torsdag 15 april 2010

Höghöjdsjobb och gräsrotsstudier


Veckan började inte så bra för min del. Jag vaknade på måndag morgon med feber och så småningom satte den värsta huvudvärk jag haft på flera år igång att dunka och slamra i huvudet på mig. Inga tabletter hjälpte. Åtminstone inte sådana som jag kan tänka mig att stoppa i mig. Därför har jag inte haft ork att blogga eller göra något annat vid datorn heller.

Det fortsatte hela dagen och nästa dag med fast dunkandet var lite svagare. Det tur man har underbara kollegor som håller ställningarna. Tredje dagen, igår, gick jag till jobbet trots mindre rester av huvudvärken var kvar. Jag överlevde dagen, men var nog inte så inspirerande och kreativ som lärare. Så på eftermiddagen när jag kom hem slutade plötsligt dunkandet. Vilken lättnad! Jag kunde till och med åka på tjejträff på kvällen. Lite trött var jag, kanske lite tystare än vanligt, men det är roligt och upplyftande att träffas. Idag känns livet helt OK. Jag är tillbaka på banan igen. Jag kan återuppta bloggandet och andra aktiviteter. Jag har saknat det.

Hela tiden medan dunkandet pågick sken solen och det var helt underbart ute. Inte kunde jag njuta av den. Solen var en fiende. Under täcket fick jag gömma mig när det var som värst. Solglasögonen åkte på inomhus. En ljusskygg individ var vad jag var. Idag däremot har jag därför njutit av solen och den härliga vårluften. Det var skönt att vara ute och rastvakta.

I eftermiddag gick jag sedan min stora hundrunda och en sväng upp på kullen för att titta på blåsippsfältet. Nu lyser det klarblått i stora fält bland eklöven på kullen. Nu är de blå sipporna som finast. När vi flyttade hit för snart 20 år sedan, fanns det några stånd med blåsippor. Nu har de spridit sig så att det lyser blått överallt. Myrorna hjälper till att flytta fröna.

Vitsipporna har också tittat upp. Det var bara några som börjat öppna sina kronblad men bara lite. Solen lockar dem och allt går så fort. Igår såg jag inte en enda. Idag hittade jag plötligt flera stycken. Bara man dyker ner på gräsrotsnivå så finns de vita vårtecknen där. Snart kommer backarna och hagarna att lysa vitt igen. Den här gången är det inte snön som lyser.

Inspirerad av mina fynd gick jag en runda i trädgården. På södergaveln hade det hänt massor. De röda backsipporna visade färg. De blå har jag på ett annat ställe där de kommer lite senare. Knoppar fanns det men inga utslagna. Vintergäcken, som jag trodde dött ut, kom nu. Det är så dags nu. Skönt att någon planta överlevt.

Det är hög tid att gå ut och städa i trädgården. Jag brukar inte städa så mycket på hösten. Det är nu inspirationen är större och vinterståndarna tycker jag är vackra. Men nu kommer de nya skotten och det är dags att städa bort förra årets. Det ska visst bli kallare nu, men bara det inte ösregnar kan man säkert göra lite i helgen.

Maken vill inte heller ha regn. Han har tillbringat de senaste dagarna på hustaket. Det regnade in i sovrummet i vintras. Det är dags att täta läckorna. Han plockade ner takpannorna. Därunder fanns ett gammal spåntak från hedenhös som inte höll så tätt. Nu måste vi ersätta det med nya brädor och takpapp innan takpannorna kan få flytta hem igen. Till och med jag var uppe på taket idag för att hålla en vindskiva medan han spikade fast den. Det gick bra så länge jag inte tittade neråt. Jag tog mig ner också. Det är värre än att ta sig upp. Höghöjdsarbete är inte min grej.

Jag förstår att höga höjder kan vara både lockande och avskräckande på samma gång. Utsikten kittlar äventyrssinnet. Samtidigt ryggar man för de svindlande djupen. I bibeln kan man läsa om flera bergsbestigningar. Jag tänker på Mose som klättrade upp på flera berg. Han fick möta Gud där. Det fick andra profeter också göra till exempel Elia. Jesus tog med sig några av sina lärjungar upp på ett högt berg som brukar kallas förklaringsberget. Det var där han visade för dem vem han verkligen är. Det kanske inte var så konstigt att Petrus gärna ville stanna kvar där. Men efter berget kommer dalen. Efter de underbara upplevelserna kommer vardagen. Så är det för alla. Då gäller det bara att komma ihåg att Jesus inte stannade kvar på berget. Han följde med ner i dalen igen. Han gick så djupt man kan komma, ner till dödsriket. När vardagen blir grå och trist, behöver vi påminna varandra om att Jesus följer med oss varje dag, de ljusa som de mörka, de grå som de klara. "Jag är med er alla dagar till tidens slut." (Matt 28:20)

2 kommentarer:

  1. Nej, usch, för höga höjder. Två tre meter över marken är vad jag klarar. Fast ibland måste man lite högre, och då känner man sig stolt när man fixat det.
    Härliga blåsippor! Hade tänkt mej till Rångedala och njuta av de blåa hagarna i morrn, men det är tveksamt om vädret lockar sipporna att slå ut sina blå. I så fall får resan anstå.
    Har inte sett några vitsippor än, men de kommer så småningom och det är ju så vackert när hela områden lyser vita.
    Tur att huvudvärken försvann, det lät inte roligt alls. Ha en bra helg!

    SvaraRadera
  2. Skönt att huvudvärken gett med sig, det är jobbigt att ha ett dunkande huvud och man blir så trött av det. Blåsippor har vi inga kvar här, de har utrotats av lantbruket. De är fina, men min personliga favvo är trots det, vitsipporna, det är så vackert när det blir hav av vitt överallt. Men lite nedstämd blev jag när jag för några år sedan fick höra att det är på grund av försurningen som det exploderat med vitsippor. Hmm...då fick jag en tankeställare om att de inte enbart är där för att glädja oss...

    SvaraRadera