Sommarvärme och konfirmation

Det är här på soldäcket man ska tillbringa en solig helg med en trevlig bok i handen och något kallt att dricka på betongbordet. Jag brukar inte uppskatta gassande sol någon längre stund. Det ger mig bara huvudvärk. Då tar jag mina grejer och flyttar upp på verandan till min hängande stol. Men just nu är den nedplockad eftersom jag håller på att måla verandan. När skuggan smyger fram är det också skönt att ligga här och läsa eller lösa ett korsord eller sudoku.

Som många andra har vi annars varit på konfirmation den här dagen. Det var den yngste bland syskonbarnen som konfirmerades så nästan hela släkten var där. Förr blev man ju vuxen när man konfirmerats. Så är det väl inte riktigt idag, men det är ett steg vidare på vägen till vuxenlivet. Om man slår upp ordet "konfirmera" hittar man att det betyder "bekräfta". När man konfirmeras, bekräftar man sitt dop, sin kristna tro. På sätt och vis kan man säga att man kan konfirmera sin tro många gånger under åren man lever. Varje gång man berättar om den, bekräftar man den. Att bekänna sin tro är viktigt, inte för andras skull enbart, utan också för oss själva. Vi växer och mognar, när vi vågar stå upp för det vi tror på. "Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning." (Rom 10:9-10) Det kanske är därför som konfirmationen förr betydde mycket för så många. Idag verkar många konfirmera sig mest för att få presenter. Förhoppningsvis har de bra ledare så att de får med sig något viktigare än bara presenter ut i livet.

Många aktiviteter och projekt går mot sitt slut. Imorgon är det sista scoutmötet för terminen förutom scoutlägret om några veckor. Om en vecka är det sista träffen på min kurs vid Växjö universitet. I skolan är det mycket som ska avslutas. Men det är många andra projekt på gång i stället. Vi renoverar köket. Än har vi inte kommit fram till min del av jobbet. Jag brukar ta vid när det är dags för färg och tapeter. Och så städningen och "piffet" förstås. Just nu målar jag verandan, rensar ogräs och planterar växter. Jag har inte börjat gräva om min perennrabatt på södergaveln, men nu är det hög tid för det också. Jag har växter som behöver få en plats där. Det betyder att en del andra måste flytta på sig.

Det finns så många roliga saker att göra. Jag vill gärna fortsätta att gjuta mina betongkrukor och jag behöver ett antal till mina fuchsior. De har fått flytta ut ur växthuset den här helgen. Hur ska jag hinna med allt? Det är väl som vanligt genom att ta en sak i taget. Varje vandrig börjar med ett steg.

Jag har inte glömt bort mor den här dagen. Som vanligt fick hon en stor bukett liljekonvaljer. Takko och jag plockade dem i morse. Här är han i liljekonvaljhavet på vår kulle. Själv har jag inte blivit firad så mycket, men äldste sonen sa grattis när vi pratades vid. Just nu ser jag fram emot att han kommer hem från Skåne om ungefär en vecka.

Hagtorn och Akvileja

Nu är vi inne i vårens sista dagar innan sommaren tar över. Sköna maj går över ljuva juni. jag går en runda i trädgården och kollar in vad som behöver göras efter de senaste dagarnas hårda vindar. Då upptäcker jag hagtornens små röda "rosor", de blå bollarna av allium, de purpusvarta aklejorna och de vita. jag förundras över hur vackert det är med pion och iris. båfa blommar över ganska fort och sedan är de inte så vackra längre. Men just nu är de underbara. Detta måste dokumenteras. Det blir en liten "film".

På söndag är det mors dag med blommor till alla mödrar. Det är konfirmationstider. Snart går vi till skolavslutningen i en blomstersmyckad kyrka. Det finns nog ingen tid på året som är så förknippad med blommor.

Det är också pingst den kommande helgen, hänryckningens tid. Det var på pingstdagen som Hjälparen kom, den helige Ande. Jessaja skriver om hur öde landet skulle vara ända ..."ande från ovan utgjuts över oss. Då skall öknen bli till en trädgård och trädgårdar räknas som skog. Rätten skall bo i öknen, rättfärdighet i trädgården. Rättfärdighetens verk är fred och välstånd, dess frukt beständig ro och trygghet." (Jes 32:15-17) Det är också församlingens födelsedag som vi firar. jag ska fira den här helgen. Det bli både 50-årsfest och konfirmation.Däremellan tänker jag njuta av det utlovade vackra vädret och naturens under.

Rapport från Nova Vallis

Året är 1143. Några munkar har precis anlänt till Nova Vallis från cistercienserklostret i Clara Vallis för att grunda ett nytt kloster. 866 år senare anlände 100 fjärdeklassare och deras lärare.

Idag har vi varit på medeltidsdag i Nydala. Alla fjärdeklassare i kommunen har den här veckan fått besöka den anrika platsen där det en gång i tiden fanns ett kloster. Vi fick en härlig och rolig dag tillsammans. Vädret var omväxlande, lite korta skurar av regn och hagel, blåst och solsken, men humöret var på topp. Alla elever hade sytt kläder och tillverkat svärd och andra attiraljer på slöjden. Alla vuxna var klädda i medeltidskläder. På bilden kan ni se mig i min utstyrsel.

Under dagen har vi fått pröva på att smida, tova, tillverka en pengapung och slunga band. Vi har smakat på medeltidssoppa, lekt och dansat, lärt oss mer om Bernhard av Clairvaux och cistercienserna, blivit guidade i medeltidskyrkan. Vi har provat att sitta i stupstocken. Sist men inte minst har vi upplevt en gycklarföreställning innan vi återvände hemåt med bussarna. Det är roligt att kommunen har satsat på en sådan upplevelsedag för alla fyror. Hoppas den återkommer nästa år och inte bliv bortsparad i dessa kärva tider.

För ett år sedan skrevs det mycket i tidningarna om att munkarna skulle återvända till Nydala. De var också här på ett kort besök. Nu undrar alla när de kommer tillbaka för att bo här mer permanent. Det visade sig att det var svårare än man trodde eftersom flera av dem kommer från Vietnam och inte får utresetillstånd. Vi svenskar har nog svårt att förstå hur det är att leva i ett land utan den frihet som vi har. Vi har mycket att vara tacksamma för. Många elever var nog glada över att de lever nu och inte på 1100-talet.

Vi kallar medeltiden för mörk, men det fanns mycket som var ljust då också och idag finns många mörka saker. Alla tider har både sina mörka och ljusa sidor. På samma sätt är det med oss människor. Vi har både mörka och ljusa sidor. Vi får aldrig sluta att se de goda sidorna i allt som verkar vara ont och destruktivt. Samtidigt får vi aldrig acceptera och låta den mörka och onda sidan ta över. Allt destruktivt och negativt måste vi bekämpa i världen, i samhället, i skolan, i kyrkan, i oss själva. Då kanske vi en dag kan instämma i Paulus ord: "Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron." (2 Tim 4:7)
Foto: Inga M Johansson

WANTED!

WANTED! Vi känner igen ordet från affischer gärna med westernstuk. Vi bor ju i trakterna av High Chaparall så vi ser en och annan i cowboyhatt och boots. Vi brukar åka dit ibland, men inte varje år, trots att vi som ortsbor går in gratis. Det är inte alltid lokala attraktioner uppskattas av lokalbefolkningen. Jag tror att somliga fortfarande ser stället som ett enda stort svartbygge. Det är det inte längre. Stället har utvecklats och gillar man pangpang eller har barn i lämplig ålder ska man absolut såka dit åtminstone en gång. Däremot förstår jag inte de som tillbringar hela sommaren där i en husvagn på campingen. Men det kanske beror på att jag inte är så förtjust i husvagnar. jag är mer en tältmänniska så scout som jag är.

WANTED! Att vara efterlyst låter inte så positivt. Man efterlyser brottslingar eller försvunna personer. Brottslingarna kanske har ett pris på sitt huvud. Andra söks av familj eller vänner därför att de saknas. Det är sådana människor som gör andra oroliga av olika anledningar.

WANTED! Jag har hittills inte haft några problem med att jag bloggar. Det finns de som har fått det. Men jag skriver väl inte så ofta om några kontroversiella saker. Det händer att mina kollegor och jag höjer rösten. Det gjorde vi för ett tag sedan. Vi skickade en skrivelse till politikerna i BUN med anledning av alla nedskärningar på skolans område. Vi är faktiskt allvarligt oroade inför nästa läsår. Det kommer att drabba barnen i vår verksamhet. Vi beskrev vilka konsekvenser som vi befarar att det ska bli. Nu har tidningarna fått tag på vår skrivelse. Den är ju offentlig. Värnamo Nyheter hade en liten blänkare häromdagen. Idag kunde man läsa lite mer i Finnveden nu. "Lärare protesterar mot nedskärningar", stod det på förstasidan. Det är bra att det uppmärksammas. Vi behöver höja rösten. Inte så mycket p g a att vi lärare drabbas utan därför att barnet drabbas. Vi får väl se vilken reaktion det blir på vårt utspel.

WANTED! Affischen med efterlysningen på mig själv har jag gjort på www.glassgiant.com. Där kan man enkelt göra efterlysningar. jag har tänk att göra affischer på mina elever. Vi har tagit roliga bilder på dem när de ser riktigt grymma ut. Nu ska vi bara hitta på några saftiga anledningar till efterlysningarna. Jag tänkte att de skulle få affischerna på skolavslutningsdagen. Säg inget till dem!

WANTED! ordet kan betyda något helt annat också, något mer positivt. You are wanted! Du är behövd! Alla vill vi väl vara behövda. Vi vill att det ska finnas någon som behöver oss. Därför kan det vara svårt när barnen växer upp och klarar sig själva. Ingen behöver oss längre. Jo, kanske de egna föräldrarna börjar bli gamla och behöver oss på ett annat sätt, som ibland kanske kan vara jobbigare. Det påminner oss om att vi själva blir gamla.

WANTED! Det är inte lika lätt att vara behövande som att vara behövd. Vi har alla behov. Det är inte alltid så lätt att säga till några andra att vi behöver dem. Det kan uppfattas som att vi har svagheter och brister. Ändå är vi alla skapade för gemenskap och ömsesidighet. Det är få som klarar ett liv i ensamhet. Vi vill höra ihop med andra människor. Vi vill höra hemma någonstans. Vi vill vara ett hem för någon annan människa.

Aposteln Johannes skriver: "Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus." För är det inte bara i familjen jag har ett hem. Jag har också ett hem i min församling. Jag behöver mina vänner och mina trossyskon där. Där är jag behövd.

Skogsstjärnan, havet och nåden

Nu har vi kommit hem efter en lång tur på motorcykeln. Vi åkte på småvägar ner mot kusten. Vi tog västra sidan om Bolmen över Unnaryd ner mot Simlångsdalen. Målet var Gullbrannagården. Där har det varit årskonferens för Svenska Alliansmissionen i helgen. Vi tänkte vara med på gudstjänsten som avslutade hela konferensen. Vi var ett stort gäng från Forsheda Missionsförsamling, men de andra åkte buss och tog nog de större vägarna dit.

Det var vackert längs vägarna. Jag såg många försommarblommor som prästkragar, käringtänder och smörblommor. Ginsten blommade för fullt. I bokskogarna blev det dunkelt och lite kallare i luften men där var en underbar grönska. På åkrarna såg jag harar och tofsvipor. Solen sken och inte en droppe regn kom det på oss. Det är precis så det ska vara.

Vi var framme fem i elva. Vi som hade tänkt dricka en kopp kaffe innan gudstjänsten började. "Skeppet" var fyllt till sista plats, så vi satte oss utanför på en bänk och plockade fram vårt kaffe. Tyvärr stängde de dörrarna så vi hörde ingenting. När kaffet var urdrucket, smet vi in igen lagom till pastorsordinationen. Dan, vår pastor, var en av dem som ordinerades till pastorer.

Missionsföreståndaren höll en intressant predikan. Den handlade om konferensens tema "Förundran". Vi kan förundra oss över Guds skapelse i naturen, över Guds nåd mot oss och över hans kallelse att tjäna varandra. Intessantast var punkten om nåden. "Nåden är som havet," står det på en sten vid Jan-Arvid Hellströms grav på Öckerö. Nåden omsluter oss precis som havet omsluter ön. Den sköljer över oss gång på gång som vågorna sköljer över stranden.

Gudstjänsten var lång. Därför var vi hungriga när vi kom ut därifrån. Som tur var fanns det lunch att köpa. Vi åt en god lax. Sedan åkte vi hemåt igen på krokiga småvägar. Maken kunde förstås inte låta bli att besöka ett "Braochha"-varuhus, så vi var inne på Jula i Halmstad innan vi styrde tillbaka mot Småland. Väl hemma var vi både trötta och möra i kroppen. Det märks att man blir äldre. Jag har aldrig haft ont i knäna tidigare, rumpan men inte knäna. Det blev en liten vilopaus i soffan innan hunden fick sin kvällspromenad.

Det är vackert i våra skogar också. Jag hittade skogsstjärnor som blommade. De är så vackra. De är väl skogens svar på himlens stjärnor. Stjärnor påminner oss också om Guds oändliga nåd.

Foto: Inga M Johansson, Jag och hojen, Skogstjärnan

Kökstankar

Ett kök är lite av hemmets hjärta. Det är där mycket händer. Nu när vi inte har något riktigt kök, märker vi hur mycket man kan sakna det. Än så länge river vi mest. Ut med alla skåp, ut med det hatade laminatgolvet. Ner med lappverket av masonit och tretex som föreställt väggar.Det blir mycket som samlas ute på gården innan det körs iväg till tippen, förlåt återvinningsanläggningen, eller eldas upp. En del hamnar ute i ladugården, där vi samlar "braochhagrejor".

I fredags kom vårt nya fönster, som vi beställde för någon månads sedan. Det gamla fönstret åkte ut. Det blev ett tomt hål i väggen. Genom hålet skymtade grönskan utanför. In kom det nya lite mindre fönstret. Det blev så fint. Där ska vi stå innanför fönstret och titta på den fantastiska utsikten medan vi diskar. Än är det långt dit, men en vacker dag är vi där.

När de gamla masonitskivorna och tretexskivorna rivits ut, träder de gamla timmerväggarna fram. Vårt hus har nog stått här i 130 år och innan det stod det på en annan plats. Det flyttades hit vid skiftet på 1800-talet. Vilka vackra väggar trots att de är grovt tillyxade, tätade med mossa, mörka av ålder. Vi hittade säkert tio olika tapeter, blommiga, randiga, stänkmålade. Den äldsta med blå medaljonger satt direkt på timmerväggen. Vilka vackra tapeter man hade förr. Funderar på vilken tapet som jag ska välja nu. Blått verkar funka bra. Flera av tapeterna gick i blått, även den sista som vi satt dit.

Ibland måste man skala av alla lager som lagts på under åren som gått för att komma in till kärnan, det vackra. Så kan det vara med köksväggar. Så kan det vara med själva livet. Vi lägger på oss lager efter lager, men bakom alla lagren finns vårt verkliga jag. Ibland behöver det komma fram. Förhoppningsvis är det lika stadigt som våra timmerväggar. Det kan vara grovt, men ändå vackert.

När allt skalats av, finns kärnan kvar, det viktigaste, det som har betydelse. För mig är det tre saker, som jag hittar i 1 Kor 13:13: "Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken." Tron ger mig en fast grund att stå på. Kärleken omfamnar mig som väggarna i ett hus. Hoppet ger mig tak över huvudet, ett glastak så att jag kan se himlen. Tro, hopp och kärlek ger mig ett hem.

Imorgon har vi tänkt ta ledigt och åka motorcykel ner till kusten.

Foto: Inga M Johansson, Avskalade timmerväggar, Tapetflagor

Vägen hem

Vägen hem kan vara en smal stig. Det här är min väg hem, när jag varit på min dagliga skogspromenad med hunden. Det är inte den väg jag tar med bilen, kanske med cykeln. Det finns en annan lite bredare grusväg fram till vår gård.

Det är knappt en månad mellan de båda bilderna på stigen. Det händer en hel del på några veckor så här års. På den första bilden ser man längre bort mellan trädstammarna. Man skymtar nästan vårt hus bakom kullen. På den andra bilden har grönskan tagit över både bland träden och på marken.

Jag tycker om att vandra längs stigar. Det är väl bra med motorvägar också, man kommer fort fram. Men man ser mer och upplever mer när man vandrar långsamt längs en stig. En motorväg vet man att vägverket har byggt där man snabbast tar sig fram mellan olika orter. En stig bygger man inte, den skapas av de människor eller djur som vandrar där. Om man inte går där på ett tag växer den igen. Naturen återtar utrymmet. Man kan se på vår stig att vi går där flera gånger varje dag.

Om många människor går samma stig, kan den också bli flerfilig. Jag kommer ihåg att på Kungsleden kunde man se både tre och fyra filer på sina ställen. Jag vandrade delar av den på 70-talet. Men på de mindre kända och mindre trafikerade lederna fanns bara en fil. Där fick man stiga åt sidan, när man mötte några andra vandrare.

Ibland kommer man till en korsning även på en stig. Då gäller det att välja rätt stig. Vi kommer till många vägkorsningar i livet. Vi ställs inför olika val hela tiden. Ibland väljer vi fel och vi får gå tillbaka tills vi hittar rätt väg igen. Om vi ska nå målet, måste vi välja rätt väg.

Någon har sagt: "Om du inte vet vart du är på väg, är det stor risk att du hamnar någon annanstans." Det kan vara skönt ibland att inte ha någon plan, bara strosa omkring, men man vet aldrig var man hamnar då. Vill man komma till en speciell plats, måste man följa vägen som leder till den platsen. Det gäller att vara målmedveten.

I skolan finns många mål, ibland tycker jag för många. För många mål skapar förvirring. Då är det bra att fokusera på ett mål i taget. Nu är det det här jag jobbar med. Jag brukar prata med eleverna om att fokusera. Jag brukar jämföra skolarbetet med en idrottstävling. Man vinner inte, om man inte är fokuserad. Det finns så mycket som stör runtomkring oss. Vi kan inte alltid hitta en tyst vrå utan störande moment. Därför behöver vi lära oss att fokusera på uppgiften vi har att utföra och att hitta lugnet inuti oss själva.

Så kan det vara här hemma också. Jag rusar runt och plockar lite här och dammar lite där. Sen ser jag en annan hög jag måste ta itu med. Jag sätter mig och sorterar tidningar. På så sätt blir jag aldrig klar med städningen. Därför brukar jag ta ett rum i taget och arbeta mig uppifrån och ner eller inifrån och ut. När jag kommer till köket, brukar maken ta över. Köket är hans städområde. Då kan jag nöjd sätta mig ner och pusta ut.

När man vandrar på okända stigar, kan man behöva en karta eller en vägvisare. För mig är bibeln en sådan hjälp att hitta rätt i livet. Där upptäcker jag ständigt nya stigar.

"Herre, lär mig dina vägar, visa mig dina stigar. Led mig i din sanning, lär mig, du som är min Gud, min räddare." (Ps 25:4-5)

Foto: Inga M Johansson, Vägen hem

Det lutar åt läger

Måndagar har vi UV-scoutsamling. Idag var det patrullmöte. Det var första gången med min nya patrull. Än så länge har patrullen inget namn. Den hette Fjärilen när de gick på Mini-UV, men de har inte bestämt sig för vad de ska heta nu. Det finns lika många förslag som scouter eller fler. Nästa gång ska vi bestämma oss.

Snart åker vi på scoutläger. Det blir första gången för mina scouter. Tidigare har de bara hälsat på. I år ska de vara med hela tiden. De ska sova i militärtält, laga mat över öppen eld (om vi inte får eldningsförbud), gå på spårning, vara med om lägerbål och andra samlingar. För en del blir det svårt att vara borta från mamma och pappa så länge. De längtar hem, men det går oftast över.

Jag minns mina första läger. Det var annorlunda då. Men det är fortfarande lika roligt med läger. Jag vet inte hur många läger jag varit med på. Det är i alla fall över trettio. Nästa år är det 50 år sedan jag började som scout. Det måste jag fira på något sätt.

Att vara scout är mer än en fritidssysselsättning en kväll i veckan. Det är en livsstil. Man lär sig hela tiden något nytt och utvecklas som person. Man får vara med i en gemenskap och lära sig umgås med andra. Man får lära sig att ta hand om sig själv och andra, vårda naturen och göra en insats. man får också möjlighet att lära sig mer om kristen tro och lära känna Jesus. För mig betydde det mycket. Det var som att hitta hem, när jag bestämde mig för att följa Jesus. Den tro jag hade då har bara blivit djupare med åren.

Jag vet att många inte delar min tro eller har samma positiva erfarenheter varken av scoutläger och kyrkan. Ofta var det inte kristendomen som var problemet utan människorna, de som kallar sig kristna. Så är det när människor möts. Vi kan stöta på människor som är omöjliga att stå ut med, men vi kan också möta de mest underbara människor. Jag har mött båda sorterna både i och utanför kyrkorna. Men min kristna tro är djupare än bara mänsklig gemenskap. Den handlar om gemenskap med Gud. Även om människor kan göra mig besviken med alla sina fel och brister, har jag aldrig blivit besviken på Gud. Han är en trogen vän vid min sida.

På alla sidor

Du omsluter mig på alla sidor.

Du finns bakom mig.

Alla mina misslyckanden

får jag lämna bakom mig.

Du ta hand om dem

och ser dem inte mer.

Du finns bredvid mig.

All min rädsla för människor omkring mig

och min oförmåga att visa medkänsla

får jag lämna till dig.

Du tar hadn om dem

och styrker mig genom din kärlek.

Du finns framför mig.

När min framtid känns okänd och mörk,

får jag lämna den i dina händer.

Du tar hand om den

och gör den ljus.

Du finns över mig.

Alla makter och krafter,

som försöker lura och fånga mig,

överlåter jag åt dig.

Du har vunnit seger

en gång för alla.

Du finns under mig.

När min väg känns ojämn och full av bekymmer,

får jag lämna min oro hos dig.

Du tar hand om mig

och fyller mig med frid.

Du finns i mig.

Alla mörka och onda tankar,

som vill fylla mig,

vill du driva bort från mitt sinne.

Du tar hand om mig

och fyller mig med glädje.

"Du omsluter mig på alla sidor

och håller mig i din hand."

Ps 139:5

Foto: Inga M Johansson, UV-märket, Lägermärken och I din hand

Familjen Johanssons fotbollsfantast

I vår familj finns det bara en som älskar fotboll. Det är inte jag. min relation till fotboll är ointresse. Jag har aldrig förstått tjusningen med detta spel. Det kanske beror på att jag inte fattar reglerna. För andra kanske det är meningen med livet. För mig är fotboll bara att springa fram och tillbaka och jaga en boll helt utan mening. Jag kanske inte är så förtjust i bollsporter över huvudtaget. Det beror nog på att jag inte är så bra på det själv. Jag gillade förstås volleyboll när jag gick på gymnasiet.

Tillbaka till familjen Johansson. Det finns en i familjen som gillar fotboll. Det upptäckte jag idag. Det är inte min man och inte mina pojkar. Det är min hund Takko. Han är en fyra år gammal parson russellterrier. Vi var ute i trädgården. I en korg hittade han en plastboll som jag köpt förra året. Jag hade tänkt klippa sönder den och gjuta betong i den men inte hunnit. Nu krafsade han på den och ville leka med den. Så jag gav den till honom och då började det roliga.

Han slängde sig över bollen och knuffade den framåt i rasande fart med nosen. För hans del borde det kanske heta nosboll och inte fotboll. Han tjöt av glädje. Så roligt har han inte haft på länge förstod jag. Vilken tråkig matte han måste ha. Plötsligt tog det slut. Bollen åkte in i syrenbuskaget. Matte fick rycka ut och ordna ett inkast på planen igen. Full fart över gräsmattan. Stor frustration när bollen fastnar mot trappan. Han kan inte ändra riktning på bollen. Det är bollen som ändrar riktning själv ibland. Takko bara knuffar den framåt och framåt där var trappan. Stopp i spelet igen. Så fortsatte det tills han var helt slut och tungan bara hängde på honom. Jag filmade honom med min lilla kamera. Här kan ni se en liten filmsnutt med fotbollsproffset Takko:

Hur slutade nu hela fotbollsäventyret? Jo, Takko bet lite för hårt i bollen som punkterades. Han ville fortfarande leka med den, men den rullade inte lika bra. Frustration. Jag lade undan bollen på en hylla. Men då blev han ännu mer frustrerad. Jag var tvungen att ge honom den igen. Nu ligger den här på golvet och Takko sover utmattad i sin korg. Kanske kan jag klippa sönder bollen med gott samvete och hälla betong i den som jag tänkt. Men först måste jag nog köpa en ny boll till Takko. kanske en läderkula till mitt lilla fotbollsproffs?

Som vanligt försöker jag hitta någon lärdom ur denna lilla händelse. Takko blev lycklig av att jaga en boll. Vad är det som gör mig lycklig? Är det saker eller upplevelser? Eller är det relationer? Någon har sagt: "Lycka är inte att göra vad man vill utan att vilja det man gör." Det är väl det som är hemligheten med lyckan. Den finns inte i det man jagar utan i det man har. Till sist en liten dikt:

Amatören

En sann amatör

är någon som älskar

det han gör.

Proffs måste inte alltid

gilla det de gör.

Vissa saker måste man göra ändå.

Det hör till jobbet.

Amatören kan välja.

Han kan avstå från det tråkiga

och välja det roliga.

Jag vill alltid vara

en amatör.

Kryddiga tankar och salt lakrits

Det finns nog delade meningar om vad som är livets krydda. När jag sökte på det uttrycket hittade jag på ståenden som att "dans är livets krydda" eller "variation är livets krydda". Annars har jag hört att barnbarn är livets krydda. Eller var det åldersdomens?

Anledningen till kryddtankarna är att jag försökte snygga till i min kryddgård i eftermiddag. Där finns pepparmynta och oregano, citronmeliss och olika sorters timjan, libbsticka och salvia, malört och isop, röd solhatt och vänderot som också kallas valeriana, temynta och fransk dragon. Gräslöken har vuxit till en jättestor rugge. Min rosmarin och basilikorna står än så länge kvar i mitt miniväxthus. Än vågar jag inte sätta ut dem. Persilja, dill och koriander har jag sått i en av mina bänkar. Lavendeln frodas på sitt håll. När jag tänker efter finns det så många underbara kryddörter.

Som ni kan se fanns det inte bara kryddor i örtagården. Ogräset hade smugit sig in. En del ogräs vill helst växa mitt i andra plantor. Det måste vara för att det ska bli så svårt som möjligt för oss att rensa bort det. Jag började i alla fall att försöka rensa. Det var då jag kände dofterna. När jag nuddade vid kryddörternas blad spred sig de mest fantastiska aromer omkring mig. Jag blev sugen på en kopp pepparmyntste eller ugnsrostade rotsaker med timjan eller salvia eller lavendelskorpor. Just då kändes det värt jobbet med att rensa och vattna.

Förra året odlade jag chilipeppar i krukor. En av dem, den starkaste av dem, Caribean red habanero, har jag t o m fått att överleva hela vintern inomhus i ett fönster. Den blommade tidigt. Jag tänkte att det blir väl inget av det, men tog trots allt fram en pensel och försökte hjälpa till med pollineringen. Nu finns det en liten, liten röd frukt. Ska bli spännande att se vad det kommer att bli av den. För ett tag sedan sådde jag nya chilipepparfrön bl a en ny svart sort. Förra veckan skolade jag om dem. En del står nu inomhus, men några satte jag ut i drivbänken. Det är spännande att vänta på resultatet.

På tal om örtagårdar, kan jag rekommendera några böcker. "Baneman i örtagård" av Ellis Peters. Jag vet inte om den finns att köpa, men biblioteket har den säkert. Vårt exemplar är tryckt 1983 och nästan sönderläst. Detta är den första boken i en serie om den läkekunnige munken Broder Cadfael som löser mordgåtor i1100-talets England. En helt underbar deckarserie!

En annan bok på tal om kryddor som jag kan rekommendera är Ylva Eggehorns bok om 16 kvinnor i bibeln. Den heter "Kryddad olja". Den berättar om starka kvinnor, som har fått betyda mycket.Önskar att jag kunde få vara kryddan i livet för någon.

Lite kryddor kan göra underverk för en annars ganska trist maträtt. En smörklick, en nypa flingsalt och lite dill eller persilja på potatisen förvandlar dem till en kulinarisk upplevelse. Dofter och smaker kan uppfattas så olika. En del gillar vi alla, men andra antingen älskar vi eller så hatar vi dem. Själv tycker jag mycket om salt lakrits. Det gör kanske inte du. Men du har säkert en egen favorit.

Prioritera mindre - välj mer

Alla har vi väl någon gång klagat på att vi inte hinner med det vi ska. Det finns för många uppgifter och för lite tid. Ibland får vi då höra att vi måste prioritera. Vi måste välja vad vi ska satsa vår tid på. Men då måste det finnas en möjlighet att välja bort. Så är det ju inte alltid - i varje fall inte i skolans värld. Allt måste göras på mindre tid. Eller mera ska göras på samma tid. Det är så tankarna går inför nästa läsår.

På UV-scouterna ikväll pratade vi också om val. Ibland vet vi vad som är rätt och fel och ändå gör vi ett felaktigt val. Det gäller att våga stå på sig, när andra försöker få oss att välja fel. Jag tycker bättre om ordet "välja" än ordet "prioritera". Välja känns mer positivt. När man prioriterar väljer man bort. Man skalar bort allt som inte är prioriterat. Det är som när man valde lag i skolan. De sista blev egentligen inte aktivt valda, de blev placerade. "Ni får resten."


Att välja är en aktiv handling. Det känns mer positivt att välja att t ex rensa ogräs än att prioritera det. Att prioritera det kan innebära att det var det minst tråkiga av ett antal saker. När man väljer det, har man valt bort andra saker för just det här. Skillnaden är kanske hårfin, men det känns som om det är en viss skillnad.


Idag valde jag att påta i trädgården i stället för att skriva en rapport om mitt arbete med rika problem. Jag vet att imorgon, eller någon annan dag den här veckan, måste jag ta itu med rapporten. Men idag valde jag att njuta av trädgårdsarbetet. Jag gjorde klart mina pionstöd. De blev jättebra. När jag tittade över mina krukor, upptäckte jag att några kornellgrenar, som jag stuckit ner som bågar, hade börjat grönska. Några hade dessutom fått tunna vita rötter. Jag flyttade över dem i andra krukor för att driva dem vidare. Det ska bli spännande att se om jag får nya buskar av dem. Jag fick låna en trädgårdstidning av min kollega. Där fanns ett underbart hjärta av myskmadra. jag önskar att mina plantor med myskmadra hade varit lite större. Då skulle jag gjort ett sådant.

Det börjar arta sig i trädgården. Det känns bra eftersom det blir rörigare och rörigare inuti huset. Idag åkte det gamla laminatgolvet i köket ut liksom det gamla kaklet. Snart kommer ett nytt golv att efterträda det gamla. Det blir ett randigt linoleumgolv. Men det är mycket arbete kvar.

I det gamla äppelträdet har jag hängt upp min skyddsängel. Andra har tomtar eller buddhafigurer i sina trädgårdar. En ängel passar mig bättre. Det är knappt man ser den, men det är så med änglar. De finns där, men man ser dem inte alltid. jag skapade min ängel förra sommaren av lite kycklingnät, pärlor och metalltråd. Under vintern hängde den under taket på verandan, men nu har den fått komma ut i trädgården igen.

Jag hittade en bön i en bok. Den passar att be som aftonbön eller när som helst under dagen. Den kan jag be när jag sitter i min hängande stol på verandan och bara tittar ut i trädgården. Då kan jag kanske ana att ängeln finns där.

Herre, kom till oss i nåd

och fördriv allt ont ifrån oss.

Låt dina heliga änglar bo hos oss.

och bevara oss i frid.

Genom Jesus Kristus, vår Herre

Amen

Foton: Inga M Johansson, Myskmadra, Äppelblom och Änglavakt

Trädgårdssafari

Nu blommar det gult även i Småland. Fast här är det inte raps utan maskrosor. När jag står under min nyflätade pilportal kan jag se ut över ängen med de gula blommorna. Men jag vet att snart kommer de har förvandlats till duniga fröbollar. Har jag otur, blåser det västliga vindar. Chansen är ganska stor. Det är från det hållet vindarna brukar komma.



Idag gick jag en runda i trädgården med kameran i handen. Det fanns så mycket att titta på. Både äppelblom och syrener är på väg att slå ut. Jordgubbarna riktar sina vita blommor mot solen. Några av mina rhododendron har också blommor.
Det går inte beskriva alla vackra blommor med ord. Titta i stället på min lilla film.

"Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i trädgården stod livets träd och trädet somger kunskap om gott och ont."

(1 Mos 2:9)

Ärtigt torn och korgar utan botten

För några år sedan var jag på min första pilflätningskurs och flätade mina första alster i pil. Det blev inte den enda kursen i ämnet. Idag var jag på en heldagskurs i Tuddabo tillsammans med några kollegor/vänner. Pil är ett underbart material att arbeta med. Det blir oftast bra och man kan känna sig nöjd med det man har gjort även om det inte ser ut som vår kursledare Carolines fantastiska konstverk. Det är så avkopplande att stå där bredvid varandra och fläta. Man pratar lite emellanåt, men mest bara är man medan alstren växer. Resultatet kan ni se på bilderna.

När jag kom hem var jag bara tvungen att göra i ordning rabatten och sätta dit ärttornet. Detta var mitt andra tornbygge. Det blev mycket bättre än det första. Man lär sig med tiden. Först fick jag fylla på nästan en hel säck jord i den f d avloppsbrunnen som numera är rabatt. Tidigare har jag haft liljor där men de har jag flyttat. Det kanske finns någon kvar, men det tycker inte jag gör något. Några påskliljor finns där också. Nu ska jag sätta luktärtor som ska få klättra i tornet.

Det andra projektet för dagen var en "korg utan botten". Den kallas så och kan användas som pionstöd eller stöd för andra växter. Pionerna vill ju gärna lägga sig ner. Stjälkarna orkar inte hålla de tunga blommorna uppe. Då är det bra med ett stöd. Dessutom är det vackert i rabatten. Jag gjorde ett stöd förra gången. Idag hann jag med ett stort och ett litet. Nu är det bara två av mina fem pioner som saknar stöd. Men jag köpte lite pil så att jag kan fläta två till hemma.

När jag åkte hem hade jag bilen full av pil. Flätpilen, som jag ska fläta pionstöd av, har jag lagt i blöt i ett badkar som står utomhus. Jag köpte också levande pil att plantera. Så fort jag hinner ska jag göra en portal. Den andra pilen jag köpte var trollpil. Den växer inte rakt upp som den vanliga pilen utan i en spiral ungefär som trollhassel. Den var riktigt läcker och ska få en plats i min trädgård så småningom.

Nu är jag trött och mina fötter värker. Det kändes skönt att komma hem igen och äta våfflor som de andra i familjen gräddat. De hade inte heller legat på latsidan idag. Nästan alla köksskåp var tömda och en del var utburna på gården. Vi har nämligen börjat renoveringen av vårt kök. Det enda jag saknade, när jag kom hem, var vatten så att jag kunde duscha. Det gick inte spola på toaletten heller, men det kunde man ju fixa med en hink vatten ur regntunnan. Duschvatten var värre att vara utan. Men maken har lovat att han ska fixa det i morgon.

Det är viktigt att ha stöd i livet inte bara för pioner. Vi människor behöver också stöd när livet blir tungt. De flesta av oss har familjer och ett socialt nätverk att falla tillbaka på. Men alla har inte det. Då är det viktigt att samhället kan ge stöd. Det bästa stödet är inte pengar eller andra materiella saker. Det bästa stödet vid kriser är ändå personliga medmänskliga kontakter. Det är lätt att tänka att det får någon annan göra. men någon annan kan vara just jag eller du. "Vi uppmanar er bröder: tala de oordentliga till rätta, uppmuntra de modfällda, stöd de svaga, ha tålamod med alla. Se till att ingen lönar ont med ont. Sträva alltid efter att göra gott, mot varandra och mot alla andra." (1 Tess 5:14-15)

I Sagan om ringen-trilogin, som jag älskar, får Frodo bära på en tung börda. Men vid sin sida har han en vän som inte sviker honom. Frågan är om han skulle ha klarat uppdraget utan Samwise Gambi. En del av vägen bar Sam både Frodo och hans börda. En sådan vän tror jag vi också vill vara. Jag har en egen Samwise Gambi hemma. Han har varit borta i flera veckor, men idag kom han tillbaka. Han kallas för det mesta Sammy och är vår stora hankatt. Vi blev glada när den "förlorade katten" kom hem även om vi fick plocka fästingar en bra stund. Han är en mycket trevlig vän som gärna kelar och buffar med oss.

Foton: Inga M Johansson, Ärtigt torn, Korg utan botten och Samwise Gambi alias Sammy

Stenen från Kreta

Nu är det ännu fler som får lämna sin anställningar. Jag var på styrelsemöte ikväll. Då hörde jag att det är fler i Forsheda som får gå ut i arbetslöshet imorgon. Visst har vi märkt av krisen. Eleverna blir oroliga, när föräldrarna varslas. En av mina elever har flyttat från orten. Det är fler människor som syns i affären eller på samhället på dagarna. man förstår att de inte har något arbete att gå till.

Samtidigt har vi hur mycket som helst att göra. Och mer lär vi få. Det blir neddragningar inom vår verksamhet också. Vi ska öka vår undervisningstid. Vi ska börja betala när vi äter pedagogisk måltid. Alla undrar hur mycket vi ska klara av att pressa in i vår arbetstid utan att kvaliteten på undervisningen försämras.

Egentligen tycker jag inte att ordet "arbetslös" beskriver situationen rätt. Arbete finns alltid, men allt arbete är inte avlönat. "Anställningslös" kan man däremot vara. Vilka ord man använder för att beskriva olika situationer speglar hur man ser på det. "Friställd" kan ju låta positivare än "arbetslös". Frihet är ju oftast något bra. Ändå kan det vara samma sak. När jag pratat med människor om detta, har jag märkt att för en del ser situationen nattsvart ut, medan andra ser arbetslösheten som ett mellanspel.

Jag kan bli väldigt irriterad på människor jag möter som bara kan se allt i svart. De klagar på allt och alla. Det går inte verkar vara deras motto. Det är inte min melodi. Jag sjunger hellre i dur än i moll. Jag är i grunden en positiv människa och extremt lösningsinriktad. När jag står inför förändringar, har jag märkt att jag hela tiden försöker hitta lösningar och möjligheter, där andra bara ser svårigheter. Livet förändras hela tiden och man kan inte alltid fortsätta som man har gjort. Jag kan tycka att det är skönt. Jag gör hellre nytt än använder "gammal skåpmat".Det är väl bra med återanvändning av material och metoder, men varje gång måste dessa anpassas och utvecklas till det nya tillfället och den nya målgruppen.

Ibland kan det vara skönt att få lämna jobbet för ett tag. Semester och sommarlov är något vi längtar efter just nu. Men då vet vi att vi har ett arbete att återvända till när ledigheten väl är över. Det är bara en "time-out". Den här sommaren kan bli svår för många, som inte har ett jobb att gå tillbaka till och kanske inte heller har råd att unna sig som kostar pengar. Jag slutar även denna gång med en dikt som jag skrev efter en resa till Kreta.

Stenen från Kreta

Jag plockade en sten

på stranden i Platanias.

Den var slät och mjuk,

slipad av medelhavets vågor.

Den har jag i min ficka

och varje gång jag stoppar ner handen där

blir jag påmind om

de långa promenaderna längs stranden

då vi inte gjorde mer än gick,

inte pratade mer än några ord då och då.

Där fann vi vila.

Där fann vi ro.

Där fann vi varandra.

Tillbaka i vardagen

blir det mesta som förut,

men stenen i fickan påminner mig om

att livet slipar av alla vassa kanter.

Livet går i vågor.

Livet finns i vågorna.

En dag sköljs jag upp på stranden,

slät och mjuk,

rundad av Tidens hav.

Då kan jag finna min plats

i någons utsträckta hand.

Där finner jag vila.

Där finner jag ro

i den store Mästarens hand.

Foto: Inga M Johanson, Takko tar time-out, Stenar från Kreta

Mångsidigt

Alla har vi både bra och dåliga dagar. Så har vädret också. idag var en mindre lyckad dag. Det regnade ihållande större delen av förmiddagen. Men det betydde inte att vi ställde in vår planerade cykeldag med klass 4. Det finns ju inget dåligt väder, bara dåliga kläder.

Mina kollegor började med en trafiklektion medan jag hade matte i klass 6. Fyrorna fick träna vänster- och högersvängar. Men efter fikarasten klädde vi på oss våra regnkläder och cyklade hem till mig. Cykelturen gick bra. Det var bara någon som inte hade regnkläder. Fast det var fler som kunde haft en tröja till och framför allt vantar.

Hemma hos mig gjorde vi inte så mycket. Vi hade planerat några lektioner, men de regnade inne. Det första jag gjorde var att tända en eld vid vår grillplats där vi kunde värma oss. Vi lekte tillsammans och åt hamburgare som skolans kök skickat med oss. Innan vi åkte hem utvärderade vi dagen "so far". Man kunde förväntat sig fler klagomål, men eleverna var positiva. På frågan om de lärt sig något, svarade en kille: "Jag har lärt mig att man kan ha roligt även om det regnar." Det kallar jag för positiv inställning.

Efter cykeldagen hade vi arbetslagsmöte och lärarkonferens. När jag åkte hem därifrån sken solen. Så kan det skifta i livet. Jag avslutar med en dikt om livets mångsidighet.

Mångsidigt

Vissa dagar vaknar jag

och livet känns härligt

Det sprotter av liv

både i tanken och fötterna

Andra dagar börjar med

en himmel som tonar i grått

Tanken är seg som kola

och benen tunga som bly

Men det är alla dessa dagar

som är livet

Både ljusa och mörka,

glada och gråa

påminner de om livets mångsidighet

Det finns många sidor av livet,

som jag inte har mött ännu

Det finns många oskrivna ark

i livets dagbok

Ändå vet jag att den sista dagen,

när den väl kommer,

bara är en språngbräda till ett annat liv,

ett liv med oändligt antal sidor

Foto: Takko blickar mot framtiden? av Inga M Johansson

Maskrostankar

Tänk om maskrosen hade varit svår att odla. Då tror jag att vi gärna hade odlat den i krukor och rabatter. Den är ju vacker om man tittar lite närmare på den. Vi kanske hade odlat den på stora fält för att äta de gröna bladen. En liten maskrossallad kanske hade ingått i vår lunch. Nu lämnar vi den gärna åt harar och rådjur.

Nu är det inte så att maskrosen är den där exklusiva växten som bara kunniga odlare har. Maskrosen sprider sig gärna. Den lyser solgul på alla betesvallar runt vår tomt. Det är klart att jag har den på tomten också. Bina älskar maskrosen. Nu har inte maken några bin, men för några år sedan hade han några kupor. Det blir fin honung på maskrosdraget. Många blommor får besök av bina. Så har de nytta av varandra. Blomman pollineras och bina får nektar att göra honung av.

Om man vill få bort maskrosorna ur gräsmattan, måste man slå av stjälken innan knoppen har slagit ut. Så fort den slagit ut är en insekt där och pollinerar. Och då är det kört. Även om man nyper av blomman, så bildas fröna. Och det går fort. Men visst är det vackert med ett helt fält fyllt av maskrosbollar, särskilt i motljus. Plötsligt kommer det en vindpust. Då släpper miljarder små frön taget och seglar iväg. Förhoppningsvis åt ett annat håll än min trädgård.

De där små fröna har en enorm livskraft. Bara de hittar en liten springa med jord så kan de gro och växa upp till nya plantor. De spränger sig igenom den hårda lerjorden, ja, till och med genom asfalten. Jag har plockat bort små plantor ur sprickorna i min betongtrappa. Det är inte konstigt att de fått ge namn åt dessa barn som överlever allt. Vi har säkert alla mött dem, de som växer upp till fantastiska människor trots alla odds.

Ibland är det våra förväntningar både på varandra och oss själva som begränsar oss. Vi tror inte att vi kan eller är tillräckligt kunniga, duktiga, vackra, nytttiga, modiga osv. Därför blir vi heller aldrig det. I varje fall inte i våra egna ögon. Vi borde berätta lite oftare för varandra hur fantastiska vi är. Till sist en liten dikt, som jag skrev för några år sedan.

Pessimisten och optimisten

Jag är bara en droppe i havet, sa pessimisten.

Vad tjänar det till att kämpa för fred och rättvisa?

Varför ska jag jobba och slita?

Mitt arbete är ända bara en droppe i havet.

Jag är ett ljus i mörkret , sa optimisten.

Ljuset får mörkret att ge vika.

Hur stort än mörkret är här i världen,

kan den minsta lågan skingra det.

Jag är ett ljus i mörkret.

Foto: Inga M Johansson

Jordens svar

Ibland hör man något riktigt bra på radio, när man sitter i bilen och inte har papper och penna till hands så att man kan skriva ner vad man hörde. Men idag kom jag ihåg det ändå. Det var så bra. maken och jag var på väg ner till Malmö för att hämta grejer till köket. Vi ska äntligen renovera vårt nedslitna kök. Tyvärr hann vi aldrig träffa sonen som bor i malmö. Han hade labb till fyra och jag måste vara hemma innan sex. Det fick bli några SMS.

När jag satt därhalvsovande i bilen och slölyssnade på radio, hörde jag att de citerade ett meddelande från en lyssnare. Det handlade om våren och vitsipporna. "Vitsipporna är jordens svar på himlens stjärnor." Visst var det fint sagt. Jag gillar sådana där poetiska uttryck, samlar på dem. Särskilt sådana som på pricken beskriver hur det är.

Det känns som om jag suttit i en bil hela dagen. Vi åkte mest fram och tillbaka, men jag fick i alla fall se hur långt våren kommit i Skåne. Rapsfälten blommade vid vägkanten. På vissa ställen lyste de så starkt gula att man blev bländad. Det var som att kisa mot solen. Rapsen kanske är jordens svar på himlens sol. Min bild tagen genom bilrutan medan jag körde kan inte ge färgen rättvisa.

Det var så vackert när man tittade ut genom bilrutan. Vart man än såg, var det grönt i alla nyanser. Det var inte bara fyra nyanser av grönt. Det var hur många som helst, skirt ljusgrönt med dragning åt lime, gulgrönt, klargrönt, grönt med en dragning åt brunt eller rentav rött, mörkgrönt när vi kom in i barrskogen. Det är fint i gamla Sverige just nu. Mitt i allt detta gröna lyste de vita blommande träden. Det var körsbär, fågelbär, häggmispel och inte minst häggen. Nu börjar den vackraste tiden på året, den mellan hägg och syren. Det är då man borde vara ledig och bara njuta. Men oftast är det då man jobbar som mest.

Ikväll var jag med våra scouter på Naturum i Store Mosse. Där fick man lite olika perspektiv på livet. Utställningen visar hur mossen bildats. Den torv som finns underst var levande vitmossa för sjutusen år sedan. Det tar tid att göra torv. Samtidigt bodde det en nötväcka i en "Big Brother-holk". Vi kunde med webkamerans hjälp se hur hon inredde holken och precis skulle börja värpa sina ägg. Om ett litet tag finns där nya små varelser. Livet är underbart.

Om nu vitsipporna är jordens svar på himlens stjärnor och rapsen jordens svar på solen, vad är då jordens svar på himlens inbjudan till gemenskap? Det måste väl vara vår lovsång.

Foton: Inga M Johansson

Vägen till livet

Dagens tema ibland kyrkoårets texter var "Vägen till livet". Jag predikade över en av dagens texter idag. Det var envagelietexten i Joh 16:16-22. fast jag läste till kapitlets slut. Det händer att jag predikar ibland, när pastorn är borta. Inte så ofta, men då och då.


Här är en annan väg. Den går jag nästan varje dag med hunden. Just nu är det liljekonvaler, kärrviol och andra vilda violer som jag blir glad av när jag går längs vägen. De små söta violerna är så små och oansenliga där de växer i graset. Men om man böjer sig ner och studerar dem, kan man se de små vackra linjerna.

Ibland när man går där och tittar upptäcker man intressanta former och mönster. Igår hittade jag några intressanta tallrötter.

Om ni undrar vad min predikan handlade om, kan jag ge er en snabbversion. Jag hade tre punkter:

Finns det en mening med allt som sker?

Ibland förstår vi inte varför vi drabbas av olika saker. Vi vill gärna att det ska finnas en mening med allt. Men det finns inte någon mening med allt lidande. Jag tror att det finns en annan makt som också verkar i världen. Kalla den djävulen om du vill. För mig står Gud för det meningsfulla och djävulen för det meningslösa i tillvaron. Samtidigt tror jag att Gud har en mening med mitt liv. Gud vill inte allt som sker, men han kan använda det meningslösa och vända det till något gott och meningsfullt.

Finns det en glädje bortom sorgen och bedrövelsen?

I texten säger Jesus att lärjungarna ska sörja, men att deras sorg ska vändas i glädje och ingen ska kunna ta deras glädje ifrån dem. Evangelium betyder ju "ett glatt budskap". Ibland får man höra att det är så tråkigt att vara kristen. Det tycker inte jag. Det finns en djup glädje i min kristna tro. Den hänger ihop med att Jesus har uppstått och han har lovat att vara med oss alla dagar intill tidens slut. Där Jesus är med finns glädjen.

Finns det en frid mitt ibland vardagens oro och stress?

Vi oroar oss så mycket. Det finns så mycket som kan skrämma oss. Mycket kan vi inte göra något åt. men att oroa sig har aldrig löst några problem. Tvärtom skapar oro nya problem, inte minst med hälsan. Jesus säger: "Detta har jag sagt till er för att ni ska ha frid i mig." På ett annat ställe säger han. "Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig." Vi behöver inte oroa oss så mycket som vi gör. Min tro ger mig en grundtrygghet i livet som gör att jag kan känna ett inre lugn även om det är oroligt och stressigt omkring mig.

Vägen till livet vill jag sammanfatta så här:

• Var inte oroliga - hos Gud finns det frid
• Var inte bedrövade - hos Gud finns glädjen
• Ge inte upp - hos Gud får livet mening

Foto: Inga M Johansson