeles för fort. Vår upplevelse av tiden är subjektiv och relativ.

Vi människor rutar gärna in vår tid. När vi ska planera möten åker kalendrarna fram, en del i pappersform, andra i digital form. Nu har det gått en vecka på det nya året och sidorna i kalendern är inte längre tomma. Det är väl vi i västvärlden som går speciellt mycket efter klockan. I andra kulturer kan man ha en annan tidsuppfattning och en annan uppfattning om vad som är viktigt. Ni kanske har hört om den afrikanske mannen som svarade missionären när denne inte tyckte om att gudstjänsterna kom igång i rätt tid: ”Ni har klockan, men vi har tiden.” Men vi kanske inte utnyttjar tiden effektivare än vad de gör. Vi är bara mer inrutade och kanske lite mindre flexibla.

Gud och tidens ursprung

Har ni tänkt på att när vi planerar vår tid, så går vi i Guds fotspår. Han har sin kalender, sin tidtabell. På flera ställen läser vi i bibeln att när tiden var inne lät Gud saker hända. När tiden var inne, sände han sin son till jorden. Gud har en plan och han har tålamod nog att invänta den rätta tiden. Vi har inttteee alltid samma tålamod att vänta. Vi vill ha allt nu precis som barn, men livet kan lära oss konsten att vänta. Vi vill så mycket ibland som personer och som församling. Ibland måste vi invänta Guds tid.

Det är Gud som är tidens ursprung. Det han som har bestämt tidens gång. Han har satt reglerna, när han skapade världen.

1 Mos 1:14

Gud sade: "På himlavalvet skall ljus bli till, och de skall skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år. 15De skall vara ljus på himlavalvet och lysa över jorden." Och det blev så.16Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att härska över dagen och det mindre till att härska över natten, och han gjorde stjärnorna. 17Han satte ljusen på himlavalvet att lysa över jorden, 18att härska över dag och natt och att skilja ljus från mörker. Och Gud såg att det var gott. 19Det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde dagen.

Gud hade sin plan för skapelsen från den första dagen. Han visste att vi skulle behöva ordning och struktur inte bara för det rum som han skapade för oss utan också för vår tid. Vi människor är ju begränsade av rummet och tiden. Vi kan inte befinna oss på mer än en plats samtidigt, i varje fall inte med våra kroppar. I tanken kan vi förflytta oss till andra platser och andra tiden och både rum och tid kan försvinna. Just nu befinner vi oss här i kyrkan denna söndag år 2012 e Kr och då kan vi inte samtidigt vara någon annanstans i en annan tid. Men det kan Gud. Han står utanför tiden och är tidlös. För Gud är det alltid nu. Precis som han kan vara med oss alla var vi än är på jorden, så kan han vara med alla i alla tider. Han är allestädes närvarande all tid.

Det här är svårt att förstå för oss som är så begränsade av tid och rum. Men det kan vara intressant att veta att dagens vetenskapsmän talar i samma termer och ser det som fullt möjligt att befinna sig vid två olika tidpunkter. Det här är inget jag förstår. Om någon fattar hur, får ni gärna försöka förklara för mig.

Gud har också en annan tidsuppfattning. Mose säger:

    Ps 90:4

    Tusen år är i dina ögon

    som den dag som förgick i går,

    som en av nattens timmar.

Gud och veckans rytm

Gud har också gett oss veckans rytm. Det finns en anledning till att vi har sju dagar i veckan. Gud bestämde det redan från början. Människor har försökt ändra på det och införa tiodagarsvecka, men det har inte fungerat.

1Mos 2:1

Så fullbordades himlen och jorden och allt vad där finns. 2Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort. 3Gud välsignade den sjunde dagen och gjorde den till en helig dag, ty på den dagen vilade Gud sedan han utfört sitt skapelseverk. 4Detta är berättelsen om hur himmel och jord skapades.

När Gud skapat klart, vilade han. På så sätt skapade han veckorytmen för oss också. Det är intressant att lägga märke till att det första som Gud kallar heligt är tiden. Han gjorde den sjunde dagen till en helig dag, står det.

Sabbaten var den sjunde dagen, den som vi kallar lördagen. Jesus och hans lärjungar firade sabbat. Det var inte förrän efter Jesu uppståndelse som söndagen blev en helig dag. De första 300 åren var det fortfarande lördagen som var vilodagen, men söndagen blev gudstjänstdagen, Herrens dag. Söndagen var veckans första dag och på så sätt inledde man veckan med att fira gudstjänst. Detta skedde tidigt på morgonen innan arbetet började. I Romarriket var nämligen alla dagar arbetsdagar. Det var judarna som införde vilodagen. Romarna hade ingen speciell vilodag.

Tidigt innan solen gick upp sökte man sig till samlingsplatsen, oftast utomhus. Det fanns flera anledningar till detta. I skydd av mörkret kunde man osedd ta sig till platsen. Vi får tänka på att detta var under förföljelsetider och de kristna kunde tas till fånga om de ertappades med att samlas för att tillbe Kristus och inte kejsaren.

Men det fanns också en symbolisk anledning. Vi firar gudstjänst på söndagen därför att Jesus har uppstått och det skedde innan gryningen den första veckodagen, alltså på söndagen. Det var inte förrän på 300-talet som man slog samman vilodagen med gudstjänstdagen. Det var när Konstantin den store gjorde kristendomen statsreligion i Romarriket. Då flyttades också gudstjänsttiden till förmiddagen som vi ofta har den än idag.

Ibland tvistar man om sabbatens vara eller inte vara för oss kristna. Jesus upphävde aldrig sabbaten, men det viktiga är inte vilken dag vi vilar eller vilken dag vi firar gudstjänst. Det viktiga är att vi gör det, att vi vilar och att vi firar gudstjänst tillsammans. För de första kristna var det otänkbart att utebli från gudstjänsten. Den var så viktig för dem att om man inte kunde komma, så gick församlingens diakoner till dem där de var. De kanske arbetade eller låg sjuka. Varje söndag delade de nattvardens gåvor med varandra. De insåg att lika viktig som vilan är för kroppen och själen är gudstjänsten för vår andliga människa. Hur viktig är gudstjänsten för oss idag?

Under århundradena som följde utvecklades veckans rytm ännu mer. Vissa dagar blev fastedagar, onsdagen, förräderiets dag, och fredagen, korsfästelsens dag. Däremellan kom torsdagen med Getsemane och nattvardens instiftande.

På samma sätt utvecklades, inte minst genom klostren, den enskilda dagens speciella rytm med de olika tidebönerna. Det byggdes kyrkor och klockorna ringde till bön vid bestämda tider under dagen. Dagen delades in i bön och arbete, ora et labora. Ibland tenderar vi att se ner på arbetet, men så var det inte då. Arbetet och bönen var lika viktiga, två sidor av gudstjänsten. Det är intressant att det hebreiska ordet för arbete, avoda, också kan översättas med gudstjänst. Vi tjänar Gud både när vi ber och när vi arbetar.

Även om Gud gjorde vilodagen till en helig dag, så betyder det inte att de andra dagarna är mindre heliga. I bibeln finns tanken på flera ställen att en representerar alla. När man skördade skulle man offra den första kärven till Gud. Då helgade man hela skörden. Därför kan också Paulus säga:

2 Kor 5:14f

Kristi kärlek lämnar mig inget val, ty jag har förstått att om en hardött för alla, då har alla dött. Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem.

Det här är en central tanke i bibeln. Det en gör kommer alla till godo. Vi får alla del av den seger som Jesus vann.

Gud och årets rytm

I alla kulturer och religioner firar man olika högtider under årets gång. Så var det på gamla testamentets tid. Jesus och lärjungarna firade de judiska högtiderna. En del av sammanfaller med våra kristna högtider.

Idag börjar ett nytt år, men kyrkoåret började ju redan första advent. Så kyrkans år och det vanliga profana året börjar inte samtidigt. Dessutom är det vi i västvärldens som firar nyår nu. I andra kulturer firas nyåret vid andra tider på året. Så är det även med kyrkoåret. I andra kyrkliga traditioner börjar kyrkoåret vid andra tidpunkter.

Kyrkoåret är egentligen en ganska sen företeelse. Det var inte förrän på 1500-talet som man behövde ha en början och ett slut på kyrkoåret. Då började man trycka kyrkohandböcker och de måste ju börja någonstans. Tidigare såg man kyrkoåret som en spiralrörelse utan början och slut. Årsvarv läggs till årsvarv.

Det är de stora högtiderna som ger oss hållpunkterna under året som går. Vi firar ju också personliga hållpunkter som födelsedagar och bröllopsdagar. Vi har nyss firat jul, men julen är inte den första eller den största kristna högtiden. Det är påsken, som ju har firats ända från apostlarnas tid. Senare kom de andra högtiderna, pingsten och julen. Så småningom kom vissa bibeltexter att knytas till olika högtider och olika söndagar. Idag har vi kyrkoårets texter i den s k evangelieboken.

Man kan se kyrkoåret som en berättelse om Jesu liv. Att följa kyrkans år är ett sätt ta till sig Guds ord. På den tiden när inte alla var läskunniga var det ett sätt att ge alla människor kunskap om vad Jesus har gjort för oss. Varje år kom berättelserna tillbaka och förnyade och fördjupade kunskapen i Guds ord.

Många av våra kristna högtider har sedan kommersialiserats och till och med förvanskats. Man tonar ned det kristna innehållet i t ex julens budskap. Den här julen har jag märkt bland mina kristna vänner i både England och USA att de tycker att man gått för långt i nedtoningen. Av hänsyn till de som inte firar jul ska man inte längre säga ”Merry Christmas” utan hellre använda det neutrala ”Happy holidays”. Det är lite grand som att om inte alla kan vara med så ska ingen få var med. Mina vänner har i stället velat betona att julen faktiskt är en kristen högtid. Deras svar är ”Ingen jul utan Jesus”. Sen kan andra få fira sina högtider som de vill.

Gud och framtiden

Men nu ser vi inte bara tillbaka på det gångna året vid ett årsskifte. Vi blickar också framåt. Vad ska det här nya året föra med sig? Vad kommer vi att möta? Vilka förändringar kommer vi att uppleva? Vad det än blir så vet vi att det kommer att bli en blandning av positivt och negativt.

Vi vet inte hur vår framtid kommer att bli. Gud vet, men han avslöjar inte mycket för oss och väl är väl det. Vi mår nog bäst av att inte veta hur många år vi får uppleva, hur många dagar vårt kommer att bestå av. Tiden fortsätter oavbrutet och för det mesta tänker vi inte på den. På något sätt tar vi den för givet.

"Det finns en stor men ändå helt alldaglig hemlighet. Den delas av alla människor, alla känner den, men få ger den någon eftertanke. De flesta tar den för självklar och funderar inte alls på den. Denna hemlighet är tiden." - säger Mikael Ende, författare som har skrivit Momo – eller kampen om tiden.

Hur är det nu han säger i reklamen: ”Livet är inte de dagar som passerat  utan de dagar man minns.” Vad man minns beror kanske på vad vi använder vår tid till, hur vi prioriterar. Ibland pratar vi om kvalitetstid, oftast menar vi då tid vi spenderar tillsammans med de som är viktiga för oss, som familjen, våra barn, våra vänner. Frågan är hur mycket kvalitetstid vi har med Gud. Hur mycket av vår tid lägger vi på honom?

Jag lekte lite med tanken på det här med tionde. Vi pratar om att ge tionde av det vi tjänar, våra pengar, våra ägodelar. Vad skulle hända om vi också gav tionde av vår tid? Tiden är ju också en tillgång vi har. Då började jag fundera på hur mycket det skulle vara på ett dygn, nästan 2,5 timmar om dagen. Det är mycket tid. Det skulle vara en riktig utmaning för mig.

Nyhetslöftena och vi

Så här vid nyår är det många som avger nyårslöften. Ni har kanske redan gjort det eller så hör ni till dem som aldrig lovar något bestämt. Det är vanligt att man lovar sig själv att gå ner i vikt, börja motionera mera, sluta röka, vara mera med familjen, unna sig själv lite mer egentid osv. Vad skulle hända om vi lovade Gud lite mer av vår tid? Ta det gärna som årets utmaning.

Det är inte bara vi som lovar saker. Gud har ju också gett oss löften och han är bättre på att hålla sina löften än vad vi är. Det sista Jesus sade till sina lärjungar innan han lämnade dem var ett löfte som också gäller för oss.

Matt 28:18-20

Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. 19Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn 20och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”

Jesus är med oss varje dag av detta nya år. Men löftet hänger ihop med det som han säger tidigare, med det uppdrag som han gett oss, att sprida hans ord till alla människor. Det finns ett ”och” mellan uppdraget och löftet.

Jesus är med oss. Frågan är hur mycket vi är med honom.