tisdag 29 september 2009

Hot chili och gröna tomater

I morse krasade det under skosulorna. Den första nattfrosten var här. Trots det har mina blommor klarat sig. Vad jag kan se är det inte någon som har dukat under. Jag hoppas att de kan få lysa upp trädgården ett tag till.


Så här på hösten kan man få skörda frukterna av vårens och sommarens arbete. En del frukter kan man plocka hela sommaren och en bit in på hösten. jag brukar få några tomatplantor från min svägerska. Så också i år. De har gett goda solmogna tomater under en lång period. Nu får man plocka in dem gröna också. Jag odlar dem på friland och nu är det dags att avveckla den odlingen.


I våras sådde jag några olika sorters chili. De har blommat ganska bra, men frukterna har varit färre. Först hade jag dem inomhus i ett fönster, men under sommaren har de stått ute i mitt mini-växthus. ag har väl inte pysslat om dem alltför nitiskt, men min erfarenhet är att de flesta växter mår bättre av en smula glömska än av en massa daltande. Det är väl så med människor också. De starkaste människorna är inte de som klemats bort utan de som fått kämpa lite i livet.


Några chilifrukter har jag ändå fått. De är fortfarande ganska gröna, men de börjar nu visa tecken att ändra färg. Den ena sorten, som kallas Carribean Red Habanero, har börjat rodna lite. Det blir inga stora frukter, men jag har läst i min bok om chili att de starkaste sorterna har små och knubbiga frukter. Det kanske är en sådan sort. I varje fall är Habanero en av de hetare sorterna.




Den andra sorten hade ett spännande namn, Chilucle negro. Den har fått lite större knubbiga frukter. negro antyder ju att den ska bli svart eller åtminstone mörk till färgen. Just nu är de mest gröna, men jag hoppas att den ska visa sin rätta färg snart. Nu står plantorna inomhus igen. jag är lite orolig för att höstljuset inte ska räcka till. Därför funderar jag på att skaffa en växtlampa så att jag kan få dem att övervintra. Visserligen klarade jag att övervintra en planta förra vintern, men det kanske bara var nybörjartur.

Nu börjar den mörka delen av året, när solen snart bara är uppe när man jobbar. Det mörknar fort på kvällarna. Naturen går in i sin viloperiod. Den hämtar ny kraft och väntar på att ljuset ska komma tillbaka. Vi behöver också vila. Det är skönt att krypa ner i sängen efter en hel dag på benen. Man blir trött av att jobba. Den här veckan har jag börjat jobba på halvtid. Det var roligt att komma tillbaka och träffa elever och kollegor. Visst känns det lite i foten när jag har stått och gått en förmiddag. Då är det skönt att vila ett tag, lägga upp foten på en pall och bara koppla av. Det är bra både för kropp och själ. Efter en stund kan jag börja röra på mig igen.
Nu är det dags att krypa ner under täcket. Imorgon har jag sovmorgon. Men på kvällen ska jag på tjejträff, prata och äta god mat. Det är också bra både för kropp och själ.

Foto: Inga M Johansson, Gröna tomater, Habanero och Chilucle Negro




torsdag 24 september 2009

Höstmys i soffläge



Det är så här jag tillbringar i varje fall delar av mina dagar nu för tiden. Det går jättebra att använda soffans armstöd som högläge för foten. Både hunden och kattungen verkar också gilla soffan. Vad är det jag tittar på då? Det var nog en repris av Dobidoo som vi missade i fredags. Om det inte finns något sevärt att se (och det finns mycket osevärt), kan man ju läsa en bok eller lösa lite korsord samtidigt som man sörplar på en kopp te. Sämre kan man ha det.

Idag var jag ute en stund med kameran och hunden i trädgården. Än har inte frosten kommit hit och blommorna får stå i sin höstprakt. Det är vackra dagar med sol och ibland lite regn och blåst. Vi passade på när solen var framme. Fast blåsten vispade runt bland stjälkarna så en del bilder var svåra att få skarpa. Det gäller att njuta nu av naturens skönhet och skörda frukterna av sommarens möda med ogräsrensning och vattning. Snart blir det andra tider för vi har ju passerat höstdagjämningen.

Njut en stund av bilderna och glöm inte att "Det finns ingen annan rikedom än livet". Det var så någon av talarna sa på bröllopet i lördags. Så sant som det var sagt.

video

Foto: Inga M Johansson, Soffläge och Höstblommor

tisdag 22 september 2009

Milstolpar och hembakad tårta


Det blev ingen åktur på motorcykeln idag. Det satte vädrets makter stopp för. Annars hade jag sett fram emot en liten tur. Det kanske var lika bra. Det hade varit svårt att få ner foten i bootsen. I stället blev det en pizza hos europamästarinnan på Chaplin i Värnamo. Det var längesen vi tog en pizza där, men den var lika god som alltid.


Hemma igen fortsatte vi att fira med kaffe och en hembakad tårta. Något hade jag gjort idag i alla fall. Mitt på tårtan stod brudparet, samma brudpar som fanns på bröllopstårtan för 25 år sedan. Jag hade sparat det i ett skåp i alla år och hittade det nu när vi renoverade köket. Lite trasigt var det, men nästan allt går att fixa med en limpistol.
Mamma ringde tidigare idag för att gratulera. Hon kommer alltid ihåg vår bröllopsdag för hon gifte sig också samma dag fast 33 år tidigare. Jag kommer ihåg mina föräldrars silverbröllopsdag. men några år senare dog min pappa. Han fick aldrig vara med på något av våra bröllop, men han hade nog gärna velat. Han älskade kalas. Han hade säkert skrivit en visa till oss.


När jag gifte mig bytte jag efternamn. Inga Carlsson blev Inga Johansson. Jag kommer ihåg att de första dagarna glömde jag ibland bort det och svarade med mitt gamla namn när det ringde. Ett namnbyte är lite som att få en ny identitet. Fröken Carlsson blev fru Johansson. Ändå var jag samma person. Jag hade med mig hela min historia, men framtiden skulle skrivas under ett annat namn.


I min andaktbok läste jag idag ett annat identitetsbyte. Aposteln Johannes berättar om det i Joh 1:12-13. "Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla dem som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud." Det innebär en nystart, ett nytt liv. Jag citerar ur andaktsboken "100 dagar med Jesus" av Niklas Piensoho: "Att bli född på nytt är som att få ett nytt personnummer. Fast jag är samma mäniska som tidigare så rekonstrueras min personlighet. Min historia blir annorlunda. Allt jag har varit med om går naturligtvis inte att ta bort, men innebörden i det jag har varit med om förändras. Det som tidigare var mina misstag och snedsteg blir i stället en berättelse om att Gud kan förlåta och upprätta. Det som var min framgång och lycka bleir en berättelse om Guds ledning och välsignelse. När man blir född på nytt får man en ny historia."


Det kommer en del milstolpar i livet då man kan stanna upp och se tillbaka. Ibland behöver man se tillbaka på saker som varit och kanske se på det i ett annat ljus. Jag kanske behöver lämna en del bakom mig. Oftast förändras min inställning om jag kan det. Det gör att det blir lättare att gå vidare mot nästa fas i livet utan en massa tungt bagage. Det är väl det milstolpar är till för. Här ska man stanna upp, rasta lite för att sedan ta nya tag.


Nu när vi nått silvernivån får vi väl satsa på guld. 25 år till tillsammans, det kan vi kanske klara av. Det har ju gått bra de första 25 åren. Om 25 år är vi båda i åttioårsåldern så omöjligt är det ju inte. Frågan är om det blir någon motorcykeltur den dagen. Vi kanske får nöja oss med tårta då också.
Det är inte så ofta man se familjen Johansson så här uppklädd. Visst var vi stiliga på bröllopet.
Foto: Inga M Johansson, Silverbröllopstårta
Jan Jönsson tog bilden på familjen med min kamera

måndag 21 september 2009

Två bröllop


Det gick åt hela dagen för att hämta sig efter helgens fest och resor. Så blev hon gift till slut syrran. Hon fick sin drömprins. Det var en häftig vigselgudstjänst med nattvardgång, U2 och en mycket trevlig präst. Festen efteråt var också fantastisk. God mat som vi alla bidragit med till medelhavsbuffén. Roliga tal och framträdanden. Här kan ni hitta bröllopsbloggen: http://cs.gnossa.se/ Det är också så kul att träffa alla trevliga människor, släktingar som man inte ser varje dag och vänner. Man får träffa nya vänner också och nya släktingar. Både foten och resten av mig blev till slut lite trötta. Då var det skönt att åka tillbaka till hotellet och sova en stund.
Det bästa med hotell är deras frukostar. Det var väl inte den allra bästa hotellfrukosten jag ätit, men det mesta fanns där och jag behövde inte laga den. Det är skönt att bara gå och sätta sig med fulla tallrikar och muggar. Ingen disk att ta hand om heller. Det är inte lika roligt att laga mat till sig själv på dagarna. De andra är på jobbet och i skolan. Det är tur att svärfar kommer och går ut med hunden varje dag. Sedan fikar vi tillsammans alla tre. Takko vill också ha fika förstås.
Annars rullar dagarna på och det händer inte så mycket. Nu är stygnen borta från foten och jag linkar fram i min stora svarta klump till specialsko. Lite kortare sträckor går jag, men jag har inte varit uppe i skogen på snart tre veckor. Jag kan faktiskt köra bil en liten bit, så jag kan åka in till affären och handla. Men jag saknar elever och kollegor. Jag saknar arbetsuppgifterna också. Samtidigt kommer man väldigt fort bort från allt. Om två veckor upphör sjukskrivningen och jag ska jobba heltid igen. Det blir som att börja på nytt att komma tillbaka till skolan.
Imorgon ska jag fortsätta att ta det lugnt. Kanske baka en tårta tills maken kommer hem. Då ska vi fira silverbröllop. Det är faktiskt 25 år sedan jag själv stod brud. Jag har hört att det ska regna imorgon. Det kanske håller uppe så att vi kan ta en liten tur med motorcykeln. Det kallar vi att fira.
Foto: Inga M Johansson, Bröllop

onsdag 16 september 2009

Leva i tidlöshet



Tiden går. Hösten är här. Det får vi väl erkänna även om jag hörde på TV idag att det fortfarande är sommartemperaturer här i södra Sverige. Jag gillar hösten. Den innebär inte bara regn och rusk som många tycks tro. Den innebär ofta vackra soliga dagar när luften är hög och det känns skönt att leva. När de kalla, blåsiga och regniga dagarna kommer, kan man med gott samvete kura ihop sig i soffan med en god bok och en stor kopp te.




Ibland står tiden stilla. I varje fall känns det så. Det händer inte så mycket som styckar upp vår tid och får den att rusa fram i raketfart som den brukar. När man som jag just nu mest sitter hemma i soffan, läser lite, löser några korsord eller sudoku, kanske tar en fika, blir dagarna ganska långa. När jag jobbade, rusade tiden fram. Jag hann aldrig allt jag ville eller planerade. Nu lever jag nästan tidlöst.




Ta vara på den här tiden, säger de jag pratar med. Javisst, det vill jag också. Det är skönt att inte behöva stressa iväg till jobbet eller andra åtaganden. Jag kan hänvisa till mitt tillfälliga handikapp. Men ju mer tid man har till förfogande, desto lättare är det att skjuta på det man tänkt att göra. Ibland är det faktiskt bättre att ha lite ont om tid. Det är lätt att tänka att det där hinner jag imorgon.




Är det så här det ska bli sen, när man blir pensionär, undrar jag. Jag har ju några år kvar innan jag är där. Just nu vill jag inte sluta. jag ska gärna lämna plats åt yngre förmågor, men inte än. Jobbet är både roligt och inspirerande. Det kan vara krävande också, men det är kanske därför som man känner att det man gör är värt något. Det jag gör, gör skillnad för någon. Det är väl också därför man orkar engagera sig på fritiden. Det finns de som behöver min insats.




Alla behöver känna oss behövda. Det måste vara oerhört jobbigt att känna sig överflödig. Det är också förödande för självkänslan att ingen frågar efter en. Jag har som tur är de som ringer och frågar hur jag har det och som håller mig någorlunda uppdaterad.




Jag tänker i alla fall ägna min tid åt att försöka bli lite visare. Därför har jag börjat läsa Stefan Einhorns senaste bok "Vägar till visdom". Jag har läst hans tidigare böcker med stor behållning och räknar med att denna också har mycket att ge. Den nya boken är den sista delen i en serie om fyra böcker som handlar om människans uppgift i världen. Han sammanfattar redan i boken "Den sjunde dagen" vår uppgift med fyra ord: sanningssökande, etik, kärlek och visdom. Tidigare har han skrivit om de tre första orden. Nu har han kommit till visdomen. Jag tror att han har rätt i att visdom är en egenskap som man kan utveckla. Jag ser fram emot att läsa vad han har att säga om hur man kan bli visare.




I en del biblar med den nya översättningen finns även de apokryfiska böckerna med. Där finns en bok som heter Salomos vishet. I den kan man också läsa om hur man blir vis. "Må nu Gud hjälpa mig att klä min insikt i ord och göra mina tankar värdiga hans gåvor. Ty han är vägvisaren till visheten, och det är han som leder de visa rätt." (Salomos vishet 7:15) Där beskrivs också hur visheten är: förnuftig, klarsynt, lättrörlig, skarpsinnig, okränkbar, vän till det goda, oemotståndlig, välgörande, människovänlig, fast, orubblig, med uppsikt över allt. Det här är några ord som beskriver vishet. Vem vill inte vara sådan? Vem vill inte vara vis? Jag tror att för att kunna bli vis behöver man också de andra tre. Man behöver också söka sanningen, leva etiskt och älska sina medmänniskor. Världen behöver mer visdom och mindre dårskap. Den är nog en tidlös sanning.




Foto: Inga M Johansson, Rönnbär i solen

fredag 11 september 2009

Det är viktigare att vilja än att kunna


Nu blommar mina fuchsior med sina hängande klockor i olika färger ofta i olika röda nyanser eller vita, rosa och lila. Det svenska namnet på fuchsian är blodsdoppe. Det låter lite otäckare. Jag vet inte hur mycket blod som droppade vid min operation. Det kom några droppar ur bandaget några timmar efteråt. Men det mesta av blodet har jag trots allt fått behålla. Visst har jag fortfarande ont efter en vecka, men jag märker att foten håller på att läka. Idag fick jag besök av några kollegor som kom hit och fikade "after work". Det var roligt att höra lite om vad som händer på jobbet. Man hamnar snabbt vid sidan om.

I mitt förra inlägg skrev jag om att vilja mycket men inte alltid kunna. Många människor får inte allt de vill eller drömmer om därför att deras önskningar inte är realistiska. Men det finns också människor som kan men inte vill. För en del kanske det handlar om att de inte vill, men för andra handlar det om att de inte tror att de kan och därför inte vill pröva. Jag har funderat rätt mycket på det här i höst.


Både på jobbet i skolan och på fritiden i föreningslivet efterlyser vi ibland folk som vill ställa upp och göra vissa insatser. Nästan alltid är det de som redan är engagerade som tar på sig fler uppgifter. Samtidigt vet man att det finns många som aldrig frivilligt anmäler sig för en uppgift men som mycket väl både skulle kunna klara av uppgiften och har tid för den. Behoven finns, men varför ställer de inte upp? Är det för att de inte ser behoven? Det tror jag inte att det är i de flesta fallen. Är det för att de inte tror sig klara av det? Beror det alltså på dåligt självförtroende? Eller kan det vara så att en del är så vana vid att bli "krusade"? Vill de få en personlig förfrågan? För då vet de att någon i alla fall tror att de kan. Är det ett sätt att stärka sitt självförtroende?


Jag tror att vi oftast kan mycket mer än vi tror. Jag tror också att det är viktigare att ha rätt inställning än att ha rätt kunskap eller rätt erfarenhet. Det är viktigare att vilja än att kunna. Det är lättare att lära sig göra saker som man inte gjort förut än att förändra sin negativa och ovilliga attityd. I vår församling finns det många fler som skulle kunna hjälpa till med många både stora och små uppgifter. Ibland tror jag att det finns en "kruskultur" hos oss. Man måste alltid bli trugad innan man åtar sig uppdrag. Det är jobbigt för dem som ska ordna folk till olika uppdrag. Man kan tröttna på att alltid behöva övertala någon. Det kanske slutar med att man hellre gör saken själv fast man egentligen inte har varken tid eller ork. På det här sättet kör vi slut på de engagerade och villiga personerna. Så är det nog inte bara hos oss. Många församlingar och föreningar har svårt att hitta folk till olika poster.


Vi som tror på Jesus borde kanske tänka lite mer på vad det var han frågade människor han mötte? Han frågade aldrig om de kunde göra si eller så. Men ofta frågade han "Vill du...? Det viktigaste för Jesus var att de ville inte att de kunde. Om vi vill följa honom, har vi rätt inställning och det räcker. För om inte vi kan allt, så kan han det. Eller så finns det andra som kan.


Jag tycker att det är dags att lägga av med "krusandet". Nästa gång vi hör en uppmaning att ställa upp på något, så tänker vi först efter om vi vill, sedan om vi har tid och om vi kan. Låt oss vara raka och ärliga mot varandra och mot oss själva. Ofta kan vi bara vi vill.

söndag 6 september 2009

Edelweiss, drömmar och visioner


Det finns en blomma som för alltid är förknippad med Österrike. Det är förstås Edelweiss, som besjöngs i Sound of Music. Eftersom jag har bott några år i Österrike, påminner den mig om den tiden. Jag ville gärna ha den i min trädgård. Nu blommar den på kullen bredvid dammen. Den lyser inte som solen, men den skimrar i silver som månen.
Ibland får man höra påståenden som "du kan bli/få vad som helst bara du vill". Jag har alltid haft svårt för sådana påståenden. De som inte får det de vill eller blir det de önskar då, ville de inte tillräckligt mycket? Eller var det någon annan som ville tvärtom? Det finns något utopiskt över dessa påståenden, en dröm som är på gränsen till ouppnåbar. En sådan dröm är väl "the American dream". För många har Amerika varit drömlandet, landet där man kan förverkliga sina drömmar, landet där man kan bli vad man vill. Många filmer "from over there" bygger på det temat, liksom böcker och TV-serier. Men jag tänker på dem som åkte dit med stora förhoppningar men som aldrig nådde sina drömmars uppfyllelse. De var säkert många fler. De kanske fick ett bättre liv än förut, men inte blev det som i drömmarna. Hade de misslyckats då? var de inte tillräckligt ambitiösa, ville de inte tillräckligt mycket?


Många ungdomar idag sätter upp stora mål, har drömmar om att nå långt både inom idrottens värld och inom andra områden. De allra flesta kommer inte att nå sina mål. Var det för att de inte ville tillräckligt mycket eller för att de inte kämpade tillräckligt mycket? Nej, man kan vilja hur mycket som helst och kämpa till sista blodsdroppen utan att nå sitt mål om målet inte är realistiskt. Då är det inte fel på viljan eller kämpaglöden, då är det fel på målet.


Ska man då inte ha drömmar och ambitioner? Självklart ska man ha det. Men det gäller att balansera dem med en realistisk blick både på sig själv och på den värld vi lever i. Detta gäller i skolan såväl som i övriga världen. Jag menar att vi ibland inte har realistiska mål för vår verksamhet i skolan. Vi ska utmanas att jobba mot visioner som ibland har mer karaktären av drömmar än visioner. En och annan kommer alltid att klara av att nå dit. Men det är alltid de svagaste, de med sämst förutsättningar som drabbas värst, om målen inte är realistiska. Nu när man jobbar med en ny läroplan och nya kursplaner, hoppas jag att man kan formulera mål som är verklighetsförankrade.


Det finns andra närbesläktade påståenden som jag också känner mig tveksam till. Ett sådant är : "Om du bara tror kan du bli frisk/framgångsrik/lycklig ". När trosrörelsen dök upp, var det många som uttryckte sig på det sättet. Man citerade bibelord som "bed så skall du få" eller "allt är möjligt för den som tror". Många lyssnade och litade på de som sa "bara du tror tillräckligt mycket så..." För en del kanske det blev så som de bad om, men jag tror att för de flesta förändrades inte situationen särskilt mycket. Var det för att de inte trodde tillräckligt starkt eller inte ville tillräckligt mycket? Nej, jag tror inte att det hänger på hur stark vår tro är eller hur mycket vi vill något. När Jesus uppmanar oss att be, är det inte bara för att vi ska få det vi vill. jag tolkar bibelordet som att det handlar om att ha en öppen attityd till livet. Om vi inte ber om något kommer vi inte heller att få något. Om vi inte söker, kommer vi inte att finna något. Om vi inte tror på Jesus, kommer vi inte att uppleva ett möte med honom. Allt är möjligt för den som har ett öppet sinne.


"Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dören öppnas." (Matt 7:7-8)

Glöm inte att bulta på många dörrar idag.


fredag 4 september 2009

Stackars Takko

Det är synd om min hund Takko just nu. Han är van vid att gå på en morgonpromenad och en lång kvällstur i skogen. Det blir inget av det just nu. Med lite övertalning kanske övriga familjemedlemmar kan ta med honom på en liten runda. Det är bara svärfar man kan lita på. Han kommer ut hit till oss och tar med honom på lunchpromenaden som han brukar göra när jag jobbar.

Ute blåser det och regnar. Så idag har jag inte längtat ut lika mycket som annars. Jag har mest legat på soffan och läst en bra bok. Höst, regn, böcker och en stor kopp te. Det hör ihop. Jag gillar hösten. Jag är en höstmänniska. Boken jag läser heter "Evolutionens gud" av Francis S Collins. Collins ledde projektet att kartlägga människans genom. Han var ateist med blev troende kristen. I boken berättar han om sin resa och sin tro på en aktiv gud som skapade människan genom evolutionära processer. Den är intressant inte minst för oss som har lite svårt för de "militanta" kreationisterna.

Det enda positiva ur Takkos synvinkel är väl att matte är hemma hela tiden nu. Fast hon vill ju inte leka lika mycket som innan. Kasta boll går ju bra en stund. Idag har jag gått runt här lite inomhus, kanske lite för mycket. Foten känns lite svullen och ömmande ikväll. Annars mår jag oförskämt bra efter operationen. Det har hänt att jag börjat fundera på om jag inte kan börja jobba lite tidigare, men efter en stund på benen inser jag att det nog finns en anledning till sjukskrivningen. I dagsläget skulle jag inte klara av att stå och gå så mycket som jag gör i mitt jobb. För att inte tala om trapporna. Nu gäller det att planera vad man behöver innan man linkar uppför trappan till sovrummet. För övrigt planerar jag inte min dag så mycket.

Foto: Inga M Johansson, Stackars Takko

torsdag 3 september 2009

Det nya skomodet

Nu är det klart. Jag är hemma igen. Efter lite drygt ett dygn sitter jag här hemma vid datorn igen. Operationen har gått över förväntan bra och jag har inte haft alls så ont som jag trodde att jag skulle få. Men man kanske inte ska ropa hej...


Jag kom in vid 11-tiden igår och ett par timmar senare satte läkaren kniven i mig. Jag slapp ryggbedövningen som jag varit lite orolig för. I stället lade de en blockad i knävecket så att bara nedre delen av benet blev bedövad. Jag kunde känna beröringen men ingen smärta.


Operationen tog ungefär en timme. Efter ytterligare ett par timmar var jag uppe på avdelningen. Jag fick eget rum för den andra sängen var tom. När jag blivit sövd, har jag varit yr, mått illa och haft fruktansvärd huvudvärk. Nu mådde jag hur bra som helst. Bedövningen höll i sig nästan 15 timmar. Jag kunde äta kvällsmat, hoppa ut på toa, titta på TV, läsa och lösa korsord. När befövningen väl släppte, kom ju smärtan men inte alls så kraftigt som jag förväntade mig. Tabletterna jag fick hjälpte.


Idag har jag fått en ny sko av senaste hallux valgus-mode, som jag ska bära i fem veckor. Den gör att jag kan stödja lite på hälen. Inte världens vackraste men kanske funktionell. Tillsammans med kryckorna tar jag mig fram riktigt bra. Jag tränade lite på rummet och i trappan. Innan jag åkte hem åt jag lunch, fisk med spenat och potatismos. Man vet ju inte när man kan fixa sig lite mat nästa gång.
Hunden blev förstås överlycklig när jag kom hem igen. Det blir han alltid. Det kvittar om jag varit borta en timme eller en vecka. Han blir lika glad i vilket fall som helst.
Nu får jag ta mina tabletter och sprutor och hoppas att värken avtar mer och mer så att jag kan röra lite mer på mig. För närvarande känns sängen väldigt lockande.
"Jag lade mig och somnade, jag vaknade igen, ty Herren håller mig uppe." (Ps 3:6)
Foto: Inga M Johansson, Bandage och Nytt skomode

onsdag 2 september 2009

Nu är det dags!

Om några timmar är det dags. Jag sitter här hemma renskrubbad och väntar på skjuts in till sjukhuset. Lite pirrigt känns det i magen. Annars kurrar den mest eftersom jag inte får äta något innan operationen. Ett glas vatten, en espresso och tre Alvedon är inte precis vad jag brukar äta till frukost.



I morse var jag ute på den sista skogspromenaden på ett bra tag. jag kommer att sakna mina rundor med hunden. Nu blir det andra som får ta över det uppdraget. jag får vara glad om jag så småningom orkar hoppa runt lite i trädgården. Jag kan glädja mig åt att det blommar så vackert i trädgården på hösten.



Det kändes konstigt igår när jag gick hem från jobbet. Jag ska inte gå dit på flera veckor. Eleverna och kollegorna sa hejdå och önskade lycka till. Min vikarie hade fått allt material och det var nog lika nervöst för henne som för mig. Det känns skönt att vikarien är en utbildad lärare, som kommer från Forsheda och känner många av barnen. Hon har gjort en del praktik hos oss under sin utbildning. Jag önskar henne lycka till. Nu släpper jag skolan för ett tag.



Igår kväll var jag på styrelsemöte i Missionskyrkan. Vi samtalade om många saker som berör församlingen, men vi fick också be för församlingen och för medlemmar som hamnat på sjukhuset eller i andra svåra situationer. Det känns tryggt att veta att det finns många tänker på en och ber för en när man ska vara med om sådana här lägen. Jag får vara del av en gemenskap där man bryr sig om varandra. I vår vision uttrycker vi det som att "vi vill vara en glädjefull gemenskap för alla åldrar". Det får vi visa genom att ha omsorg om varandra på många olika sätt.



Väskan är packad och min chaufför dyker upp när som helst. jag får säga till mig själv samma sak som Christoffer Robin sade till Nalle Puh: "Kom ihåg: Du är modigare än du vet, starkare än du tror och klokare än du förstår!"

Så här ser foten ut just nu. Snart kommer den att se helt annorlunda ut. Jag kommer att rapportera läget när jag kommer hem.

Foto: Inga M Johansson, Hallux valgus